Vissa saker pratar för sig själv.
Etikett: barnkultur Sida 10 av 11
Charlotte Sandström, fem och ett halvt år i förorten Hallonby, har vi träffat förr (i del två demonstrerar hon för en daghemsplats och i del tre besöker hon ett ”pensionärshem”).
Den allra första delen hette Lotta och Röda hästen (1975). Det är ingen gjuten skrattfest.
Författarparet Ulf Hultberg & Behnn Edvinsson inleder sin bokserie för dagisbarn med en bild av ett mögelbygge, som lägger ribban för alla fyra böckerna.
Sen kommer en historia om hur Lotta och hennes kompis Anders – som i tidstypisk gröna-vågen-anda bär en höstack på huvet – inte har cyklar men vill ha cyklar:
I frejdig gör-det-själv-anda tar de sig till en soptipp där en man med avföring i ansiktet arbetar:
Ulf & Behnn lägger stor vikt vid ovidkommande byråkratiska detaljer:
Ja, och sen får Lotta och Anders varsin cykel på skrotupplaget. Snipp snapp snut.
Berättelsen om de två barnen som får varsin cykel – varav en heter Röda hästen – är inte i sig politiskt tydlig. Ulf & Behnn tar ställning för ett kretsloppstänkande gällande cyklar och antyder att en betongförort inte är kreativt stimulerande att växa upp i. Annars innehåller boken inte alls så många pekpinnar som Ulf & Behnn nog hade velat.
Jag gissar att det är just på grund av bokens politiska otydlighet som Ulf & Behnn för säkerhets skull låter Lotta – i likhet med alla andra femochetthalvtåringar – ha sin sovplats under ett jättelikt porträtt av Den Store Dialektikern:
Så att ingen 1975 skulle behöva undra över vilken politisk agenda Lotta-boken egentligen hade.
Det är så klart högst behjärtansvärt att göra böcker för svenska barn som förklarar hur barn ett halvt jordklot bort har det. 1970 fick det nog betraktas som allmänbildning också bland dagisbarn att känna till kriget i Indokina.
Vietnamkriget var ett vedervärdigt krig som bara idioter – Per Ahlmark – försvarade då och bara riktiga idioter – Per Ahlmark – försvarar nu. Jag tänker därför låta bli sarkasmerna.
Att författaren Erik Eriksson noggrant undvikit att levandegöra och dramatisera och istället envist och entonigt undervisa får betraktas som författarens frihet.
Nedan kommer ett antal bild- och textcitat ur Här är Nordvietnam (Verdandis barnböcker no 4, 1970) att få tala för sig själv:
Ho Chi Minh var Nordvietnams president under många år och han lärde vietnameserna att de måste hålla ihop för att kunna befria Vietnam från fiender.
Nu är Ho Chi Minh död. Men vietnameserna talar ofta om honom. De kallar honom onkel Ho. Onkel betyder farbror. Människorna tycker så bra om Ho Chi Minh att de tycker att han tillhör familjen.
Alla stora fabriker i Nordvietnam är förstörda av bomber. Många maskiner ligger begravda under ruinerna. Men fabriksarbetarna hann ta med sig en del maskiner innan bombplanen kom.
Många som ligger på sjukhusen är skadade av bomber. Det är särskilt en bomb som skadat många människor. Den bomben ser ut som en stor tunna. Inuti den stora bomben finns flera hundra små runda bomber. I varje liten bomb finns små hårda stålkulor. […]
Om en människa kommer i vägen för kulorna blir han genomborrad.
USA:s president säger att de amerikanska soldaterna är i Vietnam, Laos och Kambodja för att försvara människorna som bor där.
Det är numera inte så många i Sverige som tror på USA:s president när han säger det. […]
Det är vietnameser som skall bestämma i Vietnam, säger de.
Många förstår att vietnameserna har rätt när de säger så. Därför är det allt fler människor som säger:
USA ut ur Vietnam.
Föreningen Verdandis första utgåva 1970 hette Sprätten satt på toaletten. Den skrevs och tecknades av Annika Elmqvist, något senare en av förgrundsfigurerna när föreningen Ordfront grundades.
Idén med den här boken är att locka barnen till samhällsmedvetenhet och samhällsnytta genom att flirta med deras förmodade koprofili. Många barnböcker med en tendens – och många böcker ö h t – utgår från idén att gömma penicillinet i äppelmoset.
Penicillinet i det här fallet är insikten om att kapitalismen förstör miljön, äppelmoset är avföring.
Dramaturiskt följer boken de klassiska – både ur aristotelsk och proggig synvinkel – grundprinciperna. Den börjar med ett anslag, etablerandet av en situation:
Sprätten upptäcker hur kul det är att kladda och beslutar sig raskt för att fortsätta i skala 1:100:
Och genom att släppa ut skit i vattnet blir Sprätten tydligen så välbärgad att han har råd med chaufför, biltelefon, husa och ett gods med namnet Sprättefrid:
Sen väljer författaren att referera problemet istället för att gestalta det. Det är inget man råds till på landets författarskolor, men undantag måste kunna göras när budskapet är angeläget:
Resultatet av Sprättens besinningslösa nersmutsning blir påtagligt (notera att om man har ett Angeläget Budskap behöver man Inga Ordentliga Rim – jfr Mikael Wiehe):
Som sagt var:
Och så vänder sig en i den dunkla massan Folket – likt kören hos de grekiska tragöderna – direkt mot läsaren för att förklara problemet:
Sjuttiotalet var en svartvit tid (diagnos: borderline), och precis som det fanns Ett Problem (Kapitalism) fanns det på samma självklara sätt En Bot (Folkets Resning):
Så framstår Sprätten i all sin patetiska kapitalistiska ynklighet. Och så används begreppet ”reningsverk” för första gången i en barnbok:
Och så understryks en gång till hur sprättig Sprätten är:
Ja, och sen blir allting bra:
Jag har kritiserats i kommentarfältet för att beskriva dessa gamla utgåvor från en svunnen tid med sarkasm.
Min hållning är inte nyliberalens (jag är beredd att regelbundet kamma mjället ur Jan Myrdals mustasch för att slippa kallas nyliberal) utan ironikerns. Jag rotar bara runt i min egen uppväxt och försöker förstå varför jag å ena sidan vill tro att allt ska vara så enkelt, å andra sidan protesterar mot tanken på att det är det.
För om lösningarna och sanningarna nu var så enkla som de snälla tanterna utan behå och farbröderna i mysdress hävdade – varför är det fortfarande smutsigt i vattnet? Vem lurade de? Oss eller sig själva?
Föreningen Verdandi är en uppsaliensk radikal idéorganisation med rötter ner i 1880-talet. På 1970-talet fick de för sej att ge ut barnböcker med målsättningen att ”tillgodose barns behov av information om aktuella internationella samt sociala problem”.
1971 års Spikarligan av Lotta Silfverhielm var förlagets femte barnboksutgåva. Den är helt knäpp. På gott och på ont.
Bokens själva premiss är rätt spejsad: de tre pojkarna Jan-Åke, Tarsan och Kalle är dåliga i slöjd, men drabbas av nåt slags spikardjävul och börjar spika fast allt omkring dem. Som det står på baksidan:
[V]erksamheten formar sig till en revolt mot samhället och vuxenvärlden.
Enligt samma baksida är boken till för dagis och lågstadium. Så här väljer man hursomhelst att beskriva bokens tre hjältar:
Notera den explicita porren på väggarna. Samt cigaretterna.
Jan-Åke, Tarsan och Kalle är duktiga i skolan och föräldrarna är nöjda. Dock fallerar slöjden, vilket är extra genant eftersom det är ett pojkämne. Pojkarna övertalas att ta slöjden på allvar. Det gör de. De börjar spika fast allt: porslin, gardiner och dörrar. Ganska snart formulerar de sitt första slagord:
Redan här uppfattar samhället, representerat av lärarna, de tre pojkarna som omstörtare och radikaler. De tillmälen som kastas efter dem användes i slutet av sextitalet också – av poliser, vänner av ordning samt finansminister Gunnar Sträng – om vietnamdemonstranter och kårhusockupanter:
Spikandet har nu antagit en samhällsomstörtande inriktning. Skolfröken – ännu en representant för det småborgerliga – reagerar. Istället för att bejaka deras sunda upprorslusta vill hon kuva den revolutionära hungern:
Som hämnd spikar de förstås fast fröken på en vägg:
Som nåt slags hammar-AFA i adolescensen går de sen bärsärkagång på stan:
Här börjar pojkarna plötsligt själva förstå att det de sysslar med inte bara är ett vanligt pojkstreck. Varje spik slås rakt ner i Det Gamla Samhällets likkista, varje hammarslag är en del i uppbyggandet av Ett Helt Nytt Samhälle. Omärkligt börjar pojkarna formulera sej, instinktivt hittar de sina fiender:
Lite by the way inser de vem som är Den Stora fienden: Kapitalismen.
Och som de goda revolutionärer de nu utvecklats till, inser de förstås att man aldrig kan bibehålla makten om man har media mot sej:
Därför ser de – fortfarande som goda revolutionärer – till att ta makten över medierna:
Och den ohämmade kravallglädjen är ett faktum! Inget är så befriande som att ta andras grejer!
Och sen tar utformandet av ett nytt samhälle vid:
Och som i alla socialistiska samhällsstater går det från naiv upptäckarglädje och vaga solidaritetstankar rakt in i galen despotism:
Och sen jävlar blir det reclaimande av gatorna:
Sen får vi se hur spikarentusiasmen och ombyggarenergin gjort intryck också på de tidstypiska människorna i skägg och islandströja (som njuter av varsin selleri):
Spikarligan får 500 proggpoäng på en skala till 100. Den står med ena benet i sextiotalets naivistiska, LSD-färgade barnslighetsbejakande, och med det andra i det hårdföra sjuttiotalet, präglat av Baader-Meinhof och terror förklädd till ideologi. Polisprotester och gatukravaller blandas glatt med psykedeliska kungaslott och linsgasiga folkfester.
Jag blir dock inte klok på hur Silfverhielm ställer sig till spikandet som företeelse. Är det destruktivt eller uppbyggligt? Är det såna som Jan-Åke och Tarsan som ska leda oss mot Utopia?
Gott folk! Äntligen kan jag bjuda på uppföljaren till inlägget om Lotta och daghemmet!
Tyvärr måste jag göra mina läsare besvikna. Lotta får nya vänner samlar inte hälften så många proggpoäng (p.p.) som den föregående boken. Här finns inga demonstrationer och inga bistra kommunalråd, inga busskörande mammor och inga storköp med mänskliga spillror med tomma blickar.
Men det är ändå inte Svenskt Näringsliv-sponsrat. Boken berättar om hur lilla Lotta råkar sparka en fotboll (eftersom tjejer visst kan spela fotboll!) genom en ruta på ”pensionärshemmet”. När hon och kompisen Anders ska in och hämta den får de en rundvandring av pensionären Albin. Hemmet visar sej vara Helvetets Förgård.
Författarparet Ulf Hultberg och Behnn Edvinsson skyr inte överlastade pratbubblor:
Ulf och Behnn skyr inte heller ångest. Albin lotsar sålunda barnen rakt in i scenografin till A Clockwork Orange:
Barnen bevistar en predikan på pensionärshemmet, som naturligtvis hålls av vad Vilhelm Moberg i Utvandrarna kallade ”bukpräst”:
Så följer de Albin in på hans rum, där han plockar fram sitt gamla fotoalbum. På sex av bokens sidor får vi som läsare också se dessa gamla foton, antagligen publicerade med benäget tillstånd från Svenskt Arbetararkiv. Givetvis har Albin varit en sån där hårt arbetande statar-flottar-torpare som folk var förr-i-tiden:
Sen drar Albin med sej de vetgiriga barnen in i ”terapin”. Om vi som läsare inte redan längtar efter en blöt handduk och en stor burk valium, får vi ytterligare argument för självmordet av Albin:
Boken är på tjugo sidor. Mer behövs inte för att göra en femåring suicidal.
Slutrutans sensmoral antyder att författarna gärna ser att de unga läsarna själva tar kontakt med bygdens gamlingar:
Och det är ju, som alltid, behjärtansvärt. Men samtidigt – vilken normalt fungerande småtting skulle våga uppsöka ett random pensionärshem efter att Ulf och Behnn målat upp dem som futuristiska mardrömslandskap?
Det är viktigt att betona att man inte behöver vara tråkig för att vara kristen. Man kan tro bokstavligen på jungfrufödsel, återuppståndelse, treenighet och farbröder i klänningar och ändå vara en glad lax, en riktig spjuver och en sprallig fyr.
Detta bevisar inte minst de tossiga berättelserna om Munken & Kulan, som jag i sanningens namn inte har läst men ändå har mina tydliga uppfattningar om. Enligt baksidestexten på den första boken är Munken och Kulan två tioåringar och bästa kompisar:
Munken är krullhårig och lite knubbig och springer bara i nödfall. Kulan är smal som en telefonstolpe och har en lugg som står ut som en skärm.
Så långt låter det som Smecken & Sulan eller Dante & Tvärsan. Men sen kommer den där fortsättningen som känns lika märklig som i proggens gamla barnböcker, där Ville, Valle & Viktor slåss mot en industriägare eller lilla Lotta demonstrerar för en dagisplats:
Kulan har gått i kyrkan i hela sitt liv och har hört bibelberättelser sen han var liten. Vid det här laget har han tröttnat.
Munken däremot, som inte ens visste att Gud fanns förrän han träffade Kulan, tycker att allt som står i Bibeln är nytt och spännande.
Med bibelberättelser i bakhuvudet bygger de lådbil och har rullstolsrace ihop med Gud. När Munken sticker ena handen i byxfickan och kliar sig lite bakom örat — då vet man att något kommer att hända.
Bortsett från att Munken verkar dra sig regelbundet i struten så är alltså författaren Åke Samuelssons agenda att med hjälp av festliga buspojkäventyr sprida Bibelns glada ord om Jesu kärlek och Gudi lynnighet.
Detta görs också på ett antal CD med lagom upphetsande äventyr: Guds muskelpojkar, Predika du så sover jag och Munken & Kulan och änglabyrån. En rundsurfning ger intrycket att det finns uppemot två miljoner Munken & Kulan-äventyr. Somliga titlar – Räddad av en fis, Flis i ändan – tyder väl på att vi har att göra med en tämligen tolerant kristenhet, om det nu inte bygger på några sällsamt skatologiska avsnitt ur Uppenbarelseboken.
Särskilt glad blir jag av att känna igen musikern Tomas Hagenfors namn på cd-omslagen. Det var ju han som gjorde KDS kamplåtar inför valet 91: ”Frisk luft i riksdagen” och ”Etik” spelade vi så mycket i Hej domstol! att vi ringde upp Hagenfors och krävde tack för STIM-pengarna.
Antar att jag är ensam i hela världen om att bry mej, men här kommer ännu ett citat ur skoldebattpjäsen Spelet om plugget från 1969.
Idag skulle väl inte alla skriva under på den omvärldsanalys som Sven Wernström och Suzanne Osten visar prov på. Antagligen inte ens Wernström och Osten.
TOM:
Fröken, fröken!
LOTTIE:
Ja, min lille vän?
LEIF:
Vilka är världens stora problem idag?
LOTTIE:
Tja… hunger, analfabetism, massjukdomar.
TOM:
Var finns dom?
LOTTIE:
I uländerna förstås.
LEIF:
I Kina? Svälter dom i Kina?
LOTTIE:
Nej, det gör dom väl inte.
TOM:
I Nordkorea?
LOTTIE:
Nej, det har jag inte hört.
LEIF:
Är dom analfabeter på Kuba?
LOTTIE:
Nej, inte precis.
LEIF:
Alla problem
TOM:
som hela världen talar om i dag
LEIF:
varför finns inte dom
TOM:
i dom där socialistiska länderna, fröken?
LEIF:
Fröken?
TOM:
Fröken?
LEIF:
Fröken?
LOTTIE:
Avsågad.
Jag vill betona att detta är direkt citerat.
Sätt barnboksbolsjeviken Sven Wernström och rödgardistregissören Suzanne Osten i samma gymnastiksal.
Låt dem skapa en pjäs att turnera med i landets skolor för att diskutera elevdemokrati, samlevnad och kommunistiska revolutioner.
Låt en skådis ha en cymbal med den ogenerade uppmaningen ”Stöd FNL”.
Avsluta föreställningen med paneldebatt.
Låt året vara 1969.
Resultatet blir Spelet om plugget, utgiven i manusform med kompletterande diskussionsunderlag. Som vanligt när man kliver in i tidsmaskinen slås man av vilka förskjutningar som skett sen dess.
Å ena sidan förstår man av pjäsen att eleverna 1969 inte sa du till sina lärare. Å andra sidan kunde en teatergrupp kuska runt för kulturbidrag och öppet uppmana till revolt.
LOTTIE:
Vad hände 1789? Vet ni inte? Franska revolutionen.
Vad hände 1910? Vet ni inte? Mexikanska revolutionen.
Vad hände 1917? Vet ni inte? Ryska revolutionen.
Vad hände 1949? Vet ni inte? Kinesiska revolutionen.
Vad hände 1959? Vet ni inte? Kubanska revolutionen.
Får ni inte lära er nånting om revolutioner här i skolan?
LEIF:
Vad är en revolution?
TOM:
Ja, det är väl ett slags krig?
LOTTIE:
Om fattiga slåss för att försvara dom rikas rikedomar, då är det krig.
Om fattiga slåss för att beröva dom rika deras rikedomar, då är det revolution.
LEIF:
Revolutioner har förvandlat en tredjedel av världen hittills, och mera blir det väl.
LOTTIE:
I skolan får vi alla lära
demokrati av dom auktoritära.
TOM:
Vad hände 1945?
LEIF:
USA fällde den första atombomben över Hiroshima.
TOM:
Vad hände 1954?
LEIF:
USA avskaffade demokratin i Guatemala.
TOM:
Vad hände 1961?
LEIF:
USA försökte avskaffa socialismen på Kuba.
TOM:
Vad hände 1965?
LEIF:
USA avskaffade demokratin i Dominikanska republiken.
LOTTIE:
Pojkar, pojkar! Så här får man inte hålla på i den svenska skolan och lära en massa saker om USA.
TOM:
Okay. What happened in 1968?
LEIF:
Sovjet överföll Tjeckoslovakien.
LOTTIE:
Det är rätt. Man ska va objektiv.
LEIF:
Objektivitet beror på
vad våra kära fröken tror på.
P.S. Och ja – Lottie är alltså lika med Lottie Ejebrandt, Kim Anderzons väninna i Sällskapsresan (eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten?). När revolutionärer blir gamla gör de folkhemskomedi.
Ahh! Sven Wernström igen. Den här gången i sagoform.
Max Svensson Lurifax (1972) innehåller flera av sagans klassiska komponenter: ung föräldralös pojke ger sej in till stan för att söka lyckan. Tack vare sin fiffighet och finurlighet – och cynism – lyckas han hitta lyckan. Genom att exploatera de erfarenheter han gör blir han stans störste reklamare och alla kapitalisters gunstling.
Men han förlorar flickan. För flickans mamma blir fattig och flickans pappa blir arbetslös när priset höjs på varorna och varorna blir sämre på grund av Max listighet.
På väg in till stan träffar Max några barn som plockar blommor till sin mamma ”för att vi tycker om vår mamma”. Uppsökt av direktör Prylberg skapar Max Mors dag:
Överallt stod det:
PÅ SÖNDAG ÄR DET MORS DAG!
Alla som tycker om sin mor måste ge he henne en pryl i present!
Alla människor läste skyltarna. De kunde ju knappast låta bli, eftersom skyltarna fanns i varenda affär på varenda gata. De flesta förstod att det bara var skoj. Det kan ju inte finnas någon dag som heter Mors dag. Många förstod att det bara var direktörerna som försökte lura dem.
Men människorna kunde ju inte vara säkra på att deras mammor också förstod det. Mamma kanske skulle bli ledsen, om hon inte fick någon pryl i present. Andra mammor skulle kanske få presenter. Därför var det nog säkrast att köpa något.
Och folk köpte.
På samma vis utnyttjar Max andra iakttagelser han gör. En fattig gumma han möter lägger alltid en mandel i vattgröten så barnen ska tycka det är roligare att äta. Max tipsar direktör Flingberg att lägga en leksak i flingorna.
En liten flicka han möter kan inte låta bli att plocka smultron varje gång hon går till källan för att hämta vatten. Max tipsar direktör Matberg att ställa mjölk och bröd längst in i affären så att folk inte kan låta bli att stanna och handla.
Och så startar han sin lurifaxfirma, misstänkt likt ett reklamkontor, och köper en Jagga Super Sport.
Med avstamp i en klassisk sagovärld, förlagd till Förr-i-tiden, med gamla gummor och vattgröt och vattenkällor, förs vi in i den Stora Staden där Max skaffar fräcka moderna solglasögon och kränger tandkrämen Ajfanol.
Bilderna – av Helena Henschen, konstnär i den naivistiskt vänsterintellektuella genren – visar en värld med lika många moderna artefakter (främst cigaretter – boken är för fan från sjuttitalet!) som klassiska luffarattribut från Paradis-Oskars sorglösa dagar (fällkniv, vadmalsbyxor, knyte på en pinne).
Max Svensson Lurifax är en ovanligt underhållande odyssé över det kapitalistiska samhällets framväxt och drivkrafter.
Lite jobbigare blir det med den obligatoriska, nässkrivna, naivt imperativa slutklämmen. Den lämnar, som alltid, en fadd eftersmak i munnen och nån krampartad muskelförtvining i knytnäven.
Hoppsan! Vad hör jag? Tror du inte att den här sagan är sann? Jo det kan du lita på! Fråga mammor och pappor och tanter och farbröder så ska du få höra!
Fråga om inte allting blivit dyrare.
Fråga om inte luften är dålig av all rök från skorstenarna.
Fråga om inte allting bara blir sämre och sämre.
– Jodå! kommer de att säga.
De kanske inte vet varför det har blivit så här. Men det vet ju du. Så nu kan du berätta för dom.
Tänk vad förvånade de ska bli. Kanske blir de arga också. Det kan bli riktigt spännande. Då får vi se vad som händer.