Etikett: barnkultur Sida 3 av 11

Alltid kan man vifta med det lilla man har fått.

den 2011-12-12

Jag är kanske siste man på bollen här, men när jag tillsammans med mina barn ser om den tecknade Pelle Svanslös (1981) ser jag för första gången de freudianska undertonerna. Det är kanske inte så att jag gått och funderat på Pelle Svanslös varje dag de sista trettio åren, men tillräckligt ofta för att jag ska förvånas över att kopplingen svans/fallos inte har slagit mig tidigare.

Jag vill hävda – marinerad som jag är i det akademiska – att kopplingarna är uppenbara. Svansen är kuken, svanslösheten kastrationen. Den svanslöse Pelle leker med råttor istället för att döda dem, är snäll och tafatt istället för driftig och hungrig, finurlig hellre än förslagen.

Visserligen finns också ett klassperspektiv: Pelle är familjekatt, Måns en streetsmart bakgårdskatt. Den socialt trygge Pelle behöver inte hävda sig, för Måns är det en överlevnadsstrategi. Måns hetsar pöbeln från Dragarbrunn – ökända Uppsalakvarter där Fröding låg med horor och Owe Thörnqvist fann ”het amor” med Gun ”uppå ett vindskontor” – och kallar Pelle ”mallig”, en klassisk klasskomplexetikett (även Lus-Mia kallar Madicken för ”mallgroda”). Var magistern och övremedelklassmannen Gösta Knutsson hade sina sympatier behöver man knappast tveka om.

Men det Måns hävdar sig med är hela tiden svansen. ”Jag har Uppsalas längsta” väser han, med Ernst-Hugo Järegårds kåtaste stämma, till Gullan från Arkadien. Sen stjäl han Gullan från den klumpige Pelle i en eldig tango där han vant smackar till dansbanans övriga kaveljerer med, återigen, svansen, för att än en gång inleda en förförelseakt med ett hest ”för övrigt har jag den längsta i hela stan”.

Måns är Mannen, Pelle den oskuldsfulle Pojken. Den sofistikerade Gullan blir aldrig Pelles, istället söker han sig till den väna och näpna hemmakatten Maja Gräddnos. Måns, däremot, har halva svansen inne på den förmodade kandidatflickan Gullan, härstammande från studentkvarteret Arkadien, antagligen eggad av den primitiva och djuriska Måns. Maja blir madonnan som Pelle håller i handen och sjunger serenader för, Gullan horan som låter Måns stjäla henne i tangon.

Svansen är alltså en makt- och kraft- och styrkesymbol, ”kattens förnämsta prydnad” enligt Måns. Måns samtliga försök att näpsa och håna Pelle slutar med att hans egen svans hamnar i kläm eller blir biten av Kalle Huggorm, en vän till Pelle som just har fått tjäna som dennes svansförlängare. Gång på gång tvingas Måns ligga på mage med sönderfrasad och uppsvullen svans, lika utsatt och tillintetgjord som machomannen som inte fått upp den.

Allt detta försökte jag förklara för min sjuåring och min tvååring medan vi tittade på Jan Gissbergs och Stig Lassebys underskattade animationer. Jag är inte säker på att de lyssnade ordentligt.

Subliminala budskap i barnkulturen del 4: Kalles mediekritik.

Av Kalle Lind

den 2011-02-25

i blogg

Kalles klätterträd (75) är en i raden av Olof Landströms och Peter Cohens lågmälda animerade barnserier, senare följd av Farbrorn som inte vill va stor (79) och Magister Flykt (84). Mannen med det sköna namnet Toiwo Pawlo läste Kalle, när han dog 1979 fick Gösta Ekman ta över som berättarröst. För oss som sett Mannen som slutade röka, där de båda spelar far och son, fick Ekmans övertagande av stafettpinnen en extra dimension.

Jojje Wadenius gjorde det fonky ledmotivet till Kalles klätterträd. Jämte plattan Goda’ goda’ med texter av Barbro Lindgren är det egentligen Wadenius enda bidrag till barnmusiken, men det räcker ibland för en välförtjänt legendstatus.

Tempot i Kalles klätterträd är sävligt, vilket av min föräldrageneration alltid ses som nåt positivt när det gäller barnkultur, men som kan vara tålamodsprövande för barn med tillgång till en fjärrkontroll. Ur en vuxens perspektiv har serien stått sig, främst för de många inspirerade infallen gällande ljudläggning, bilddetaljer och berättarformuleringar.

Trots att den kom i proggens år, 1975, mitt födelseår, märks inget annat politiskt tänk i Kalles klätterträd än ett försiktigt närmande till ett stadsbarns konkreta vardag. Tjocke morfar sitter under trädet och läser tidningen och utifrån rubrikerna fantiserar sig Kalle ut i en blandning av självupplevt och gissat.

Här och var smyger sig dock nåt in som med god vilja och ett skohorn kan passas in under rubriken ”samhällskritik”. Kalle står och glor vid en tidningskiosk och tidens sensationspress i form av kvällstidningar och herrmagasin får sig en känga:

Okej, det är ingen särskilt hård känga. Det är kanske mer en loafer.

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 3: Pelle möter F!.

Av Kalle Lind

den 2010-12-23

i blogg

Det lackar, som flera av er säkert märkt, mot jul. Jag köpte Jan Lööfs senaste – Pelle på planetfärd – till nån av mina pojkar. En av dem är nog något för stor, den andre något för liten, den tredje inte född, så för att slippa vela bad jag att inte få den inslagen och gick hem för att läsa den själv i lugn och ro.

Åter igen vältrar sej Jan Lööf i sin egen stolta historia.
I senaste Lööf-boken mötte Pelle bagarna från Tårtan, i den här möter han personaget från den andra klassiska teveserie Lööf varit inblandad i: Skrot-Nisse och hans vänner.

Bertil Enstöring – enligt Lööf det närmaste ett självporträtt han kommit – sitter på en ensam planet ute i rymden och Skrot-Nisse skickar iväg lille Pelle i rymdraket för att varna Bertil för den notoriske kommuntjänstemannen Ture Björkman.

I klassisk lööfsk ordning ramlar popkulturen okommenterat in över boksidorna. Ofta hittar man figurer som Tintin och Haddock – alkisar i Tomten berättar – eller Mandrake och de riktigt uråldriga seriehjältarna Stor-Klas och Lill-Klas (Mutt and Jeff) – alkisar i gamla Bellmanserier – i nåt hörn av Jan Lööfs teckningar.

Den här gången hittar vi, som synes, fru Bölja a.k.a. fru Tjockelin, Knolls & Totts alternativt Pigges & Gniddes allt annat än hulda moder (i förkläde till höger på främre raden). Men vem är det hon sitter och tittar så förnöjt på? Är det inte en socionom från Simrishamn, Lasse Westmans och Leslie Fuchs gamla flamma? Och vem är det hon dansar med? Är det inte hennes partikamrat från Feministiskt inititativ, den hyperakademiska hyperakademikern Tiina Rosenberg?

Något sammanhang ges inte. Scenen svishar förbi som hastigast när Pelle och Bertil flyger genom universum. Pelle undrar vad man gör på den där planeten och Bertil svarar: ”Jag tror att dom håller på med danstävlingar”. Med all sannolikhet syftar det hela på Schymans medverkan i Let’s dance – vilket inte alls känns som ett program Jan Lööf håller koll på – men vad det i så fall betyder ges inga nycklar till.

Jan Lööf har många gånger blivit kritiserad för sitt kvinnolösa bokuniversum där excentriska män gör saker tillsammans och med skrot. Som den försiktige herre han verkar vara har Lööf inte riktigt gått i polemik. Tvärtom försökte han råda bot på problemet genom att peta in kvinnliga huvudpersoner i Sifferboken och Matildas katter.

Nånstans konstaterade han dock att skillnaden bara var kosmetisk: fortfarande var han mest intresserad av att rita drömska karikatyrer av sin barndoms Trollhättan så han återgick till de pojkar, män och apor han var van vid.

Så hur ska Schyman-dansar-med-Rosenberg-bilden tolkas? Är det en kritik mot den påstått populistiska politikerprofil som svängde sina inte-längre-lurviga i TV4:s nånting-för-alla-underhållning? Eller är det en positiv plantering, på samma vis som Bertil på en annan sida har Das Kapital i bokhyllan? Jag vet inte. Men oavsett vilket har den fulingen fört in sån där otäck feminism i mina pojkars bokhylla.

Så det säkraste är väl helt enkelt att jag behåller Pelle på planetfärd själv.

Bloggpost om bokpost.

Av Kalle Lind

den 2010-12-20

i blogg

Lördagens bloggpost om en elevrådsordförande i en ministerkropp orsakade en del irritation i kommentarsfältet. Mest fascinerad blir jag när det antyds att just jag borde hålla mej för god för personangrepp. Jag trodde jag byggt min karriär på tasksparkar, det var alltid vad folk sa när vi gjorde Hej domstol! i P3. Hör samma personer av sej till Elin Kling och säjer att hon borde hålla sej för god för att skriva om kläder?

Idag blir det hursomhelst medhårs och väldresserat. Jag har nämligen fått en bok med posten. Jag har sagt det förut och säjer det gärna igen: det är alltid okej att skicka böcker till mej. Även om andra i mitt hushåll kan vara av annan uppfattning, så finns det ingen gräns för hur många böcker som kan lagras i det här hemmet.

Häromdagen gladde det mej att få ett kuvert från Larserik Eriksson, mannen som en gång gav oss pixiboken om morfars stadiga ölfylla. Ur kuvertet föll en bok som såg ut så här:

I boken fanns en text som såg ut så här:

Övriga boken var en resa i min morfars gamla inrökta Polo nerför Memory Lane. Jag gillade Hus är gott, sa Oskar som liten och jag gillar den nu. Jag uppskattar den för dess milda vanvett, och inser med ens varför jag bara några år senare snöade in på Povel Ramel. Steget från en historia om en pojke som krubbar taktegel är inte särskilt långt till ”Bluff och Spark och Tork och Kvark/ voro sex små dvärgar”.

I flera av de bästa barnböckerna – för enkelhetens skull tar jag samma exempel som alltid: Loranga – härskar tossigheten, den förvrida verkligheten, det uppånervända, framåbakåinåutvända (en av Povels klassiska revyer hette På avigan). Det innebär inte att man tillåter sej vad som helst. Man måste ha en norm att förhålla sig till, det John Cleese kallar en sketchs ”inre logik”: står tre män i en soptunna måste man förklara varför den fjärde inte gör det.

Vuxenböcker som rubriceras som ”surrealism” är alltid pretentiösa, i värsta fall ångestdrömska. I barnböcker tillåter man sig de lätt förskjutna premisserna, som man sen metodiskt drar alla konsekvenser ur. En liten pojke tycker hus är gott. Givetvis äter han hål på ett matsalsgolv. Naturligtvis får han jobb som husrivare.

Som ljumliberal medelklassman har jag aldrig krävt Den Stora Galenskapen. Jag trivs med den lilla knäppigheten. Därför föredrar jag barnböcker och Monty Python framför Salvador Dalí och William S Burroughs. Jag vill ha absurditeter som ställer min verklighet över ända – men jag vill fortfarande känna igen min verklighet nånstans i fabulerandet.

I sammanhanget ska jag också passa på att tacka Erik Alsand som haft vänligheten att skicka mig nedanstående objektiva lilla skrift. Den finns det säkert anledning att återkomma till.

Soptunneungar.

Av Kalle Lind

den 2010-12-02

i blogg

Åttiotalet var i mycket moralpanikens tid. Bengt Fahlström i Barnjournalen, Siewert Öholm i Svar Direkt, Bo Bertilson på Folkaktionen Mot Pornografi och Göran Elwin på Studio S drev – i ohelig allians med Konsum, Hem & skola, arkitekten Allan Rubin och diverse högerkristna – ett härnadståg mot hårdrock, serier, video, dataspel och droger.

Det gjorde de inte av elakhet, utan av gränslös godhet. De ville skydda barnen från Horst Schröders vuxenserier. De ville skydda barnen från våldsvideo. De ville skydda barnen från drogskadad punkmusik. Och hur skyddar man bäst barn? Genom att förbjuda vuxna.

I regnet av populärkulturella fenomen som reflexmässigt betraktades som skadliga hette några av stänken Garbage Pail Kids. Det var amerikanskt (vilket ogillades av den vänstriga delen av moralmaffian) och snuskigt (vilket ogillades av den högriga delen av moralmaffian) och våldsamt (vilket ogillades av bägge falangerna). Att det hela var ett skämt uppfattades av ingen.

Den galnaste av alla svenska moralhysterikor hette Ann Ekeberg och gav 1991 ut den kanske roligaste bok som skrivits, För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (för fullständig sammanfattning rekommenderas boken Människor som gått till överdrift).

När hon Ekeberg förklarar att Svullo är förkastlig för att han gör djävulstecknet på ett skivomslag eller kallar Malena Ivarsson för ”den stora skökan”, ägnar hon också några rader åt dessa Garbage Pail Kids:

Jag anser det vara ställt utom allt tvivel, att det bör vara förbjudet att sälja lemlästade och slaktade Barn – till Barn!

(Ekeberg stavar ”Barn”, liksom ”Livet”, med begynnelseversal för att understryka hur heliga de är.)

Vad var då Garbage Pail Kids? Tja, det var samlarkort med morbida och groteska låtsasdockor, parodierande de löjligt gulliga Cabbage Patch Kids-dockorna som rönt stor popularitet under samma decennium. Humorn är inte särskilt anstötlig för den som läst ett enda nummer av tidningen Mad eller sett fyra minuter Monty Python. Några år senare florerade vad Aftonbladet döpte till sjukisar – ”Alla barnen åker kälke utom Jan / han ligger mosad mot en gran” – och ingen människa vid sunda vätskor blev väl särdeles uppbragd.

Just Garbage Pail Kids orsakade kanske inte de allra högsta ramaskrina, men nog vill jag minnas att de omdebatterades och framför allt kan jag inte erinra mej att någon klev fram och tog dem i försvar.

Nu läser jag, i Bild & Bubblas stora Maus-special, att mannen bakom de burleska ordvitsarna var – Art Spiegelman. Världens i särklass mest uppburne serietecknare, en av dem som lyfte in seriekulturen i finrummet under åttitalet, först genom att vara konstnärlig i tidskriften Raw och sen genom att berätta om nåt viktigt i förintelseskildringen Maus.

Det gör på nåt vis hela den diskussion jag har vaga minnen av ännu mer bisarr. För inte hade väl moralväktarna gastat lika högt om de vore medvetna om att upphovsmannen var uppburen, Pulitzerbelönad, illustratör för New Yorker och hyllad på samtliga kultursidor i hela västvärlden?

Sen slår det mig att Folkaktionen mot Porr faktiskt lyckades åtala tidningen Pox för Neil Gaimans serieversion av Domarboken. Jag tar tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Säga vad man vill om kulturföraktare, men de är i alla fall konsekventa.

Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.

Av Kalle Lind

den 2010-11-28

i blogg

I min bok Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns – mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen Svenska Bilder (och som övervägde att ge filmen Äppelkriget titeln Svenska jord): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn Spader, Madame!

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling Solen lyser på havet blå, ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna.

Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:

* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

– Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)

Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med ”välhängt bakdelskött”.

* Beppe Wolgers Förtrollningar är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i Förtrollningar är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

– Vet du vad ett fängelse är?

– Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

– Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom – inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

– Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn – jag förstår honom.

* De fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv – troligen inspirationskällor till Sven Wernströms Trälarna-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).

* Det kan hända! är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.

* Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, Herkules Jonssons storverk. Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare – Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) – utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna).

Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).

* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis Mummel – en ny människa tar jag upp i Proggiga barnböcker. Jag behöver väl inte argumentera för varför.

* Kalle går ut är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.)

Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).

Storyn – Kalle klär på sej pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply – rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bland annat en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

Lund Kirkegaardsförvaltningen.

Av Kalle Lind

den 2010-11-10

i blogg

När jag gick på mellanstadiet var det högst suspekt för pojkar att läsa böcker. De som tyckte det var bögigt med böcker läste i alla fall Åshöjdens BK. Och de som tyckte att också Åshöjdens BK innehöll för många bokstäver läste åtminstone Ole Lund Kirkegaard. Jag har en känsla av att den gode danskens minne förbleknat sen dess, trots att de fjorton barnböcker han skrev innan han frös ihjäl på väg hem från krogen fortfarande är högst livsbejakande och -berikande.

Lejonparten av hans titlar utspelar sej i sömniga danska småstäder i nån sorts förfluten halmhattstid, där Emils och Bombi Bitts tvillingsjälar heter Albert eller Virgil eller Per och Lill-Mats och ägnar sig åt att driva gäck med skomakaren och smeden och Mickel Stål och kasta majonnäsmackor på svarta tavlan. Alltid med glädje, aldrig av elakhet.

Det är ungar – oftast pojkar, ska politiskt korrekt understrykas – som föds utan vidare förutsättningar. Lille Virgil bor ensam i ett hönshus och dricker lemonad till frukost, Albert i Kalleby är så ful att klasskamratens mamma säjer i hans närvaro: ”Det kan den lille pojken inte rå för”. Ändå låter de sej inte kränkas av byns gapiga småborgerliga auktoriteter utan tågar raskt och oförväget mot nya bus och nya upptäckter.

Ungarna rör sig ofta i en värld av oförstående och förtryckande vuxna. Lille Ivan Olsen, han som senare blir Gummi-Tarzan, lär sej ”en hel massa” under en dag i livet:

I skolan lärde han sig hur man får vatten i byxorna och spö – och hemma hos sin pappa lärde han sig, att en grabb ska vara en karl och klå upp andra. I annat fall är man en stackare.

Så du förstår: det var inte alltid så lätt att vara Ivan Olsen.

Albert i Kalleby föreslår att han och polaren Egon ska bilda en slyngelklubb, där de ska röka cigarr och dricka brännvin. Egon motargumenterar utifrån personliga erfarenheter:

Förra året drack Valle Smed upp en hel flaska brännvin. Han trillade huvudstupa i ankdammen, och när han kom upp slog hans fru honom med en kvast. Och mor slår ännu hårdare än Valle Smeds fru.

Det dricks, som sej bör i en dansk kontext, både öl och brännvin. Det gör ont när folk slåss – och folk slåss. Gusten Grodslukare är farlig på riktigt, inte bara för att han en gång ätit en levande groda, utan för att han alltid hittar småpojkarna när de gömmer sej och faktiskt vill dem illa. Och så svärs det. Lille Dille i Robban och alla de andra polarna svär i varje mening: ”Jävlar, jag skulle ju sluta svära!”

Men trots att världen är hård och vuxna inskränkta och bigotta, så finns en sorglöshet hos böckernas huvudpersoner – utom förstås hos Ivan Olsen, men han får sin revansch när en häxa gör honom oövervinnelig för en dag. Fantasin bor nämligen granne med trädgårdsstorksrealismen: Topper hittar en magisk penna som gör noshörningen han ritar på väggen levande, Virgil träffar en liten tjock drake som äter upp smedens eld.

Liksom hos Astrid Lindgren finns etniska schabloner som inte känns comme il faute 2010 (Margareta Strömstedt pratar aldrig om de svartmuskiga tivolizigenarna i Rasmus, Pontus och Toker): den store Rapollo är en smutsig man med italiensk brytning som åker runt på marknader och stjäl från folk. Och flickorna är perifera.

Men det där är faktiskt, liksom hos hela Sveriges Astrid, marginalanmärkningar. Ole Lund Kierkegaards böcker är i övrigt allt det som dagens barnböcker anklagas för att inte vara: rättframma, drastiska, uppriktiga, och därigenom sympatiska. Barnen tvingas klara sej själva – men klarar också sej själva. Och de gör det för att deras levnadstecknare har en så gränslös tillit till dem.

Jag har under de gångna månaderna gjort en del press för boken Proggiga barnböcker. Flera gånger har jag ombetts att jämföra barnboken då med barnboken nu. Det har varit knepigt eftersom jag inte riktigt följer dagens barnboksutgivning med lupp. Men auktoriteter på området – Ulf Stark, Viveca Lärn – har hissat varningsflagg inför redaktörers klåfingrigheter och föräldrars önskan att barnlitteraturen ska dräneras på allt som upprör eller kan tjäna som dåliga exempel.

Generellt tror jag att det är fel väg att gå att skydda barn genom att låta Anton Svensson krama Emil istället för att skicka till snickerboa. Våld, mobbning, pöbelfasoner upprör förstås det läsande barnet – men det är väl inte annat än ett sundhetstecken?

Uggel-Guggel.

Av Kalle Lind

den 2010-10-15

i blogg

Bonniers Malmö-Lund-bilaga, Sydsvenskan, rapporterar om ett gammalt Rune Andréasson-manus som först nu tecknats upp och publicerats av Bamseredaktionen. Det handlar, lika oväntat som logiskt, om en flicka som blir lapplisa för att försörja sina småsyskon och om hur popsångaren Uggel-Guggel skriver en smädespopdänga – för att strax därpå få se sina barn påkörda när trafikkaos uppstår.

Ja, vi minns väl alla den subtila, karlgerhardskt finurliga satirvisan ”Pf”, signerad Magnus Uggla:

Det verkar va ett krav för att
bli parkeringsvakt:
taskig feja, liten och tjock och
kroniskt människoförakt
Hon ska älska att skriva ut böter,
hålla hårt på lagen,
va’ stolt för sin fina licens
Och vad det gäller hennes charmiga sätt
kan man tro att hon ständigt har mens

Inte minst refrängen är sådär utsökt fiffig, raffinerat spetsfundig i rakt nedstigande led från Jonathan Swift och Oscar Wilde:

I drömmen kör jag på
alla blåklädda pissfitter
En sur blir mör när hon hamnar bland
bensin, plåt och glassplitter
En får andningsnöd, en hjärtattack
när dom landar upp på huven
och förstör min lack

Jag kan förstå att Rune Andréasson blev indignerad när han hörde den där käcka visan för sisådär tjugoett år sen. Som den moralist han var tyckte han antagligen att lapplisorna är nödvändiga för att hålla Mercedesarna borta från invalidparkeringarna. Rune Andréasson drog sej aldrig för att behandla ämnen som upprörde honom i fabelserier. På kuppen blev han rik, älskad och bespottad – en meningsfull livsgärning om ni frågar mej.

För egen del tycker jag dock att det är trist att inte den svenske artist som oftast och mest liderligt häcklat parkeringsvakter fick sin seriemotsvarighet. Jag tänker naturligtvis på Bengt Sändh:

Fru Svensson har fått värkar och ropar på sin man
som blir nervös och galen och springer allt han kan
att hämta deras bil och få in sin lilla fru
Mot Uppsala går färden, man far som ett jehu
Han hjälper frun på BB in för tiden den är knapp
På bilen sätter lapplisan en felparkeringslapp
På frågor svarar Lisa med en förnumstig min:
”Jag gjorde blott mitt jobb och jag följer det på rutin”
(”På rutinens brant”)

Uti en film som TV visa
där strippade en parkeringslisa
Protester hörde man nästa dag
ifrån lapplisornas lag […]

Dina lappar vill vi slippa
Ta ett heltidsjobb som strippa!
Lappar vill jag inte se
men en strippa gör succé!
(”Visa till Lisa”)

Det retar mig att den gode Rune inte retade sig på den gode Bengt. Jag hade mer än gärna sett Bamse-figurer som Bengt Sländha. Alternativt Bengt Sähl.

TILLÄGG: min vän Martin Kristenson upplyser mig – och alla andra intresserade – i ett mejl att den tevevisade film Sändh syftar på i sin låt från 1972, naturligtvis är den italienska trashdokumentären Sweden – heaven and hell (visad i svensk TV december 1971). Anteckna noga, barn.

Skärmdump från Mini-Solstollarna.

Av Kalle Lind

den 2010-06-28

i blogg

I likhet med de flesta av er satt jag häromsistens och avverkade Solstollarnas matiga sajt och sprang då på programmet Ola, Per och Ministollarna. Det är inget program jag själv minns, trots att det gjordes så sent som 1995, det vill säga långt efter skandalsuccéen med Solstollarna och och ännu längre efter de orättvist bortglömda Dörren och Drömplanket.

Förutsättningarna för nåt minnesvärt var väl heller inte de bästa. Per Dunsö och Ola Ström, som alltså gjort x antal roliga och musikaliska barnserier under åttiotalets tidiga år, hade sakta blivit persona non grata på SVT.

Trots att Solstollarna faktiskt varit en framgång och en andra serie beställts av SVT och blivit en – moraliskt lika tveksam men dock – framgång även den. Trots att de parallellt med stollarna gjort jullovsserierna Toffelhjältarna som åtminstone en tolvårig Kalle Lind tyckte var festliga (även om de inköpta tecknade serierna nog var allra festligast). Trots att de efter stollar och hjältar gjort rymdkomedispektaklet Cozmoz utan några som helst flickbröst synliga.

Någon hade helt enkelt bestämt att de där båda snubbarna i hjälmfrillor inte var så heta längre. Efter Cozmoz blev det några sommarlovsserier på gryningstid och därefter TV-shop (både ”Doro” och ”TV-grillen” är minor classics med sina calypsostämningar).

Och efter det blev det alltså Ola, Per och Ministollarna. Ett säkert äkta engagemang i miljö- och barnfrågor kunde inte dölja att serien spelades in på Västeuropas deppigaste galleria, Mobilia i Malmö, ”på en tillfälligt uppbyggd scen mitt emot Emils Café, mellan Siba och Onoff”. Och att den gick på tisdagar 18.00 i TV4. TV4 Skåne, ska tilläggas.

Det hela kunde ha förblivit bortglömt och osaknat om inte någon – min kvalificerade gissning är främst Ola Ström – bestämt att parets gärning inte ska fördunklas helt. På sajten presenteras duons femtonåriga karriär utan urskiljning. Det som var riktigt bra kommenteras knappt, det som av olika anledningar inte var lika omdömesgillt råkar Ola Ström ha ganska många foton sparade från.

Extra konstigt blir det så klart när citat och bilder hamnar jämte varann på det här sättet:

Rena stenåldern.

Av Kalle Lind

den 2010-06-27

i blogg

Semester har den fördelen att jag och min fiancée får välja godnattlitteraturen eftersom min sexåring är för lat för att packa annat än sina sedvanliga tre kilo Marvel-gubbar. Den här gången blev det Barna Hedenhös, som han annars alltid rejectar när jag i vanlig ordning vill uppdatera mej på gammal skit.

Jag antar att Bertil Almqvists skapelse är någorlunda bekant för stofilgänget som irrat sej hit. Det rör sej alltså om en sorts anakronistiskt-pedagogisk lek med nutid kontra dåtid, inte alldeles olika Asterix i sina kopplingar mellan moderna arketyper och kontrafaktisk historieskrivning. Utan Goscinnys lysande effektiva berättande, ska tilläggas. Eller för den delen Uderzos exakta linjeföring.

Likheten med den lustige lille gallern finns för övrigt också i den något obearbetade synen på andra folkslag och inte minst på andra kön än de upphovsmännen själva råkade vara. Generaliseringar utgör så klart själva förutsättningarna för de flesta skämten, men det är likväl uppenbart att nutidens etnicitets- och genusdiskussioner inte nått Bertil Almqvists kristallkula runt 1950.

Naturligtvis är det pappa Ben och sonen Sten som är intresserade av teknik och äventyr medan mamma Knota och dottern Flisa främst intresserar sej för mode och dockor. Och naturligtvis är det nordbor som visar för indianerna hur de ska stridsmåla sej för att int utgöra röda skynken för de arga buffeltjurarna.

Men annars är det många gånger fyndigt – ibland riktigt fyndigt:

Och ibland mera sökt fyndigt:

Och att Eiffeltornet får vara ett äckligt högt torn med stenåldersnamnet Äckel-tornet eller att Köpenhamns Tivoli är trädstammar smorda med smör med namnet Tjo-vad-det-var-livat eller att Hedenhös bygger ett hus av stockar på en holme i Mälaren, är väl ungefär den nivå man själv hade lagt sig på i ett liknande projekt. Jag fnissar ganska mycket, på samma sätt som när jag lyssnar på en riktigt snillrik Karl Gerhard-kuplett. Humorn ligger lika mycket i att någon har orkat som i själva skämtet.

Riktigt intressant är att notera vad som ansågs vara common knowledge för den skolålder jag gissar att böckerna vände sej till när det begav sig. Kopplingarna mellan modeskaparen Christian Dior och ordet djur – varför modeskaparen på modet år 1957 f.Kr. så klart heter Diúr – var kanske uppenbara också för telningar 1957 e.Kr. Och att egyptierna är Nilens söner och därför heter Nilson funkar fortfarande.

Och givetvis behöver inte kidsen vara med på allt; poängen är ju många gånger att de ska fråga och sätta sina föräldrar på pottkanten. Icke desto mindre ser man att referensramarna här och var förskjutits. Stenåldersbarnen besöker ”Kålleborg” där skeppsredaren Banane den gamle visar dem de båda borgarna ”Kållen” (numera ”Lejonet”) och ”Ådan” (numera ”Kronan”) som ”urkållarna” byggt på bergknallarna.

Min son är född i Skåne och verkar, av de uteblivna skrattparoxysmerna att döma, ganska dåligt insatt i göteborgiana. Inte heller hans mor verkar ha järnkoll på Ane den gamle och Gustaf II Adolfs skansprydnader när hon mumlar sej förbi hans frågor.

Den kanske mest påtagliga tidsmarkören är för övrigt av helt annan art. Liksom Nicke Nyfiken glatt svingar sej in i djurparkens fångenskap i originalboken 1941, har varken Hedenhös-författaren eller bokkaraktärerna några problem med att fånga och döda djur för nöjes skull tidigt femtital.