På senare tid har en säger en kulturdebatt engagerat mig (”engagerat” ska här läsas som en eufemism för ”inte tråkat ut mig”). Den handlar om Samir & Viktor.
Kategori: Krönikor Sida 2 av 4
Plötsligt drabbar insikten mig: jag har blivit en när-jag-var-barn-så-människa!
Det händer att jag gnäller på fyrtiotalister, i synnerhet fyrtiotalistmän. Senast hände det i min SR-podd Snedtänkt, där jag mest stod och fnissade medan radiokollegan Nina Allergren gick fram med hackkniven mot köttberget. Somliga ogillade det, i synnerhet män födda på 1940-talet. Jag kan förstå det. Man kan inte hjälpa när man är född. Ett barn kan inte rå för att det blir bortskämt.
Vi diskuterade mobbning en gång, jag och en väninna som inte gått samma kurser i politisk korrekthet som jag och inte lärt sig vad man förväntas säga när man umgås med medelklassföräldrar med anständighetsideal.
Det är mycket jag inte begriper och särskilt lite begriper jag partisterna. När det är partiledardebatt i teve kommer de fram och kloggar på nolltid igen min twitterfeed: ”Och där tog @kinbergbatra ledartröjan i flyktingfrågan. Löfven blev sur och defensiv.”
Få saker bereder så mycket glädje som gamla adelskalendrar. Där ser man vad dessa privilegierade ätter – som kunde kalla sig precis vad som helst – gav sig själva för namn. Svinhufvud. Hästesko. von Drake.
Jag är beroende av Knark, en bok vars titel troligen kommit till för att krönikörer ska kunna vitsa om den. Den är skriven av Magnus Linton och utgörs av en anklagelseakt mot svensk narkotikapolitik från 1960-talet till nu. Det är svårt att inte bli engagerad.
När jag började skriva Citykrönikor 2012 lovade jag mig själv:
Jag träffade min ungdomsidol. Han satt på marken utanför Coop och drack tranbärsjuice ur paketet och löste det lättaste kryptot i en krysstidning.
”Jag vill i fortsättningen inte kalla mig någonting som slutar på –ist förutom humanist och cyklist”, skrev Tage Danielsson. Det var på sjuttiotalet, när ”humanist” ännu inte börjat betyda ”någon som tycker att allt som Christer Sturmark säger är toppen”. Att vara humanist med Danielssonmått var att stå upp för människans rätt till ett värdigt leverne. Att stå utanför de partipolitiska fållorna och ovanför ideologiernas tjusiga fraser. Att alltid gå med anständigheten.