Kategori: blogg Sida 8 av 99

Medan porten var stängd (1946).

den 2016-02-09

Hasse Ekman återupptäcks vart tionde år. Med långa men jämna intervaller är det någon som säger: ”Men! I Hasse Ekman hade ju Sverige en knivskarp skildrare av borgarskapets diskreta charm, som med esprit och klarsynthet drog slöjorna från Stockholms övre medelklass verserade yta, långt innan Norén och betydligt styvare än den unge Bergman!” Och så skrivs någon bok, anordnas någon kavalkad på Filmhuset, släpps någon dvd – och så glider han tillbaka in i skuggorna.

Ett antal av hans filmer finns på dvd, utgivna av entusiasterna på Studio S. De filmer som SF har rättigheterna till har man fått se på lånade vhs-inspelningar från teve, hackiga streamningar och, förutsatt att man bor i en stor stad, Cinemateket-visningar. Sveriges största filmbolag har hittills inte haft någon som helst relation till begreppet ”kulturhistoriskt ansvar”.

Därför har det dröjt innan jag kunnat se Medan porten var stängd, en ganska typisk Hasse Ekman-film. Han regisserade 41 långfilmer och manusmedverkade på 51, i de flesta existerande genrer, så kanske är det svårt att sätta etiketten ”typisk” på någon av dem. Jag gör det ändå.

Hasse Ekmans favoritämne var utan tvekan hans egen mondäna klass. Hans bästa filmer – Kungliga patrasket, Flickan från tredje raden, Flicka och hyacinter, Banketten – utspelar sig alla på och omkring Stockholms östra malm. Så även Medan porten var stängd. Adressen är för övrigt exaktare än så: Kavallerigatan 7. Det får vi veta redan i den inledande voice-overn.

Kavallerigatan är nu ingen existerande adress, men den Stockholmsförtrogne (eller den som läst rätt biografier) ser att exteriörerna är tagna på Artillerigatan, Hasse Ekmans egen barndomsgata. Han grävde gärna där han stod och tog inga onödiga omvägar.

Det som fascinerar med Hasse Ekman är hans moderna människosyn. Hasse Ekman moraliserade ogärna, skönmålade sällan, svartmålade än mer sällan. Han såg på de människor han hade omkring sig, förhöjde dem till manuskaraktärer och lät dem bete sig som människor beter sig. Det gör att hans bästa filmer, trots den ofrånkomliga ateljékänslan, fortfarande känns angelägna.

Medan porten var stängd utspelar sig i ett hyreshus. Under loppet av tio timmar följer vi en bedagad aktris som bjuder en gammal teaterchef på supé, en arrogant adelsman och flygofficer som snor en underordnads fästmö, en gatflicka som tar upp kunder till lägenheten, ett ungt par i skilsmässa, en elegant vivör som lever i armod men ömt vårdar nejlikan till knapphålet samt portvaktsparet som släpper in folk under suckande (han) och högljutt kommenterande (hon).

Under filmens dryga timme avverkar Hasse Ekman

en praktfylla
ett självmord
ett våldtäktsförsök med påföljande knivdråp
minst två genomförda samlag, varav ett involverar pengatransaktion

Den allmänna fördomen säger kanske att inget av detta ingick i 1946 års genomsnittliga svenska film. Min egen högst personliga fördom säger att inget av det ingick överhuvudtaget, annat än i antydningar och omskrivningar. Hasse Ekman sysslade inte med omskrivningar. Filmen är påfallande rak på sak, och då tvingade ändå censuren honom att klippa bort varje gång det pratades om ”ligga med” och ”samlag”, sammanlagt på fjorton ställen.

Redan i inledningsscenen muttrar den hunsade portvakten Johansson (Douglas Håge – intressant nog senare känd som Lilla Fridolf): ”Livet är ett helvete, i alla fall om man är gift”. Hans rivjärn till hustru (Hjördis Pettersson – intressant nog senare känd som Selma) ser unga fröken Bojan gå ut för att tjäna sitt levebröd och ryter: ”Horhus – det är vad det har blivit sen hon kom hit!”

Den åldrade gentlemannen beklagar att med folkhemmet har det blivit ”bättre men tråkigare”. Han svänger sig med franska sentenser och strör visdomsord omkring sig: ”Det är med kvinnan som med bourgognen – den måste värmas upp innan den kan avnjutas.” När han råkar på flygofficeraren, just i färd med att förföra en ung dam, säger officeraren: ”Ni försöker väl inte ta min erövring ifrån mig?” Gentlemannen svarar: ”Hade jag varit femton år yngre hade jag försökt – och lyckats!”

I den hårt yrkesarbetande Bojans lägenhet stammar kunden efteråt: ”Det är väl ingen risk … Man har ju läst så mycket i tidningarna … Det har ju ökat procentuellt KOLOSSALT de sista åren … Flyktingströmmarna har ju fört med sig både det ena och det andra … Ni förstår, när man har hust…”

Den åldrade gentlemannen anförtror sig åt den unga prostituerade och kommenterar efteråt för sig själv: ”Mot skälig ersättning bereder hon många män stor glädje. Hur många hustrur gör det?”

Gatflickan själv pratar om en stilig karl i huset: ”Honom skulle det inte kosta ett öre för. Jag hade nästan kunnat skjuta till en hacka själv.”

Och uppe hos den magnifika f.d. premiäraktrisen ska hennes gamle vän teaterchefen smörjas. Skådespelerskan har smort sig själv lite för mycket och pendlar mellan smicker och aggressivitet. Hon vill göra comeback men teaterchefen tvekar. Hennes sista tid i rampljuset blev problematisk sen hon tagit för mycket ”nervlugnande medel” inför premiärerna. Hon lovar dock dyrt och heligt, under stigande berusning, att det aldrig ska hända igen: ”Det svär jag – vid min moders huvud!” Teaterchefen replikerar: ”Är det inte lite utnött vid det här laget?”

Filmen pendlar hela tiden mellan tragik och lättsamhet, mellan små och stora problem, mellan det banala och livsavgörande. På så vis för den tankarna till Woody Allen-verk som Hannah och hennes systrar och Små och stora brott. Den storslagna aktrisen Cora Anker spelas av den storslagna aktrisen Tollie Zellman, en av stamgästerna i Hasse Ekmans barndomshem, och gränsen mellan film och verklighet var högst flytande. Dubbelexponeringen förebådar vad Billy Wilder senare gjorde i Sunset Boulevard (1950), där den magnifika f.d. stumfilmsstjärnan Gloria Swanson spelar den magnifika före detta stumfilmsstjärnan Nora Desmond.

Av samtidens recensenter sågs Hasse Ekman i någon mån som en gentlemannatjuv, en som med flinka fingrar stal ett uppslag här och ett tema där och rörde ihop till en lättsam mix. Hans air av dandy och underbarn – avkomma till samtidens störste aktör – gjorde att kritikerna tyckte att han hade det för lätt. Därför innehöll många recensioner uppräkningar av vilka filmer Hasse Ekman stulit ifrån – inte sällan filmer Hasse Ekman aldrig sett – och lika delar misstänksamhet som -unnsamhet.

Så här i efterhand kan vi istället häpna över hur nyskapande han var, hur modigt han petade i sår som den allmänna moralen ville dölja, hur självklart han lät verklighet och fiktion gå hand i hand på ett sätt som känts revolutionerande när senare tiders mockumentärer har lanserats.

Vill man veta hur jargongen hos ett utsnitt av Stockholmsbefolkningen 1946 egentligen lät, ska man troligen se Medan porten var stängd. Vill man ha den tillrättalagda versionen gissar jag att det går bra med vilka andra filmer som helst från tiden.

Vinterledighetens stora knäckfråga har fått ett svar!

Av Kalle Lind

den 2016-01-12

i blogg

Under jul, nyår och trettondag har jag legat i soffan likt en S:t Bernhardshund, dreglat, hårat ner och då och då försett mig med en konjak. När jag inte skrikit på mina barn att de ska sluta skrika har jag ägnat mig åt en av de stora frågorna: vem gör egentligen den bästa svenska tolkningen av Kenny Rogers ”Coward of the county”? Är det – vilket jag alltid har tagit för givet – Alf Robertson? Eller är det – vilket jag aldrig ens hade gissat – Mats Rådberg?

Jag har vridit och vänt på det där, suttit uppe på nätterna, gjort olika diagram där jag fyllt i plus och minus, spelat alla versionerna samtidigt för att se vilken som låter bäst. Och mina damer, herrar och övriga – jag har kommit fram till ett resultat!

Okej – låt oss ta det från början. Kenny Rogers – Texas svar på Hasse Kvinnaböske – spelade 1979 in Roger Bowlings och Billy Ed Wheelers låt ”Coward of the county”. Det är en väldigt amerikansk låt med en typisk sydstatsmoral: den handlar om en kille som heter Tommy men kallas ”coward”. Han slåss nämligen inte. Det lovade han sin gamle far innan fadern ”died in prison”. Men till slut slåss Tommy i alla fall för att försvara sin Becky – ”When Tommy left the bar room, not a Gatlin boy was standing” – och kommer på att det känns härligt att slåss: ”Sometime’s you gotta fight when you´re a man”.

(Jag fattar inte hur man embeddar, så klicka här.)

Den här låten översatte Alf Robertson, Sveriges svar på Kris Kristofferson, rakt av till ”Balladen om Nisse Karlsson”. Kenny Rogers typiska sydstatsdrama har flyttats till nåt som jag gissar är Majorna: den handlar om en kille som heter Nisse Karlsson men kallas för Fegis. Han slåss nämligen inte. Det lovade han sin gamle far innan ”farsan dog på kåken”. Men till slut slåss Nisse i alla fall för att försvara sin Sonja – ”När Nisse lämnade fiket så var Dahlbergs grabbar sövda” – och kommer på att det känns härligt att slåss: ”Ibland så får man slåss för att va man”.

(Jag fattar fortfarande inte hur man embeddar, så klicka här.)

Och det är förstås bra grejer. Alf Robertson var ju alltid bra, även när han inte var så bra.

”Balladen om Nisse Karlsson” har väl alla vettiga människor diggat så länge de känt till den, och länge tog jag för givet att det var den optimala Kenny Rogers-tolkningen på svenska. (Pierre Isacssons ”Spelaren”, Alfs ”Maria dra inte ut på stan” och Kikki Danielssons ”Öar i en ström” får ursäkta.)

Men så får jag veta – för övrigt via serieförläggaren Mikael Tegebjer – att Mats Rådberg gjort en insjungning av samma låt. Med helt annan text. Signerad Björn Håkanson.

Mats Rådberg – sjuttiotalets svar på Olle Jönsson – och Rankarna – sjuttiotalets svar på resten av Lasse Stefanz –har jag främst förknippats med knascountry: ”Peta in en pinne i brasan”, ”Mamma, låt ej din grabb växa upp till en cowboy”, ”Det är inte lätt att va ödmjuk”. Det mer sentimentala materialet har jag helt enkelt inte utforskat. Jag har nöjt mig med olika Ewert Ljusberg-översättningar av lagom reaktionära countrydängor.

Men ”Akta dej för Tommy” är starkt material. Där är huvudpersonen inte en pojke som inte vill slåss. Han är tvärtom en sån som slåss, som pappor varnar sina barn för att umgås med.

När jag var grabb så hörde jag: ”Akta dig för Tommy!”
Man sa han var en slyngel som jämt ställde till med bråk
Hans mamma älskade sällskap och han var mest i vägen
Pappan såg jag aldrig, han satt visst på nån kåk

Men så försvinner Tommy en natt – och det gör också granntösen Eva. Till slut, efter en dramatisk skallgång, hittas Eva av grannen:

”Min lilla Eva lever, men det är värre ställt med Tommy
På hemvägen kördes barnen på av en bil som sen försvann
Han kasta sig emellan och räddade min Eva
Och läkarna dom säger nu: Han har ej lång tid kvar”

Och så vänds refrängen – liksom i originalet och liksom hos Alf – mot pappan, men med helt annan innebörd:

Minns du nu far, dom där orden som du sa?
Hör du dom nu eka inom dig?
Det är bara så att lika barn dom leka bra
Jag tror nog att du ändrat dig idag
Och ångrar alla orden som du sa

(Nej, jag har inte utvecklats tekniskt under de senast skrivna styckena. Klicka här.)

Jag har lyssnat på den här låten om och om igen under de gångna veckorna och varje gång börjat hulka på exakt samma ställe (”Och läkarna dom säger nu”). Till slut började jag gråta två strofer tidigare eftersom jag visste vad som skulle ske och att det var oundvikligt.

2016 blev alltså året då jag tvingades inse att Alf Robertson åtminstone en gång haft sin överman vad gäller att sätta svensk text till amerikanska countrygubbars sentimentala ballader. Nog för att ”Balladen om Nisse Karlsson” fortfarande gör mig på gott humör – men ”Akta dig för Tommy” ger mig gåshud.

Vänsterhumor del 4: golf.

Av Kalle Lind

den 2016-01-10

i blogg

Golf har länge förknippats med överklasskultur och högreståndsnöje. Troligen med större rätt förr än nu. Nu hävdar alla gamla revolutionärer som upptäckt tjusningen i att gå arton hål en ljum majmorgon att golf i själva verket är en riktig folksport. Mig närstående golfare menar att golfen är en relativt billig sport att utöva, särskilt i jämförelse med hästhoppning, segling, ishockey och lerduveskytte.

Vara hur det vill med den saken: att golf har fått symbolisera nånting effeminerat, fånigt, världsfrånvänt och girigt torde vara ett okontroversiellt påstående. Alla poänger som plockats på golfares bekostnad har kanske inte varit så himla inspirerade, utan mer hämtat näring ur nån sorts ideologi. När golfare får på tafsen är det också den larviga överklassen som får veta att den lever.

I FiB/Kulturfronts gamla serie Bellman, ursprungligen skapad av Jan Lööf men tagen till humoristiska och konstnärliga höjder av Per Johannesson och Hans Lind (min morbror), får de fjantiga överklassgolfarna väldigt påtagligt smaka folklig vrede sen de träffat grisen Hektor i huvudet med en boll.

Serien är från 1975 och utmärks väl mer av frejdighet än av subtilitet. Golfen har provocerat, inte bara för att dess utövare har fjantiga kläder och ännu fjantigare smeknamn, utan även för att golfbanor har prioriterats på bekostnad av tillgänglig natur.

Lasse Åberg återkommer till golf i flera sällskapsresor, särskilt förstås i Den ofrivillige golfaren, men också i den första Sällskapsresan där den bufflige Roland Jansson kastar sin golfbag i dammen men går tillbaka för att hämta bilnycklarna ur sidofacket. Även om Åberg själv golfar och hans perspektiv främst är kärleksfullt och inifrån så är det alldeles självklart att Golfaren i en åbergskt folkhemsk skildring är en stropp. Mats Bergmans golfare har fjantigt namn (Bruno Anderhage), fjantiga kläder (rutiga shorts) och fjantar sig (slår vad om att Stig-Helmer kan lära sig spela golf och förlorar vadet).

Detta är inte, som somliga kanske vill hävda, specifikt för avundsjukans och Jantelagens Sverige. I Joel Schumachers uppgörelse med USA, filmen Falling down (1993), låter Michael Douglas en golfargubbe ligga på marken och famla efter sina hjärtmediciner medan hans golfvagn obönhörligen puttrar ner i golfdammen:

Bad news. Your little car’s gonna drown. And you’re gonna die, wearing that stupid hat. How does it feel?

Men i Sverige är Golfaren för många inte bara en överklasspajas i största allmänhet; även partisympatier är inskrivna i schablonen. Därför hör man fortfarande somliga kalla sporten ”moderatbandy” följt av ett självbelåtet skrock, och därför kan man 2015 se profilerade vänstertyckare retweeta andra profilerade vänstertyckares finurligheter:

Folkhemssverige.

Av Kalle Lind

den 2016-01-02

i blogg

Bästa anekdoten ur Claes Malmbergs memoarer.

Av Kalle Lind

den 2015-12-18

i blogg

Nu har jag läst en memoarbok igen. Claes Malmberg har låtit truten gå och landets kanske flitigaste spökskrivare Petter Karlsson har knackat ner svadan. Det innebär att det nu finns minnesanteckningar från samtliga medlemmar av ”Kjell-gänget”, som Kjell Bergquist en gång definierade i Sen kväll med Luuk: ”Classe Malmberg, Tommy Köris och Johannes”. Malmberg har faktiskt nedkommit med en sorts memoarbok tidigare: Konsten att undvika Nirvana (2011), ett misch-masch av anekdoter och buddhism, nedtecknade av manusdoktorn Johan Ohlsson. Den rekommenderas tämligen kallt.

Mysteriet Claes Malmberg är förstås en ganska rolig bok. Många festliga anekdoter ur ett aktivt – extremt aktivt – liv i underhållningens tjänst. Många fina tjyvnyp på kollegor – bland annat hävdar han med bestämdhet att Dan Ekborg en gång hade tapetserat sitt rum med foton av sig själv, vilket Ekborg bestrider – och förstås en del lagom angelägen andlighet.

Det är fascinerande hur han hunnit med. Även om han är helt öppen med att pulver har hjälpt honom på traven och att inte alla äktenskap har varit gnisselfria, och även om han närmast stoltserar med att inte ha tagit ut någon föräldraledighet, så har han ett fascinerande omfattande cv. Karln är ändå bara 54.

Överlag är han ganska lätt att tycka om. Inte för att han alltid har handlat gott och efter bästa förmåga, utan för att han har vett att se sig själv från några meters håll. Under en av sina mest intensiva perioder drar han en dag, hastigt och lustigt, till Köpenhamn för att ta livet av sig. Han tar in på tjusigt hotell och drar med sig en strippa upp på rummet och låter sedan henne lyssna på en lång litania om hur hektiskt hans liv är och hur många åtaganden han har. När han sammanfattar sin livssituation – en hästgård, en sportbil, en karriär, en status, två kvinnor som drar i honom – så inser han att det kanske inte är mest synd om honom ens i det rummet. Lagom ångerfull uppsöks han av sin kompis Tommy Körberg, som räddar hans liv på ett kärvt och manligt vis: drar med honom på några dagars krogrunda i Köpenhamn och visar honom högst konkret varför livet är värt att leva.

Den anekdot som jag kommer att bära med mig längst är dock av betydligt lättviktigare art: 1990 uppträder Claes Malmberg som sin succéfigur Ronny Jönsson på Hultsfredsfestivalen. Och inte bara han – med sig på scen har han Totta Näslund, Lasse Brandeby som Kurt Olsson och ”en tjockis från Högsbo som spelade gitarr och hette Lasse Kronér”. Hade någon släppt en bomb i den småländska bruksbygden den natten så hade Avenyns samtliga krögare gått i konkurs.

Hög på livet och annat har Malmberg beställt en helikopter för att kunna ta hela gänget till Lysekil på kvällen. Där har Totta nämligen ett gig. De tre som inte har Lysekilsgig börjar pimpla redan efter sitt Hultsfredsgig. Nånstans över Västergötland trycker det på och helikopterföraren tar ner maskinen nånstans på Västgötaslätten.

Där sitter ett pensionärspar vid sitt ensamma torp och njuter en stilla kopp kvällsfika. Man kan tänka sig att de höjer på ena ögonbrynet när en helikopter plötsligt landar i deras blickfång. Man kan tänka sig att de höjer andra ögonbrynet när Kurt Olsson – vid tillfället Sveriges populäraste underhållare – snubblar ut i full mundering, tätt följd av en annan tevekändis i skinnkeps och en tredje tevekändis i frack och Converse. När de sedan ser de tre gå och skvätta lite i buskarna, vinka hej och försvinna lika fort så har de inga ögonbryn kvar att höja.

Man kan föreställa sig att de båda gamlingarna tittade på varandra med lätt förskräckta miner och osäkert sa till varann:

”Såg du också att landets kändaste göteborgare förorenade buskarna där borta?”

”Jo, jag såg.”

”Bra. För om det bara var jag som såg det så kommer jag aldrig nånsin att våga berätta det för nån.”

Ahlmän information.

Av Kalle Lind

den 2015-11-20

i blogg

Vill man ha skvaller och slipprigheter om De Stora ska man gå till deras chaufförer, påkläderskor och uppassare. Gösta Ahlm var i många år nattportier och alltiallo på Falsterbohus, ett hålligångställe för de besuttna i skånska Falsterbo. Där hade Hagasessorna eget rum, där häckade Sten Broman om somrarna, dit kom George och Paul för att träffa Maharishi Mahesh Yoga, där tävlade Åke Söderqvist och Lasse Holmqvist i kräftätning (Söderqvist vann med sextio stycken), där roade sig Thommy Berggren och Carolina Gynnings pappa med direktörer och folk med fåniga efternamn.

Ahlms lilla skrift Rapport från Nordens Hawaii! föll ner som en bomb på svenska bokhandelsdiskar första gången 1973. Förmodligen bävade den societet som hade grumliga minnen av att den där nattportieren förmodligen var på plats när de betedde sig ovanligt grisigt. Särskilt som skandalblaskor som Lektyr och Expressen slog upp boken så stort de bara kunde:

De behövde inte oroa sig sådär förskräckligt mycket, salongslejonen. Ahlm ville inte gärna förlora jobbet. Tvärtom var han kvar på Huset, som Falsterbohus heter för alla som har en relation till det, och kunde skriva en utökad upplaga så sent som 1991. Den innehåller lika lite av skvallervärde.

Visst nämner Ahlm att det förekommer kokain på Huset. Visst citerar han en gammal trotjänarinna på Huset som berättar om ett tjugotal då det ”förekom alla sorters brott utom våldtäkt, för det behövdes inte”. Visst är han gruvligt irriterad på vissa överklassfasoner; han berättar om en tant som tvingade honom att leta efter hennes smycken hela natten och först en vecka senare meddelade honom att hon visst haft det hemma hela tiden. Ahlm nämner inga namn, även om vi kan gissa att den där tanten hette Bianca Castafiore.

Visst får man veta att kronprins Carl Gustaf tyckte om att dansa, att Sten Broman var en skräck för personalen (han krävde inte bara iskall snaps utan också iskallt snapsglas), att Lasse Lönndahl flitigt uppvaktade damer, att Henning Sjöström log iförd sober smoking och vit poloskjorta, att unga rika människor betedde sig illa redan på femtiotalet. Men det där visste de som brydde sig redan då.

Det mest spännande med boken är att den är skriven av en nyfrälst. En nyfrälst som skriver högst associativt, utan att nån gång stanna upp och kontrollera vad han skrev i meningen innan:

Ett gäng som gästar Falsterbohus varje sommar är Knäppupp-ensemblen. Där låg de i sanden och lät sig villigt bestrålas av solen. På stranden såg man kändisar av alla slag och vanligt folk. Men solen värmer alla och Gud älskar alla, rik som fattig, känd eller okänd. ”Så älskar Gud världen, att han sände sin son JESUS hit ner till vår jord, för att var och en som tror på honom bliver frälst.” Inför Gud är vi alla syndare, men JESUS förlåter människans synd.

Den som får sin synd förlåten får verkligen känna den rätta glädjen. En glädje som inte nöjeslivet kan ge. Lejonen i Falsterbo och Skanör hade fest i Falsterbohus i går kväll. Det var mannekänguppvisning av sköna damer. Auktion av från företag skänkta varor, samt utlottning av en hammock. Det var hög stämning redan från början till det ljusa slutet. Alltså vid tiden för soluppgången. Behållningen läg på 8000 kronor.

Det är med andra ord en bok som väcker fler frågor än den ställer. Den vanligaste frågan som dyker upp är förstås: ”Förlåt, men hur tänker du nu, Ahlm?”

Men Ahlm går inte bara storögt runt och refererar från derbyn och auktioner och golfbanor och kälkåkning på restaurangbord och annat som den tjusiga klassen ägnar sig åt. Han inser att det också finns en annan verklighet. Kapitlet ”Klyftan mellan rik och fattig” lyder i sin helhet:

Men det finns också en annan sida av Falsterbohus där man ser nöd och elände av olyckliga människor. Det är personalen på Falsterbohus, som bor på den stora vinden och nere i källargångar. Det är dessa som sköter diskning och städning och som för bort allt avfall. Dessa människor får inte visa sig i hotellets två stora huvudingångar. De får inte bada på samma sida som gästerna från bryggan. Gästerna på höger sida av bryggan och personalen på vänster sida. Många av dessa människor är alkoholister och är mycket olyckliga. De super upp den lilla lön de får och är glada bara genom rusets inverkan. Det finns en klyfta mellan rik och fattig. Men inför Gud är vi alla lika.

Gösta Ahlm flyttade sedermera hem till sin uppväxtstad Askersund. Han finns dessvärre inte längre ibland oss, vilket innebär att hans två nästa bokprojekt aldrig kom att förverkligas:

Jesus finns det nog redan ett par böcker om, men den där Askersundsboken är vi många som retar oss på att vi aldrig får läsa.

Snedtänkt #44 om B. Wahlströms ungdoms- och flickböcker.

Av Kalle Lind

den 2015-11-19

i blogg

I podden Snedtänkt pratade jag häromveckan med AD:n och Faktum-medarbetaren Kajsa Bergström om B Wahlströms ungdoms- och flickböcker. I vanlig ordning pratades det betydligt mer än någon orkar lyssna på i ett stycke. Nedan hittar den hågade några fördjupande/-virrande minuter till.

Dessutom presenteras här ett gäng Dante-böcker, varav en handfull aldrig nämndes i podden. Även när Bengt Linder gick på tomgång så höll han uppenbarligen sitt fordon i gång:

Kajsa B extramaterial

Könsumgänge – en introduktion.

Av Kalle Lind

den 2015-11-18

i blogg

På femtiotalet publicerades Alfred Kinseys banbrytande rapporter Sexual Behavior in the Human Male (1948) och Sexual Behavior in the Human Female (1953) i USA. Där antyddes att alls inte alla människor bara tänkte på sexualia under själva samlagsakten, och att denna alls inte alltid utfördes i släckta rum under äktenskapliga sigill. Rubriken på en artikel om Kinsey sammanfattar hans bidrag till det moderna samhället: ”The man who took sex out of the closet”. En annan artikel kompletterar bilden: ”Alfred Kinsey was a pervert and a sex criminal”.

Kinseys betydelse kan inte nog överskattas. Inte bara för forskningen kring sexualvanor, utan också för den sexuella revolutionen som gick genom västvärlden under efterkrigstiden. Gamla puritanska ideal ifrågasattes och en annan syn på sexuella variationer fick plats i opinionen. Ibland kantrade resonemangen (Lars Ullerstams De erotiska minoriteterna förenar välmenande tolerans med ett enögt manligt perspektiv), ibland var de inte riktigt färdiga innan de presenterades, men överlag handlade diskussionen om att sluta skambelägga och istället bejaka den billigaste och kanske trevligaste vägen till mänsklig njutning.

Givetvis gick det att profitera på snuskandet. En av Sveriges första och största pornografer hette Curt Hson/H:son. Från 1940-talet byggde han upp ett porrimperium med tidningstitlar som Pinup, Kavalkad, Piff, Paff, Raff och Sextas – Kriminaljournalen och Alla tiders seriejournal icke att förglömma. Tidigt i karriären gav han också ut en barnbok vars titel i efterhand ger lite ovälkomna associationer:

Curt H:son hörde förstås till dem som var tacksamma över att sex flyttade från drängstugan till finrummet. Inte bara blev det allt lättare för honom att saluföra sina nakenprodukter – han kunde också antyda att hans verksamhet var strikt altruistisk. Han prånglade ut sina nakenflickor enbart för att dämpa samhällets sexualneuroser. Nästan enbart i alla fall.

En typisk H:son-utgåva var inte bara den mer renodlade porren utan också publikationer som den här:

En bok där det konstigaste hade kunnat vara titeln: Könsumgänge annorlunda. Vad betyder det ens? Man får en viss vägledning till innehållet, men fortfarande en ganska orytmisk svenska, när man läser underrubriken: ”Betydelsefulla sexuella spörsmål ges här en populärvetenskaplig förklaring”.

Jag har ingen aning om vem författaren Jack Jahn var. Jag gissar på någon som inte ville ståta med sitt riktiga namn.

Till vänster på omslaget nämns några av de sexuella variationer och avvikelser som tas upp. Det är en ganska märklig samling ord, där blodskam, djursamlag, hermafroditer, lustmord, tortyrredskap och våldtäkt ställs bredvid dofter, onani och påskseder. Kapitelrubrikerna fördjupar förvirringen:

När fick er fru ett kärt slag sist?
Könslekens narkomaner
Min son vill gå kvinnoklädd
Könsumgänge med djur
Könslek till döds
Kalla kvinnor
Sexig stränghet
Pisk i påsk
Kär i korsett
Kvinna i höga klackar
Redskap för straff och tortyr

Alla sorters drifter behandlas, som synes, i samma tonfall. Mest är det gulligt, ibland är det konstigt. Medicinska fakta blandas med anekdoter utan direkt källhänvisning. Flera av exemplen utgörs av exempel från Söderhavet; många beteendevetare har sökt sig till s.k. ursprungsfolk för att därigenom försöka hitta något grundläggande i människoarten. En anekdot under rubriken ”Dofter och drifter” kan därför låta så här:

Det var en gång en polynesier som kom till Sydney och träffade vackra vita damer. Men han blev inte imponerad. Med förakt vände han sig bort från dem.

– De har ingen lukt, sa han.

Kanske ingen särskilt bra anekdot, men föredömligt kort.

Det kapitel som kanske sticker ut mest är det som behandlar gamla påskritualer, där riset och piskandet haft många sexuella undertoner.

I en framställning från 1703 uppgavs risningsceremoniens uppgift vara ”dem att verkeligen intrycka vår Herre Jesu Kristi pinas svårighet”.

Men seden att slå med ris eller spö har säkert en annan innebörd. Det är ett uttryck i symbolisk form för djupt rotade mänskliga drifter.

När barnen på askonsdagens morgon rusade in och piskade sina föräldrar så var det inte bara för att få en gåva. De kände också en djup glädje över att för en gångs skull ha rätt att ge smärta och inte bara ta emot.

Och när pojkarna spöade flickorna så var det sexuella inslaget i tillfredsställelsen starkast. Spöet, käppen är en symbol för manslemmen. Och slagen var en symbol för samlag och befruktning.

Källa: oklar.

Könsumgänge annorlunda rekommenderas till alla som är intresserade av både hermafroditer, spegelkärlek och lustmord. Framför allt rekommenderas den kanske till de som är intresserade av böcker med en tydlig doft av damm och mögel.

Vänsterhumor del 3: Doktor Rock.

Av Kalle Lind

den 2015-11-17

i blogg

Tidningen Musikens Makt var musikrörelsens/proggens huvudorgan. Det var till och med där som tidens kulturmakare på vänsterkanten utropade sig själva som ”Den progressiva musikrörelsen” i ett manifest (10/1974). Där skrev man om artister man gillade på riktigt (Rolling Stones), artister man gillade för att de sjöng rätt saker (Blå tåget) och artister man ogillade för att de hade en suspekt agenda (Abba).

Här debatterade Christian Diesen (numera uppburen jurist) för att musikrörelsen behövde ”en klarare skiljelinje mellan vag idealism och klassmedveten propaganda”. Här hävdade journalisten Lars Åberg att punken bestod av folk som ”spökar ut sig i nazistsymboler och sjunger låtar om anarki i Storbritannien”. Över alltihop svävade Tommy Rander, klassmedveten göteborgare som också förestod skivbolaget Nacksving och jobbade på Sveriges Radio.

Det kan ju låta något grått och träigt, men som så mycket som fanns inom proggrörelsen fanns det en charmerande motsägelsefullhet. De Stalintrogna fick trängas med anarkisterna och rebellerna. Lars ”Amba” Esselius hör till de ballare inslagen. Hans Doktor Rock-serie svänger rätt bra, förutsatt att man är med på referenserna till samtidens popkulturella debatter.

Eller så luras jag av att maneret påminner en del om det hos Gilbert Sheldon, som blev ett av de stora namnen inom San Franciscos sextiotalsmotkultur med hippieserien The Fabulous Furry Freak Brothers. Det gör väl också att det känns lite fränare, lite mindre hemmatovat och lite mer edgy.

Låt oss ta en titt på en slumpvis utvald Dr Rock-sida och se om jag har rätt:

Här uppsöks Doktor Rock, seriens Zappa-artade huvudperson, av ett gäng killar som uppenbart vet var skåpet ska stå. Förebilden till Münningen är förstås gruppen Nynningen – Bertil Goldberg (sedermera grundare av Stand Up Comedy-klubben SUCK), Tomas Forssell (sedermera Häjkån Bäjkån och Grys pappa), Totta Näslund, Sam Westerberg, Bengan Blomgren m.fl. – som lär ha avslutat sina konserter med knutna nävar och utropet: ”Med raka rör mot socialismen!” Gruppen, både i serien och verkligheten, var inkarnationen av Det Arga Röda Göteborg.

Doktor Rock undersöker handen och beskriver den på stockholmska som ”krattan”. Münningen är sådär Weiron i ottan-kaxiga och obekymrade om sån kärringskit som smärta och sånt där bögigt akademikertjafs som bandage. De tror mer på att använda hederlig arbetarcement för att staga handen. I förbifarten droppar Amba parodinamnen Ångestmossen och Hammarskallen, syftande på typiska miljonprogramsområden, då tämligen nybyggda men redan svårt baktalade.

Münningen gillar förstås Rolling Stones. Det gjorde man i Göteborg. De var Äkta (= vita britter som spelade afroamerikansk musik).

I nästa ruta ser vi lite referenser till en klassisk Stockholm-Göteborg-dispyt. Göteborgarna i Münningen tycker att det är suspekt att stockholmske Doktor Rock har droger i skåpet. Inom (r) var all form av knarkande klassförrädiskt. Knutna nävar, däremot, var en stolt och vacker symbol för arbetarkamp och revolution, dessutom namnet på den mest (r)-iga av alla Göteborgs bandkonstellationer under sjuttiotalet.

Ja, slutpoängen syftar förstås också på den där eviga konflikten mellan vår första och andra stad. Ljudeffekten ”Thud” var vanligt förekommande i amerikanska serier och även det ursprungliga namnet på vad som senare blev Bild & Bubbla, Seriefrämjandets tidskrift.

För att sammanfatta: jag tycker nog att Doktor Rock känns rätt fräsch fortfarande. Här finns en ord- och språkglädje – dit jag även räknar den fonetiskt skrivna göteborgskan – och schvung i ritstiftet och slutpoängen är inte att socialismen en dag ska komma och frälsa oss. Tvärtom är det en serie som mycket hellre ägnar sig åt att retas med attityder och leka med ord och begrepp och peta lite sådär lagom försmädligt på de subkulturer som utgjorde Musikens Makts läsare.

Veterligt har Doktor Rock aldrig samlats i albumform. Lars Esselius fortsatte teckna serier, under 1980-talet i hippa tidningar som Pox och Schlager.

Ideologikritik.

Av Kalle Lind

den 2015-11-06

i blogg

När jag var barn och ville läsa in mig på seriehistoria så fanns det på biblioteket ett par volymer av Sture Hegerfors samt de här båda:

De är båda skrivna av teckningsläraren Lars Peterson, 1974 respektive 1984, och utmärks av 1) akademisk lingo och 2) en ideologikritisk analys. Det är med andra ord inga skrattfester. Lars själv kunde dock kosta på sig ett leende om han bara fick rikta blicken mot en punkt några meter bredvid kameran:

Man behöver inte läsa särskilt noga för att se att Peterson har ett Ärende. Han gillar serier som konstform men tycker att de förmedlar unkna värderingar. Familjeserier som Blondie är ”propaganda för status quo i fråga om könsroller, levnadsmönster och familjebildning”. Kalle Anka presenteras i ett kapitel med underrubriken ”Sagan om kapitalismens förträfflighet”. Om Fantomen påpekas: ”Folket i Bengali har inga som helst möjligheter att utöva någon form av demokratisk kontroll över Fantomen och hans Djungelpatrull, som utgör en stat i staten”. Om skräckserier skriver Peterson att ”en mer pervers berättargenre får man faktiskt leta efter”:

Språket är sådant att varje ord i rubriker och ingresstexter är ytterst suggestivt. Orden uttrycker maximal känsla och det är på känslor hela den här genren bygger. Ty det är med fantasins hjälp man frammanar skräckkänslorna, inte med intellekt eller kritiskt tänkande.

I sin uppföljande bok Seriealbum på myternas marknad zoomar Peterson mer specifikt in på de fransk-belgiska albumserier som blev populära under sjuttiotalet. Han gillar fortfarande inte vad han ser:

Grunden för Spirous äventyr är en kommersiellt betingad verklighetsuppfattning och berättarinställning. Livets beståndsdelar framställs med en kulkärve från berättarens automatvapen. […] Tempot och skämtens art gör livet hysteriskt intill hjärtinfarktens sköra gräns. Det är flåshurtigt uppskruvat som om det gällde att mata på så att läsaren inte hinner hämta andan och reflektera.

Remi (Hergé) använder verkligheten till att mytisera. Alla äventyrens ytliga gåtor och mysterier klaras upp i en spännande händelsekedja. Men de samhälleliga motsättningarna bakom dem diskuteras eller klargörs aldrig, oavsett i vilken världsdel äventyret utspelas.

Peterson är väldigt upphängd på det faktum att varken Tintin, Haddock eller Kalkyl har några riktiga jobb. Haddock ”tycks leva på en förmögenhet som endast Gud och han själv vet varifrån den kommer”. Om Kalkyl konstateras att ”inte heller han har något arbete (professor är annars en tjänstebeteckning och inte en karaktärsegenskap) så hur han försörjer sig är också en gåta”. Och mest irriterande är förstås Tintinkaraktären:

Tintin är en ganska präktig, lite lillgammal och scoutaktig tonårspojke som sägs vara journalist. Men han skriver inga artiklar, har inga kontakter med någon tidning, har inga inkomster, ingen egen familj och han har bara i de äldsta albumen någon egen bostad. Han har haft samma kläder på sig i bra många år: turkos tröja med vit krage (kanske vit skjorta under?) och bruna golfbyxor.

Uppenbarligen störde det Lars Peterson att en seriefigur rörde sig i en så orealistisk värld att kläder inte slits ut under så flitigt nyttjande.

Det ska dock sägas att Peterson är påfallande positiv till Asterix – i synnerhet det kapitalismkritiska albumet Obelix & co – men han skyndar sig också att tillägga:

Berättare kan naturligtvis välja att driva med allt och alla, men vad man kan begära är att de tar ställning och väljer sida. Goscinny/Uderzo väljer att solidarisera sig med Asterix och det är ett kommersiellt ställningstagande. Den stärkande tanken att det är rätt att göra uppror och kämpa mot förtryck kanske bara gäller galler. I varje fall gäller det inte slavar, romerska lantarbetare, romerska män som tvångsrekryteras som ockupationssoldater, kvinnor och negrer.

Inte ens den vänsterkodade serieförfattaren Janne Lundströms försök att skapa en politiskt korrekt äventyrsfigur i 1600-talsfiguren Johan Vilde – en svensk pojke i de svenska kolonierna i Afrika – finner nåd hos Peterson. Tecknaren Jaime Vallvé har nämligen ett alldeles för kommersiellt manér:

Vallvés visuella ideolekt är robust och effektiv när det gäller att transportera en berättelse. Där finns en förmåga att visuellt komprimera en situation till dramatisk täthet. Men det finns också mycket av ytlig, populärkulturkodad snitsighet. Teckningarna är hårt och ganska stereotypt ituschade. Dessa bilder utmanar ingen läsares bildsyn. Däremot stryker de fantomenläsaren medhårs och kanske är det just det som är avsikten. Men den stereotypa ytligheten och visuella nyansfattigdomen hamnar ofta i opposition till den betydligt mer nyanserade texten. Och det är ett allvarligt problem.

Vi kan nu sätta oss i smågrupper och diskutera hur allvarligt det problemet verkligen är, men kanske är vi några decennier för sent på det. Idag läser väl bara medelålders nostalgiker Spirou och ingen alls Johan Vilde. Finns det ett problem nuförtiden så är det väl att en massa festliga och välberättade albumserier har glömts bort.

Men vi kan konstatera att triggervarningar inte är något nytt. 2015 sägs Sverige svämma över av normkritiska studenter som ägnar all sin tid åt att begära triggervarningar till litteratur som de finner misshaglig (=heteronormativ, androcentrisk, etnocentrisk, cisnormativ).

Lars Peterson kan vara intressant att studera för att se att det knappast är ett nytt fenomen att kritiskt närgranska populärkulturen för att se om den passar överens med ens eget verklighetsideal. Det har folk gjort i alla tider; Peterson stöder sig i sin tur på Nisse Bejerot som skrev Barn, serier, samhälle 1954 och redan då kunde konstatera att amerikanska populärserier inte alls propagerade för ett solidariskt svenskt folkhem.

Även mycket av det Peterson skrev 1984 känns igen från dagens debatt; han kritiserar bland annat att Tintin i Kongo överhuvudtaget gavs ut på svenska:

Men ett ”nytt” Tintinalbum är ju en stor kommersiell händelse, vilket synbarligen är en viktigare bevekelsegrund för förlaget än att berättelsen genomsyras av herrefolksmentalitet och att afrikanerna skildras som imbecilla lakritsvildar utan begrepp om vare sig arbete, moral eller humanistisk civilisation.

Peterson och många av hans moderna efterträdare har naturligtvis rätt i sak: Tintin i Kongo är ofrånkomligen både rasistisk och kolonialistisk. Sen måste man väl i nästa led fråga sig varför rasistisk och kolonialistisk – och rentav heteronormativ! – litteratur inte skulle få finnas.