Antar att det är MÅNGA där ute i stugorna som sitter och trånar efter min sen länge utlovade rapport från Zarah Leanders memoarbok. Stilla er, mina barn, här kommer den.
Det är ju som bekant ett riktigt Zarah-år i år. Hade hon levat hade hon fyllt hundra, vilket för övrigt gör henne till årsbarn med Astrid Lindgren. Minst en biografi har kommit ut, liksom en opera, men det som antagligen nått ut till den riktigt breda massan är Tiina Rosenbergs queerteoretiska analys av Zarah i senaste numret av Genusvetenskap.
Den var ganska intressant, särskilt om man är intresserad av smala fenomen presenterade på ett mycket smalt och exkluderande sätt. Rosenberg behandlar divabegreppet, och spekulerar kring divornas (Piaf, Maria Callas, Judy Garland, Barbra Streisand, Bette Midler) impact på gaykulturen.
Häromdan såg jag även Piaf-filmen, som visserligen lyckades med konststycket att göra en ganska tråkig film av ett tokspektakulärt levnadsöde (uppvuxen på horhus, alkoholist i tonåren, förälskad i en gift man som dör i en flygolycka, själv nästan död i en flygolycka, en av världens populäraste artister och konstant jävligt otrevlig), men som också la ytterligare några pusselbitar på plats för min del.
Om jag tillåter mig att sammanfatta mina intryck från filmen och det jag begrep av artikeln så är det några specifika drag hos divorna, primadonnorna, som gör dem så populära bland bögarna:
1) den artificiella, onaturliga, överdrivna larger-than-life-utstrålningen, plasten, plastiken, de manierade gesterna
2) bitchigheten
3) det olyckliga livet (”torch”) med spriten, tabletterna, männen och avunden
4) Revanschen.
Zarah Leander prickar in alltihop. Hon hade visserligen hyfsad tur med karlar, men å andra sidan hatades hon av sitt land.
Hennes memoarer är en fröjd att läsa. Det börjar med att hon känner sig oälskad av sin mor, går över att hon är Nazi-Tysklands största filmstjärna och slutar med att hon sitter på ett slott i Östergötland och då och då drar iväg på en världsturné. Däremellan bl.a. sex år då hon satt hatad, utfryst, föraktad och arbetslös och räknade strömming. Allt rapporterat raljant, självironiskt och med primadonnans gadd.
Hon formulerar sig på ett sätt som jag tror är förbehållet gamla internationella storstjärnor med värmländskt påbrå och absolut inget att förlora längre. Det är en fröjd att läsa. Det bor en bög i mig och jag matar honom med glädje.
Om jag känner någon människa någotsånär så är det väl Zarah Leander. Om henne kan jag yttra mig med viss sakkunskap. Jag vet att hon saknar all talang att vara klängranka, ett levande ekorrskinn runt en mans hals. Hon borde kanske ha lärt sig att låtsas, men det blev inte så. […]
Hon har supit karlar under bordet och hon har spelat skjortan av dem på poker. Hon har inte slagits handgripligt med dem, mycket därför att hon hatar våld men mest därför att hon ser så uselt. […]
Att jag fostrats av och med karlar har inte fått mig att mista min kvinnliga, erotiska aptit på erotik – tvärtom! Men jag förstår ju, att det måste vara ett helvete att vara gift med en sådan som jag.
Vid ett annat tillfälle listar hon älskog bredvid canasta som sina favorithobbies. Sin mor beskriver hon som en lutheransk kvinna som aldrig erkände sin dotters storhet. När hon gick bredvid sin dotter på Wiens gator och det älskande, beundrande folket flockades kring dem, tittade modern förundrat på dottern och sa: ”Men du sjunger ju bara!”
Men Zarah och hennes mor delade i alla fall sin faiblesse för vackra män:
Flirt fanns kanske i hennes ordförråd men absolut inte i hennes beteendemönster. Dessutom var pappa så vilt svartsjuk att mamma inte skulle ha vågat kasta ögonen på skithuskusken en gång.
Om sitt första äktenskap med prästsonen Nils Leander:
Så länge vi båda är i livet vill jag inte säga mer om mitt första äktenskap än att jag aldrig kunde ana att en prästgård på landet kunde vara en portvaktsstuga i helvetet.
Men nånting gott kom det ur det bisarra faktum att hon bodde inhyst hos sina svärföräldrar:
Det fanns på Risinge prästgård som på andra prästgårdar denna tid – inte annat än jag vet – ett hemlighus, ett gammalt präktigt utedass. Jag kan inte säga att jag bodde där, men jag övade mig att sjunga kupletter där, av hänsyn till husfriden och prästgårdens helgd. […]
Mina oskyldiga svärföräldrar anade inte vad jag hade för mig, men de undrade över att jag tillbringade så långa stunder på ett visst ställe. ”Kan det vara mjälten? Eller nåt åt levern?” Det hade med hjärtat att göra, för jag sjöng av hjärtats lust.
Om Ernst Rolf – i vars revy hon startade sin löjligt framgångsrika karriär – spär hon på bilden av en man som älskade internationellt prål, storslagen show och spektakulära kontrakt betydligt mer än han älskade arbete:
Själv var han naturligtvis inte med [i ”Rolfs revy”! – bloggarens anm.] – varför skulle han vara det? Han hade skaffat sig ett så illfundigt avtal med den världsomspännande (försäkrings)firman Lloyds i London att det lönade sig för honom att vara sjukskriven!
Så hamnar hon hos Karl Gerhard på Folkan vid Östermalmstorg, som nyinvigdes 1936:
Allt var så ståtligt, men det fanns ett litet aber: publiken hörde inte ett dugg! Vi på scenen kände oss som om vi stod på Östermalmshallen och gjorde oss till. Akustiken var inte bara förödande dålig, den existerade inte. Hela vintern och våren kilade beskäftiga experter omkring och kostade pengar. Den ene hängde upp saker på väggarna, den andre rev ned och hängde upp annat. Man kom slutligen fram till att akustiken egentligen var förträfflig – bara det inte fanns folk i salongen.
Via diverse irrfärder och ett operettkontrakt i Wien hon tackar ja till på impuls trots att lönen suger, blir hon sen det statliga tyska filmbolaget Ufas storstjärna. Deras ambition med henne är uttalad: hon ska bli en ny – tysk – Garbo.
Helst skulle Ufa:s reklamavdelning nog ha velat låsa in mig i tornet och bara visat upp mig på bio. Det hade varit enklast. Men jag fick ju inte bli så fruktansvärt mystisk att jag inte tålde dagsljus eller i varje fall strålkastarljus. Om jag inte i väl valda sammanhang och i rätt sällskap då och då visades upp
in natura fanns det risk för att publiken kunde fantisera ”fel”.
Man kan aldrig förutse vilka rykten en s.k. Star kan ge anledning till: Hon är flintskallig, bär alltid peruk. Hon har emaljöga – gissa vilket? Har du nånsin sett hennes öron på bio, man säger att hon inga har? Visst är hon alkoholist! Troligen narkoman också, hon och Göring har orgier tillsammans, springer nakna i parken på Carinhall och ylar! Hon och Goebbels går bra i par, de haltar på varsin fot!
I Sverige hette det under hennes år i frysboxen att hon umgåtts intimt med alla nazikoryféerna. I memoarerna är hon noga med att redovisa sina möten i princip ett efter ett.
Joseph Goebbels – minister för folkupplysning och propaganda och i praktiken chef över filmmonopolet – träffade hon naturligtvis ett otal gånger. Han var till slut en av orsakerna att hon bröt sitt kontrakt och flydde tillbaka till hemlandet: han erbjöd henne storstilat det flottaste en människa kan förlänas – ett tyskt medborgarskap.
Vid ett tillfälle inviterar propagandachefen henne till sitt Villa Schwanenwerder på vad hon tror är en större tillställning. Väl på plats sitter Goebbels ensam vid ett piano bland tända stearinljus och sidenkuddar: ”det var en tredje klassens förförelsescen som till råga på allt var enfaldigt iscensatt”:
[Ryktena] handlade alla om Goebbels och hans angenäma hobby: film och unga filmflickor. Det förekom skandaler som tystades ned så gott det gick. Det förekom en del egendomliga direktiv om rollbesättning i somliga filmer. Den tyska filmens allerhögsta chef visade sin uppskattning av damer i karriären genom att ge dem roller de mycket sällan förtjänade.
Hitler å andra sidan träffade hon bara en gång, av en slump. Die Leanders middagssällskap hamnar på samma restaurang där Führern och hans glada gäng höll bankett vägg i vägg. Zarah inviteras av en adjutant till Adolfs bord:
Jag travar efter adjutanten, ganska obehaglig till mods för jag har ingen vana att umgås med diktatorer. Hitler reser sig artigt, jag slår mig ned och undrar vad man pratar om med en som heter A. Hitler. […]
Efter vad jag har hört är han ingen muntergök, dessutom är det tydligt att han är besvärad i främmande damsällskap. Och kanske sitter han också nu och grunnar över hur han skall börja – medan han tuggar på sitt kycklingbröst. Även om det är ett etikettsbrott är det lika bra att jag börjar prata, det blir ju inte så mycket till samvaro om båda tiger.
Jag slår an en vänligt intresserad ton och ler moderligt:
– Säg mig, herr rikskansler, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?
Hitler skyggar, vänder sig snabbt mot mig, men ser att jag bara är snäll och deltagande, ler osäkert tillbaka och tar upp tråden med bekymrat allvar. Han gör en detaljerad utredning om sin kamp mot luggen:
– Ni anar inte vad jag har försökt, jag har prövat med olja, pomada, hårvax och alla underliga tinkturer som finns. Men ingenting hjälper. Luggen bara faller ned i pannan.
Och så bjuds hon på hästkorv av Göring och super riksbankschef Funk under bordet genom att preparera sig med sardinolja. Och så bryter hon sitt kontrakt och flyr tillbaka till Sverige, där hon sitter arbetslös medan Expressen-chefen Carl-Adam Nycop och andra ”häller slask” över henne och beskyller henne för intimt samarbete med nazisterna. Och så gör hon storstilad comeback med utsålda shower i Malmö och Stockholm. Och så sitter hon i ett slott med 39 rum och ser tillbaka på ett liv man kan beskylla för mycket, man knappast alldagligt.
Och så sitter jag och fodrar den lilla fjollan i mitt inre med socker.
