På senare tid har en säger en kulturdebatt engagerat mig (”engagerat” ska här läsas som en eufemism för ”inte tråkat ut mig”). Den handlar om Samir & Viktor.

Förra lördagen förklarade Samir & Viktor, två ynglingar som gillar att gymma, att de ämnar bada nakna på Sergels torg och leva livet utan sorg. 0,2 sekunder efter att de stigit in på Schlager-SM:s scen var det en hit bland landets skol- och dagisbarn. Ytterligare 0,2 sekunder efter det var det ett irritationsmoment bland landets föräldrar.

Strax därpå läckte ett klipp ut i sociala medier. Någon hade filtrerat ut Samir & Viktors röster från deras framträdande så man kunde höra hur de låter utan körer och effekter. Det visade sig, till ingens förvåning, inte låta så bra. Klippet delades flitigt av med mig jämnåriga föräldrar. Kommentarerna andades av passiv aggressivitet, som om någon äntligen lyckats sätta dit de stora bluffmakarna Samir & Viktor.

Jag föreställer mig att en och annan förälder visade klippet för sina barn med förhoppningen att barnen skulle komma till insikt och inse Samir & Viktors uselhet. Jag föreställer mig att inga barn sa: ”Men jösses farsan, du har rätt! Samir & Viktor har ju inte alls så väldrillade stämband som jag trott! Hädanefter skola enkom Jussi Björling bliva min musik!”

På gymnasiet spelade vi en gång Napalm Death på en musiklektion. Vår musiklärare försökte övertala oss att den tokspeedade grindcorecrustpunken inte var nåt vidare: ”Jag tror knappast att de kan noter!”

Ingen av oss som tryckt på play tyckte att det var ett särskilt intressant argument. Vi spelade inte Napalm Death för att njuta av den musikaliska virtuositeten. Vi spelade inte ens Napalm Death för att vi gillade Napalm Death. Vi spelade Napalm Death för att reta vår musiklärare.

Och nu är det uppenbarligen vår tur att bli retade.

Ibland är det betryggande att mänskligheten vägrar att ändras och lära sig av tidigare generationers beteende. Det gör att mina barn har samma möjligheter att irritera sina föräldrar som jag och mina föräldrar en gång hade.

Publicerad i Sydsvenskan 15 februari 2016

Samlade krönikor 2011-2018 av Kalle Lind

Nu har du läst en krönika av Kalle Lind men det finns massor fler samlade i en tjock bok med hårda pärmar. Både Adlibris, Akademibokhandeln och Bokus är beredda att skicka hem en till dig för en human summa. Och självklart finns det andra böcker också. De viktigaste hittar du här.