Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 92 av 99

S:t Tage.

Klas Gustafson heter en man som har skrivit en bok om Beppe Wolgers, en om Cornelis Vreeswijk och nu en om Tage Danielsson. Jag hatar denne Klas Gustafson. Inte för att han gjort ett dåligt jobb – böckerna om Beppe och Cornelis bläddrar jag i åtminstone en gång i veckan – utan för att han stulit min livsuppgift.

”Hat” är förresten ett starkt ord. ”Illa dold avundsjuka” är bättre.

Eftersom Adlibris har ett genialt system som går ut på att böckerna kommer senare än man bett om, har jag ännu inte behövt säja upp bekantskapen med min familj för att plöja igenom den nyutkomna Danielsson-boken. Men jag har läst de flesta recensionerna, och anar mej till att Gustafson brottats med samma problem som tidigare biografer: hur komplicera den vedertagna bilden av den godhjärtade, humanistiske, felfrie Danielsson?

Tage, som stod på barnens sida. Tage, som stod på gräsrötternas sida. Tage, som stod på folkets sida. Tage, som trodde på folkhem och solidaritet och blommor och cyklar. Den humanistiske humoristen. Den gudalike östgöten. Den ointaglige.

Allt det där är säkert sant, men man får inte glömma att varje gång du ställer dej på någons sida, utser du också en fiende. Så också Tage Danielsson.

Hur ödmjuk han än var – när han gästade Lasse Holmqvist i Här är ditt liv var han parodiskt chosefri när han presenterades inför ett fullkomligt extraordinärt artistliv, där Monica Z uttryckligen helgonförklarade honom och en afrikan som blivit hjälpt ur fängelse tack vare Danielssons Amnesty-engagemang så när föll i gråt – så avskydde han.

I tevedokumentären Utan tvivel är man inte klok (95) samlas det ena vittnesmålet efter det andra om den danielssonska ödmjukheten. Vackert så. Men så gnistrar det plötsligt till. Ekonomen Bo Södersten, han som delade upp samhället i ”närare” och ”tärare” och givetvis räknade sin egna välbetalda ”forskningsresultat” som närande, stirrar kallt i intet när han förklarar att Tage Danielsson inte visste nåt om politik och ekonomi och kärnkraft.

Underförstått: han tyckte inte som Södersten om politik och ekonomi och kärnkraft.

Och det retade Södersten in i benmärgen att en pajas och rolighetsminister hade mage att ifrågasätta de mycket viktiga och avancerade fakta bara Södersten och hans gelikar förstod.

Eftersom Södersten anade att dokumentären skulle framställa honom som den pompösa buffel han är, var han väldigt snabb med att tillägga: ”Däremot var han en lysande artist”.

För som artist var han givetvis ofarlig. En som steppar och drattar på ändan kan vi alla hylla. Men när han plötsligt ser oss i ögonen och förklarar att vi suger ut naturens resurser, att vi är hycklare och charlataner, ansvarslösa och farliga för varandra, blir han vår fiende. Då kallar vi honom – som Naturvårdsverkets grandiose pamp Valfrid Paulssson – ”gycklare”.

Jag tror inte man ska glömma det. Tage Danielsson var inte en folkhemsromantiker som drömde om vitkantade röda stugor med inavlade kattor och pekade mot ett nostalgiskt ingenmansland som alla och därmed ingen kan relatera till. Han hade hus på Korsika, pratade flytande franska, fritidsseglade, älskade London, New York och Ella Fitzgerald, filmade Grynet Molvigs nakna akterkastell och lät Gösta Ekman ligga med horor i Mannen som slutade röka, släppte in strippor med tejpade bröstvårtor i Glaset i örat, hängde med kokainisten Tommy Körberg och nerdekade primadonnor och stod med ett ben stadigt förankrat i Den Stora Världen.

Han älskade det goda livet. Och hatade de onda krafter som ville förvägra massorna att ta del av det.

Han var säkert God. Men framför allt var han inget kramdjur.

Gladiatorns kamp (mot det sunda förnuftet).


En klassiker inom memoargenren är förstås Björn ”Ricky” Bruchs något förvirrade Gladiatorns kamp. Tycker ni titeln är lite självförhärligande har ni fortfarande inte läst underrubriken: Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend.

Träffar ni på nån som påstår sej ha plöjt igenom de över 600 sidorna – tro för fanken inte på mänskan! Det är nämligen en fullkomligt omöjlig bok att tränga sej in i. Ricky hoppar lika djärvt mellan ämnena som mellan typsnitten, och allt i ett fullkomligt furiöst tempo.

På två sidor hinner Ricky redogöra för hur han tack vare ”ceralstimulansia” höll sej vaken i 76 timmar, hur han nästan vann inomhus-EM i ”SOFIA” (Ricky skriver – ibland – stadsnamn med versaler), hur han kom in på Svensktoppen med singeln ”Mej fångar ingen brud” och om sin dotters födelse. Dessutom får han plats med ett foto samt en dikt:

Materia köpes alltid kontant,
varför göres barn på avbetalning,
skyll inte bara mig, din fjant.
felet är samhället, en stor galning

Föreställ er alltså vad karln varit med om för att fylla 600 sidor!

Det mest frustrerande med boken är att det blir svårt att avgöra vad som får Ricky att framstå som mest galen: sina upptåg – ”jag ville vara anonym och svarade med konstiga namn som Theodor Mjölbacke eller Plicklemost i telefon” eller sitt sätt att beskriva dem.

Här ett exempel på Rickys väldigt öppna förhållande till grammatik, kommatering och grafik (och det är fullkomligt slumpvis utvalt):

”En dag kom jag i lunchrummet att sitta mittemot Florence Griffith-Joyce. Jag var mållös (och det säger inte lite) över hennes centimeter-långa naglar målade och olikfärgade naglar. Jag frågade henne, hur hon kunde äta – eller hålla fingrarna i startgropen – utan att knäcka dem, men jag minns inte vad hon svarade. Hon var så vansinnigt vacker att jag bara stirrade. Carol Lewis var också där. Granna töser! Motsatsen mötte jag på kvällen, då en öststatslöperska satte sig vid mitt bord – löperska? Jag kunde inte se, av vad kön hon var.”

Visst får man ett intryck av att han bara sluntit över kursiv-knappen och låtit det stå som det står?

I princip kan man bara blunda, bläddra och hugga med fingret på måfå och genast få en snapshot från en hjärna som antagligen aldrig slutar mala, inte ens när den är övertrött och borde få en mogadon och några timmars vila.

Om inspelningen av gladporrfilmen I skyttens tecken (a.k.a. Agent 69 Jensen): ”Man sade, att jag skulle spela den ena livvakten åt agenten i denna som man sade agentfilm och en dvärg på hela 96 cm skulle vara den andra livvakten. Det lät ju bra.”

Om en utflykt till Monaco: ”Jag satt sedan och tittade på landskampen (förklädd med peruk och västerndräkt) och såg på när Prins Rainier, prinsessorna Caroline och Stephanie (varav sistnämnda var den då absolut vackraste) invigde och delade ut priser. Hon är det goaste jag vet…huh!”

Om pressen: ”I år var det en spansk tidning, som kom med en stor anka. Man påstod nämligen ”att muskler av stål skyddar homosexuella” och hade därvid en bild av mig. Med andra ord påstod man att jag var homo – tydligen hade de ingen aning om mina många frntimmershistorier. Jag försökte stämma tidningen på en miljon kronor och borde nog ha haft Henning Sjöström för att ta hand om saken”.

Sen avslutar han boken med att säja att han nu ska ägna sitt liv åt filmande och ljudläggning samt skriva en bok om doping.

Och för den som undrar: ja, memoarerna är utgivna på eget förlag.

Allt om min buskis.


Medelklassmänniskor med nåt slags syn på sej själva som smakfantaster svänger sej gärna med begreppet ”buskis”. ”Buskis” behöver man aldrig förklara. ”Buskis” är sånt som vulgära människor utan intresse för Viktiga Ting gillar. ”Buskis” är nåt dåligt och dialektalt med vulgära hänsyftningar på fortplantning och tarmtömning.

Inte som när Norén låter Micke Nykvist ligga och skrika ”pissfitta” på en parkbänk. Inte som Börje Ahlstedts tokflatus i Fanny & Alexander.

Aristofanes löskukar är ju trots allt antikhistoria (kulturpoäng: 150). Börje Ahlstedts brakskitar skriver vi en avhandling om (kulturpoäng: 257). Stefan & Krister (kulturpoäng: minus 100 000 miljoner) är paria om de så skulle recitera Katarina Frostenson (kulturpoäng: såinihelvete) och få låga publiksiffror (kulturpoäng: en hel del).

Min barndoms buskis var Albert & Herbert, Fleksnes, NP Möller och Poppe på Fredriksdal. Allt slentrianföraktat. Somt har med tiden fått nåt slags förmildrande skimmer av tidsdokument, men överlag är hållningen att det är en Sämre Sorts Kultur För En Sämre Sorts Människor (läs arbetarklass).

När jag sitter och ser om NP Möller på DVD är det som slår mej mest Sorgen. Nils Ahlroth – revystjärna (kulturpoäng: 0) från Höör (kulturpoäng: minus 100)- spelar en änkeman som ägnar sin tid åt att sopa gården och käfta lite med Skogan i speceributiken.

Allt är placerat i de kvarter runt Möllevången i Malmö där jag själv bor, men på tevebilderna från sjuttitalet är det kliniskt rent från falafel, telefonkort och parabolantenner. Det enda som är sej likt är den stora stolta statyn Arbetets ära, där ett gäng arbetande män (stöttade av sina inte riktigt lika arbetande kvinnor) lyfter ett stenblock mot himlen. Den ser lika ironiskt malplacerad ut då som nu.

Temat i NP Möller är inte brakskitar eller tossiga peruker. Det är Ensamhet. NP Möller pratar med sin hund, minns sina sorglösa år på sjön, går på diskotek med grannfrun utan att höra vad hon säjer och träffar den alkoholiserade gamle MFF-stjärnan Danskdödaren (Jan Malmsjö) som på den patetiskes vis älter en tjugo år gammal landslagsmatch.

På ett vis är jag inte förvånad. Jacques Werup var något otippat en av författarna, och som alla andra män med förkärlek för Österlen, KVINNAN och högt hår (kulturpoäng: Lena Endre) är han ingen muntergök.

Men det är faktiskt påtagligt hur ledsamt det är. Människorna är trasiga och hjälplösa och famlar fåfängt efter varann mot dom gråaste av fonder: Malmö och sjuttitalet.

Temat i både Fleksnes fataliteter och Albert & Herbert är föräldraskap. Både Marve Fleksnes och Tomas von Brömssens Herbert sitter fast i halvincestuösa relationer där mamman passar upp och pappan tvingar kvar och ger dåligt samvete. Fleksnes håller sin kuschade mamma på mattan, Albert håller sin son kopplad i en skrothandel som passerat sin tid redan på sjuttitalet.

Mitt starkaste minne från Albert & Herbert är det avsnitt där Herbert till slut tvingar in sin pappa på ålderdomshem. Slutscenen i avsnittet – och säsongen – visar Albert, liggande på sin säng, stirrande upp i taket, rullande tummar i fingerlösa vantar. Det är ohyggligt vemodigt, särskilt som vi vet att Herbert inte kommer att gå vidare i livet, snärjd vid sin pappa av uselt samvete. Jag vill minnas att bilden på Albert låg kvar hur länge som helst och rev en i veka livet med sin obarmhärtighet.

Man kan tycka att det är grått, ödsligt och långsamt. Sjuttitalets Möllan och Haga eller alla tiders Oslo var inga Las Vegas. Skrothandlare och portvakter har aldrig varit sexiga. Marve Fleksnes konstiga hatt är inte haute couture.

Men det är tammefan dramatik som hanterar dom stora mänskliga frågorna, svårigheten i att finnas till, problemen i att finna sej en plats i tillvaron. Och som sådan förtjänar den att tas på samma allvar som alla högstämda rövpinnade jävlar som står och stänker saliv över den sublima publiken på Drrrramaaaaten och berättar för dem vilka ruttna pissfittor de är.

Gunnar Björnstrands höga blodtryck.

Ingmar Bergman trivdes som regissör, domptör, manipulatör. Som iscensättare gillade han att peta på sina skådisar, trycka deras ansikten åt det ena eller andra hållet, vrida dom mot eller från ljuset, pilla, tafsa, talla och – vad gällde sina kvinnliga skådisar (och alla andra kvinnor han träffade) – penetrera.

Han hade ett rykte som demonisk och hänsynslös, ett rykte han av allt att döma ansträngde sej att leva upp till.

1961 gjorde han Nattvardsgästerna, ett mycket mörkt och dystert drama om nåt så sexigt som en präst som tvivlar på sin tro, tillika förlagt nånstans i dom norrländska ödemarkerna, givetvis under vintern.

I rollen som prästen Tomas satte han Gunnar Björnstrand. Björnstrand är en av de största skådespelare vi haft, en av ytterst få som kunnat spela komedi på allvar, med en brittisk-aristokratisk atmosfär och en bitter cynism i replikerna.

Kanske tvivlade Bergman faktiskt på Björnstrands förmåga till rollen. Han som var så rolig – kunde han spela nåt så gudabenådat tråkigt?

Enligt ett rykte som aldrig kommer att bekräftas, men som antytts av både Vilgot Sjöman (som skrev en bok om inspelningen) och Björnstrands fru Lillie (som skrev en bok om sin man), tog Bergman det säkra före det osäkra. Innan inspelningen duperade han SF:s företagsläkare att ta kontakt med Gunnar Björnstrand för att göra en total genomgång av den björnstrandska anatomin.

… den här texten har en fortsättning. Läs resten i kioskvältaren ”Människor det varit synd om”.

Skruvade timmen.

Söndagen 27 januari hölls comedy-festival på Slagthuset i Malmö. Alla var där utom vissa. 850 betalande. Av dom valde en påtaglig minoritet att gå till pyttescenen och titta på Weird hour medan Adde och Robin Paulsson skämtade på andra scener. I Weird hour framträdde bl.a. jag. Det var som att Iron Maiden och AC/DC lirade på varsin scen på Sweden Rock, och att man själv vore Jim Jidhed och uppträdde i pubtältet.

Annars var uppställningen på Weird hour ganska trevlig för den som gillar olika skånska män i trettiårsåldern som skojar om sånt dom tycker är roligt (Kringlan Svensson: horan – världens äldsta yrke?; Kalle Lind: Hylands (med tonvikt på Tuss och Per-Ótto); Ola Söderholm: diverse, bl.a. att bajsa ut en cykelhjälm; Valle Westesson: Bantar-Björn; Simon Svensson: Second life; Jesper Rönndahl: fräckisar, med viss tonvikt på pungen).

Det som egentligen gjorde timmen skruvad var a) att den var fyrtifem minuter (helt weird!) och b) att en uppträdande kraftigt avvek från dom andra: transan Claes Schmidt/ Sara Lund. Hen stack bl.a. ut med att vara tio-tjugo år äldre än vi andra. Och just det – sen var hen klädd lite grann som Alla Pugatjova också. Det var ingen annan.

Nu är Claes Schmidt ägare till Slagthuset och måste rimligen ha haft nåt att säja till om gällande sin egen placering i programmet, men det blev en lite märklig effekt att just hen uppträdde under rubriken ”weird”. Eftersom själva poängen med resonemanget hen framför på scen är att det inte är så jävla konstigt att en karl vill se ut som en avdankad syster Päiviränta.

Jag kan gå med på att det är helt skruvat att en trettitvååring är fixerad vid den sen länge döde Lennart Hyland, och att en annan pratar om Bantar-Björn inför en publik som föddes i samma veva Bantar-Björn åt sin sista feta sås.

Men det blir lite skruvat på skruvat när den som vill understryka att hen inte är skruvad blir inklämd däremellan. För vilken blir då poängen? Att hen i själva verket är skruvad? Eller att hen inte är skruvad, och att det skruvade är att den skruvade timmen ger plats åt en icke-skruvad? Men hur skruvat är det? Då kan ju vem som helst framträda under skruvade timmen. Och är den då så gräsligt skruvad?

Det blir för många metanivåer för mej. Sen ska jag villigt bekänna att jag själv inte heller känner mej så jävla skruvad. Eller rättare sagt: nog är jag skruvad, men 2008 känns väl det ganska normalt?

[Doo:ku]-såpor.

Som sagt kommenterar jag av princip inte saker som hänt under modern tid, men det känns som om Jan Malmsjö inte kvalificerar sig dit även om materialet är nyinspelat.

I sista avsnittet av Stjärnorna på slottet satt han och ondgjorde sej över nåt som tydligen heter [doo:ku]-såpor. Detta är tydligen något som går på teve och som tydligen är förkastligt.

Tidigare har omnipotenta herrar som Persbrandt, Thommy Berggren och Thorsten Flinck uttalat sej om detta fruktansvärda fenomen som om det gällde deras egen psoriasis, som om [doo:ku]-såpor äter barn till frukost och ligger med Dramatenskådisars fruar.

Det är liksom steg 1 i Grandiosa Kulturpersonligheters Dos and Don´ts att ta avstånd från denna pandemi som hotar att sprida gräshoppor och ökenstormar över mänskligheten.

Det är ungefär lika enkelt och slentrianmässigt som att gnälla på Stefan & Krister eller Per Gessles texter. Dörren gapar lika vidöppen som porten till Dramatenskådisars bekräftelsebehov.

Men det riktigt intressanta med Malmsjös utfall är att det 2008 finns ett enda program i någon av dom kanaler jag får in som över huvud taget kan klassas som [doo:ku]-såpa. Det heter Stjärnorna på slottet.

Skånepartiets närradio.

Jag var och besiktigade bilen (gick i princip igenom, så när som på åtta akuta och skitdyra saker som måste åtgärdas omedelbart) och hade det blandade nöjet att få in Skånepartiets närradio när jag satt och inväntade min tur.

Skånepartiet är vad man kallar ett missnöjesparti (dvs ett litet oetablerat parti som är missnöjda med samhället, till skillnad från större etablerade partier som tycker samhället är perfekt och inte vill ändra nånting).

Med sin grundare, entreprenören och virrpannan Carl P Herslow, var de pionjärer inom närradiosändningar, som de började med redan i slutet av sjuttitalet.

Under de första åren var de fria medierna i princip CP Herslows enda fråga, som han drev med den sinnessjukes monomana envishet. Efter hand insåg han att gemene man skiter rätt frankt i den frågan, och utvidgade därför sitt partiprogram till att också gälla fri sprit och strypt invandring. Då kom han in i Malmös kommunfullmäktige.

Vad jag satt och lyssnade på idag var en typisk sändning från Skånepartiet. En av världens äldsta och tråkigaste gubbar ledde ett slags telefonväkteri, där olika människor han uppenbarligen kände och som inte hade nåt annat för sej en måndagseftermiddag, ringde in och höll med gubben i allt han tyckte.

Samtalen växlade eklektiskt mellan tidskriften Manas ifrågasatta kulturstöd (Skånepartiet var emot stöd eftersom de hört att Mana är ”antisemistisk”), terrorceller i Spanien (där de satt på info som CIA säkert betalt stora pengar för), valet i Österrike (som de var oproportionerligt intresserade av med tanke på att de inte hade några som helst siffror tillgängliga), Malmös badhus (där problemet är invandringen, som skapar gängbildningar och som dessutom ska ha tolk) och så en obehaglig personfixering vid kommunstyrelsens ordförande, Ilmar Reepalu, som de gjorde personligen ansvarig för att vi snart har ett muslimskt styre i Sverige.

Hur känner då dessa sjuk- och ålderspensionärer till allt? Ja, källorna redovisades noggrant: kulturtidskriften Punkt.SE. Jag anar att de även lyckats läsa in en del mellan raderna.

Med tanke på Skånepartiets långa historia av radiosändningar var det ett påtagligt otajt program. Programledaren avbröt sej hela tiden för att svara i telefon men bara en av fem gånger hade han nån på tråden varför han satt och sa ”hallå?” i evinnerlighet. En besvärande muntorrhet tog sej uttryck i smackanden som skar i diskanten. Det hann gå ett världskrig mellan påan och låten (under stunden jag lyssnade spelades bl.a. Karl Gerhards ”Våren i Skåne”, dansbandet Dannys och nån ovanligt otäck dragspelsdänga).

Och detta må väl vara hänt. Det stora problemet är kanske inte att sändningarna låter som knäckebröd, och det är ju kul att di gamla har nåt att göra mellan ankmatandet och Go´kväll.

Problemet är så klart att de är dumma i huvet och närmast verkar stolta över det.

Jag fascineras av en typ av människor som tycker sej ha lösningen på alla världens problem (då ska tilläggas att 90% av världens problem verkar vara den höga muslimska populationen i Malmö och att lösningen är deportation). Vilket påstående programledaren än ställdes inför hade Skånepartiet svaret i sitt partiprogram.

Den globala uppvärmningen, visste den här gubben att berätta med den auktoritet som är de enfaldiga förunnat, är inte så mycket en fråga om utsläpp som om överbefolkning. Den enda lösningen på överbefolkningen är – blev jag lite överraskande upplyst om – ett världsparlament. Och det har Skånepartiet haft i sitt partiprogram sen 1995 – men det har massmedierna helt ignorerat!

Det är klart att man blir bekymrad när man hör att pressen helt förbiser att ett gäng halvdementa sydsvenskar vill bygga upp en världsomspännande regering för att minska befolkningen. När man sitter och lyssnar kommer man dessutom på helt andra sätt att, nu på en gång, minska befolkningen med åtminstone en programledare och några inringande dårfinkar.

Ja, och sen hann de också förklara att det var bättre att palestinierna sökte sej till de omkringliggande arabländerna istället för att envisas med att jobba och gå i skola i det land de bor i.

Denna mentala sprutdiarré hade jag alltså inställd på bilradion när bilprovningens kontrollant tog över ratten. Jag var för långsam i tanken och hann inte stänga av, och sen stod svadan och läckte ut genom den öppna bildörren medan han undersökte mitt underrede. Samtidigt som han körde en penna genom min sönderrostade dragkrok hörde jag Laila i Oxie förklara att Sverige inte kommer att bli anfallet av muslimer eftersom det är här ”dom” sitter och planerar sina dåd.

Jag hoppas innerligt att det var mitt val av radiokanal som fick honom att underkänna bilen.

Bergmans perfekta dag.

Boken Tre dagböcker är för DN-intellektuella lämpligt utvalda köttbitar ur Bergmans, hans sista fru Ingrid von Rosens och hans dotter/styvdotter/bådadera Maria von Rosens dagböcker under Ingrids sista år med cancer.

Med all respekt för död och sjukdom och diarré och varbildningar, så är det rejält ointressant att läsa. Det är kortfattat och fragmentariskt och man måste hela tiden läsa mellan raderna för att komma åt de verkliga knäppigheterna. Men hittar man in mellan alla triviala konstateranden, så kan det trots allt bli ganska lustigt.

För det är ju trots allt inte vilken prostatitpensionär som helst som för pennan:

Sitter med Ulla Åberg och översättningen av ”Misantropen” som vi nu tragglat oss igenom. Thorsten Flinck på hastigt besök. Rar men obeskrivligt skitig. Jag gillar honom. Han lyser av begåvning. Snäll kväll. Lite trötta. Glasspinne. Vi ser amerikansk deckare.

Det är nånting med kontrasterna som gör det komiskt. För det första gillar jag tanken på att Ingmar och Ingrid sitter och slickar på varsin Puckstång medan dom kollar – gissar jag – Kojak eller Miami Vice (jag tror IB tyckte Sonny Crockets krokodil var ”skitfräck”).

För det andra gillar jag att den lätt mogadondoftande friden på Karlaplan plötsligt bryts av att en otvättad Thorsten Flinck raglar in och luktar skarpt.

Det är liksom bara i kontrast till Thorsten Flottbalja (och till magdämoner och dramatenångest) som en glasspinne är värd att minnas.

De ekmanska sickorna.


En av Sveriges flitigaste, mest framgångsrika och mest begåvade regissörer hette Hasse Ekman. Han blev med tiden också en av Sveriges mest underskattade och bortglömda regissörer.

Han hade lite grann oturen att vara samtida med en förstoppad prästson med kindvårta och basker, och där Ekman trots allt kände av producenters och publiks krav blev Bergman alltmer övertygad om sitt eget geni och allt mer kompromisslös i sitt filmskapande. Vilket innebar att Bergman gick från klarhet till klarhet, medan Ekman blandade ess och lankor.

Men Hasse Ekman hade en eklekticism helt i klass med Kubrick eller Widerberg, en förmåga att hoppa mellan genrer och ta sej an alla med samma flyhänta seriositet. Hans komedier var smarta, hippa och referensspäckade (Med dej i mina armar med Edvin Adolphson, Ratataa med Povel Ramel), och även när det kretsade kring män i kvinnokläder (Fram för lilla Märta med Stig Järrel), så var det förankrat i sin samtid istället för det 1800-tals-operett-Tyrolen eller det gamla statarsverige där alla hade underbett som svensk buskteater annars verkar utspelas i.

Och även om Hasse Ekman var mest etablerad som komediregissör, så är t.ex. hans melodram Flicka och hyacinter (1950) ett av dom mest revolutionerande draman som presenterats för en svensk publik – både konstnärligt (pusselbitsberättande) och innehållsligt (homosexualitet). Jag såg den för första gången ikväll och inser att dåtidens publik måste ha blivit chockad, dvs. de 60 % som faktiskt begrep vad filmen handlade om (enligt samtida undersökningar förstod 40 % av biopubliken inte själva twisten i filmen).

Inte bara tar filmen – om än alltså mycket kyskt – upp nåt så tabuiserat som lesbianism, dessutom är den påfallande ocensurerad vad gäller alkoholism, otrohet och andra förr så förbjuda ämnen.

Men efter att ha varit maniskt produktiv och ständigt ha utmanat sej själv, och mot sin och hans vilja kastats in i en tävling mot den magonde prästsonen, var det som att Hasse Ekman medvetet lämnade in sin pensionsanmälan när han 1956 (41 år gammal!) valde att ägna sina sista sju år av filmande åt en årlig Sickan Carlsson-film i genren glittrande-sprittande-glädjestråle-sprider-förtjusning-vart-hon-än-går.

Sickan var så att säja sin tids Carolina Klüft, nåt oförargligt som finns till för att alla ska kunna tycka om, nåt som så envist går in för att inte stöta att det naturligtvis blir stötande. Filmer som Fröken Chic och Sjunde himlen är söta bagateller, men blottar föga av den regissörskapacitet Hasse Ekman visat under nästan två decenniers oavbrutet filmande.

I en annan tid, på en annan plats: Svensk Filmindustri, slutet av sjuttitalet. SF har konstaterat att dom tretton filmerna om det anakronistiska Olsenbanden gått sjukt bra i hemlandet Danmark, och även med framgång transkriberats för den norska marknaden.

Någon på SF-kontoret verkar antagligen förbryllad: hade Gud och rättvisa existerat, skulle naturligtvis inte Olsenbanden bli en succé. Det är ju helt knäppt. Det är ju tre gubbar som rymt från nåt slags punschdoftande trettital och tagit med sej överspelet och det saggiga tempot. Det ska ju inte funka! Men om det funkar, är det ju dumt att inte vara den som får vinsten.

Gösta Ekman – en av landets mest respekterade skådisar, känd från sitt samarbete med Hasseåtage men också från att ha spelat Brecht på Stockholms stadsteater, Strindberg i teve och Slas på bio – engageras att vara med och utveckla den svenska varianten.

Ekman accepterade efter lång tids övervägande. Det här var ju folkkomedi utan kulturella och politiska alibin, det gick inte – som hos Hasseåtage – att skylla på att det fanns nålstick och budskap bland skämten, det här var redan tänkt att vara första delen i en serieproduktion och Ekman kände själv att han inställde sej för tjänstgöring vid löpande bandet.

Av begripliga skäl gick hans tankar till hans pappa, Hasse Ekman. Och därför kallas Charles-Ingvar Jönsson Sickan.

Jag reglar dörrn för varje missionär.

Ibland gillar jag saker på lattjo. Ibland gillar jag saker på riktigt. Ibland gillar jag saker på riktigt, men skäms lite inför mej själv. När det är för mycket starka känslor, för mycket svartsyn och för fylliga brösttoner.

Dan Berglund var 21 när han debuterade med En järnarbetares visor på KPML(r):s skivbolag Proltärkultur. Han lät som en fruktansvärt gammal man när han sjöng om Anderssons kärrings åderbråcksklåda, om herrar som räknar profiter och alla dom som mördas i den svenska industrin medan sossarna och facket putsar Wallenbergs skor.

Jag blir berörd in i hjärteroten. Pojkvaskern verkar mena vartenda ord han sjunger, och trots att han skrev visorna själv känns dom som ristade i runstenar. Plattan måste när det begav sej ha låtit som en SSU-finansierad dokumentation av gamla kampvisor, insjungna av nån alkoholiserad krogtrubadur med känningar i stipendiedjungeln.

Idag kan jag ställa den bredvid Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson utan att tänka på de avstånd som egentligen finns i tid. Berglund tog liksom upp en stafettpinne som lämnats femti år tidigare.

Trots att Berglund var knuten till, och lät sej utnyttjas av, politrukerna i KPML(r), står texterna mestadels ovanför partipolitiken. Berglund beskriver ett nattsvart elände och formulerar emellanåt löftet om den annalkande revolutionen, som verkar historiskt oundviklig. Och säkert kunde Sven Wollter och de andra grovarbetarna i partiet stå bakom det, men det kan för det mesta även jag. Även om jag inte tror på nån revolution.

Däremot tycker jag kraven på rättvisa och människovärde, uppmaningarna att slåss för sin rätt och konstaterandet att ingen hårt arbetande människa ska ha gett sitt liv förgäves, är vackra.

Allra bäst är karln när vreden processats genom poesisamlingen – en gnutta Dan Andersson, några nypor Erik Lindorm, stora nävar Cornelis och i det här fallet hela grundreceptet från Taube (kan lämpligen sjungas på melodi ”Sjuttonde balladen”) – och resultatet är ett djupt känt förakt och en text som ekar av tidlös gammeltid.

Jag reglar dörrn för varje missonär
som bär vårt släktes frälsning i portföljen
och bjuder mej att tåga i hans här
bland alla andra rövarband och följen
Ja jag önskar nästan att jag var
en kannibal som vädrade sitt byte
Jag skulle dansa runt hans bleka plyte
och koka honom i mitt sittbadkar

Jag ler i mjugg åt denna fäbless
när dessa utkorade gör sej reda
och utser sej till mänsklighetens ess
som dock nån stöddig farsa jämt får leda
Jag hör dom stöta gällt i sina horn
och storma fram ur Lützendimman vrålande
om riddarvakt, om ljuset det strålande,
att jaga mörkrets furste från hans tron

För mej får prästerskapet stå och glo
Vad är en herde utan får som bräker?
Osaligt odlar jag min egen tro
det är en otro – var så säker
Vad rör mej fruktans kalla katedral
där richelieuer trängs i predikstolen?
Jag vistas hellre i den varma solen
om ock det anses för ett kätterskt val

Jag står på strand där isen just har smält
Jag älskar salt, havsvind och våg som svallar
Jag vann den strid som ej på ärans fält
med lager kröner några tjocka skallar
men rör upp skum vid Pater nosters fyr
där stolta skepp bryts sönder uti natten
Jag gick till botten med min hand på ratten
och sjunger stolt min sång när stormen yr

Sida 92 av 99

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén