Etikett: barnkultur Sida 4 av 11

Innan Sveriges Radio blev vänstervriden …

den 2010-05-16

… var den bara vriden. Följande spelades upp för de glin som slog på radion 1936 för att höra det klatschigt betitlade programmet På fantasiens vingar. En sommarfärd. Musikalisk berättelse för stora och små:

Ett svenskt barn: Var i all sin dar kommer ni ifrån?
Svarta barn: Munga-murra-burra-bo.
Ett svenskt barn: Bevare mig, det är ju svartingar.
Ett annat svenskt barn: Tänk om det är kannibaler.
Det första svenska barnet: Alltid ska du tro det värsta.
Det andra svenska barnet: Ja, men alla svarta är väl hemskt elaka människor?
Det första svenska barnet: Var har du lärt dig sådana dumheter? Det finns många snälla svartingar också, det har min pappa berättat för han har bott därnere i Afrika någonstans i flera år.
Det andra svenska barnet: Tänk att han tordes!
Det första svenska barnet: Visst tordes han. Han har till och med sagt att nu för tiden är det mer riskabelt att bo bland vita. Behandlar man bara en svarting hyggligt så kan man vara säker på att han är hygglig tillbaks. Men de vita nu för tiden, säger pappa, är det mycket svårt att komma underfund med, för de kan så bra – ja, nu har jag glömt vad det hette …
Det andra svenska barnet: Förställa sej, menar du kanske.
Det första svenska barnet: Ja, just det, så bra förställa sej.
Det andra (något enfaldigare) svenska barnet: Men en som är svart i ansiktet, måste ju ha en svart själ. Det säjer alltid min storebror.
Det första svenska barnet: Då narras din storebror för dej för han vet mycket väl att så där svarta har de blivit för att kunna hålla ut i det starka solskenet i Afrika och inte för att de är en sorts sämre människor inte. Inte har själens färg med hudfärgen att göra inte. Likaväl som att en svarting kan ha en vit själ, kan en vit människa ha en svart själ.

Nå, nu är det ju trots allt en dialog som predikar försoning mellan vita och svartingar. Och terminologin var ju inte nedsättande då – vilket också gäller för 1934 års radiosaga ”Negerpojken Dullados äventyr i urskogen” – även om attityden så klart var nervärderande redan då.

Men inte bara raser utan också kön kommenterades av Sveriges Radio på den gamla goda tiden. ”En avig och två räta” gick som återkommande magasin ”mest för flickor” i flera års tid på 1950-60-talen. Signaturen sjöngs av äppelkäcka flickor, uppenbarligen sjukligt besatta av handarbete:

Somliga vandrar i skogen, andra på skoldanser går,
men vi blir syjuntan trogen, fastän den varat ett år.
Somliga går på teater, andra mot fjärdarna styr
Pojkarna leker soldater, vi uppå kvällarna syr
Somliga rider på hästar, andra på bio har lust
Med kjolar och jumprar och västar vi tar med juntan en dust
Ja, vi virkar och vi stickar och vi klipper och vi syr
Och vi svettas och vi kämpar allt med fållar, söm och brodyr

Så lät det alltså innan några förvirrade revolutionärer trillade in på Sveriges Radio i sextitalets slut. Plötsligt började programmen bli politiska och framföra åsikter. Då var det så klart bättre och renhårigare med den gamla, neutrala, objektiva radion.

(Källa: Ingegerd Rydin, Barnens röster 2000.)

Nä så tusan heller att det görs såna barnböcker idag!

Av Kalle Lind

den 2010-03-24

i blogg

Det har glunkats här i spalterna om att dagens barnböcker censureras/ självcensureras/ försiktigt anpassas efter föräldrars tänkta önskemål att inte låta deras barn konfronteras med den smutsiga sidan av verkligheten.

1971 gav barnboksparet Inger och Lasse Sandberg ut ”Vad är det som ryker?”. Jag tror inte den skulle ges ut i nyupplaga idag. Temat är – eftersom det var sjuttital – röktobak.

Nu är ju Sandbergs så klart inte FÖR tobak – det var man inte ens i sjuttitalets barnböcker – men ämnet avhandlas så explicit att jag ändå tror det skulle sticka i nannygenerationens ögon. Sandbergs andra antirökbarnbok ”Tummens mamma slutar röka” har visserligen getts ut i nytryck (till och med via McDonalds), så man ska aldrig säga aldrig.

Att McDonalds skulle sponsra ”Vad är det som ryker?” håller jag dock för osannolikt. Det antikommersiella budskapet är lite för tydligt för att rimligen falla Lederhausens på läppen.

Barnen Ponne och Cilla kryper runt på en äng och njuter av blomdoft då de plötsligt konfronteras med ett ohyggligt rökmoln. I jakten på rökkällan hinner Sandbergs kommentera utsläppen från industrierna (som de verkar ha ett påfallande förtroende för) …

… och bilismen (som de inte verkar lika positivt inställda till).

Boken glider, på ett mycket sandbergskt sätt, från realism till saga med mycket realistiska inslag. Röken visar sej komma från en drake. En storrökande drake.

”Sluta med det är du snäll, för vi mår illa”, sa Cilla.
”Jag KAN inte sluta, fast jag så gärna vill. Jag bara röker och röker”.

Och så förklarar draken pedagogiskt hur det kom sig att han började röka:

”Jag kunde se ända in i staden.
Och i staden hängde affischer på långa rader.
Affischerna visade mej på stora tuffa
vackra människor som rökte cigaretter.
AHAHA det är så man gör, tänkte jag
och flög hem till grottan och hämtade guld
och köpte 1000 cigaretter”.

Trots flitigt inhalerande uppnår inte draken sitt önskade resultat att se tuff ut. Hans gröna färg blir daskig och han får finnar på nosen. Då får han syn på en ny affisch md en ”halvvacker karl” som ”flinade så belåtet”. Affischen gör reklam för Kungacigaretter och draken inser att han rökt fel sort. Han köper 10 000 Kungacigaretter och röker så att hans älskade Drak-Ulla lämnar grottan.

Nu träder Ponne och Cilla förnumstigt fram och säjer som de sjuttitalsbarn de är:

”Minsta unge vet ju att alla cigarettaffischer
är till för att lura av folk och drakar pengar”.

Efter att ha tittat ner i drakens lungor och konstaterat att de är svarta av tjära, övertalar barnen draken att sluta röka – med ett för tiden anmärkningsvärt ekonomiskt argument:

”Du kan köpa en båt och simfötter och kikare
och radio och småbilar och en hund
och en häst och ett litet hus och godis
och halsband till DrakUlla”.

Och så bestämmer sig draken för att inte vara ”en lurad levande luftförorening” och flyger med barnen på ryggen till Drak-Ulla. Hon blir förstås överlycklig:

”Nu luktar du äkta drake igen
och inte snuskiga cigaretter”.

Som sagt: jag tror inte någon förläggare idag hade tyckt att det vore en bra idé att ge ut den här boken på nytt. Det kan ju alltid finnas nån nymoralistisk förälder som tror att barn bör undanhållas sånt som de ändå ser om de går ut på gatorna. Och så kan det ju alltid finnas nån nyliberal förälder som tycker det är fel att lura barnen att reklam är fult.

Och så kan det för all del finnas nån förälder och nån förläggare som tycker att det är en ganska torftig bok.

Barnböcker och mödomshinnor.

Av Kalle Lind

den 2010-03-22

i blogg

Bloggens trogne läsare Nonsensakuten tipsar om en artikel om barnböcker som finns i senaste numret av Vi läser, specialutgåva av tidskriften Vi (jag läser tidskriften Vi betydligt mer sporadiskt nu sen den blivit lättillgänglig och läsvärd). Artikeln – refererad till i/kopierad av Aftonbladet – väcker frågan om barnboksförfattare anno 2010 tvingas censurera sej.

Viveka Lärn är putt, kanske med rätta, över att hon inte fått skriva att gubbar på ett italienskt café röker cigarett. Inger Brattström är putt, säkert med rätta, över att hon tvingats skriva att en sextonårig nazist dricker lättöl istället för öl.

Förläggare försvarar sej med att säja emot sej själva: a) man får visst skriva vad håken man vill i barnböcker, b) föräldrar reagerar mot innehållet och därför måste förlagen anpassa sej.

Min gissning är att det oftare är fråga om självcensur än censur. När vi skrev en julkalender 2008, där en läskig antitomtebrigad förekom, tänkte vi först placera gevär i händerna på skurkarna. Sen såg vi på varann, skrattade till och lät skurkarna istället hota med kittling.

Tage Danielsson – den stora humanisten – lät bovar bära pistol i sin julkalender ”Herkules Jonssons storverk”. Året var 1969.

Den stora stötestenen verkar vara svordomar. Föräldrar vill inte läsa fan anamma och jävlar i min lilla låda högt för telningarna. En sida av mej kan naturligtvis förstå dem.

Men samtidigt: det handlar gissningsvis om en sorts oro för att konfrontera barn med en verklighet, som de vid närmare eftertanke givetvis utsätts för dagligen.

Jag tror att barnböcker absolut måste ge plats för all sorts elände, för att förklara och ge ungarna en chans att bearbeta. Jag gissar att ett barn måste fostras i en osedvanligt frikyrklig miljö för att inte snubbla över svärord ändå.

Moralisten i mej kan ändå inte låta bli att viska: ”Men barnen måste väl i alla fall få saker förklarat för sej? Man kan väl inte bara nämna alkohol utan att berätta vad det är och varför man dricker det? Man kan väl inte bara låta figurerna svära utan att påpeka att den sortens språkbruk bör sparas till extrema sammanhang?”

Man vill inte vara präktig och man vill heller inte kasta ut ungarna i ett sammanhang de inte begriper. I Rapports morgonsoffa diskuterades saken. Progamledaren läste mycket inlevelsefullt en passage ur Lennart Hellsings Sjörövarbok, där ”kapten Punkt tog det lugnt och tog hand om nåt ungt” (bör ses! – 5,07 in i klippet). Sånt passerade 1965 – men naturligtvis inte obemärkt. Varenda artikel som skrivits om Hellsing tar upp vilka rabalder han faktiskt väckt under sitt författarliv.

Jag tror inte jag hade skrivit om nån pirats kuttrasju med ett lammkött 2010, men det handlar förhoppningsvis inte om rädsla för sexualia. Det handlar mer om en genusdiskussion, där man inte vill medverka till att objektifiera kvinnan, hur mycket storyn än refererar till en populärkulturell klichévärld som ungarna ändå inte har hunnit sätta sej in i.

I slutändan handlar det om att författare trots allt vill hitta en publik.

Jan Lööf ändrade två bilder i Örnis bilar efter påtryckningar från föräldrar/förlag: en där en nakenbrud hänger på en vägg hos en bilmek och en med en brandman med läskigt Klaus Kinski-utseende. Lööf har försvarat sig med att bilderna inte har nån betydelse för storyn och att upprördheten har ställt sig i vägen för den allt annat än provokativa lilla berättelsen.

Man måste få skrika hur högt man vill. Man måste dock fejsa att många människor slutar lyssna när man når ett visst decibelantal.

1973 spelade Hasseåtage Glaset i örat på Berns. Hasse Alfredson gjorde entré efter andra akten med den ironiskt (?) manschauvinistiska kupletten ”Efter kaffet”. De första föreställningarna sjöng han:

Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor
Det är lika gott som cointreau
Särskilt om de sparat sina mödomshinnor
Då blir det kalas, så hoppa på!

Trots den maffiga orkestermusiken kunde han höra hur halva publiken tappade sina gafflar vid ”mödomshinnor” och började sorla istället för att lyssna vidare. Han ändrade texten – ”villiga och mulliga och bra små kvinnor” – eftersom han trots allt var angelägen om att publiken skulle lyssna till det han sjöng.

Man kan kalla det moralistiskt betingad censur. Man kan också kalla det att gå med små steg. Stöter man publiken ifrån sej så har man ingen publik att stöta sej med. Sen kan jag sitta här och önska hur mycket jag vill att föräldrar skulle ha viktigare saker att bry sej om än att några gubbar röker cigarett i en bisats.

Och samtidigt vill jag – som så ofta i livet – citera Karl Gerhard. När någon påpekade att hans långa intrikata kupletter med finurliga hänvisningar till antiken kanske gick över publikens huven, svarade han kallt: ”De ska fostras!”

Men ska man ha en publik att fostra måste man väl rimligen ha en publik över huvud taget.

P.S. En intressant detalj i diskussionen är att tidskriften Vi läser citerar den 90-åriga barnboksförfattaren Inger Brattström: ”Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore en skolkria de fått i händerna”.

Jag kan gå med på att ”skolkria” inte är ett hett ord 2010, och att användandet av det kanske borde få Inger Brattström att fundera på om hon verkligen är lämpad att skriva just ungdomsböcker.

Men samtidigt undrar jag hur Aftonbladets Helena Utter (avlägsen släkting till bröderna Bäver) tänkte när hon felciterade: ”Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore skolkrita de fått i händerna”. Läste hon själv den menigen efter att hon kopierat den?

Paj åt hungrig haj.

Av Kalle Lind

den 2010-02-25

i blogg

Går man in i SVT-arkivets sökbas (vilket man kan göra om man jobbar på Sveriges Radio, vilket är ett bidragande skäl att jag gör just det) kan man hitta alla program som nånsin gjorts av och sänts i Sveriges Television. Själv sitter jag ofta som vargen i en Tex Avery-film med ögonen spretande ur hålorna och underkäken i knäet och dreglar över saker jag omedelbart känner att jag måste få se innan jag dör.

Problemet är att en massa program inte finns på vhs utan måste ses i olika sorters filmprojektorer som jag inte har tillgång till och som jag omöjligt kan övertala Sveriges Radio – som metodiskt gjort sej av med grammofoner och rullbandspelare – att införskaffa.

Jag får alltså nöja mej med att läsa de utförliga, men ändå märkligt neutrala, programbeskrivningarna. Det är många gånger en fröjd bara det.

20 maj 1968 – Året Då Margareta Garpe Intog Kårhuset – sändes barnprogrammet Paj åt hungrig haj. Det gjordes av Gunila Ambjörnson, för mej mest känd som en av hjärnorna bakom Ville, Valle & Viktor (och för att hon fattas ett l i sitt förnamn), och Carin Mannheimer, känd för att ha gjort knäckebröd till teveteater och vunnit folkets hjärtan på köpet.

Utan att ha sett programmet vågar jag påstå att det var så kallat vänstervridet.

Enligt arkivet inleds det med ”Barn, och skådespelarna Kent Andersson och Ingwar Hirdwall” – vid tillfället anställda på Göteborgs stadsteater a.k.a. Pekingoperan, där de varit med och utvecklat de samhällskritiska gruppjäserna Sandlådan, Flotten, Hemmet och Tillståndet.

Beskrivningen fortsätter:

Barn leker med dockor, frimärken, klättrar i träd. Gatuupploppsbilder ur Akt. 19580904, Akt. 19660606. Barnen gör demonstrationsplakat. Barnen intervjuas om vad demonstration är. l:a maj demonstration ur Akt. 19670501. Pojke leker i sandlåda. Barnen fortsätter göra plakat och intervjuas om vad de vet om Sverige.

Programmet ger intrycket av att vara associativt berättat och redigerat. Demonstrationsbilderna som verkar ha dykt upp från ingenstans övergår i Hasse Alfredsons Blommig falukorv-visa, illustrerad ”med pojke som tackar nej till olika maträtter hans mamma serverar, han får falukorvring med majblommor nerstuckna”.

Från temat mat och – gissar jag – västvärldens kräsenhet – glider ämnet över på fördelningspolitik:

Barnen int. om fattiga och rika länder. Kent Andersson och Ingwar Hirdwall illustrerar vad som inte år jämlikhet. Kent Andersson rider på Ingvar Hirdwall. ’Ryttaren’ sätter sig vid bord och dricker och äter gott och ’hästen’ får ingenting. Stillbilds -montage, olika barn över hela världen. Barnen demonstrerar på Göta-platsen med sina plakat (ljudet: Internationalen).

Och sen är avsnittet slut.

Det verkar på ett vis ha varit ett ganska inspirerat program med sin collageaktiga stil, fjärran från andra likstela barnsändningar med svartvita foton av mögelhus, entoniga berättare och kinesiska tvärflöjter på ljudbandet. På ett annat vis kan väl ingen anklaga det för saklighet och objektivitet.

I sextitalets slut och sjuttitalets början pratades det mycket om statstelevisionens påstådda vänstervridning. Det är svårt att hitta motargument när man rotar i vad som faktiskt visades: det var röda tider, åtminstone på barnprogramsidan. Sen kan man alltid hävda att public service i och med det utgjorde en motvikt till de borgerliga idéer som uttrycktes i de flesta pappersmedia.

Men ett faktum är ofrånkomligt: dåförtiden hade staten monopol på etermedia. Jag kan som sagt förstå högerfolk som irriterade sig.

Avdelningen Fascinerande Populärkulturella Yttringar: den moderata barnboken.

Av Kalle Lind

den 2009-12-27

i blogg

Nej, det är inget skämt. Det borgerligt lyckliga paret Ulf – en gång moderatordförande och landshövding och sånt – och Lena Adelsohn (ibland -Liljeroth) – numera kulturminister – skrev och gav ut bilderboken ”En låda berättar” 1990.

Man gissar att det började med skojande med de egna barnen och att det växte till en berättelse, ett inte helt ovanligt förfarande (klassiker som Pippi Långstrump och Jan Guillous ”Gudarnas berg”, också utgiven 1990, tillkom på samma sätt). Barnen i boken Johan och Annika är i ålder med Adelsohns ungar Eric och Ebba, föräldrarna är på bilderna inte helt olika Ulf och Lena, det hela utspelar sej i den bohuslänska skärgård där Adelsohns håller hov på somrarna.

Det mest intressanta är om detta är ett tydligt borgerligt alternativ till den famösa vänsterfärgade barnkulturen från sextio- och sjuttiotalen? Absolut! Om man hårdrar och övertolkar.

Berättelsen handlar om att barnen hittar en trälåda i havet, som visar sej kunna prata. På kvällarna underhåller den barnen med sitt livs långa och svindlande historia: på sina resor har den besökt Tyskland, Frankrike, Schweiz, Skottland. Här anar man i botten en subliminal EU-propaganda.

Mammans tröjtryck är förstås en medveten hyllning till kulturimperialismen.

Lådan stjäls sånär av smugglare. Polis med hundar jagar bort dem och bevakar effektivt lådan. En hyllning till den repressiva polismakten. Smugglarna – ”med stora, yviga skägg, knivar i händerna och konstiga näsdukar knutna om huvudet” – är väl antingen anarkistiska upprorsmakare eller barbariska araber, troligen båda.

Ett av ställena lådan stannar på är en whiskyfabrik – ”vi var många lådor som fylldes med flaskor, det kluckade trevligt” – vilket är en underförstådd propaganda för uppluckrande av det statliga spritmonopolet.

Boken gavs ut på Wahlströms, det legendariska förlaget för fabriksproducerad masskultur för barn och ungdom (gröna ryggar för pojkböcker om barndeckare, röda ryggar för flickböcker om hästar). Givetvis ingen slump; gav sej paret Adelsohn på att göra kultur så skulle den krängas.

Annars är det samlade intrycket av boken att Lehna Ahdelsohn-Lhiljeroth visade sin egen bok samma intresse som hon visar landets övriga kultur. Ett synnerligen svalt sådant.

När farfar var full.

Av Kalle Lind

den 2009-11-02

i blogg

Vi inbillar oss ibland att barnkulturen är en fredad zon, långt från verklighetens smuts och cancer. Så är det naturligtvis ibland; barnen i Bullerbyn lever påfallande långt från missväxt och nödår.

Men samtidigt har samma kvinna skapat Madickens granne farbror Nilsson, som på fyllan fastnar i sin egen rävsax och fnyser när hans fru undrar om han är nykter: ”Den ärkemaran! Varför skulle jag vara nykter just idag?”

Farfars sköna liv är en Pixi-bok från det där decenniet då HM Konungen bar discopolisonger och Sighsten Herrgårdh lanserade unisexoveraller (tidigare känt som ”sparkdräkt”). Farfar bor – förstås – i en etta i en höghusförort och minns tillbaka från sitt liv:

Det är liksom lite sött. Även den där tokfyllan har naturligtvis en plats i farfars sköna liv.

Proggiga barnböcker del 41: De goda djuren.

Av Kalle Lind

den 2009-10-16

i blogg

Tidskriften Pops allra sista nummer råkade sammanstråla med Kevin Rowlands comeback. För er som hade annat för er på åtti- och nittitalen: Kevin Rowland sjöng i den brittiska popcombon Dexys Midnight Runners och är Pop-ideologen Andres Lokkos husgud över alla andra.

Lokko kunde avsluta sin tidning med flaggan i absolut topp. En jättelik Rowland-intervju och en ingress som mest handlade om Lokko och avslutningen: ”Han är färdig nu”. Pop-skutan kunde få sjunka, kaptenen hade avverkat den viktigaste punkten på att göra-listan.

Jag känner lite på samma sätt när jag nu äntligen lagt händerna på Horst Tuuloskorpis De goda djuren. Min Tuuloskorpi-vurm har inte varat lika länge som Lokkos Rowland-fäbless, men jag tror intensiteten är lika stark. Jag har nu läst Tuuloskorpis samtliga bildberättelser för barn och jag älskar dem.

Inte för att de nödvändigtvis är bra, utan för att de är så kompromisslöst dysterproggiga och rakt-på-sakiga i tonfallet gentemot barnen.

Mina förväntningar på De goda djuren var högt uppskruvade. Flera bloggkommentarer har återkommit till den, och häromsistens stötte jag på Liv Strömquist som a) visade sig känna Tuuloskorpi (bara två led mellan mej och Horst!) och b) berättade att boken varit ett återkommande diskussionsmaterial i vegankretsar (gissningsvis är det därför den är stulen från flera bibliotek i Öresundsregionen. Om nu militanta veganer kan tänka sej att göra nåt brottsligt.)

Och då ska vi komma ihåg att boken absolut inte har ett veganskt budskap; djuren i titeln är goda i dubbel bemärkelse (ett sällsynt fall av Tuuloskorpi-humor).

Låt oss alltså ha detta i åtanke när vi scrollar neråt: detta är en bildberättelse för barn. Avsikten är att visa hur djur och människa lever i ekologisk förening och hur bacon och pölsa egentligen blir till. I vanlig ordning skyggar inte Tuuloskorpi ett ögonblick för vad andra hade kallat ”obehagligheter”.

Här visar Tuuloskorpi glatt hur det ser ut när bror Duktig, bror Hurtig och bror Lustig hängs i takkrokar:

Även Prillan och de andra hönsen på Pettsons gård slutar förstås sina dagar som Mussolini:

Inte heller söta pållen på farbror Knuts gård skonas:

Kalle och Kajsa, Klarabella och Klasse, Bambi och Babe, Wilbur och Nasse – till slut blir det slarvsylta av allihop:

Ännu bättre blir det förstås av det mycket sakliga berättartonfallet:

Jag ligger mållös och glädjefnattig på golvet, darrande av en osedvanligt omskakad känsloblandning. Jag har aldrig läst nåt liknande, kommer antagligen aldrig att göra. Henning Sjöström och Allan Rubin – ni är besegrade! Tuuloskorpi slår er med (slaktade) hästlängder!

Jag är färdig nu. Jag tar bloggpaus några dagar och återhämtar mig.

Proggiga barnböcker del 40: Ville och djuren.

Av Kalle Lind

den 2009-10-14

i blogg

Horst Tuuloskorpi har varit aktuell i de här spalterna förut (här och här). Jag är alldeles sjukt fascinerad av hans bildberättelser för barn. Fotona är vackra, men också påtagligt sorgsna och, inte minst, lite mer naturalistiska än målgruppen normalt kräver.

Det hänger ihop med en proggens syn på barnen som tänkande individer som vill ha raka besked och inga sagor. Frågar ett barn hur det har blivit till ska man inte prata om storken, enligt gällande proggnorm. Istället ska man prata om hur styv pappas penis blir och hur fuktig mammas murva blir och hur härligt och mysigt det är att få orgasm.

Frågar ett barn vad som händer när man dör ska man inte börja mumla om änglar, utan berätta att man förmultnar och blir maskrosor.

Frågar ett barn vad som händer i Vietnam ska man börja skissa upp hur en människohud ser ut efter att ha anbragts napalm i kriminella doser.

Tuuloskorpis Ville och djuren skildrar en småbonde, redan vid bokens utgivning 1977 en utdöende art. Och det är tydligt att Tuuloskorpi inte vill visa upp nån jävla Sörgården. Inga rosenkindade barn som leker med grisar som lite mystiskt förvandlas till spickekorv – naturen har sin gång och det är inte alltid vackert.

Visst är kattungar söta, men det renderar dem inte automatiskt rätten till liv:

Den här bilden är ju exceptionellt obehaglig, mycket för att man inte riktigt kan avgöra vad som händer på den:

Som tur är ger bildtexten vissa vinkar om händelseförloppet:

Man erinrar sig gärna Lorrys farbror Bosse, som i sitt första framträdande inte var den tröttchockerande pedofil han blev, utan en scoutledare som lärde barnen om gruppvåldtäkter och tuppfajter som slutade i ond bråd död – ”precis som i naturen”.

Little reactionary Annie.

Av Kalle Lind

den 2009-10-01

i blogg

Annie heter som bekant en musikal, filmatiserad av veteranen John Huston – Anjelicas pappa – 1982 med Albert Finney som den stränge men innerst inne ack så godhjärtade hyperkapitalisten ”Daddy” Warbucks.

Musikalen bygger i sin tur på den tecknade serien ”Little Orphan Annie” (med start redan 1924), famös inte minst för hur skaparen Harold Gray lät sina vulgärkonservativa värderingar genomsyra handlingen – och Annies monologer till läsaren.

Seriegurun Horst Schröder – en man med ett skägg – berättar i boken ”De första serierna” om hur Gray slog ner på varje antydan till kommunism i det amerikanska samhället: Roosevelts New Deal, fackföreningar, hippies.

Istället antog Gray en ultrapopulistisk hållning, där starka individer med framåtanda kunde gå hur långt som helst och hade rätt att gå hur långt som helst.

”Daddy” Warbucks, som är den som tar hand om den föräldralösa Annie och smälter för hennes lillgamla charm, flankeras av lakejerna Punjab – en abnormt storväxt indier – och The Asp – en mer förslagen liten asiat.

De tar sej utan dubier an alla slags skurkar – främst folk som tjänar stora pengar på ett oärligt sätt och inte på det fina kapitalistiska viset – och lynchar dem utan pardon: ”I wouldn’t think of troubling the police with you boys”. Allt i en serie som av allt att döma riktas till barn.

På populistens vis höll Gray rättssystemet för förnuftsvidrigt och ärkekorrupt. Varför låta lagen döma när det finns starka kloka män som kan bespara samhället rättskostnaderna och som låter sej påverkas av snyfthistorier?

Det är fascinerande att ta del av gamla seriesidor, inte minst för att det i botten handlar om en melodram, en saga, med tydliga övernaturliga drag. I denna lätt magiska värld placeras alltså, bland pirater och den mystiske Mister Am som sades vara tusen år gammal, även nazister, börsmäklare och fackliga agitatorer.

Som alla reaktionärer var Gray en misantrop. Människan var ond och girig och i starkt behov av att enskilda utvalda tillrättavisade dem och – när så behövdes – dödade dem. Inte helt överraskande fick hans serier en stark folklig förankring i det amerikanska samhället. Enligt Schröder berodde det inte främst på dumheterna som predikades, utan snarare på Grays förmåga att berätta engagerande och dramatiskt.

Men samtidigt påpekar Schröder:

”Little Orphan Annie” hör ihop med Grays ideologi, och det vore väl om denna ideologi så småningom gav vika för något förnuftigare åsikter om samhället och människan.

Varför berättar jag då detta? Kanske för att visa att det har funnits alternativ till de vänstertyngda sjuttiotalsbarnböcker som paraderat över den här bloggen. Och att det uppenbarligen finns betydligt varmare grader i helvetet.

Proggiga barnböcker del 39: Kapten Zoom.

Av Kalle Lind

den 2009-09-25

i blogg

Det här är för all del ingen bok, men jag orkade inte initiera ytterligare en etikett – Proggiga serietidningar – bara för en volyms skull.

Ja, Kapten Zoom – rymdhjälten från teveserien och plattan med samma namn – blev alltså också seriefigur. Tidningen, som av allt att döma bara fick ett nummer, gavs liksom skivan ut på SKP:s Oktoberförlaget (med namn efter den ryska oktoberrevolutionen förutsätter jag).

Tecknaren hette Ola Nyberg och var politiskt korrekt. Han tog bl.a. över FiB/Kulturfronts serie Bellman efter den politiskt otydlige – eller ännu värre: nästan socialdemokratiska – Jan Lööf och stramade upp den med ämnen som låg i linje med fibbarnas idéer – som i sin tur låg nära SKP:s.
Storyn är densamma som på teve och skiva: Kapten Zoom skickas från sin planet till jorden för att kartlägga mänskligt liv. Efter fyra år i skogen har han lärt sej allt om ekologi och är på väg att åka hem när han hittar en Stålmannen-tidning och inser att det finns mänskligt liv på planeten.

Han trillar in hos Liselott Blom i Bollunda och försöker förstå hur den jordiska civilisationen egentligen hänger ihop. Ganska snart kommer han fram till att jordmänniskornas resursslöseri är miljövidrigt.

Berömd – bl.a. samplad av The Latin Kings – är sekvensen när han tappar sin viktiga gröna ring (gissningsvis en hommage till DC-serien Green Lantern; huruvida Anders Linder höll sej à jour med hur just Green Lantern-serien radikaliserades under sjuttitalet sen han börjat agera parhäst med Green Arrow och de tillsammans slogs mot sociala orättvisor och rasism, är obekant) i toaletten och får följa kloaksystemen till Försenings… förlåt, Reningsverket.

Som serie är Kapten Zoom inte alls oäven. Den är mest komisk, men med den relativt realistiska teckningsstilen blir den också till något mer än en superhjältepastisch (Anders Linder i stretch blev liksom aldrig nåt annat än en parodifigur).

Jag gissar att tanken var att bemöta den amerikanska kulturimperialismen med deras egna erkänt effektiva vapen: att av det mest genomamerikanska – superhjälteserien – göra nåt Radikalt och Alternativt.

På samma vis tyckte somliga inom SKP att man skulle stjäla rockmusiken från imperialisterna och vända den mot dem. Andra tyckte att man hellre skulle spela gånglåtar och polskor..

Kapten Zoom hade nog kunnat slå an om det nu blivit nån spridning. Det är inte alls ointressant med en superman från rymden som rör sej i en svensk kontext. Superman och hans kollegor rör sej mycket tydligt inom en amerikansk.

(Notera gärna hur fint jag knyter ihop den här veckan, som börjar med ett inlägg om Superman och sen via proggiga barnböcker tar sig till en proggig barnskiva och – voìla! – en proggig superhjälteserie!)