kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: åttital Sida 3 av 4

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar. Del 3: ETC 3.

Av

den 2008-09-02

i blogg


Det är lätt att inbilla sej att fenomen som satir och humor blivit råare på senare tid, att snuskigheterna förgrovats och personangeppen blivit personligare, att tonen blivit skoningslösare och samförståndsandan urarmats. Det är en sanning med modifikation.

Åtminstone i politiska kretsar har tonläget länge varit hårt. Rolf Börjlind i Stockholm och Frank Gunnarsson i Göteborg gjorde saker på sjuttitalet som fick Thorbjörn Fälldin att känna sej utbränd och Gösta Bohman att bli ännu ettrigare. Visst, på den tiden drogs elakheterna till domstol (i Börjlinds fall) och prickades grundligt i Radionämnden – och skickades på remiss till regeringen (i Gunnarssons fall).

Jag har läst de där grejorna och det finns ingenting i dem som inte Magnus Betnér gör i folkliga Parlamentet varje vecka nu för tiden. Och som vi för den delen gjorde i Hej domstol! för några år sen. Fast både vi och Betnér var roligare.

Så det är snarare omgivningen som blivit tolerantare än tonläget som skruvats upp. Granskningsnämnden (som den heter numera) har haft den goda smaken att ändra paragraf 9, som just skulle sanera sända radio- och teveinslag från dålig smak. Och idén om att vi alla ska vara överens och att ingen får sticka ut har nånstans demonterats.

1982 dog Marcus ”Dodde” Wallenberg, en i raden av patriarker i en familj som är lika omöjlig att hålla reda på som deras kollegor i kungahuset. Tidningen ETC – lika mycket en urban och mondän och samtidsspeglande tidskrift som t.ex. Bon idag, som det var en vänstertidning – skrev en nekrolog som jag fnittrar åt tjugosex år senare.

Just för att den är rå, skoningslös och vägrar att följa påbudet att aldrig tala illa om de döda:

Marcus Wallenberg är död. Han var en man som nästan aldrig läste en bok, men desto oftare hötte med ett tennisracket.

Det är alltid trist när en människa dör.

Men ibland sörjer man mer, ibland mindre.

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.

Av

den 2008-08-27

i blogg


Johan Ehrenberg startade den första varianten av ETC redan 1978 – för övrigt samma år som Galago hostade igång – och efter ett otal inkarnationer och konkurser verkar den fortfarande vara i nåt slags rörelse.

Jag har naturligtvis de flesta exemplaren från 1978-1983 (då den las ner för första gången) sparade i noggrant märkta mappar. Varför har jag det? Jag var ju åtta år när tidningen upphörde? Tja, varför har män bröstvårtor?

När jag nu sitter och bläddrar på måfå mellan numren slår det mej att det knappt finns nån sån här tidning idag; det närmsta är väl Ordfront eller Arena, men ETC är lika mycket en plattform för grafiska formexperiment och rapporter från ett åttitalistiskt krog-Stockholm (samma Stockholm där Olle Ljungströms Reeperbahn, Thåström och Arne Anka rörde sig) som en aktuell vänstertidning.

Gällande feminism och queerteori var tidskriften en pionjär; Johan Ehrenberg klädde redan 1983 ut sej till Jenny och valde att leva som kvinna och presentera det i ett tjockt specialnummer. Vad som naturligtvis var oerhört djärvt och gränssprängande, avfärdades av sin samtid som ett desperat kommersiellt trick.

Bitvis var det en ganska rolig tidning. Och inte bara rolig på vänstervis (dvs. att man säjer taskiga saker om moderater). De publicerade den franske serietecknaren Reiser, mest känd för ”Mannen med dom stora kalsongerna”, ett av hans mer rumsrena verk. Idag känns hans sidor jobbiga och gapiga, men som en motröst i samtidspuritanismen måste de ha känts befriande.

Men även i featurematerialet finns humor. När Simon & Garfunkel kom till Råsunda 1982 valde ETC en vinkel som landets övriga journalister inte valde:

Teorin i artikeln är att om Simon & Garfunkel varit svenskar så hade de varit ullstenare:

Dom är lagom radikala för att inte vara konservativa och dom är lagom konservativa för att inte vara radikala. Precis som dom är lagom rockiga för att inte vara töntiga och lagom töntiga för attint vara rockiga. Med andra ord passar dom för i stort sett alla oavsett vilka värderingar man nu har.

Skillnaden mellan dom och folkpartiet är väl i stort sett bara den att Simon & Garfunkel utövar en betydligt större dragningskraft på människor än vad Ola Ullsten och Rolf Wirtén gör.

Och så intervjuar de några random svenska halmhattar och får teorin bekräftad:

Evert Jansson (att döma av bilden 27, att döma av namnet 72):
Jag lyssnar inte så mycket på skivor nuförtiden men skulle jag sätta på en skulle det nog bli Simon & Garfunkel.

Musse Hellgren (kommentarer överflödiga), folkpartiets kvinnoförbund:
Jag tycker dom är JÄTTEbra. Jag lyssnade på dom senast igår. Det var en halvtimmes program i radion. Musiken är bra för den är inte våldsam rock, utan njutbar musik.

Christer Eirefelt (a.k.a. Folkpartisten med det nästan vanliga namnet):
Vi har några skivor hemma. Jag tycker det är jättefin musik. Just den typen av musik passar mig.

Bonnie Bernström (suck… ibland gör de det för enkelt för oss retstickor):
Dom är ju jättebra! Dom stimulerar ens verklighetsflykt och fantasi, samtidigt har dom ju ett budskap. Det är harmoni i deras musik som gör den skön att lyssna på.

Seriell åttiotalspanik.

Av

den 2008-08-15

i blogg


Jag har sagt det förr: åttiotalet var en bedrövlig tid. Aldrig förr har moralens väktare varit mer moraliska och väktande – ett påstående som tyvärr och så klart inte är sant. De har varit igång sen dag ett och kallat Louie Armstrong för apa och Alice Babs för slyna som borde ha smisk på stjärten och förbjudit Elvis att filmas från midjan och neråt.

Men ändå har jag en känsla av att dom var som värst just när jag var i en ålder då världen formades framför mina ögon. Åttitalet var hårdrock, garbage pail kids, dataspel, videovåld, droger, rollspel – och serier. Allt var förkastligt, allt var obehagligt, amerikanskt, dekadent och lärde den stackars ungdomen att kriga (en gång för alla: krig lär ungdom att kriga).

Fortfarande kan det hända att en fyrtitalist går förbi mej när jag ligger och läser Åsa Grennvalls hustrumisshandlarskildringar eller Henrik Bromanders noveller om besatta Estonia-forskare eller Mats Jonssons självutlämnande utanförskapshistorier – och säjer: ”Läser du fortfarande Kalle Anka-tidningar?”

Vilket så klart är orsaken att serier så sent som på nittitalet – då TV4 försökte trumma igång en skandal kring den norsk-svenska kukskämtstidningen Pyton (varpå David Liljemark, som ritat en av de serier som visades upp i reportaget, snabbt kontrade med att skicka en faktura till Fyran) – har varit ett särskilt hett byte för kristdemokrater och Hem & skola: oavsett innehåll har de setts som en angelägenhet för lågstadiekids.

Det finns böcker för barn. Det finns bilar för barn. Det finns kastruller för barn. Det finns riddarborgar för barn. Ändå räknas inte litteratur, motortrafik, matlagning och historia som några specifika barnfenomen. Men blandar du text och bild i rutor är det underförstått att det är barn du vänder dej till.

1985 kom en publikation i tidningsställen med namnet Elitserien. Det var en satirtidning. Satir är överlag nåt som går över huvet på barn. Ergo var det inte en tidning för barn.

Där är resonemanget färdigt. Dessvärre såg nu inte debattscenen ut så i det svenska åttitalet att saker som argument och resonemang stod på agendan. Istället blev det ett jävla liv över några knullparodier på Kalle Anka.

Tidningsrubrik i Sundsvalls tidning: ”Barn luras läsa porr”.

Vilket som vanligt säjer mer om rubriksättarens fula fantasi – exakt hur hög är runkabiliteten i en samlagsscen mellan Kajsa och von Anka? – än om verkligheten.

Tidningen lades tämligen omgående ner. För all del inte p.g.a. vad några överhettade sundsvallsbor gick runt och tyckte, utan p.g.a. Det Stora Företaget I Väst som givetvis inte såg mellan fingrarna gällande påstådda varumärkesintrång.

Men Sundsvalls moraliska majoritet hjälpte gissningsvis inte till att skydda det fria ordet.

Rubiner för svin del 8: dumheter då och nu.

Av

den 2008-08-12

i blogg



Jag har ägnat en massa plats i cyberrymen åt citat från boken Inget är som drogen (Allan Rubin, 1982) främst för att jag tycker den är rolig. Felslut + okunnighet + semireligiös övertygelse = humor.

Det är en 26 år gammal bok som försvinnande få har nån relation till idag. Jag nappade den ur min morfars bokhylla i den ålder då jag lyssnade på ”Die Mauer” dagligen och ville suga ut all tänkbar info om de artister som just då räddade mej från att behöva umgås med folk.

Ni kan vara lugna: jag flinade redan då åt Rubin och lät mej inte skrämmas. Jag gjorde mina fullt normala cannabiserfarenheter i en fullt normal folkhögskolekontext ändå. Rubin lyckades inte sätta klorna i mej.

Men Rubin är inte bara en pajas – han är också en representant för en puritanism som präglat hela sjuttitalistgenerationen och fått en jävla massa människor omkring en att motreagera i empatilös nyliberalism och andra tomma protester mot nåt som trots allt var välmenande i sin gränslösa enfald.

Jag är övertygad om att föreningar som Föreningen Artister Mot Narkotika (med Lasse Berghagen och Owe Thörnqvist som ordförande) och Hem & skola och dessutom diverse socialnämnder tog Rubins osammanhängande dravel på allvar. För att de ville ta det på allvar. För att de inte förstod varför deras egna ungar ville hänga Gene Simmons tunga på pojkrumsväggen, för att de inte var med på attraktionskraften i allt som flirtar med det farliga.

Kom det då en arkitekt och hävdade att a) ungdomar lär sej att droga av ”popartisten Crass” och b) ungdomar lyssnar på ”popartisten Crass” för att de är drogskadade, så travade dessa föräldrar så klart hem till tonåringarna för att rensa ut Crass-skivorna.

Gissningsvis hittade de inga plattor med just ”popartisten Crass”, eftersom det som bekant var ett band, men på kuppen plockade de väl bort skivor med Marley, Lennon och omslag med flygande människor.

Och det är ju i så fall osympatiskt. Och troligen kontraproduktivt.

Rubin återgick inte heller till sitt ritbord efter att Inget är som drogen utkom 1982. Han har gett ut böckerna Hasch – himmel eller helvete (1986) och Trippen – om droger som korskopplar hjärnan (2005), den sista på initiativ av Föräldraföreningen Mot Narkotika.

I Trippen har Rubin uppdaterat världsbilden: nu är även Reclaim the streets och veganer uppfyllda av en ”kosmisk övertygelse”, givetvis framkallad av psykedeliska droger.

Tillfrågad om det lämpliga i att låta en (underförstått) osammanhängande arkitekt med hemmasnickrad världsbild uttala sej oemotsagd, svarar Lena Larsson på FMN 2005:

Allan Rubin är inte vilken person som helst, han har tidigare skrivit två böcker i ämnet.

Fortfarande kan man också hyra Allan Rubin som föredragshållare. Med sedvanligt överlastad rubrik – ”Först hasch, rejv och psykedelisk svamp – sedan new age och nyhinduism” – ger föredraget insikter som den vanliga debatten missar:

Uppläggning [sic!]
I en bildsvit ger Allan Rubin en annorlunda och angelägen presentation som starkt berör. Genom att visa på drogkonsekvenser som konventionell droginformation inte tar upp förtydligar han drogernas förbisedda roll bakom överraskande beteendeförändringar i dagens ungdomskultur. Han ger oss samtidigt möjlighet att tolka signaler och – att agera innan det är för sent.

Han beskriver hur trancedans och psykedeliska droger i alla tider nyttjats bland mystiker och exotiska heliga män som sökt andlig inspiration – och här redovisas hur dessa andligt upphetsande metoder kan väcka en djup andlig vilsenhet när de nu testas av våra unga – i partysammanhang.

1998 ställde han på Nationalmuseum ut affischer och skivomslag han samlat på sej, med sedvanliga halsbrytande kopplingar mellan gamla häxmålningar och hårdrock. Några år dessförinnan skrek han sej hes om det ockulta materialet i rollspel typ Kult.

I tjugosex år har han hållit på att samla tygmärken, poptidningar och klotterbilder. Hela tiden låst vid samma ur luften gripna tankegång: att drogen är orsaken och att uttrycket är drogskadat och att drogskadad kultur per definition är osanitär.

Jag säjer som Peter Wahlbeck brukade säga om Jan Guillou:

Tänk att kunna så jävla mycket och fatta så jävla lite.

Rubiner för svin del 7: Pupillmysteriet.

Av

den 2008-08-11

i blogg



Jag gissar att ni alla ser kopplingen mellan Röda Brigaden-aktivisten Giovanni Senzani och porträttet från Echnatons Egypten? Inte? Titta på ögonen! Samma ”avskärmade övre del av ögat” som ger ”det skrämmande fanatiskt inåtvända uttrycket”.

I kapitlet ”Drogen runt omkring oss…” redogör arkitekten Allan Rubin delvis hur han gått tillväga när han gjort sina felkopplingar, alla manifesterade i den magsyrespäckade publikationen ”Inget är som drogen” från 1982.

Rubin refererar till en amerikansk bok där narkotikasnutar och potheads påstår sej känna igen andra ”marijuanamissbrukare” på förstorade pupiller. Författaren till boken, Gabriel Nahas, avfärdar dock detta då en professor i Michigan hävdar att pupillerna tvärtom drar ihop sej.

Eftersom Rubin är av samma rättshaveristiska skrot och korn som folk som instinktivt tror att miljöhot och passiv rökning är en socialdemokratisk konspiration, vill han inte tro på denne professor i Michigan. (Jag personligen har ingen aning om vilket och kan inte förstå vad informationen ska användas till.)

Rubins tes är att missbrukare, snutar och – först och främst – såna som ritar klädkammare och gästtoaletter är de som är bäst lämpade att dra slutsatser. (Det är de kanske också. Ibland. Särskilt när det gäller att a) skilja afghan från nepal, b) avgöra om en pundare ska köras till arresten eller bara ha spö på stället, och c) bestämma bästa platsen att sätta en spotlight.)

Allan Rubin får en hint om att han själv har rätt och att Michigan-professorn har fel när han – åter igen – träder in i en skivbutik. Han har haschtentaklerna ute och vet att det kan ”finnas kunder som var intresserade av såväl det ena som det andra”. Han noterar att biträdet – ”en litet loj 20-åring” – ser ”litet avskärmad ut”:

En flicka, som hunnit före fram till disken, sträckte fram den skiva hon skulle betala, samtidigt som jag studerade expediten. Då hände något överraskande. När han tog kontakt med flickan, krympte hans pupiller märkbart. Men så fort han var färdig med sin kund, förstorades de igen!

Utropstecknet är alltså Allans, inte mitt. Jag tycker inte alls att detta är en så världsomvälvande händelse att den behöver utropas.

Men Allan har fått en uppenbarelse. Tillsammans med den ständigt uppdykande Eva – som jag gissar är hans hårt prövade hustru – går han runt i skivbutiken och noterar att ”flera av ungdomarna hade precis som expediten betydligt större pupiller än Eva”:

Det här var värt att kolla vidare. Kunde ungdomarnas ögon vara påverkade av eftereffekter av tidigare rökning?

På väg hem får Allan ”en impuls”. Han sliter med sej Eva in på ett postkontor och ber henne granska hans pupiller:

Genom att undvika att fixera blicken lyckades jag med viss ansträngning ”flyta bort”, sjunka in i mig själv, och Eva såg direkt att mina pupiller växte. Och när jag sedan återvände med blicken, krympte pupillerna igen.

Det tycktes vara så att pupillerna växte när man skärmade av yttervärlden. Expediten bakom disken måste ha varit just så avskärmad som han såg ut. [—] Först när det var nödvändigt jobbade han sig upp till ytan igen. Kan det vara så en cannabisskadad har det?

Allan kan inte släppa den uppenbarelse han fått, att haschrökare eventuellt får större pupiller. Han frågar ut ”ögonläkare i bekantskapskretsen”, där ingen känner till – eller orkar bry sej – om sagda samband. En optiker ger dock Allan några fjädrar han kan bygga en hönsfarm av:

Enligt honom kunde missbruk ge ökad glansighet, rödsprängda ögonvitor – och förstorade pupiller.

Han menade också att den växande marknaden för solglasögon till en del var en konsekvens av denna drogframkallande vidgning av pupillerna. [—] Han höll med om att detta skulle kunna förklara varför man så ofta ser popmusiker i solglasögon, även i mulet väder.

Tidigare hade jag trott att detta bara var för att de inte ville bli igenkända, för att de skulle kunna ha ett privatliv. Men även okända popmusiker i småband uppträder ju med samma attribut. Kanske är det inte bara för att efterlikna sina mer framgångsrika förebilder!

Allan och Eva fortsätter nu att granska pupiller på ett femtital människor omkring sej – och rönen är tydligen skrämmande:

Bland personer i 30-40-årsåldern visade så gott som alla som rökt hasch större pupiller än de som aldrig prövat. Detta gällde även när testpersonen inte rökt på en längre tid (i något fall inte på 4 år).

Tyvärr har Allan inte tid att fortsätta sina ”ögonstudier” – han har fullt upp med andra tokerier – men han skickar med oss ett påstående som jag spontant inte riktigt kan hålla med om:

Nog vore det motiverat att gå vidare på denna punkt. Finns det ett samband mellan cannabiseffekt och pupillstorlek är det viktigt att utreda det.

Rubiner för svin del 6: homohaschet.

Av

den 2008-08-08

i blogg


1981 ökade tydligen sexintresset markant i Sverige. Från att folk varit ganska, lagom, smått och till husbehov intresserade av sex, exploderade nu intresset för nakenaktiviteter. Dessutom blev ”sexmaterialet” ”allt råare”. Förlagsdirektören Albert Bonnier citeras: ”Jag häpnar över sexintresset!”

Allt detta inhämtade Allan Rubin från sin position på arkitektkontoret. Det ska nämligen i ärlighetens namn säjas att Rubin inte bara bygger teorierna i boken Inget är som drogen på klotter, skivbutiksbesök och paranoja – han läser även kvällstidningar. Expressen-citatet på bilden ovan kommer t.ex. från en artikel skriven av en trovärdig och nyanserad skribent i sanningens tjänst.

Vad tror då Allan Rubin är orsaken till detta ökade sexintresse? Ja, vad fan tror ni? – haschet så klart: ”med drogens aktivering av reptilhjärnan stimuleras såväl aggression som sexualitet”.

Men det tar inte slut där. Det räcker inte med de drogskadades intresse för förgrovad och förråad ”vålds- och sexporr”. Haschet för den drogskadade ännu längre ut i civilisationens tassemarker: ”det är inte bara den av samhället accepterade sexualiteten som väcks till liv”.

Rubin, som annars ägnar mycken möda åt att förklara att vetenskapsmän inte vet så mycket om hasch eftersom de inte gått runt och fotograferat klotter i Stockholm (ungefär så går faktiskt resonemanget), hänvisar nu till en medicinprofessor Hardin Jones i Kalifornen.

Denne har påvisat att ”marijuanamissbrukare många gånger medverkar i sexuella handlingar som de under normala omständigheter skulle ha undvikit”.

Och så kommer det:

Han redovisar bl a att en stor del av de patienter som sökt honom varit bekymrade över att de gått in i tillfälliga homosexuella relationer under drogens påverkan – något som de chockerats över när de nyktrat till.

Jones menar att deras agerande varit en följd av att cannabis gör individen öppen för varje form av sexuell kontakt – att drogen kväver individens normala vilja att sätta gränser.

Det tycks vara så att de latenta möjligheter till s k avvikande sexuellt beteende som vi alla rymmer inom oss – och som samhället gör sitt bästa för att hålla tillbaka – det väcks till liv genom att drogen slår ut de socialt uppbyggda spärrarna, våra hämningar.

Det kanske inte är en tillfällighet att Amsterdam och San Fransisco – Europas respektive USAs stora centra för cannabismissbruk – inte bara är hippierörelsens huvudstäder i dessa världsdelar utan även de två städer i Västerlandet som har den största andelen öppen homosexualitet.

Rubin gör inte bara kopplingar mellan cannabis och homosexualitet. Likt dagens kristna homofobhöger, som journalisten Tor Billgren envetet granskar på sin blogg, gör han minst sagt försåtliga kopplingar mellan homo- och pedofili:

I Dagens nyheter den 25 april kunde man läsa om att propaganda nu sprids genom film och annat material av en grupp som vill legalisera sexuella handlingar mellan barn och vuxna. Denna nya ”rörelse” kommer till oss från Holland via Danmark, och den följer precis drogens väg.

På ett annat ställe skriver Rubin – som förutom att vara arkitekt, klotterfotograf, skivbutiksbesökare och homofob, även fuskar i läkarskrået – om hur ”drogen” påverkar könslivet:

Produktionen av könshormon minskar och därmed rubbas t ex menstruationscykeln. Mycket tyder på att haschrökaren, genom den minskade könshormonproduktionen, kan bli osäker på sin könsidentitet.

Hela det hormonellt betingade spelet mellan könen, som är så avgörande för upplevelsen av jaget och omvärlden, tonas ner, vilket väl bara kan göra ont värre.

Så nu vet vi.

Rubin har för övrigt skrivit fler dumheter. Den här serien är bara påbörjad.

Rubiner för svin del 5: vingar, änglar, kräldjur, demoner, sex och våld.

Av

den 2008-08-07

i blogg


Arkitekten Allan Rubin (född 1935) skrev 1982 en bok om nåt som påstås vara ”drogkultur”. Boken heter alltså Inget är som drogen och har för säkerhets skull underrubriken Hasch, anarki, kaos hotar oss alla OCH överrubriken HASCH. Den handlar om hasch.

Fast mest handlar den om Allan Rubin och hans oförmåga att förstå kulturella intryck och hans arrogans mot helhetsbilder. I kapitlet ”Vingar och änglar; kräldjur och demoner; sex och våld i drogens spår” är han för ett ögonblick en smula ödmjuk:

Samtal med ungdomar har fått mig att förstå att det jag kallar för popmusik i själva verket är en rad olika musikformer. Man talar om pop, rock, hård-rock, funk, dub – och andra. Jag har inte haft tillfälle att lära känna skillnaderna och kallar därför hela den ungdomliga musikkulturen – litet oegentligt – för popmusik.

Denna grundläggande okunskap hindrar dock inte arkitekten från att – utifrån ett besök i en skivaffär – dra ett otal slutsatser:

Redan i fönstret fann vi skivomslag visande flygande människor svävande i kosmos – men det var bara början. [—]

Här fanns t ex omslag med artister med underliga ansiktsuttryck. Först nu förstod jag. Slappa ansikten, inåtvända blickar och stora pupiller – detta var utan tvivel drogade ansiktsuttryck. Här kunde kunderna förstå att artisten var en samfundsbroder – och budskapet vad man sökte.

En del av dessa bilder hade dessutom getts ett förstärkt droguttryck genom att man arbetat med fotografiska förvrängningar och förskjutningar. Ambitionen var uppenbarligen att ge associationer till psykedeliska berusningsupplevelser – ännu ett försäljningsknep för att locka sin kundkrets. [—]

Här fanns alla de välkända missbrukarna: Bob Marley, David Bowie, John Lennon, Jimi Hendrix, Rod Stewart, Nina Hagen… listan kan bli lång. Nog ser det ut att vara ett plus i kanten om man själv är missbrukare när man vill nå pop-publiken. [—]

Till detta kom att påtagligt många bilder – och även texter till låtar – skildrade flygupplevelser i olika former. [—] Allt från svävande människor i rymden, som enligt texten är ”Higher than high”, till fåglar, raketer, vampyrliknande varelser, människor maskerade som fladdermöss och fladdermöss som människor. Till alla dessa bilder kommer alla de som skildrar rymd och kosmos. [—]

Här fanns religionsmystik med reinkarnationsmotiv och med orientaliska inslag. Andra bilder visade släktskap med den västerländska religiös-mystiska konsten. [—]

Här fanns samma kräldjur, vampyrer, ormar och benrangel – alla de klassiska dödsmotiven från den religiösa konsten. [—]

De var många gånger rena orgier i groteskeri och död. Knivar, köttslamsor, sterila landskap, undergångsstämningar, aggressiva uttryck och människor sminkade till demoner… [—] I många fall var bilderna så motbjudande, att det var svårt att förstå att de kunde locka till köp. Men dödsinriktade kunder tycks lockas av dödens budskap.

Allan Rubin – som i egenskap av arkitekt säkert vet mycket om murade stommar och vattenburen golvvärme – kallar detta ”drogkulturens alster, producerade av drogskadade med avsikt att nå drogskadade”. Och i paranoikerns världsbild står förstås Etablissemanget i kulissen:

Så berättar en tjugoåring (för vem får vi aldrig veta, min anm.), som sedan flera år kämpar för att bli fri från sitt beroende, hur vissa låtar av detta slag väcker ett sug efter drogen. De återupplivar ”dofter” från tidigare drogupplevelser som lockar till upprepning. Drogartisternas alster fungerar därmed som aptitretare för drogskadade och kan leda till ökat missbruk.

Dessa drogstimulerande alster sprids genom de stora etablerade skivbolagen – och de bejakas av recensenter i våra dagstidningar. Hur i hela världen tror någon att ungdomarna ska ta socialstyrelsens kampanjer mot drogen på allvar när samtidigt etablissemanget opåtalat kan sprida drogkulturen och dess budskap?

Men det tar inte slut där. Det finns tydligen också förråande filmer där ”inget groteskeri” längre är ”grovt nog”:

Och än mer skrämmande ter sig denna utveckling när man får klart för sig att de cannabisskadade inte söker sig till dessa alster enbart för att få tidigare drogskador stimulerade, för att njuta av vålds- eller sexporr i enlighet med den hjärnhalva drogen framhävt.

Flera amerikaner har berättat att missbrukare även förbereder sådana ”porrhögtider” genom att röka före föreställningen (konsert eller film) eller under själva seansen som vid Springsteenkonserten i Köpenhamn. Speciellt gällde detta våldsfilmerna. På detta sätt blev brutaliteten extra njutbar.

Bland den vålds- och sexporr som påstås vara extra njutbar finns filmer av – Rainer Werner Fassbinder. Det är alltså inte ens lågbudgeterad sleazeunderground Rubin syftar på; även en av Europas mest hyllade filmförnyare får huvudet avklippt i den rubinska inkvisitionen:

Fassbinder har mycket riktigt figurerat i pressen i samband med narkotikaåtal. Kan detta vara en bekräftelse på att drogprodukter apellerar till drogskadade?

Och så reser Rubin tonläget från hysterisk till over the top när han plötsligt hakar upp sej på att Aftonbladet framhävt ”popmusikern” Ulf Lundell ”som något av en ungdomsidol” (vilket låter som ett tämligen objektivt konstaterande från 1982).

Som bevis för det olämpliga i detta citerar Rubin en recension av Lundells turnébok Det är långt mellan lycka och leda. DN-kritikern Leif Nylén är uppenbart negativ till Lundells romantiserande av det vilda turnélivet och skriver i en passus:

Att det vänds upp och ned på en och annan möbel, att det dricks åtskilligt, att något gram kokain passerar i periferin behöver man inte direkt moralisera över…

Rubin kommenterar:

Här lyfter arbetarrörelsens tidning (alltså AB, som kallat Lundell ”något av en ungdomsidol”, min anm.) fram drogmusiker som idoler för ungdomen. Har smittan spritt sig till redaktionen? Och hur är det med Dagens Nyheter! ”Inte mycket att moralisera över” kokainmissbruk! Läser Dagens Nyheters ledning sin egen tidning?

Rubiner för svin del 4: arkitektens samfunderingar.

Av

den 2008-08-06

i blogg


Tidigt åttital går husritaren Allan Rubin runt i Stockholm och räknar ut hur hasch fungerar. Det gör han genom att titta på klotter och gå i skivaffärer. Ibland pratar han också med ”haschmissbrukare” omkring honom, men är då mycket noga med att bara höra det han vill höra. Resultatet av denna forskning (eller motsvarande) blir boken ”Inget är som drogen” (med underrubriken ”Hasch, anarki, kaos hotar oss alla” och överrubriken ”HASCH”).

I kapitlet ”De haschrökande psykologerna vår tids häxmästare?” leder han i bevis att det finns ett haschsamfund där olika haschbrukare håller varann om ryggen. ”Samfund” och ”samfundets bröder” är begrepp som han tydligt försöker trumma in i läsarna (jfr begreppen ”den judiska världskonspirationen”, ”böglobbyn” och ”marsmänniskorna”).

Rubin har noterat hemma hos intellektuella haschbrukare att dom ofta har Castanedas förvisso flummiga Samtalen med Don Juan i bokhyllan. Efter att ha bläddrat fram ett stycke i boken där trollkarlen don Juan pratar om hur djävulsört ger en känsla av att man flyger, står mönstret klart för Rubin (om än inte för någon annan).

Med stöd i detta påhittade resonemang av en fiktiv figur i ett skönlitterärt stycke, konstaterar Rubin: ”Den som själv gjort en flygtur i den inre rymden kommer att ha förståelse för andras flygövningar”. Han riktar en skrämmande fråga till läsaren:

Vad kommer detta att innebära när allt fler – och bland dem psykologer och socialarbetare – kommer att betrakta flygning som ett naturligt beteende?

Det visar sig att Rubin ”har mött flera hjälpsökande föräldrar som blivit totalt förvirrade av det bemötande de fått av psykologer och psykiatriker som de kontaktat i sin oro för barnens beteendeförändringar i samband med missbruk”.

Rubin radar upp ett gäng påståenden som han inte riktigt källhänvisar till:

Man (läs: de haschrökande psykologerna) har med stor auktoritet förklarat såväl missbruket som beteendeförändringarna som följd av problem i uppväxt eller aktuell situation. Ansvarig psykiater vid ”Behandlingsgrupp” i Stockholms stads regi har manat oroade föräldrar att inte vara ”så fixerade vid haschet”.

Detta är tydligen fel. Arkitekt-Allan vet att en tonårings förändrade beteendemönster, trotsighet och nihilism inte kommer ur den sociala kontexten. Arkitekt-Allan vet att haschet är orsaken.

Det är mycket man får lära sig på KTH.

Fortfarande utan att riktigt förklara var han träffat på dem, hänvisar han till ”nio psykologer, alla omkring 35-årsåldern” varav ”sex uppgivit att de själva rökt hasch”:

Alla tillhör denna ”mjuka”, lediga kategori, där ingen skulle uppfattas speciellt avvikande om de hamnat i en hippiefestival, i vare sig förhållningssätt eller klädedräkt. Flera av dem har betonat att hasch inte är farligt, att de känner många som röker och att detta dessutom är personer de värderar högt.

Dessa har i flera fall (dvs. mellan tre och fem fall, min anm.) beskrivits som speciellt underbara och varma, och kollegor som rökt har betecknats som speciellt duktiga yrkesmän.
Som ytterligare bevis anförs dessa psykologers skepsis mot den rabiate och kontroversielle cannabismotståndaren Nils Bejerot (också känd för 1954 års överhettade bok ”Serier, våld, samhälle”, där han slog fast att serier är ”ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla” – man kan kalla Bejerot sin tids Allan Rubin):

Jag tror att dessa psykologers inställning till hasch och till Bejerot mindre är baserad på vetenskaplig grund än på deras egen relation till drogen. För den som gjort utflykter i det undermedvetna – flugit – blir det uppenbarligen viktigt att hävda rätten till denna utflykt i sitt inre.

Och här blir det riktigt knäppt. För er som inte hänger med i tankehoppen:

a) Rubin refererar till några psykologer han tydligen känner till som har rökt hasch och dessutom värdesätter kollegor som också någon gång rökt hasch,
b) Rubin konstaterar frankt att psykologernas respekt för varann enkom bygger på att dom rökt hasch,
c) Rubin är fixerad vid ”flygning” (han lägger också fram teorin att flugsvamp – som ju är hallucinogen – egentligen heter ”flygsvamp”).

Nu ställer Rubin helt ifrån ingenstans frågan: ”Man kan undra om det är psykologi eller häxkonst dessa drogliberala familjeterapeter utövar”. Det står det en naturligtvis fritt att undra, men svaret är ju väldigt enkelt: psykologi.

Men utan vidare förklaringar trollar nu Rubin fram ett uppslagsverk – och det återkommer till förbannelse i den här boken – och slår däri upp dom båda orden ”häxkonst” och ”bolmört” (och jag lovar, jag hoppar inte över några stycken i texten här!).

Han noterar då att ”häxa” ursprungligen betyder ”gärdsgårdsryttarinna” och att ”en del av de för häxeri anklagade” pratade om mystiska, eventuellt drogbaserade syner. Om bolmört kan han läsa att inmundigande kan ge ”känsla av flykt genom luften”. Från sitt ritbord rapporterar nu Rubin:

Dagens gärdsgårdsryttare beskriver sina upplevelser litet försiktigare. De har gärna bagatelliserat sina upplevelser under ruset. Någon påpekade att drogen kunde framkalla ångest – andra att de enbart kände sig lite euforiska.

Eufori betyder enligt uppslagsboken förhöjt stämningsläge, upprymdhet. Upprymd! Uppe i rymden! Kan man komma närmare en beskrivning av att ha flugit utan att säga att man tagit en tur på häxans kvast?

Ja, det kan man förstås, och hursomhelst vet jag inte riktigt vad Rubin härmed bevisat. Fattar jag honom rätt så ÄR haschliberala psykologer häxor som använder hasch på samma vis som kloka gummor förr använde bolmört. Är det det han vill ha sagt? Att psykologer som någon gång har rökt haschisch per definition är trollpackor? Eller? Vem är det egentligen som är flummig här?

Slutklämmen på detta redan beklämmande resonemang:

Nog är det ett minimikrav att de som yrkesmässigt ska behandla drogmissbrukare själva kompromisslöst tar avstånd från drogen. Detta gäller dock inte i Sverige idag. Behöver du hjälp med eget eller en anförvants missbruk – förvissa dig noga om att du inte vänt dig till någon av samfundets bröder.

Rubiner för svin del 3: Ebba-grön på området.

Av

den 2008-08-05

i blogg


I boken Inget är som drogen (med sin mängd av alternativa titlar, alla innehållande ”hasch”) använder arkitekten Allan Rubin samma guilt-by-association-bevisföring som gjorde McCarthys amerikanska femtital till en härva av paranoja och självcensur.

Hans metod går mycket ut på att han a) går in i en skivaffär, b) noterar att skivaffären säljer skivor med specifika grupper, c) noterar att skivaffären också säljer armmärken med hampablad, d) påstår att grupperna är drogskadade.

Likadant gör han med klottret. Alla inringade a:n – anarkistsymbolen – blir i sej drogskadade och legaliseringsbenägna, eftersom somligt klotter med inringade a:n är pro-legalisering.

Han har kommit över ett exemplar av punkfanzinet KLOAK STANK och hänger inte, till skillnad från alla andra, upp sej på särskrivningen utan på innehållet. Han citerar en sida med en diktartad, stream-of-consiousnessdrapa mot samhället, i spåren från beatnik och cut-up:

VÅGA VÄGRA VÄRNPLIKT Ställ inte upp för MILITÄRISMEN (sic!) utan vägra ge ditt LIV som KANONMAT… utan SLÅS (sic!) för fred… VÄGRA LYDA Ifråga sätt (sic!) allt som SVINEN säger TILL DIG… RIV ALLA FÄNGELSER… DU KAN ÄNDRA PÅ ALLT… GÅ SAMMAN OCH BÖRJA SLÅSS FÖR ETT BÄTTRE LIV… BEFRIA ALLA… KÄRLEK & UPPROR… LEVE FANTASIN… LEVE ANARKIN… LEVE B.F.F. (Beväpnad FörortsFront, min anm.)

Det här skulle kanske jag karakterisera som naivt men ärligt. Rubin kallar det ”en fullständig redovisning av vad anarki i drogbetingad tappning står för”. (Magnus Jonsson, redaktör för Kloak Stank, är idag frilansfotograf med inriktning på tredje världen.)

I samma stycke skriver Rubin:

Den som fortfarande känner sig osäker om det verkligen finns samband mellan drogen och den samhällsupplösande viljan uppmanas att studera EBBA GRÖNs aktuella skiva ´We are only in it for the drugs´. Låtarnas rubriker avslöjar vad drogkulturen uppmanar till: ´Totalvägra´, ´Sno från dom rika´ och ´Beväpna er´. På en annan skiva sjunger man ´häng Gud´.

Rubin besitter samma ovilja och oförmåga att tolka bilder och förstå frustration som Erik Zsiga, nyliberalen som dansade för några somrar sen med boken Popvänstern där han ogenerat kopplade ihop Ken och Linda Skugge.

Den som bemödat sej att läsa texten till ”Häng Gud” vet att den är ett stycke gymnasial religionskritik:

Gud e fascist
Gud e rasist
För Gud gillar inte fattiga
och Gud gillar inte svartingar
Och inte fan gillar han dej
Han har glömt dej för längesen

Det är ö.h.t. roligt att läsa om Ebba Gröns farlighet 2008. I backspegeln framstår ju Ebba främst som en något hippare och förortsskitigare förlängning av proggrörelsen, med proggcovers på repertoaren och uppmaningar som ”Köp Hallbladet!” på innerkonvoluten, långt ifrån den riktigt storstadscyniska heroinchica Bahnhof Zoo-punkgrenen.

Rubin hävdar alltså att totalvägran är en samhällsupplösande handling (vilket t.ex. måste komma som en nyhet för buddhister och Jehovas vittnen). Och det är också farligt på sikt! Allan Rubin:

Många av dessa vapenvägrande haschdrabbade placeras då i s k vapenfri tjänst, vilket ofta innebär arbete på lekis eller dagis. Denna är bakgrunden för många i denna nya kategori barnvårdare – nittonåriga grabbar med långt hår och hippieliknande klädsel, som nu sätts att ta hand om våra barn – det värdefullaste vi har!

Rubin går sen igenom P3-programmet Ny våg, som var SR:s punkfäste under några tidiga stormiga år på åttitalet. Rubin citerar ett antal framförda texter som ”blev en otäck illustration av drogkulturens samverkan med etablissemanget”:

Guds barn – era jävla barn
(Pissoir)

Ja knugens kuk – knugens kuk
Alla vill vi se knugens kuk
Veta hur den e – knugens kuk
(Kriminella gitarrer)

Det hände igår när jag knullade min hund
Dom har alltid spottat på mig
Dom satt där och äcklade sig mitt på ljusan dan
Idag har jag gjort det
och jag sköt och sköt och sköt
Idag har jag gjort det
(Dom dummaste)

I programmet spelades dessutom Ebba Gröns gamla anthem ”Skjut en snut”. Rubin redogör indignerat för Radionämndens beslut att inte fälla programmet för att ha spelat dessa låtar, och hakar speciellt upp sej på Radionämndens formulering att programmet riktar sej till ”en ungdomlig publik med speciellt intresse för den musikgenre som kallas punkrock”.

Rubin – och se framför er hur blodådrorna i arkitektpannan reser sej till bergskedjor – skriver:

Speciellt intresse för denna musikgenre – inte är det en musikgenre det handlar om, snarare en droggenre.

I en mening stannar Rubin upp och hämtar andan. Kanske han trots allt inser att han är en fyrtisjuårig husritare, kanske han till och med inser att hans överreaktion tangerat hysterin:

Kanske kan det här tyckas att jag alltför snabbt förknippar programmet och dess budskap med drogkulturen.

Men lika snabbt är Allan på banan igen och förklarar inte bara hur ”ungdomen” fungerar utan också hur den bör fungera:

Ungdomen har ju alltid stått för revolt och tagit avstånd från auktoriteter som kungahus, kyrka och polismakt, och även från etablissemangets gängse moraliska lagar. Men när detta ifrågasättande sker genom att diskutera knugens kuk, tala om ”Guds jävla barn”, uppmana till ”skjut en snut” och att knulla sin hund, då ser jag detta som ett tecken på en primitivisering, en oförmåga att ge protesten ett konstruktivt uttryck.

Namninsamlingar, klassråd och påtryckningar på din lokala Barn-och-Utbildningsnämndsordförande: ja. Frustrerade utrop och könsord: nej.

I den fortsatta texten ondgör sej Rubin över att Ebba Grön mottagit ett stipendium på 50 papp från Statens Kulturråd:

Man kan undra över hur mycket dessa etablissemangets representanter agerar som en följd av aningslöshet – och hur mycket som beror på att man av någon anledning känner värdegemenskap med drogkulturen.

Visst kan man undra det. Man gör sig lätt löjlig när man gör det bara.

Särskilt upphängd är Rubin på Ebbas cover på Dag Vag-låten ”Flyger”, ”som helt oförtäckt och bejakande beskriver en flyg-drog-upplevelse” (på ett annat ställe skriver han på insinuant svengelska: ”är det en ´drogtrip´ låten skildrar?”).

Här blir den puritanska tankevärlden som mest fascinerande: texten i fråga skildrar absolut en människa som flyger – ”jag flyger fram och prövar mina vingar” – men ingenstans nämns den minsta lilla illegala substans och VAD SPELAR DET FÖR ROLL?

Måhända skildrar låten nåt slags preparatbaserad lustkänsla – ”ja tittar ner å ja ser en massa måssa/ de känns så skönt ja de känns så skönt att jag nästan får frossa” – men en inte oväsentlig ingrediens i lyrik (och motsvarande) är ju tolkningsmöjligheterna.

Jag håller det så klart inte för omöjligt att Stig Vig var pårökt när han skrev ner orden – varför skulle han inte ha varit det just då? – men på vilket sätt gör det låten moraliskt tveksam?

Texten innehåller inte ens en uppmaning att pröva själv. Den skildrar ett jag som flyger över några hustak och tycker det är mysigt. Jag vill minnas att Stig Vig sedermera la låten på sin barnskiva Stickan & 2 Till. I kontexten barnlåtar – mazurkadansande gurkor, prickiga hästar och pyjamasklädda bananer – handlar den då fortfarande om det Rubin påstår? Och har det nån som helst betydelse?

Vem fan börjar röka hasch för att Stig Vig ser en massa ”måssa”? Allan? Läser du, Allan? Svara mej – jag undrar ärligt.

Rubiner för svin del 2: Moralpanikern.

Av

den 2008-08-04

i blogg


Åttitalet var en förskräcklig tid. Jag tänker inte bara på oförargligheter som Herreys och pastellfärger, utan främst på den nykonservativa nymoralism som Staffan Hildebrand försökte gjuta positiva vibbar i med repliken ”Min moral, den är mycket gammal – kom ihåg det!”

Uttalad av Lasse Strömstedt – själv gammal omvänd kåkfarare – i rollen som mackägare, med drag av Fryshusets Anders Carlgren och Hildebrand(s idealbild av sej) själv. Givetvis i filmen G – som i gemenskap, som enligt regissören handlade om ”kärlek, rock´n´roll och hasch” och som känns som åttitalets mest representativa konstverk.

Siewert Öholm ledde, omväxlande med frireligiösa sångprogram, tevedebatter där Okejs Anders Tegnér ensam fick möta Hem & Skolas mest moralpaniska hysterikor för att försvara hårdrockens flirt med satanismen. Hem & Skola var det närmsta vi kom Moral Majority i Sverige, Öholm är idag anställd av högerkristna Världen idag (styrelsemedlem: Ulf Ekman) och har just kommit ut med boken Pastor Ulf.

Öholms kollega Göran ”Cissis pappa” Elwin ledde Studio S och satte för lång tid framåt likhetstecken mellan ”video” (uppspelningsapparat) och ”våld” (skadeverkan).

I samförståndets Sverige kunde gamla proggare och nya konservativa mötas i sin präktighet. Bengt Fahlström satt med uppspärrade ögon i Barnjournalen och varnade för hur W.A.S.P. slängde grislik på publiken och utförde kvinnoförnedrande ritualer (samme Fahlström började sen skriva travtips i den feministiska tidskriften Lektyr).

Folkaktionen mot pornografi agerade inte mot just pornografi, som annars legat nära till hands, utan mot serier. Horst Schröders tidning Pox blev åtalad, bl.a. för Neil Gaimans serieversion av Domarboken och Dori Sedas feministiska S/M-fantasier.

I detta bedrövliga pussel är Allan Rubin en av bitarna. En förvirrad arkitekt som plockar citat på måfå ur olika fanzines och uppslagsverk han kommer över, för att saxa ihop en alldeles egen verklighet där alla subkulturella uttryck är betingade av droger och bara droger.

Hans första stapplande steg mot offentlighet och idiotförklaring var boken Inget är som drogen (med överrubriken HASCH och underrubriken Hasch, anarki, kaos hotar oss alla) 1982.

Problemet är naturligtvis att Rubin börjar i fel ände. Han snappar i en bok om 2 juni-rörelsen – lite enkelt uttryckt en filial till Baader-Meinhof – upp att gruppen på ett tidigt stadium kallat sej ”De kringströvande haschrebellerna”. Istället för att se cannabis som ett av tusentals uttryck för desperation, desolation, alienation och andra ord som slutar på -ion, härleder Rubin HELA RÖRELSEN – OCH LITE I FÖRBIFARTEN ALLA ANDRA TERRORRÖRELSER – till haschet.

Ymnigt potrökande ska ha gjort dem samhällsfientliga. Samhället har inget med samhällshat att göra:

Från mitt arkitektbord har jag tyvärr inte resurser nog att kontrollera om också andra terroristgrupper varit missbrukare. Två tyska reportrar jag kommit i kontakt med anser sig dock minnas att de sett uppgifter om att Baader-Meinhof skulle ha nyttjat hasch. [—]

Alla dessa samband mellan drog och terrorism är säkert inte en tillfällighet. Jag tror att terrorismen går att förstå som en drogframkallad, närmast assasinsk-religiös-fanatisk vilja till kamp – ofta för ädla mål.

Men den politiska förvirring och djuriska impulsstyrdhet som drogen samtidigt framkallar ger kampen fullkomligt vettlösa former.

Oavsett hållning till den västtyska vänsterterrorismen under sjuttiotalet – jag är t.ex. själv motståndare till ambassadockupationer, bankrån, kidnappning och flygplanskapning – är man så klart dum i huvet om man tror att det bara rörde sej om ett gäng knesskadade virrpannor.

Inte minst för att det resonemanget i förlängningen implicerar att alla som nånsin rökt spliff – Peps, Timbuktu, Dan Hylander, Fridhems folkhögskola – när som helst kan utlösa ett terrorismbehov inom sej själva.

Rubins resonemang är att slumpen avgör om haschet gör en mild och meditativ (”hippie”) eller aggressiv och våldsam (”punk”). Men det ligger alltid bara i drogen.

Vad hände med Allan Rubin efter 1982? Avfärdades han som den uppmärksamhetstörstande nyanslöse Don Quijote han var? Inte bara. Han fortsatte skriva böcker med namn som Hasch – himmel eller helvete? och Trippen. Det senaste Rubin-signerade debattinlägget på nätet är från 2006 och ligger på en hemsida som är knuten till IOGT-NTO.

Med vänner som Rubin behöver nykterhetsrörelsen inga fiender.

Sida 3 av 4

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén