Kategori: blogg Sida 93 av 99

Allt värt att veta om Ulf Adelsohn.

den 2008-01-09

Har läst det mesta ur gamle högerledaren Adelsohns Ulf Adelsohn. Partiledare. Dagbok 1981-1986 (en titel som inte kvalificerar sej under rubriken finurliga memoartitlar).

Det mest spännande i sammandrag:

På sidan 17 berättar han att han har en vän som heter Patte (Fredell).

På sidan 79 berättar han att han har en vän som heter Pille (Olin).

På sidan 91 berättar han att har en väninna som heter Kisse (efternamn okänt).

På samma sida antyder han också att han skällt ut en ”käring” på stan som ställt för närgångna frågor om hans hälsa och hans glasögon.

Detta hände 2 oktober 1982. Nån som minns mer? Nån som rentav känner käringen? Exakt vad frågade hon om glasögonen som gjorde Adelsohn upprörd? Var dioptriantalet känsligt? Antydde hon att han har brytningsfel? Alla tips emottages tacksamt.

I övrigt kan man nog leva utan just den här boken

En man med skägg om sex män med skägg.

Av Kalle Lind

den 2008-01-09

i blogg

Förra veckan lyckades den hågade plocka upp ett par, åtminstone ur populärkulturantikvarisk synvinkel, pärlor ur tevesörjan. För första gången i mitt liv fick jag faktiskt se ett helt avsnitt av dom så kallade ”Skäggen”.

Jag har hört talas om fenomenet sen jag började bära mental tweed och röka mental pipa vid fem års ålder, till och med läst minutiösa rapporter från de sammanlagt fem programmen, sett x antal valda delar i olika klippkavalkader, plöjt intervjuer med dom medverkande och skaffat mej en ganska tydlig bild av hur det såg ut.

Ändå blev jag positivt överraskad. Nej, det var inte så jävla roligt, ett krav man har all rätt att ställa på humorprogram tillverkade i modern tid, men som kanske inte alltid fungerar att ställa på grejor från humorhistorien. Däremot kändes det timslånga programmet – coolt, hippt, svängigt.

Idag skulle den här typen av program aldrig sändas på prime-time-20.00-minsta-gemensamma-nämnare-farfar-och-lilljäntan-skrattar-åt-Gustav-Svenssons-tokiga-upptåg-tillsammans-tid. Däri låg nog också att programmet blev så uppmärksammat och så hatat (det lär fortfarande inneha rekordet i antal inringda och inskickade klagomål).

Jag kan inte heller riktigt se nån poäng med att sända en viss typ av program på tider när dom som skulle uppskatta dom ändå inte tittar. Så var dock inte fallet 1963, då ju alla tittade på teve under dom timmar det fanns teve (typ 19-23, onsdag tevefri, en kanal).

Vad jag kan ta till mej vid en tittning 2007 är det tillbakalutade, mumlande, mungipsironiska. Sex män ur den urbana nöjessfären – en journalist (Edvard Matz), en akademiker (Jan-Öjvind Swahn), en scenograf (Yngve Gamlin), en humortidningsredaktör (Lasse O’Månsson), en poet (Beppe Wolgers) och nöjeschefen själv (Åke Söderqvist) – har ett avslappnat spånmöte runt ett sammanträdesbord.

Alla röker kopiöst, Beppe hostar nåt som borde vara kompakt och sotsvart, det dricks lite skumpa, skådisen Gunnel Broström kommer in och alla slåss om att få ha henne som bordsdam. Skämt levereras i förbifarten, långt från fanfarer och rimshots. Den som inte hänger med får skylla sej själv. Dom som hänger med gör tummen upp.

Sammanträdet sammanfattar förra veckans sammanträde (läs teveprogram) och någon klagar på att kostymbyxorna blivit fläckiga när man ätit mat på licensbetalarnas bekostnad. Söderqvist lugnar – utan att med en min röja ironin – att licensbetalarna ska få pröjsa en ny kostym.

Någon visar ett inslag som bygger på den vid tiden något överanvända idén att Erlander suttit länge som statsminister (jfr skämt om Göran Perssons fetma, Pagrotskys längd, Lars Danielssons bortförklaringar) – och alla spolar inslaget med motiveringen att idén är trött. Ett slags självreflexiv, metamedveten humor som har betydligt mer gemensamt med Ulveson & Herngren än samtida, folklighetsflåsiga Hylands hörna.

På samma vis som Luuk brukade göra i sina tidiga sena kvällar, kommenterar man också Sveriges radios (som det då hette) stadgar, där programmen på sitt folkhemsförnumstiga vis förväntades informera och undervisa tittarna. Gunnel Broström undervisar därför tittarna om vem som är mördaren i höstens deckarskörd (ett skämt så klart, något som så klart gick långt över huvet på inskrivande vänner av ordning).

Långt före sin tid presenteras ett dold kamera-inslag där man går runt i Trosa och skrämmer lokalbefolkningen med att europavägen ska dras rakt genom stadskärnan. Ännu längre före sin tid visar man sen en alternativ klippning där man får dom intervjuade att bejaka detta faktum.

Detta – liksom den lekfulla scenografin med sammanträdesbordets inbyggda korvlåda – var ett typiskt verk av scenografen, regissören, konstnären och idésprutan Yngve Gamlin, idag sorgligt bortglömd. Hans tankar om metateve, mockumentärer och expressiv klippning var naturligtvis extrema då. Idag hör det till dom tydligaste tevetrenderna i världen.

Och hela tiden titulerar man varann – och detta var fem år innan du-reformen, när Sverige hade världens krångligaste tituleringssystem beroende på om man pratade upp eller ner mellan samhällsklasserna – med det överdrivet familjära ”du grabbar”.

”Du grabbar” blev också namnet på ett antal scenshower på Grönan och Berns, med en starkt decimerad skara skägg. En EP släpptes. I övrigt gjorde dom inte särskilt mycket mer tillsammans. Men dom fem tevetimmar som gjordes satte ett rejält avtryck i sin tid och påminde en självrättfärdig befolkning att dom var jävligt förskonade från riktiga problem.

Att ta sej tid att leta upp papper och kuvert, köpa frimärken och hitta en postlåda för att gnälla på att Beppe Wolgers pratar och äter korv samtidigt, får betraktas som ett utfall av för mycket tid och för få bekymmer.

Jag har alltså sett ett av fem timslånga program med dom sex skäggen. Jag ser gärna dom övriga fyra. Tar man bara bort samtliga referenser och ersätter med motsvarande, är det ett program som skulle kännas lika skönt lojt, cool och hipp idag.

Dom kallar oss slashasar.

Av Kalle Lind

den 2008-01-09

i blogg

Det var så lätt att vara ung
och skita blankt i svenne-stajl
Drömmen att bli en Centans kung
Bara flumma omkring med ett smajl

Jag gillade Stefan Jarls modstrilogi långt innan jag såg den (en av väldigt få saker som förenar mej och Jonas Åkerlund). Socialrealism i kombination med Jarls, om inte heliga, så i alla fall ständiga vrede, skapar per automatik film som engagerar.

Särskilt mittdelen Ett anständigt liv ser jag gärna om, en film som på sin tid faktiskt fungerade så som Stefan Jarl menar att all film bör funka: som en brandfackla. Palme höll ett tal om den i riksdan.

Jag håller inte med Jarl om att konst måste vilja förändra världen. Däremot tycker jag det är ganska trevligt när den gör det.

Den första filmen, Dom kallar oss mods, är inte samma råa stycke kött slängt i ansiktet. Åtminstone inte idag. Den hårda musiken med Hawkey Franzén spelas nu i P4. Kentas och Stoffes dagdrivartillvaro i Stockholms parker känns mysig på samma sätt som Jacks muntra härjanden på Gärdet och Vitabergsparken. Man bortser liksom gärna från att Stoffes mamma var fyllkärring och att Jacks kompis Harald dör efter att ha härjat lite väl muntert. Oavsiktligt vädjar filmen mer idag till ens romantiska än ens samhällsomstörtande sida.

Det låter trots allt ganska behagligt att spliffa lite, kröka lite, ligga lite. Är priset att jag får sova i en trappuppgång så kan det kanske vara värt. Är priset däremot att jag, som Stoffe, måste dö tre gånger innan jag fyller tretti så måste jag kanske ta saken till beaktande. Och det gör han först i Ett anständigt liv.

Dom kallar oss mods nådde biodukarna 1968 och blev förstås en skandalsuccé. Närbilder på ett guppande pojkarsle och den tydliga anklagelsen mot välfärdssamhället provocerade.

Kulturtidskriften Aftonbladet rapporterade 24 mars 1968 hur tongångarna lät bland de socialarbetare som förväntades utgöra ett skyddsnät, som var heltidsanställda av samhället för att medla mellan välfärden och dess avvikare, som fick betalt för att låna sitt öra åt folk på glid.

I Svensk socialvårdstidning skrev redaktören Curt Bergquist:

De som har makten borde säga ifrån om de dagdrivartyper, om de skränande och äggkastande typer och deras gelikar som högljutt tillåts demonstrera sitt omogna och tanklösa missnöje med det mesta.

Är det inte genant med de damer och herrar som jamsar med ungdomarna, praktiskt taget hur dessa än bär sig åt? [—]

Det finns en massa kuratorer och andra som fått nog av det mjäkiga pratet om förståelse. Om man inte protesterar är man lite naiv. [—]

”Dom kallar oss mods” är ett filmdravel om slashasar. Ett genant jamsande med dagdrivare.

Så nu vet vi. I AB-artikeln bekräftar ordförande för Sveriges Socialtjänstemannaförbund, Bertil Övelius, att synpunkterna i Bergquists ledare är representativa för förbundet.

Och plötsligt får man liksom ännu lite mer förståelse för varför Kenta och Stoffe inte riktigt kände sej välkomnade.

Zpritenh.

Av Kalle Lind

den 2008-01-07

i blogg

När man har som hobby och jobb att läsa om gubbars minnen om vad gubbar en gång gjort och andra gubbar en gång sagt, slår det en gång på gång hur mycket folk söp förr i världen.

Och det är inte bara inom kategorin Riksalkisar – Cornelis, Thor Modéen, Pekka Langer, Monica Z – och kategorin Officiella Smygalkisar – Lennart Hyland – det dracks på ett sätt som faktiskt förvånar mej.

Zarah Leander tutade i sej som en vettvilling. Det berättar Ulf Ekelund i sina i övrigt gränslöst tråkiga levnadsteckningar.

Jag antar att vi alla minns Ekelund, nåt slags ordförande för Friidrottsorganisationen (eller vad det rimligen kan heta) som bl.a. arrangerade friidrotts-VM i Göteborg 1995 och fick en del skandaler på halsen. (Vill du läsa mer om Ekelunds osedvanligt svettiga 1995? Köp Människor det varit synd om!)

Ulf Ekelund var en udda fågel i idrottsvärlden. Han var verserad, pratade flytande franska, pratade flytande svenska, bar kostymer i sidensammet, var god vän med Georg Rydeberg och Hjördis Pettersson och delade en underbar östermalmsvåning med sin älskare. Det var ganska långt mellan honom och schablonbilden av en svensk idrottspotentat med bandyportfölj med renat och leverpastejmacka och stora LP-skivor under armarna på de tajta banlonskjortorna. Han var s.a.s. mer Ulf & Kicke än Lars-Tommy.

Och på nåt vis blir jag inte förvånad när det visar sej att Ekelund på sjuttitalet umgicks flitigt med en av landets få verkliga divor: Zarah Leander.

Bögar gillar – med all rätt – Zarah Leander (Lennart Swahn satt som ett barn i en gottaffär mellan Leander och Birgit Nilsson i en ofta repriserad stjärnskräll).

Zarah Leander gillade – med all rätt – bögar.

Jag antar att de delade ett slags utanförskap. Och givetvis ett intresse för män.

Leanders karl hette Arne Hülphers och kallades av Zarah ständigt för ”Hülphers!!!” Han var också hennes ackompanjatör. Och hennes fyllebroder.

Enligt Ekelund hade han en gång Zarah och Hülphers som gäster på en större middag. Det serverades vin. Zarah råmade genast på vodka. Ekelund beställde in två sexor till henne och Hülphers. Zarah hojtade: ”Idiot, vi vill ju ha en flaska!”

Och så tömde Zarah och Hülphers flaskan med gemensamma krafter. Därefter sa Zarah: ”Kom nu Arne så går vi hem och tar en sup”.

Zarah drack över huvud taget vodka som ryssar: alltid. För att inte göra så stor sak av det – en lika trolig orsak: för att göra så stor sak som möjligt av det – bad hon ständigt sina uppassare om ”vatten”. Om uppassaren – som kunde vara Ekelund – ibland kanske tyckte att Zarah druckit väl tappert, blandade han ut glasen med vatten. Zarah replikerade genast: ”Jag vill ha riktigt vatten!”

Sen berättar Ekelund för övrigt väldigt utförligt om sin sexuella debut. Det är inte lika intressant.

På templenas torg.

Av Kalle Lind

den 2007-12-30

i blogg

Ett av mina största professionella ögonblick var när jag – på Hej domstols lajvsända avslutningsgala – fick påa Dan Hylander med att ”här kommer en livs levande gammal hippie”.

Dan Hylander var – believe it or not – hur stor som helst under de där vanvettiga tio åren då den gud jag därför aldrig trott på lät mej växa upp och som populärt går under begreppet åttitalet. Han och hans dåvarande fru Py Bäckman turnerade runt med ett niomannaband och gjorde fyratimmarskonserter där de sjöng sina orimmade låtar om änglar, sjakaler och Katalonien. Helst iförda bandana.

En riktigt bra dag tog Hylander på sej fyra livremmar och lät sej omslagsplåtas.

Som störst var nog Py och Dan i samband med ANC-galan 1986, då den udda legeringen Wiehe-Ledin drog ihop vad som lite välvilligt kallades ”den svenska rockeliten” (bl.a. Jerry Williams, Tommy Körberg och Anne-Lie Rydé) för att stötta den sydafrikanska befrielserörelsen.

Det var då Hylander tog på sej en Ulla Jones-kavaj i guldgrön folie och sjöng sin och Pys översättning av Lennon-Onos ”Happy Xmas/War is over”.

Jag antar att Dan och Py vid tillfället såg sej som Sveriges Lennon-Ono.

Oss emellan: det var de inte.

Galan gick av stapeln 29 och 30 november. Översättningen gjordes 26 november. Det förklarar att Py sjunger sin egen text med fusklapp på galan. Det förklarar också varför texten inte känns riktigt processad, eller över huvud taget genomtänkt:

Så julen är här nu
fast ingenting hänt
Ett år har förflutit
och ett nytt ska bli fött

Vadå ingenting hänt? Förutsätter julen att nåt måste hända? Och nånting hände väl även mellan julen 85 och 86? Vad menar människorna? Och förresten – hur svårt är det att rimma på ”hänt”? Tänt. Sänt. Musikalen Rent. Abstinent. Ord som kan verka irrelevanta i texten, men handen på hjärtat inte mer än dom som redan står där.

Men julen är här nu
där glömska och sömn
kan köpas och säljas
på templenas torg

Hittar av olika anledningar inte ordet ”templena” i SAOL.

God jul till alla
Ett nytt år är här
och kanske en ny tid
om bara vi vill

Ska lite snabbt skjuta in att inte heller ”här” är ett helt omöjligt ord att rimma på. Alternativa slutrader kan vara ”på ett ungefär” eller ”så lyssna och lär” eller ”för vår militär” eller ”med haricot verts”.

Hösten har sjungit
och klockor har ringt
att julen bär minnen
om kärlek och tro

Här måste man ju skylla på den begränsade tiden för korrläsning. Det här är ju i princip sammanhangslöst. Min teori är att Dan och Py översatte versen på varsitt håll och sen drog lott om vilka rader som skulle ingå. Slumpen är inte alltid den bästa regissören.

Låt julen förkunna
att striden är slut
och att frihet har funnits
åt varje kvinna och man

Är ni familjära med melodin kan ni sjunga den sista raden och snabbt konstatera att den inte fungerar. Alltså inte ens rytmiskt.

Att mänskor är mänskor
med samma behov
Över språk, över färger
blir kunskap en bro

Ni märker säkert själva att det fortfarande inte finns nåt fungerande sammanhang åt fraserna. De berättar lite förstrött att mänskor är mänskor (på samma vis som skalbaggar är skalbaggar) med samma behov (som vem då?).

Okej, jag fattar ju vad de menar, men känner verkligen att de hade vunnit på att låta texten vila några dagar och sen skriva om den, alternativt låta någon annan skriva om den, alternativt glömma bort den och ägna sej åt nåt annat.

Jaja. Det är lätt att vara raljant. Om tjugo år sitter väl nån f.d. aspergerunge och gör sej rolig över mina gamla bloggformuleringar. Men just nu är det i alla fall intressant att konstatera att det fanns en tid när ingen reagerade på en total avsaknad av rim och sammanhang. En avsaknad som med facit i hand inte kompenserades av foliekavajer.

Presstopp! Gubbröra!

Av Kalle Lind

den 2007-12-10

i blogg

Det är så klart otroligt – bisarrt! absurt! sjukt! – att ingen av dom stora drakarna redan avslöjat skandalen, men det är mej en stolthet att använda mitt etthundraförsta blogginlägg åt ett scoop:

S V E N – B E R T I L

H A R

S T U L I T

S I N

F I N U R L I G A

M E M O A R T I T E L

F R Å N

T H O R E

S K O G M A N ! ! !

Ja, gott folk – ni läste rätt! Charmören från Sjösala är inget annat än en simpel tjuv, låt vara gentlemannatjuv!

Och att dessutom behöva meddela detta på Hallstahammars tungvrickande store sons dödsdag är så klart inget annat än en nesa!

Så sent som förra året gav Skogman ut sin vissamling Ord och många visor (med underrubriken ”Inspiration, Glädje och Lycka!”) – ett modest urval från Skogmans över tusen visor, valser och polskor.

Och i år kommer han så stövlande, viss om att hans attraktionskraft idag är större än Skogmans, vars minne möjligen bleknat något sen den siste gamle rallaren tynade bort på äldreboendet i Avesta. Sven-Bertil. En gång känd för sin charm och sina välskurna kostymer. Idag blott en simpel memoarstiteltjyv.

Som om han aldrig hört talas om Skogmans folkliga produktion om plättlaggar och storfiskare. Som om det är fulare att sjunga om plättlaggar och storfiskare än att sjunga sin pappas visor om havsörnar och fula gubbar. Som om det bara är att plocka på sej dom memoartitlar man vill ha, som om Skogman ska vara stolt för att Taube sänker sej ner till den ordvitsande menighetens nivå.

Usch, Sven-Bertil! Usch!

Okej för att du låg med en fransk gatflicka på femtitalet, men här passerade du väl ändå en anständighetens gräns?

Okej för att Thommy Berggren snodde din fru Inger i början av sextitalet, men det ger väl inte dej carte blanche att knycka från Skogman nu? Dessutom blev ju du och Thommy bästa vänner (medan Inger lämnades nånstans vid vägkanten) så där finns ju ändå inget prejudikat.

Okej, det kan vara ett sammanträffande alltihop. Uttrycket är välbekant, både Thore och Sven-Bertil har onekligen skrivit (Thore) och sjungit (Sven-Bertil) många visor. Men – döper Sven-Bertil sin nästa memoarbok till I rim-lighetens namn (som givetvis är titeln på Skogmans andra vissamling) så har vi ringat in ett mönster!

Vi håller ögonen på dej, Sven-Bertil!

En något mindre skandal är det kanske att även Lasse Siggelin har norpat åt sej av den skogmanska vitskakan.

Jag har ingen aning om vem Siggelin är, och är inte helt hundra på att jag vill veta, men att döma av hemsidan jag hittade honom på spelar han mjuk vispop.

Hjälp.

Av Kalle Lind

den 2007-12-10

i blogg

Hittade en ny tidning hos en av mina lokala näringsidkare (som kör som slogan ”Kvalite och arbete”).

Trots att jag tror mej om att hålla mej hyfsat à jour med vad som händer på en svensk seriefront, har jag faktiskt inte hört om den tidigare.

Den redigeras hursomhelst av Rolf Classon, grundare av tidskriften Galago (som idag drivs av andra), förlagen Tago (nerlagt) och Kartago (som lever i högönsklig välmåga, idag främst tack vare Kellerman).

Innehållsligt kan jag inte säja att den bjöd på några omtumlande överraskningar – de medverkande var ungefär dom Galago-bekanta jag kunnat gissa mej till – men det gladde mej att nån försöker ta tillbaka begreppet ”Hjälp!” från den där teveserien jag aldrig riktigt sett men ändå retar mej på.

”HJäLP!” var som bekant den svenska editionen av Harvey Kurtzmans HeLP, i sin tur en lite vuxnare variant av samme mans skapelse MAD. Både Svenska Mad och HJäLP! redigerades av Lasse O´Månsson, som innan dess gjort tidningen Svensk Humoristisk Tidskrift (med underrubriken Svensk humoristisk tidskrift).

Lasse O´ var en särling i den svenska nöjeshistorien. En comedian´s comedian, älskad av Hasseåtage, Beppe Wolgers, Povel Ramel och Joakim Pirinen, hatad (i bästa fall) eller ignorerad (i flesta fall) av folket. Påstods ha introducerat begreppet ”sjuk humor” i Sverige. Var absolut den som introducerade begreppen ”den vanliga hopern fårskallar” och ”åkerbock”.

Jag vet ganska lite om Lasse O´ och gör inga anspråk på att kunna honom, men det lilla (av hans ganska stora produktion för tidningar, radio och bok) jag tagit del av gör mig glad.

Glad för att den svenska ankdammen också på Hylands tid – när även underhållningen i princip var en statlig angelägenhet – kunde ge plats åt en man som rörde sej i det outforskade gränslandet mellan Beckett, absurdismen och revyscenen.

Som skrev böcker med titlar som Tarzan super, säger aporna och dömdes i tingsrätt för kätteri sen han gjort en radiosketch om hur kyrkan slogs ihop med bensinmackar.

Lars-Olof Månsson från Sala, som hävdade sitt fabulerade irländska påbrå så framgångsrikt att det är omnämnt i uppslagsverken, verkade nöjd där han satt i sitt minimala hörn av världen, spisade jazz, strök sitt bebop-skägg och skrev humortexter som bäst beskrivs som ”konstiga”.

Han var med hos Hasseåtage i deras två första revyer, och även om de ansade honom en aning fick han i Gröna Hund ändå göra en monolog han skrivit, som i princip går ut på att han som simlärare låter en elev drunkna medan han förolämpar publiken (bl.a. vänder han sej till en man och säjer ”du har skrivit hit – ja, du fick väl hjälp förstås”, en replik jag gladeligen norpat och sagt åtskilliga gånger).

Han avslutade den där monologen med historien om mannen som kommer in i djuraffären och frågar hur stor en pingvin kan bli. När djurexperten visar, blir mannen betänksam och säjer ”åh katten, då var det en nunna jag körde över i alla fall!”

Hasseåtage frågade honom en gång försiktigt om han kunde tänka sej ett mildare avslut, då stockholmspubliken 1962 inte var riktigt mogen för det lite mer edgy materialet. Visst, sa Lasse O´, och drog istället historien:

Lillasyster kommer in med ett kranium i handen.
-Mamma mamma, titta vad jag hittade i lillebrors huvud!

Han fick fortsätta dra nunnehistorien. Två år senare var publiken så härdad att Hasse Alfredson själv kunde dra den som Lindeman.

I tidningen HJäLP medverkade bl.a. Hasseåtage, Beppe Wolgers, Ardy Strüwer och Lasse Åberg m.fl. statligt sanktionerae riksunderhållare, som alla verkade se forumet som ett fönster att göra det lite grövre, lite hårdare och lite prilligare än vad Gittan Bingo i Bagarmossen betraktades redo för. Beppe Wolgers var jultomte med k-pist, Hasse Alfredson skrev konstiga monologer om kåken och föttan.

Givetvis blev det ingen särskilt långvarig utgivning. Svenska Mad – som trots allt innehöll så timida och begripliga saker som David Berghs makalöst menlösa fluktanden – funkade på en bredare bas med Don Martins onomatopoesi, Antonio Prohias X & Y och dom rätt simpla filmparodierna. Den överlevde in på nittitalet, och återuppstod t.o.m. ett tag, även den under Rolf Classons vingar.

HJäLP krävde liksom lite mer av läsaren. De nummer jag själv läste som barn, en gång tillhörande min morbror, var t.ex. helt obegripliga. Då. Idag kanske jag hade fattat referenserna, men antagligen inte skrattat.

Men känslan, stämningen, den sympatiska idén att om bara en enda där ute fattar referensen så får den vara med (en uttalad tes från Lasse O´ och hans radiopartner Bertil Petterson), som omgav HJäLP och dess redaktör, har levt vidare.

Och även om nummer ett mest lämnar mej likgiltig, tror jag att Rolf Classon är mannen att springa vidare med stafettpinnen.

Fallet med Sjöwall, Wahlöö och dom cylindriska bröstvårtorna.

Av Kalle Lind

den 2007-12-07

i blogg

Vi har tidigare varit inne på Sjöwall-Wahlöös faiblesse för osannolika namn. I en kommentar påmindes också om författarparets patologiska fixering vid bröstvårtor. Faktum är att väldigt få kvinnor passerar revy genom de tio romanerna – varken fruar eller mördade nymfomaner – utan att författarna påpekar hur deras nipplor är formade.

Polis Fredrik Melander har till exempel en fru som vi – sammanlagt – får veta följande om:

Hans fru var en snål, ful och grovt byggd kvinna, en och åttiotre lång med platta fötter och stora hängbröst. Hon var fem år yngre än han och hette Saga. Han tyckte att hon var mycket vacker och hade tyckt så i något mer än tjugotvå år. I själva verket hade hon inte förändrats nämnvärt under denna tid, nu som då vägde hon åttiotvå kilo naken och hade fyrtiofyra i skonummer och hennes bröstvårtor var fortfarande små och skära och cylindriska som radergummit på en ny blyertspenna (Brandbilen som försvann).

Andra bröstvårtor, dvs. andra kvinnor, som kommenteras är ”stora mörka”, ”stora och ljusröda och cylindriska, som landfasta sjömärken”, ”stora ljusbruna”, ”små och blekbruna” respektive ”stora och styva och mörkbruna”.

Men givetvis beskrivs kvinnor inte bara utifrån sina bröstvårtor (det vore ju direkt chauvinistiskt) – också utseendet i övrigt lämnas stort utrymme. Förutom bröstvårtor och vårtgårdar finns en lätt perverterad hang-up på ”det fuktiga mörkbruna hårfältet kring könsorganen” (Mannen på balkongen), men det är också så att kvinnors utseende påfallande ofta värderas och graderas av de allvetande författarna.

Således får vi ta del av objektiva fakta som att Melanders fru alltså är ”förbluffande ful och storväxt”, att av två kvinnliga fastighetsvärdar ser den ena ”ut att vara en verklig drake” medan den andra ”var klumpig och ful och finnig och såg enbart hunsad ut” och att en tjugofemårig lapplisa ”framgångsrikt lyckats försämra ett redan ofördelaktigt utseende med hjälp av läppstift och pancake”.

Ibland kan kanske dessa bedömningar ligga i sinnet på Kollberg eller Beck, men lika ofta kan åsikten endast härledas till författarna. De redovisar med illa dold förtjusning att de som träffat den antipatiske byråchefen Malms ”äkta hälft sa att hon var konstant sur och retlig och dessutom ful” (Terroristerna) – som för att ytterligare förstärka Malms dåliga sidor: han är inte bara kåt på terrorkommandon och helikoptrar, utan dessutom gift med en pissruska.

Denna föraktfulla ton hänger ofta samman med en också i övrigt föraktfull ton mot samhället och dess representanter. Särskilt gärna låter författarna sina gestalter ha åsikter om överklasskvinnors och horors utseende. I Polis, polis, potatismos är den mördade direktör Viktor Palmgrens änka, i den sympatiskt skildrade malmöpolisen Per Månssons ögon, ”en levande modedocka, någonting ungt att hänga dyrbara och för vanliga människor oanvändbara kreationer på”.

Även om här döljer sig ett författarnas missnöje med den attityd från Palmgrens sida som säger att ”en fru, som väcker allmän beundran, [ingår] i rekvisitan”, så kan de inte låta bli att framhålla att änkan ifråga, som är gammal fotomodell, faktiskt inte är snygg. Hon är liksom snygg på ett överklassvis, som den per definition godhjärtade arbetarpågen Månsson står ovanför.

Den andre skånska polisen vi lär känna, Herrgott Nöjd i Anderslöv, är evig ungkarl efter att i sin ungdom ha varit förlovad med ”en köttätande växt” (Polismördaren). Han får också vid två tillfällen – med författarnas goda minne – kommentera den på sjuttitalet aktualiserade kvinnofrågan (ett fenomen som annars berörs påfallande lite med tanke på hur mycket Sjöwall-Wahlöös sjuttitalsproduktion är en provkarta på aktuella vänsterfrågor).

I Polismördaren förtäljer han att han ”har läst en del böcker och artiklar och sånt angående kvinnodebatten, men det mesta är tjafs. Det som inte är skitprat är så självklart att till och med en hottentott kan skulle begripa det. Likalönsprincipen och könsdiskrimineringen till exempel.”

I Terroristerna frågar han Beck, kanhända retsamt, kanhända oroligt, om Becks flickvän Rhea Nielsen är rödstrumpa, och får det lugnande svaret: ”Det tror jag inte. [—] Fast ibland har hon röda strumpor. På sej alltså.”

Som dom ärkekommunistiska ärkemoralister dom var, var Per Wahlöö och Maj Sjöwall mitt i alltihop fanatiska pornografimotståndare.

I Polis, polis, potatismos berättas att Stockholm är en plats ”där samvetslösa ockrare fullt legalt kunde göra enorma profiter på pornografi i dess mest snuskiga och vederstyggliga former.” I Det slutna rummet påpekas att ”pornografi i alla upptänkliga former kunde tack vare en besynnerligt välvillig lagstiftning fullt legalt framställas och inhandlas i obegränsade mängder i Sverige.”

Och de var inte bara motståndare till pornografin som fenomen; de hyste också en påtaglig avsky mot de inblandade modellerna.

I Brandbilen som försvann anas ett äckel över de kvinnor som figurerar inom genren; ett uppslag i en herrtidning visar ”en kolorerad helsidesbild föreställande en grisskär dam med väldiga, feta bröst och väl använt rakat könsorgan, som hon inbjudande öppnade med två fingrar mot betraktaren”.

Så inga tyckte sämre om porren än Sjöwall-Wahlöö. Förutom innehållet, formuleringarna och kvinnosynen, vände de ryggen mot hela den föraktliga pornografin.

Gubbfestivalen fortsätter!

Av Kalle Lind

den 2007-12-05

i blogg

Vi har tidigare behandlat Gits Olsson.

En annan av de stora gamla kåsörerna var Olle Carle, som skrev under signaturen Cello. Alltså Olle C baklänges. För varför skriva under ditt riktiga namn när du kan skriva under ett knäppt namn?

Cello var ordvitsarnas kung – enligt en baksidestext ”champion of the word”. Bara att läsa en lista över hans samlade utgivning gör en alldeles nervös. Man känner sig instängd i nåt slags vitslabyrint eller en ordleksspegelsal eller varför inte Göteborg, där varje enskilt fonem har en tvilling som heter likadant men betyder nånting annat.

Varning utfärdas därför. Man kan bli lätt illamående av det maniska tungvrickandet. Så här ser Cellos samlade katalog ut:

Med mitt mått mätt (45)
Småle och smila en smula (46)
Varför blommar inte hembiträdet (47, syftande på Anders Karrs numera bortglömda roman Varför blommar inte mandelträdet)
Lätta tankar som lättat ankar (49)
Några stycken i någras tycken (50)
Far i frid (51, ”far” betyder förstås också ”fader”)
Flottare utan färg – Cellos vita bok (52, syftande på Snoddas då högaktuella ”flottare med färg”)
Lika vänligt som vanligt (53)
Så, skörda och så vidare (54)
Förlåt en yngling (55 – den här lämnar mej ingen ro! Det känns som om jag dumstirrar på en 3D-bild utan att se vad den föreställer! Vad fan syftar han på?)

Skum på ytan (56, omslagsbilden föreställer en skummis)
Det gamla spelet om en far (57, syftande på det gamla mysteriespelet Spelet om envar)
Med pegasen i botten (58)
Lätt färdiga stycken (59)
Solo till salu (60)
Bara för lust (61)
Familjens flintis (62, givetvis syftande på då TV-aktuella Familjen Flinta)
En hög repriser till högre priser (63)
Årsbe-rättelse (64 – är den vitsen lika krystad som den låter? Eller betyder ”årsbe” nånting?)
Cellos glada ark i bokfloden (65, omslagsbilden föreställer en Noa-ark)
Stora jubelboken (66, ingen ordvits i titeln, men baksidestexten är rubricerad ”50 stycken omtyckta omtryckta”)
Valsen går (67, omslagsbilden föreställer Erlander)
Cellos lila lila (68, givetvis syftande på den just översatta Maos lilla röda)
På sitt sätt sött (69, enligt en Cello-hemsida – ja, de finns! – ”en klassisk vitstitel, nästan i klass med de från 40-talet”)
Bland töntar och troll (70)
Rapport från Kåsörgården (71, syftande på såväl Maja Ekelöfs aktuella Rapport från en skurhink som Anna Maria Roos skolboksklassiker Sörgården)
Till min egen lilla skatt (72, omslaget föreställer en icke identifierad sossepolitiker)

Visst blir man liksom matt? Med mitt mått mätt matt.

Arga samtal till Hej domstol!

Av Kalle Lind

den 2007-12-04

i blogg

Vi gjorde ett progam i P3 03-06 som hette Hej domstol! och mestadels bestod av trams rörande avföring och underliv. Ibland fick vi dock för oss att variera utbudet med att säja nåt tarvligt (hade vi varit födda på fyrtitalet och gjort det i P1 hade vi kallat det ”satiriskt”) om olika människor i den offentliga sfären.

Det hände ett par få gånger att dessa, eller de närstående, eller bara själsligen närstående, personer ringde och var vreda. Detta var genuint obehagligt om man som jag är konflikträdd (läs: feg) och dessutom oförmögen att se orsak-verkan-sammanhang.

Jag har fantasi nog att föreställa mej att nån kan bli sur om man exempelvis kallar dom ”idiot” i offentliga sammanhang, men jag kan ju inte för mitt liv föreställa mej att nån skulle HÖRA det bara för att det går ut i nationell radio, och ännu mindre att dom faktiskt skulle ge sej tillkänna.

Några människor som faktiskt ringde sen vi varit tarvliga:

1) Björn Ranelid. Så klart. I samband med Skugge-Ranelid-fejden, då hon recenserade hans bok Kvinnan är första könet genom att beskriva hur hon sett honom på en förlagsfest iförd ”läppglans, solbränna, LINNE och rakade underarmar”, tog vi bilder på oss när vi rakade armarna och satte på läppglans.

Dessa lades – med Ranelids egna ord – ut på ”det elektroniska nätet, där det kan läsas av en miljon människor eller flera”.

Jämte det en dikt, som vi sa var skriven av Ranelid, och som handlade om hur hans far rituellt rakade hans underarmar. Ganska oförargligt om man inte råkar vara narcissistiskt lagd.

Det här skedde i samma veva som Ranelid framträdde i SVT:s Debatt och var vad man rent objektivt kallar ”överhettad”. Aforismer om flyttfåglar och vattendroppar sprutade ur honom utan tillstymmelse till sammanhang, och han avslutade med att berätta om sina ”näsblödningar”.

Det var lätt att tycka synd om honom. Samtidigt är det svårt att förstå hur en karl, som gladeligen låter sej fotograferas under en oljemålning av sej själv eller sin Jaguar med reg-skylten ”RANELID”, kan bli putt när nån anklagar honom för att vara fåfäng.

Hursomhelst: under sina mest överhettade dagar hann alltså Ranelid också ringa upp en liten humorredaktion i Malmö och rya i luren. Som tur var för alla inblandade (utom möjligen Ranelid) var det vår dåvarande programledare Nina Allergren som tog samtalet. Den kanske enda som har närmare till den heliga vreden än Ranelid själv.

Man sätter sej inte på Nina Allergren. Även om man har skrivit en roman som heter Ditt namn skall vara Stig Dagerman och uttalar l:en i ”skall”.

2) Åke Cato. Betydligt oskyldigare. Vi ringde upp Cato m.fl. för att få med dem i vår tillfälliga kampanj ”Ge Astrid Lindgren Nobelpris – nu!” (detta något år efter författarinnans död). Cato ville a) inte ge Astrid Lindgren Nobelpris och b) inte medverka i programmet.

På den uttryckliga frågan ”du spelar inte in detta va?” fick Cato det något felaktiga svaret ”nej”. Det spelades nämligen in. Och sändes. Det kan tyckas oetiskt, men karln framställdes ju absolut inte ofördelaktigt och vi tyckte oss behöva ringningen för sammanhanget.

Dessutom, resonerade vi, tillhör ju Cato med sina hundra jordsnurr inte riktigt P3:s målgrupp.

Döm om vår förvåning när Cato därför ringer upp och, med all rätt, är en smula putt. Han fick sammanhanget klart för sej och lurarna lades på i samförstånd, men på kuppen hann Cato etablera det i mycket smala kretsar bevingade uttrycket ”du ljög ju på mej!” (jfr att Ranelid i Debatt påstod sej bli ”beljugen”).

3) Ella Bohlin, KDU:s ordförande. En mycket farlig människa, en del av den kristna höger somliga påstår inte finns i Sverige. Jag försökte vara seriös och gjorde ett inslag där jag hävdade motsatsen.

Med ett antal riksdagsmän som tror på kreationism och är aktiva abortmotståndare, och med en KDU-ordförande med rötterna i Livets ord (valet stod f.ö. mellan henne och en nynationalist, något som gav begreppet ”pest eller kolera” nya dimensioner), vill jag nog påstå att den finns.

Kristna högern har fyra saker på sin agenda: a) löjligt mycket pengar till Israel, b) jämställ Adam & Eva med Darwin, c) låt inga foster dö (men gärna dem som tar bort dem) samt d) bögar är sjuka i huvet.

Jag tycker det är en osympatisk rörelse. Jag ringde upp Ella Bohlin och frågade henne hur hon stod i intelligent design-frågan (idén om att naturen och människan måste vara skapad av en genomtänkt kreatör, något som inte riktigt förklarar förekomsten av skabb och brunråttor). Ella Bohlin ville inte riktigt svara. Hon tyckte inte att det var hennes ansvar.

Hon frågade varifrån jag ringde. Jag svarade P3. Vi pratade en stund till. Hon svarade fortfarande inte på frågan. Hon undrade vad programmet hette. Jag svarade Hej domstol! Vi pratade en stund till. Hon svarade inte på frågan.

Tio minuter senare ringde hon upp och var sned för att jag lurat henne. Jag hade ljugit genom att inte genast säja vilket program jag ringde från. Jag svarade att jag faktiskt varit helt sanningsenlig och verkligen ville veta vad hon tyckte. Hon påstod sej vara kränkt. Jag tänkte ”lycka till i din politiska karriär!” Vi la på i oförstånd.

4) en man som rimligen haft nån intim relation till Jan Stenbeck. Vi gjorde ett inslag om TV3:s cyniska reklamblock riktade till barn, och råkade väl några gånger antyda att Stenbeck var en smula överviktig (jag tror begreppet ”buksprängt gödsvin” användes).

En man, som kan ha varit den snorkigaste jag pratat med, ringde upp och tyckte detta var oerhört kränkande mot en stor (där såg han inte sin egen dubbeltydighet) och död (p.g.a. överkonsumtion av mat och dryck) finansman (som bl.a. så generöst skänkte oss på Tutti frutti med Bruno Wintzell ).

Vi kom inte heller fram till nån kompromiss. Han avslutade med att uppgivet berätta att han tänkte anmäla till Granskningsnämnden, men att det inte ger nåt resultat ”nuförtiden”. Mycket riktigt anmälde han. Mycket riktigt gav det inget resultat. Även Granskningsnämnden har bättre saker för sej.

5) en kvinna som jag tror ätit psykofarmaka. Valle gjorde ett väldigt roligt inslag om fajten mellan Astrid och Barbro Lindgren (där Barbro kallade Astrid ”bonnhora!”) En kvinna med släpig röst ringde, jag svarade, hon började prata om det här inslaget och jag stålsatte mej för en diskussion. Astrid Lindgren är känsligt, henne skojar man inte med även om det bara är på larv.

Efter att vi pratat en stund och jag märkt på mej själv att jag defensivt gått upp i falsett, insåg jag hennes egentliga ärende: hon hade missat slutet på inslaget och ville veta hur det gick.

”Ja du”, sa jag. ”Jag tror det slutade med att Barbro pissar på Astrids grav”.

”Jaha”, sa hon. ”Då vet jag”.