Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 9 av 99

Ännu en farbror jag fascineras av.

tore p
Den här mannen heter Tore Persson. Honom träffade jag backstage på Västerviks visfestival 2013. Han var nån sorts chefljudtekniker. Han såg ut som äldre ljudtekniker brukar göra: hästsvans och skinnväst, slokmustasch och örhänge. Han berättade på vänlig skånska en massa saftiga anekdoter om Bengt Sändh. Han bjöd på brännvin som han kryddat själv efter principer som han lärt sig av Bengt Sändh (subliminering, dvs. att inte låta kryddan nå spriten utan hänga på avstånd så att inget skröfs blandas in). Jag förstod att han spelat med Grus i dojjan, det skånska partybandet numero uno som bl.a. har inlett en herrans massa malmöfestivaler.

Flera månader senare pratade jag i telefon med just Bengt Sändh. Vi hade satt oss i kontakt med varann för att han skulle berätta lite om Fred och Cornelis och jag skulle sitta som ett tindrande barn på julafton. När jag nu ändå hade honom på tråden så frågade jag honom om den här Tore som jag hade träffat på Visfestivalen.

”Tore Persson ja”, sa Sändh. ”Han är läkare.”

”Nja”, sa jag, ”han var nån sorts chefljudtekniker på Västervik och jag tror han spelat med Grus i dojjan”.

”Ja precis han”, sa Sändh. ”De kallar honom Sockerdoktorn. Han är framstående inom näringsforskning. Har jobbat på Karolinska.”

”Men …”, sa jag. ”Han var ju ljudtekniker?”

”På somrarna ja”, sa Sändh.

Och så kollade jag upp det här och det visade sig naturligtvis vara korrekt. Han lirar i ett partyband och är ljudtekniker men också överläkare. Och forskare.

Efter att jag pressat ytterligare några minnen ur Sändh satte jag mig i kontakt med vännen Fredrik af Trampe, som inte bara är bra på att hålla namn i huvudet utan som också regelbundet hänger på Västerviksfestivalen. Jag frågade Trampe om han kände till Tore Persson.

”Javisst”, sa han. ”Han är skådespelare.”

”Nämen”, sa jag, ”det kan han väl ändå inte vara? Han är ju musiker, ljudtekniker, läkare och forskare!”

”Jo, men han är skådespelare på sin fritid. Han var med i Fyra nyanser av brunt till exempel”.

Och så fick jag kolla upp det – och mycket riktigt: i den del av Fyra nyanser av brunt som utspelar sig i Skåne är Robert Gustafsson och Maria Kulle kallade på utvecklingssamtal till sonen Morgans rektor. Rektorn har hästsvans, slokmustasch och örhänge och pratar vänlig skånska.

En annan man som omskolade sig till läkare på äldre dagar var Heinz Hopf, slem filmskurk i sjuttiotalsfilmer och slem teveskurk i Varuhuset. Hopf pratade i en intervju om att han genom att skaffa sig två helt olika karriärer försökte lura livet och leva två liv inom loppet av ett. Tore Persson – musiker, ljudtekniker, läkare, forskare, sockerdebattör, skådespelare och dessutom en utmärkt brännvinskryddare – har i så fall verkligen lyckats slå blå dunster i ögonen på livet.

Och just det! Han har ju också ordnat läger för överviktiga barn ihop med Kalle Moraeus!

Don’t Luuk back, Uggla!

uggla
Läser att Magnus Uggla har gjort årets bästa scenshow. Det är säkert så. Jag vet inte när jag såg en scenshow sist, eller vad som kvalar in som scenshow, men jag kan absolut föreställa mig att en Uggla på promenad längs minnenas boulevard, till ett sjuttiotal med androgyne Bobbo Viking och pretentiösa Livets teater och blöjpunkiga Vad ska man ta livet av sig för och sommarkåta Vittring, är värd att hänga med.

Magnus Uggla påminner på ett vis om en Robban Broberg eller en Pugh Rogefelt: hade de dött 1979 hade vi bara kommit ihåg dem som ikoner, som pionjärer, som killar som aldrig gjorde några fel. Nu ligger de decennier som gått däremellan, med hejaklackspop och ordvitskavalkader och Grymlingsgrymtande, som ett berg som kastar långa mörka skuggor över den banbrytande inledningen av respektive karriär.

Det som väcker allra mest nyfikenhet hos mig står som vanligt i det finstilta på affischen: ”Manus av Martin Luuk”. Jag drar mig genast till minnes en passage i Robert Gustafssons memoarer:

I Killinggängets pjäs ”Drömmen om Herrön”, som spelades på Dramaten hösten 2009, säger Martin Luuks karaktär utan förvarning till en kvinna att han föraktar allt hon står för. Sådant har hänt i verkligheten, det är direkt plockat från ett möte vi hade med Magnus Uggla.

Magnus hade kört sin ”Varning på stan” i slutet av krogshowen på Berns, och det blev en fantastisk stämning i salongen. Nu skulle det diskuteras någon form av nytt samarbete, så han och hela gänget satt ner runt ett långbord. Tyvärr hamnade Magnus bredvid Martin.

Diskussionerna hade inte kommit särskilt långt när Martin Luuk började skruva på sig.

”Jag tycker inte att vi ska jobba med den där Uggla …”, sa han.

Det blev tyst. Där satt Martin och pratade om en människa i tredje person. En människa som satt på en stol precis bredvid honom.

”Jag tycker inte om det han står för”, fortsatte han.
(Från vaggan till deadline, 2010.)

Av alla tänkbara manusförfattare valde Magnus Uggla en som uttryckligen sagt att han inte gillar det som den där Uggla står för, låt vara för mer än tjugo år sen. Det tyder inte bara på storsinthet utan också på kvalitetsmedvetande. Om det nu inte råkade vara så att landets alla andra manusförfattare råkade vara upptagna när Uggla frågade eller att ingen av dem ville jobba med en föreställning som garanterat skulle ge press och publik.

Det kan förstås ha varit så också. I så fall råkade Uggla ställa frågan i exakt det ögonblicket som den första grisen sågs stiga till väders.

En tidlös Greider.

2015. Göran Greider har just nedkommit med en bok om Joe Hill som han åker landet runt och pratar om. Han är chefredaktör för Dala-Demokraten, krönikerar regelbundet i ETC, medverkar flitigt i P1 och hinner däremellan twittra om sina blommor och djur:

greider bergenia

greider katt

En känsla av att tiden trampar vatten infinner sig när jag hittar följande satiriska stycke i tidningen Magazin April 4/1990:

GÖRAN GREIDER. Ser ut som Svullo. Brer ut sig i spalterna som Svullo i TV-rutan. Kanske är Göran Greider en Svullo som förlorat sin humor?

Bakgrund (som han talar vitt och brett om): Så kallad arbetarklassgrabb från glesbygdens, fattigdomens och det kulturella armodets Vagnhärad (en timmes bilresa längs E4:an från Stockholm).

Nuvarande belägenhet (som vi inte får höra så mycket om):
Bostad plus arbetslägenhet i bostadsbristens Stockholm. Medarbetare på kulturen i Dagens Nyheter. Proffstyckare i Aftonbladet. Doktorand vid Stockholms högskola. Redaktör för litterära tidskriften Åttiotal. Poet med fyra diktsamlingar utgivna av Bonniers.

Arbetsmetod: Bygger sin radikala image på sin arbetarbakgrund samt att han är avlägset bekant med en kille som en gång gick förbi ett hus som tidigare varit ockuperat av anarkister. Tillhör den typen progressiva skribenter som om han någon gång åker igenom en sjaskig förort måste delge sina intryck på en helsida i rikspressen.

Specialitet: En outgrundlig djupsinnighet med touch av vardagsrealism. Höjdpunkten hittills i karriären kom när Greider i DN bevisade att eftersom TV sänder hockey-VM med en kvarts fördröjning kan man inte längre cykla omkring i samhället och se Sverige ”från sidan”.

greider

Smädestycket, signerat Erik Wijk (som vi har slutat prata om), illustreras av Mikke Hedberg (som vi nog aldrig har pratat så mycket om):

greider 1

Till vänster respektive höger om Greiders tapetrulle till skrivmaskinspapper står Bengt Ohlsson och Nina Lekander. Dem kan man också läsa regelbundet idag, om än inte med GF (Greiderfrekvens).

Och 1992 skrev Kjell Häglund – fortfarande en välvässad penna inom det popkulturella fältet – en drapa om ”den nya tidens” (alltså det tidiga nittiotalets) krav på snabba mediekarriärer:

Kolumnisten Mats Olsson i [Expressen] var hatälskad just för sin opolitiska självhäv­delse, men är ändå av den gamla skolan. Han gick ”den långa vägen”, som man gjor­de förr. Först framåt 30 hade han jobbat sig upp till den ”impact” som dagens nya jour­nalistgeneration otåligt förväntar sig innan 25.

Den nya journalistgenerationen väljer dock TV-mediet i stället. Guillou och Skytte kom fram i en tid då det journalistiska äm­nesvalet och behandlingen av detta gjorde dem till stjärnor. I dag tränar den potentiella programledaren in det spontana skrattet in­nan han hört skämtet.

På 70-talet gick man på skrivarkurs hos ABF i flera terminer innan man vågade skriva några arbetardikter och trycka upp dem till självkostnadspris på författarverkstan. När vi i dag ser Jenny Morelli skrika ”fuckhead” i TV utnämner vi henne omedelbart till vårt nya kvinnliga litterära hopp, utan att ha läst boken. Carl Johan Vallgren skriver 500 framsidor debutepos som ingen i stipen­diefonden orkar läsa, men han har tydligt ut­tryckta ambitioner att ”go big” (visar sig na­ken på Expressens kultursida) så han får sti­pendiepengarna. Och flyttar med ambitiös imagemedvetenhet omgående till Spanien.

Bland kulturjournalisterna kan Kay Glans begära astronomiska arvoden av Moderna Tider för manus han redan fått betalt för av BLM – och betecknas genast som ”tyngst”. Göran Greider skriver elva kulturdebattin­lägg i veckan, om allt från hip hop till social­demokratins förfall, och alla beundrar ho­nom för att vara den störste debattören, ingen ifrågasätter tankedjupet i hans tio­minuters teorier.

Detta skrev Häglund i tidningen Nöjesguiden. Som också finns kvar, till skillnad från Jenny Morelli, som få pratar sig hesa om idag. Nöjesguiden är dock inte riktigt samma tidning som då. Då guidade den nöjeslystna till hippa hak, nu guidar den identitetspolitiskt nyfikna till rätt åsikter om kulturell appropriering.

Och varken Göran Skytte, Kay Glans, Moderna Tider eller BLM pratar någon om idag, annat än i termer av ”vad hände egentligen med …?” Och visst var det ett tag sen vi hörde av Carl Johan Vallgren?

Trender kommer och går. Greider består. Eller som han själv kanske hade uttryckt det:

Min krysantemum står sig
år efter år.
Behöver dock vattnas ibland.
Själv behöver jag inte ens vintertäckas.
Jag pollinerar mig själv in i evigheten.

Rubin glimrar igen!

Minnesgoda läsare minns den, i mycket smala kretsar, legendariska bloggserien Rubiner för svin från sommaren 2008. Där gick jag, kanske lite väl ingående, igenom en helt bortglömd och aldrig särskilt betydelsefull debattbok från 1982: HASCH. Inget är som drogen. Hasch, anarki, kaos hotar oss alla. Titeln kan tyckas något överlastad, men det är inget mot de teorier som slungas fram i den.

Mannen bakom denna uppskruvade skrift hette Allan Rubin. Han var arkitekt men valde att ta ledigt ett år för att fotografera klotter på stan, närgranska skivomslag och läsa noga utvald forskning om cannabis. Denna besatthet hos Rubin lär ha emanerat ur en mycket tragisk händelse som en nära familjemedlem till honom drabbats av. Det är i så fall att beklaga. Icke desto mindre måste man nog anmärka på de konspirationsteoretiska och ovetenskapliga åsikter som lades fram som fakta i 1982 års bok. Och inte hade Rubin mer reda på tankarna i uppföljningsböckerna Hasch – himmel eller helvete (1986) eller Trippen – om droger som korskopplar hjärnan (2005).

Så sent som 2014 utkom Rubin med ytterligare en skrift i ämnet:
bild(4)
Och nej, det är fortfarande inte några glasklara tillförlitliga vetenskapligt underbyggda resonemang han torgför i den här lilla broschyren. På baksidan har en psykiatriprofessor Bo Söderpalm skrivit:

Arkitekten Allan Rubin, som är lekman i dessa sammanhang, har skrivit en – påpekar han själv – ovetenskaplig men likväl tankeväckande text om det eventuella sambandet mellan cannabisbruk och besinningslöst våld.

”Tankeväckande”. Tja. Det är klart att skriften väcker vissa tankar, men de handlar snarare om vilka sammanhang en psykiatriprofessor kan låna ut sig till utan att betraktas som kvacksalvare.

Allan Rubins metod har varit följande: han har googlat ”hasch/cannabis + mord + dråp + misshandel + kniv + yxa osv.” På så vis har han vaskat fram artiklar om hundra vansinnesdåd i Sverige mellan 2008 och 2014. Dessa presenterar han sedan i en lättillgänglig löpsedelsform så att vi alla kan dra våra egna slutsatser.
bild(5)
Det bästa sättet att framstå som trovärdig är förstås att stava Hisingen med två s. Ett argument blir alltid tyngre av taskig korrläsning.
bild(8)
bild(7)
bild(9)
bild(10)
bild(11)
bild(12)
Det ska påpekas: Rubin har inte bara bekämpat haschet genom decennierna. Han har också varit aktiv i den viktiga kampen mot rollspel och dataspel.
bild(13)
bild(15)
Notera gärna källan: Realisten.se. Sajten för oss som gillar realistiska nyheter.
bild(16)
bild(6)
Det här är en av mina favoriter. Gärningsmannen bar kniv i syfte att dela haschkaka. Våldsdådet blir på så vis ”haschrelaterat”. Med samma logik bör man skylla vetet för varje gång någon huggits ner med brödkniv.
bild(17)

Ja, som ni ser: Allan Rubin har med hjälp av de två mest pålitliga källor som finns – kvällstidningar och gissningar – lagt ett pussel. Han påstår inte att hasch nödvändigtvis är orsaken till att alla dessa vansinnesdåd har begåtts, men han påstår heller inte att det inte är det. Han presenterar ett stycke motbjudande verklighet för oss och ber oss notera det uppenbara sambandet mellan alla dessa dåd: haschet.

Skriften 100 hasch relaterade vansinnesdåd – som den uppenbarligen heter – är tryckt och distribuerad med stöd av Svenska Carnegieinstitutet och organisationen ECAD (European Cities Against Drugs). Den understryker den gamla misstanken att allt tyckande får passera så länge den som tycker tycker som vi.

Gör vad du vill, men först: sjung en sång för April!

april omslag
Magazin April drevs av dåvarande paret Drougge: Mats och Unni. De satt i nån gammal skola utanför Hörby och gjorde ett blankglossigt magasin som andades av allt som kändes Dekadent och Subversivt och Underground och Alternativt. Punk blandades med nya fenomen som ”acid house” och ”hipsters” (1990!) och skivbolaget Radium. Där läste jag om Army of Lovers första gången. Och andra gången. Drougges gillade Alexander Bards frispråkighet. Vidare läste jag för första gången om Just D. Stefan Sundström. Mare Kandre. Noam Chomsky. Charles Manson. Thrash metal.
april army of lovers
Tidningsmakarna hade sina rötter i punken och verkar särskilt ha kittlats av det allmänt antiauktoritära i punkrörelsen. Ett allmänt ifrågasättande samhällsengagemang blandades upp med stora doser JVVF (”Jag vill vara farlig”). I Magazin April läste jag också för första gången uttalat knarkliberala tankar. Där skrev Göran Linderoth om att media måste vara fritt i ett fritt samhälle – jag hade tidigare bara tagit in att Stenbeck var en buffel som sabbade för SVT med en massa reklam och icke-objektiva program.

Magazin April ordnade aktioner mot Arbetsförmedlingen/förnedringen och delade ut Plats/Plastjournaler. De vände uppåner på mina nedärvda sosseföreställningar om att Sverige egentligen var bäst innan Ica kom och gav Konsum konkurrens.

Jag höll inte med om allt då, och jag gör det inte heller nu. Men jag tjusades av att man kunde håna och häckla etablissemanget utan att vara MUF-are. Man kunde anfalla från … ja, var det vänster? Jag blev aldrig klok på det.
april sadomasochism
Bodde man i Eslöv och var fjorton år 1989 var Magazin April en länk till en annan värld, en som skrämde och lockade och retade och förbryllade. Jag bläddrar i redan sönderbläddrade tidningar och läser intervjuer med såna som blev nåt (Aschberg, Pixies, Babben), såna som försvann (Madeleine Grive, Niels Jensen, Iodine Jupiter) och såna som var legender redan då (Freddie Wadling, Thåström). LOB – ”litteraturens Socker-Conny” – intervjuas under kaotiska former om bl.a. Prostatauslingen, Jonas Almquist i Lädernunnan vill ge ett ”nackskott åt fyrtiotalismen”, den revolutionära teatergruppen Sputnik förklarar varför de visat kuken på scen.
april sputnik
april freddie
april almqvist!
april niels jensen
Jag hittar också en bild på vännen Johan Johansson som kanske somliga skulle provoceras av idag:
april johansson
Paret Drougge tog sen sina tusen barn med sig till Stockholm där de tog över musik- och populärkulturmagasinet Slitz. Strax därpå gjorde Mats om det till en debilare variant av Playboy medan Unni skrev nyckelromaner om hur allt gick till. Jag minns att min mormor läste Unni Drougges debutroman Jag jag jag (1994) och recenserade den: ”Jag förstår inte att såna böcker får skrivas”.

Magazin April var mitt internet. Dagens fjortonåringar behöver inte ta pågatåget till Lund, hitta en Presstoppbutik, fråga om nya numret av en tidskrift kommit, få ett nej, åka tillbaka hem, som kompensation sitta och beställa baknummer via postgiroblanketter och sen vänta några veckor innan de där baknumren faktiskt dök upp. De har direkttillgång till världen utanför stadsgränsen.

Magazin April som papperstidning vore därför helt obsolet idag. Men själva andan och attityden lever i högsta grad kvar på nätet. Jag ser, när jag läser om, att det mesta i tidningen var illa skrivet och uschligt redigerat. Även den andan lever kvar på nätet. Baksidestexten från nummer 3/1987 är alltså alltjämt aktuell:
april kommer tillbaka

 

Vänsterhumor del 2: småborgarna i sosse-KFML.

kpmlr
Den här bilden är hämtad från boken Vänd ansiktet mot arbetsplatserna: två års kamp för ett kommunistiskt parti 1970-72, under redaktion av KFML(r):s Centralkommitté, som jag förutsätter att ni alla regelbundet läser om. Den utgörs av splittringsdokumenten från när några revolutionära kommunister bröt sig loss från ett inte fullt så revolutionärt kommunistförbund.

I korthet: 1967 bildades det maoistiskt influerade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (sedermera SKP, sedermera Solidaritetspartiet). 1970 tyckte ett gäng inom förbundet att ”nej, nu har det blivit för mesigt och kärringaktigt och scoutaktigt i det här förbundet! Nu bildar vi tammefan ett förbund till!” Resultat: KFML(r) – där (r) stod för ”revolutionärerna”.

Sina forna kompisar i kfml kallade den nya, göteborgsbaserade falangen för KFML(s). Där (s) stod för ”sossejävlar”.

Och för att riktigt vrida om kniven i de mesiga gamla förbundspolarna i KFML publicerade KFML(r) (sedermera kpmlr, sedermera Kommunistiska Partiet) en nidbild i sin tidning Klasskampen. Det är den ni ser här ovan. Ettret riktigt dryper om den. I förgrunden ser ni alltså ”småborgarna i sosse-KFML” (som Knutna Nävar sjöng om i ”Lär av historien”) hjälpa en tant och ha blomsterkransade slagord och vara lydiga och tjäna folket. I bakgrunden ser ni de riktiga kommunisterna, de sanna revolutionärerna, de som skulle leda den där revolutionen som skulle krossa klassamhället och mynna ut i proletariatets diktatur, ni vet.

Detta, mina vänner, är satir när den är som satiriskast. Elak och intern och helt obegriplig för den som inte har alla nycklarna.

Vänsterhumor del 1: Gustav Johansson (och Carsten Palmaer).

Boken Högerhumor är klar och spottas i skrivande stund fram ur en tryckpress nånstans på kontinenten. Eventuellt kommer en dag uppföljaren Vänsterhumor. Ett kapitel kommer i så fall att ägnas åt Carsten Palmaer, en av Fria Proteaterns båda husförfattare (den andre var Gunnar ”Doktor Gormander” Ohrlander), flitig sketchleverantör till Lorry och sarkastisk satiriker i Ordfront och Aftonbladet. Hans Nusvensk ordlista eller Magister Palmaers nya encyklopedi för under- och medelklassen är så finstilt sarkastisk att hans meningsmotståndare antagligen tycker att den är på pricken:

Kultur, -en, er form av mänsklig kommunikation som framför allt intresserar ensamstående medelålders kvinnor och följaktligen förtjänar att mötas med samma omsorg och respekt som dessa.

Politisk mognad,- en, -er förmågan att uppröras mer av marginalskattehöjningar i Sverige än av massiva bombningar i fattiga länder.

Men alla historier måste berättas från början. Carsten Palmaers pappa hette Gustav Johansson, var riksdagsman för Sveriges Kommunistiska Parti och chefredaktör för kommunistiska Ny Dag. Där skrev han ironiskt, bildat och ibland något snårigt ”vinklar”, kåserier, med tarvliga påhopp på politiska meningsmotståndare och många hänvisningar till böcker han läst. Ett urval finns samlade i boken Vanartiga barn (1955). Kåseriet som gett boken dess namn avslutas med en taskspark på chefredaktörskollegan på Dagens Nyheter:

Ingenjör Karl Tingsten var inte mindre än 28 år knuten till Stockholms renhållningsverk. I 18 var han dess direktör. Det var under hans tid som studenter och gardeslöjtnanter ryckte in som strejkbrytare, när personalen begärde högre lön. Frånsett detta var hans gärning i hög grad samhällsgagnelig. Vi kan lätt tänka oss vilken kökkenmödding Stockholm skulle ha blivit om alla sopor blivit kvar.

Sonen till den man, som utfört en så nyttig gärning, valde en annan väg. Efter längre och kortare gästspel i ett flertal partier och befattningar hamnade han slutligen som chefredaktör i Bonniers Dagens Nyheter, ofta annonserad som tidningen med den största spridningen. Det avskräde, som fadern låtit sopa ihop, och den dynga, som han låtit hämta under 28 år, sprides nu med Bonniers och Dagens Nyheters hjälp över landet av den vanartige sonen Herbert.

Det är fascinerande att läsa en frispråkig och intellektuell kommunists tankar från svenskt femtiotal. När det kommer till inrikespolitik är det ofta inte svårt att ge honom rätt, eller åtminstone tycka att han har sina poänger. Han ger sig vällustigt på statliga livsmedelsutredningar och hycklande alkoholpolitik och sexualmoralism och Wallenbergarna. När det kommer till utrikespolitik tänker man oftare ”nja”. Sovjet verkar ha varit en felfri stat utan fångläger och med en föredömlig lönesättning.

Historiska svenska händelser svischar förbi och satiriseras. Baltutlämningen 1945 kommenterar Johansson: ”Högerns kristliga humanitet vaknade först förra veckan, när de baltiska nazisterna skulle skickas hem”. Motbokens avskaffande 1955: ”På eget ansvar och med darrande hand tvingas svensken själv att bestämma hur mycket vatten han ska ha i konjaken.” Johansson citerar gärna Piraten och Bibeln men allra helst den revolutionäre Strindbergs ord till överklassen: ”Ni har ingen annan rättvisa att fordra än att avskaffas.”

Gustav Johansson verkar ha fortsatt digga Sovjet när till och med hans eget kommunistparti försökte distansera sig från Kreml under 1960-talet. Invasionen i Prag 1968 gav han tummen upp, vilket gjorde honom till ovän med partiledningen. 1971 dog han, 76 år gammal, och förärades då en nekrolog i stalinistiska kfml(r):s tidning Proletären:

Med pennan som sitt svärd tillfogade han klassfienden och hans agenter många skarpa hugg. Mycket uppskattade var hans ”vinklar” i tidningen där han i kåseriets form skänkte arbetare, uttröttade efter en hård arbetsdag, ett utsökt klassnöje.

Det är väl den bästa sortens nöje: det utsökta klassnöjet.

Balladen om den flygande holländaren (SVT, 1986).

Jag har sett ett teveprogram som jag konstigt nog aldrig sett förut. Eller rättare sagt: jag inser när jag ser det att jag såg det när det gick. Då var jag elva år gammal. Jag känner igen somliga sekvenser. En del har återanvänts i sentida dokumentärer, andra har jag veterligt aldrig sett sen dess.
cornelis flygande
Det handlar om Cornelis. Det gör det ofta i min värld. SVT-producenten Agneta Brunius, vän och periodvis ledsagare åt herr trubaduren, verkar ha varit väl så besatt som jag. Nån gång i mitten av åttiotalet bestämde hon sig för att göra ett porträtt av diktaren Cornelis, poeten, skalden. Något sådant hade dittills aldrig gjorts.

Det är svårt att tänka sig idag, när de flesta väl känner CV mer som en bluesman och melankoliker, men under större delen av sin karriär var han för svenska folket främst en spexare. Kolonibrevet och Agdahönan förföljde honom. Ambitiösa projekt, Feliciasviter, vykort, hommager, narrgnistor och transkriptioner låg i skugga. Hans texter fanns inte samlade, hans ynka diktsamlingar hade knappast nått menigheten. Hade någon då sagt att han trettio år senare skulle ha namngett en park och varit en av nittiotalets bäst säljande artister så hade denne någon mötts av hån.

Detta vill Brunius ändra på redan medan han var i livet. Hon hade dock fått vissa indikationer på att det var bråttom. I en liten bok som kom härom året – Cornelis: en liten bok om vänskap – skildrar hon hur hon fick fara till Köpenhamn och återuppliva honom några gånger. Således lyckades hon, som fast anställd nöjesproducent, få SVT:s byråkratikvarnar att speeda upp malningshastigheten så att hon kunde fånga poeten på bild medan han ännu gick upprätt.

Man bör nog ha den vetskapen med sig om man ska se filmen. 12 december 1986 – mindre än ett år innan han dog – hade sluggern aldrig presenterats på det viset. Här sitter han med Per Gunnar Evander – uppburen författare, teveproducent för brödfödan, tillika gift med Brunius – och pratar Artur Lundkvist och Strindberg.

Svenska folket fick veta att han publicerat dikter i DN och BLM innan han debuterat som frispråkig gitarrknäppare, för att ge extra tyngd åt den avmagrade poeten citerades några uppskattande ord från redaktören och litteraturkännaren Olof Lagercrantz. Dessutom dök Thåström upp och intygade sin vördnad, vilket i dåläget bör ha varit som att dubbas till greve av coolness.

Som film är den påfallande orytmisk, bitvis märkligt redigerad och stundom förbryllande. Det framgår inte riktigt vad som är nyinspelat för filmen och vad som är gamla klipp. Brunius har djärvt låtit bildsätta några CV-insjungningar av Bellmanepistlar med primitiva animationer – det är de sekvenserna jag minns från min barndom – men de gifter sig inte riktigt med arkivmaterialet. Man undrar ibland var man befinner sig och varför.

Det som retar mitt intresse mest är den bit som tydligen tagits bort av hänsyn till berörda. Det ligger strax efter att CV pratat om sin Taubeplatta med det famösa nakenomslaget. Vem kan rimligen ha reagerat på CV:s efterhandskommentarer till det? [EDIT: det bortplockade materialet visar tydligen glada nakna barn, betydligt mer kontroversiellt på senare år än när filmen gjordes.]
cornelis taube
Men även om det inte är något riktigt helgjutet filmkonstverk så är det förstås en kulturgärning. Det var på håret att Cornelis hann få någon upprättelse alls medan han var i livet; under samma tid som filmen gjordes gick hans impressario Silas Bäckström runt till svenska skivbolag och ville göra en CV-platta och fick njet överallt. Att han i en och en halv timme fick prata om sitt konstnärskap utan att den där snuskhönan nämndes gladde honom med största säkerhet.

Några månader efter att porträttet sänts fyllde han femtio och fick helsidor i DN och AB och rubriker som talade om ”Skandinaviens store vispoet”.

Några månader efter det var han död.

Några månader efter det var han en kassako.

Begåvade människor jag känner del 14: Johan Johansson.

TRIGGERVARNING: det här blogginlägget innehåller spår av sentimentalitet, nostalgi och patetik. Må en nyvorden medelålders vara ursäktad.
kalle lind 40
Jag fyllde 40 häromsistens och ställde till kalas. Planen var att göra nån sorts utvärdering så här i halvtid: har jag åstadkommit något? Har jag fått några vänner? Är det nån som orkar masa sig till gratisbordet?

Johan Johansson kom. Jag bad honom att sjunga lite för oss. Det gjorde han. Han greppade guran och sjöng – på min begäran – ”Sex noll två”. Låten som han skrev för KSMB 1981 och som har hamrat sig in i många avsigkomna sjuttonåringar sen dess. Och som sitter kvar i hjärtat, i kroppen, i centrala nervsystemet hos oss även efter att vi lagt decennierna bakom oss.

Jag hade lika gärna velat höra ”Va?” eller ”Kvasibarn” eller ”Vi kommer aldrig fram” eller den tämligen färska ”Skurkar i manschett”. För min elvaårings skull bad jag om ”Sex noll två”. Efter Moodyssons Vi är bäst! har vår innergård fyllts med barn som med ljuva oskuldsfulla stämmor vrålat: ”Då slocknar all min ångest! Då slocknar all min nöd! Då slocknar hela skiten! Och sen så är jag döööööd!”

Sånt vill man höra så mycket som möjligt. Följaktligen samlades alla kidsen ihop för att höra farbror Johansson sjunga. Ganska snart överröstades de av sina föräldrar, som synkront upptäckte att de kunde varenda vers utantill, på en sång som de ibland inte hört på tjugo år. Vuxna människor var tvungna att lämna rummet på grund av sinnesrörelse, blyga fyrtioåringar slungades tillbaka i tiden och ställde sig upp i stolarna. Jag överdriver inte. Johan Johansson satt där, framför oss, på en partybåt i ett blåsigt hörn av Malmö, och sjöng vår låt. Det gick rakt in i hjärtat utan att passera gå.
kalle lind johan johansson
Jag minns inte exakt hur det kom sig att jag och Johansson hookade upp, men det bör ha varit på hans initiativ. Jag är alldeles för blyg för att höra av mig till gamla idoler. Första gången vi träffades bör ha varit 2012, när han återupplivade postpunkpopbandet Strindbergs i samband med Strindbergsåret. Sen dess brukar vi fika när vi råkar vara i samma stad. Jag pumpar honom försiktigt på uppgifter om figurer som flög omkring på min ungdoms lp-fodral, han svarar vänligt så som han svarat på samma frågor från andra gamla punkfans genom åren. 2013 delade vi konferencierskap en kväll på Västerviksfestivalen. I våras gjorde vi ett poddsamtal tillsammans.

Han är en ödmjuk sälle. Hans cv är digert, men hans namn dyker oftare upp som producent och bokare och fixare än som artist. Soloplattor släpper han i en hastighet som får Roy Andersson att framstå som manisk. Försöker man få honom att säga att han upptäckte Lars Winnerbäck svarar han: ”Nja, det gjorde han själv.” Sen tidigt åttiotal har han hankat sig fram i en musik- och kulturvärld som inte öser pengar och beröm över alla som tycker sig behöva. Fixat. Trixat. Mixat. Tonat in, tonat ut och tonat ner sig.

Just ”Sex noll två” vill han särskilt tona ner. ”Ordbajs”. ”Mitt livs mest lyckade bluff”. ”Skriven för att förvirra.” Oavsett intentionerna är det en låt som ganska exakt fångar en tonårings känsla av utanförskap, samhällsförakt, dödsromantik och längtan någon annanstans, till ett ställe där man gör vad fan man vill. I det dunkla har den sin styrka. Den tycks handla om nåt viktigt. Och får jag gåshud när jag hör den så handlar den nog också om nåt viktigt. I mitt fall: min egen ungdom.

”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt”, skrev Hjalmar Söderberg 1907. Då var han trettioåtta. Det var inte nämnvärt roligare när jag växte upp än när Söderberg gjorde det, låt vara att jag i alla fall hade teve. Att vara ung var för djävligt. Kroppen skrek efter sömn men hjärnan sa nej. Man åt frustration och sket apati. Omvärlden var en grå gegga som aldrig såg ens genialitet. Själv såg man den inte heller, man bara visste att den måste finnas för annars skulle ju allt vara meningslöst. Medan man letade sysselsatte man sig med självförakt.

Och så går åren och så faller somliga bitar på plats och så ser man sig själv i backspegeln och inser att man kanske inte borde ha hatat sig så mycket och att det kanske inte fanns nåt geni att hitta men att det inte heller är nåt att beklaga. Det fanns nåt mer behagligt: nån som i alla fall försöker.

Och så tränger man långsamt undan det jobbiga och det svarta för ingenting blir ju ändå bättre av det. Och så vill man, som så ofta, citera Tove Jansson:

Glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar

Till det roliga från mina tonår hör just KSMB. Och de finns kvar, i somras faktiskt i levande form, på Bråvalla, men annars i alla fall i inspelad.

Jag hann inte intervjua alla gäster på mitt fyrtioårsgille om saken, men jag tror att de flesta som var där kan beskriva nåt liknande. Det märktes på det förväntansfulla sorlet när jag, så nonchalant jag bara kunde, bad Johansson komma upp på scen. Det märktes på den spontana allsången. Det märktes på jublet efteråt.

Du sjöng för vår ungdom när det begav sig, Johansson. Då visade du oss nånting som vi inte trodde fanns. Då satte du lite färg på en annan jämntjock sörja.

Du sjöng för vår ungdom nu också. Och fick oss att inse att den var värd att genomlida. Och att den inte är över förrän vi själva vill.

Allt det här är egentligen bara ett utdraget sätt att säga tack för senast på.

RKOB RIP.

broberg 1
Varför gick jag inte fram till dig där vid grönsaksdisken
och tog dig på fittan som jag hade sån väldig lust till?
Du kunde säkert tänkt samma sak
och i brallorna var ballen rak

Somliga vill inte förstå att det där är en Robban Broberg-text. Många har fått för sig att han bara ägnade sig åt ytligt ordlekande och maniskt larv. De flesta samtal jag har haft om Broberg har jag fört i opposition: folk har hånfullt sagt ”Arne Hegerfors med leksaksinstrument” och vägrat lyssna när jag pratat om Brobergs långa, sökande karriär där han gått från skiffle till revy till psych till barnvisa till en genre som nog bara kan kallas Robban Broberg-pop.

Jag ska villigt erkänna att jag inte alltid brytt mig, och att även jag lätt känner mig mätt på det fonetiska associerandet, men ett mer originellt konstnärskap hittar man svårligen inom rikets gränser. På sextiotalet slog Broberg igenom som skämtare och värvades till och med till Kar de Mummas nyårsrevy, men han ville något mer, något annat, något eget. Han satte sig på en vespa och for till Frankrike för att bokstavligen hitta sig själv. Han kom hem och konstaterade i popform att ”ha det taskigt med sig själv i Paris är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm”. Han samarbetade med proggpastorerna i Hoola Bandoola men konstaterade helt korrekt att det inte finns några absoluta sanningar eftersom ”i människornas inre två och två ibland blir fem”.

Brobergs storhetstid är hans sjuttiotal. Det förstod han inte själv. Då gjorde han det musikaliskt flippade barnprogrammet The Pling & plong show, lekte med inspelningseffekter på sin rullbandspelare, lät världens vackraste barnkör ackompanjera den supersnuskiga ”Redan när vi sätter oss till bords”, bytte namn till Zero (alltså även officiellt) för att börja om på ruta ett, skrev sånger på engelska om sin längtan att bli artificiell, målade och filmade och vägrade att låta sig placeras in i några givna fack och genrer.
broberg zero

Jag förnekade mig själv och alltihop som jag så länge drömt om
Mina drömmar jag har glömt dom
Jag tänkte bara på gurka och apelsin
På filmjölk och ost, på kaffe och smör
Och allt sånt där som man gör
När man är i snabbköpsbutiken
Då har man glömt det där med erotiken

I alla retrospektivshower och samlingsboxar han gav ut längre fram i livet, efter soloshowerna på teatrar på åttiotalet och på Globen på nittiotalet, är sjuttiotalet försummat till förmån för det mer glättiga och lättillgängliga. Kanske var det som frejdig skämtare han helst vill se sig, kanske trängde mörkret och rotandet i självet sig på utan att han riktigt ville det. Även till synes ytliga ordleksbonanzas som Raket och Morot och Målarock och Flygeltur är visserligen långt mer psykologiskt intrikata än man tror vid en första anblick, men det är långt ifrån texterna om personlighetsförvirring och -klyvning:

Du har poliser i kalsongerna
Che Guevara på affisch
Gorillorna i ditt kylskåp
har två nunnor just låst in
Furirerna bak i huvet
de ger order hit och dit
medan en fredstagare sitter i din telefon
och pratar skit

Du har så många sidor i dej!
Vem är du när jag ringer på dörrn?
Och du försöker va rationell
går runt och ljuger om dig själv
(”Du har Pinochet i garderoben”, 1978)
broberg 3
Svärtan finns där hela tiden för den som lyssnar. En på ytan löjlig ordlek som ”Du är min” handlar om den desperata känslan efter ett uppbrott:

Du är min
Du är min-sann ute och roar dig du
Du är min
Du är min-inimalt hemma om nätterna nu
Du är min
Du är min-net av det som en gång var min fru
Du är min
Du är min-st av allt min just nu

(”Du är min”, 1983)

Att leka med orden, att närmast fysiskt klippa sönder dem och placera ihop dem på nya sätt, var Brobergs sätt att spränga sig ur livskriserna. Ofta blev det fånigt – att stå med ett lock på huvudet och spela lock’n’roll är mest tröttsamt – men när han var som bäst var han outstanding. Och som helhet måste hans konstnärskap snarare jämföras med en Frank Zappa eller en Captain Beefheart än med en Sten-Åke Cederhök.

Och den där sången om att ta en främmande kvinna på fittan i snabbköpsbutiken är något av det mest nakna jag hört. Jag vet ingen annan text som så öppet beskriver en tvångstanke, där vi rentav får följa en av de där tankegångarna som poppar upp i de flesta huvuden och som vi kväver med alla kuddar vi hittar för att ingen annan nånsin ska få veta hur sjuka i huvudet vi är hela vägen in i mål:

Inte kan man göra nåt så ovanligt som
att ta en fru på fittan mitt som hon står där
och kollar på gurka
Hur skulle det se ut?
Det slutar som alla andra sånger
Den slutar som den gjort alla andra gånger
Ja, ingenting hände
Jag vred och vände
på litern mjölk
Sen gick jag ut
Sen gick jag hem
och satte mig ner
och spelade in det här

Sida 9 av 99

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén