Kategori: blogg Sida 7 av 99

Lanefeltmanöver.

den 2016-05-26

Jag hittar en kassett och slungas trettio år tillbaka i tiden.

Att det är del 3 indikerar att det alltså fanns två tidigare kassetter med titeln Nya gymping. Eventuellt fanns det innan dess en kassettserie som bara hette Gymping eller så var den titeln copyrightskyddad av SVT. Under första halvan av 1980-talet gav Susanne Lanefelt också ut skivor med titlar som Gymp-Dance och Studs-bandet.

Nån sorts efterfrågan kan vi alltså förutsätta att det fanns på en kassett med följande innehåll:

Träningsledaren Susanne Lanefelt råkade få ögonen på Jane Fondas populära workout-videos och insåg att det där – röra på sig och prata samtidigt – kunde hon också göra. Gymping blev ett teveprogram 1984. Det inspirerade damerna att träna, herrarna att titta och revymakarna att dra olika slippriga skämt kring Lanefelts catchphrase ”kniiiiip”.

Det betraktades i sin samtid som något nytt och fräscht. Rosa Flashdance-benvärmare och tajta tanktops och ständigt exponerade blekta tandrader. I efterhand framstår det mer som en lamt rebootad åttiotalsvariant av Träna med TV, programmet som Bengt Bedrup och Gun Hägglund sjösatte 1963 med den uttryckliga ambitionen att få svenskarna att röra lite mer på sig.

Uppbyggligt. Uppmanande. Uppfordrande.

I ett tidigt Träna med TV-avsnitt intervjuas folk på gatan om det är nödvändigt med kondition. ”Nej, om man kör bil och har ett stillasittande arbete så behöver man väl ingen absolut fysisk kondition”, svarar en av de tillfrågade. Sveriges television insåg att de hade ett ansvar för folkhälsan.

I likhet med Gymping ynglade Träna med TV av sig i merchandise, både instruktionsböcker och fonogram:

Och Träna med TV var i sin tur bara en lite mjukare och vänligare sextiotalsvariant av överste Bertil Ugglas klassiska morgongymnastikövningar i radio. Med myndig stämma befalldes folket att knäböja och bensträcka och tånudda. På sin fritid var han ordförande för Gymnastiska centralinstitutet och författare till böcker som Dagövning för den dagliga hemgymnastiken och Gymnastik, friluftsliv och kamratskap i en gymnastikförening.

Slutet på en lång era av SVT-ledd gymnastik, där tanken var att folket framför apparaterna skulle röra sig efter samma mönster som figurerna i apparaterna, var möjligen Gumping. Det riktade sig till äldre människor och var troligen något av en reaktion på de fräscht svettiga ungdomarna i Gymping. I Gumping riktade Bedrup och Hägglund – radarparet från Träna med TV – in sig på de stillasittande pensionärerna. För att dessa verkligen skulle vara med på noterna kompade Gnesta-Kalle övningarna på dragspel.

Pensionärer älskar som bekant dragspel.

Inte bara titeln Gumping var smakfull. Så var också programmets logga:

En del av det här finns förstås på Youtube. Inget av det kan direkt rekommenderas, om man inte har ett skriande behov av att se folk röra sig okoordinerat. Ett litet smakprov från Lanefelt, för den som känner sig stillasittande och rundnätt och behöver en inspiratör, kan avlyssnas här:

lanefelt

Barn och samlag.

Av Kalle Lind

den 2016-05-15

i blogg

Jag säger det igen, med dårens monomana envishet, dessutom helt i onödan eftersom ingen nånsin sagt emot mig: sjuttiotalet var en annan tid än vår.

Den här bilden, av fullt logiska anledningar betitlad ”Samlag” i Sydsvenskans bildarkiv, togs 1974 på en utställning i Malmö. Det naturtrogna paret i mitten är, efter vad jag förstår, två dockor. Barnen som står runt omkring är, efter vad jag förstår, människor. Liksom de två vuxna som inte håller för ögonen på barnen, inte skriker ”pedofili!” på lösa grunder och inte startar ett Twitterdrev mot galleristen.

Jag såg den här bilden när den återpublicerades i Sydsvenskan 1999. Min vana trogen tänkte jag ”den ska jag spara!” och sparade den inte. Jag tackar en Mats Olsson som åter gjort den tillgänglig för mig. Och nu även er.

Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.

Av Kalle Lind

den 2016-04-25

i blogg

När jag var liten trodde jag att Thorbjörn Fälldin bodde i vår teve. En sävlig man som styrde landet med valkig hand, som han samtidigt manövrerade sin snugga med. Han blev statsminister 1976, den förste icke-socialdemokratiske på 44 år (om man inte räknar med semesterregeringen 1936, och i så fall på 40 år). Han skulle inta dagtinga med sin övertygelse gällande kärnkraft. Tråkigt nog för Thorbjörn förväntades han regera ihop med Ola Ullsten och Gösta Bohman, som älskade kärnkraften mer än livet självt. Så regeringen Fälldin sprack.

Och sen blev han vald till statsminister på nytt 1979. Och så blev det nån ny spricka, den här gången i skattefrågan. Och så vann Palme valet 1982. Och sen dalade Centerpartiet. Ett försök att slå ihop sina valsedlar med KDS 1985 gick väl sådär, även om Fälldin på nytt blev historisk genom att vara den förste som tilläts röka hemma hos Alf Svensson med hustru.

Sen petades Fälldin från ledarposten, efter vad jag förstår under lätt förnedrande former 1985. Han hade trots allt lett partiet till enorma framgångar tio år tidigare. Men politiken kan uppenbarligen vara skoningslös även mot de som älskas.

Sen har det gått trettio år och vi har inte hört så mycket ifrån Fälldin tills han i helgen fyllde nittio och blev uppmärksammad för att han fortfarande var i livet. Förutom ett gästspel i Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes – romanen – och några såna där framträdanden som gamla partiledare gör många år efter sin avgång där de plötsligt framstår som så goda och mjuka och humanistiska (Göran Persson undantagen), så har man inte märkt så mycket av Fälldin.

Men några avtryck har han trots allt gjort. Så sent som 2010 – vid 84 års ålder – debuterade han på cd. Cd:n heter Åtabak och betyder … nånting på ångermanländska. Fälldin läser dikter av den ångermanländske bygdepoeten Nicke Sjödin. Den som minns Fälldin, vagt eller tydligt, förknippar honom kanske inte med den sinnlighet som ryms i poesin. Men man blir aldrig för gammal för att överraska. Den bifogade dikten nedan heter ”Sängvätar’n”.

en gammal statsminister reciterar bygdepoesi

Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.

Av Kalle Lind

den 2016-04-17

i blogg

Jag vill vara Hemulens gruva och din Hallandsås och sen
vill jag ge din knubbsäl snuva tills min gjutform fylls med tenn
Jag vill gömma din Assange i min obskyra ambassad
Jag vill föra Fredrik Reinfeldt in och ut ur Rosenbad

Det började surras om Ola Aurell för några år sen. Det kan ha varit någon bland mina kamrater inom ståuppkomiken som nämnde honom, eller så kan det ha varit någon av mina förtrogna i vispunkbranschen. Han står med ett ben i vardera lägret och känner sig troligen inte hemma nånstans.

Ola Aurell gör osmakliga skämt med rim och melodi, och plötsligt framstår de inte som riktigt lika osmakliga. Han sjunger om att älska med en kvinna som är så gammal att hon i princip är död, om att låta Gunde Svan dö i en cell på Fort Boyard, om inavlade människor på landsbygden och om den gamla pojkdrömmen att få knarka och bli kriminell. Det låter inte riktigt så rått som det är när det rimmar.

Det finns en dålig del av landet
som man lämnar om man kan det
och den delen heter landet
och den ligger här och var
Där har de granbevuxna hagar,
bidragstagare som jagar
Där har mor och dotter samma karl till far

När jag började intressera mig för humor – på åttiotalet – var roliga låtar ännu ett självklart inslag i humormixarna. Hasseåtage excellerade i rim och meter, Povel ska vi förstås inte prata om, Galenskaparna slog för håken ihop sig med ett barbershopgäng från Chalmers, även en tämligen rå och hipp late night-show som Lorry hade på ett självklart sätt en rolig visa i varje program. Med Glenn Killing försvann det där. Jonas Inde gjorde för all del några knasiga dansbandspastischer som Loke Martinzon, men vid det laget började man få en känsla av att nynnvänliga melodier med kul texter var en smula obsolet. Dammigt. Mossigt. Farfarshumor.

Att klippa gräs är som att ge barn cigaretter
– om man gör det jämt så undrar folk vad man får ut av det
Att kratta löv är som att skenavrätta letter
– det var inget Stalin gjorde själv, han bara lät det ske

Men att bli kär
är som att ge sig ut och gå
och se en gräsand och ta med den hem och knyckla ner den i en tom kastrull
Det händer oftare när man är full
Men ganska sällan ens då

Visst, det fanns sånt som Just D som rörde sig i gränslandet mellan skämt och topplista. Wille Crafoord och Pedda Pedd visste hur man rimmade ”trappan” på ”den där rapparn” eller ”slå sej ner på marken” med ”och öppna en stark en” så att det kändes lite välfunnet. Och sånt som kanske inte kändes så hippt men ändå var gediget – Ronny Erikssons Euskefeurat, Rally i P3 – fortsatte att utforska musikalisk humor och ibland få till det.

Men det som förr kallades kuplett – satirisk eller allmänhumoristisk sång avsedd att framföras på scen och locka till skratt – lyste med sin frånvaro under 90- och 00-talen. Sen kom Henrik Dorsin. Och sen kom Ola Aurell. Och plötsligt började det kännas kul igen.

Jag skulle raka hela huvet och sen låtsas
att jag ville ha det så
Jag skulle komma till kontoret klädd i mössa
och sen behålla mössan på

Jag skulle dricka mer för att slippa känna hur jag mår
Jag skulle gömma mig där inga blickar når
Jag skulle gråta med en öl i garderoben
om jag tappade mitt hår

Ola Aurell verkar i en tradition från Tom Lehrer, Stefan Demert, Cornelis och ovan nämnda. Han är mindre inne på pastischen och parodin, där Povel eller Claes Eriksson gärna rört sig, utan sätter hellre egna gnolvänliga melodier till texter som hade kunnat fungera på egna ben. Spaningarna är inte alltid originella – att folk är inavlade på landet eller att finnar är macho – men utgör heller inte hela poängen. Det är ordvalen, de oväntade rimmen, de överdrivet styltiga formuleringarna som skapar humorn. Kombinerat med dårens gravallvarliga uppsyn och den moderna humorns närhet till svärtan.

Intet har Finland av smoothies och vackert väder
Int’ solbrända karlar i modemedvetna kläder
Int’ sådant som tvål, int’ nå’ mänskliga relationer
och annat som folk har i bögigare nationer

När jag fyllde fyrtio recappade jag mitt liv och uppehöll mig, möjligen oproportionerligt, länge vid den antiknarkgrupp jag var med i som trettonåring: Snacke-12:an. Vi träffades på onsdagskvällar i samma skola som vi genomled våra dagar i, lärde oss väldigt mycket om hascholja och butangassniffning och avslutade kursen med en studieresa två varv runt Christiania. Därefter bad jag Ola komma upp på scen och riva av ”Knarkaren”, en skildring av hur en knarkare kommer till en bunte tolvåringar för att lära dem om knarklivet:

Han kom i gäng, han tog sig upp
Han gjorde årtiondets kupp
Han blåste bossen på en billast kokain
Och det var vapen och vita kostymer och gul Ferrari och mousserande vin
och det var stålar och brudar och vänner i varje bar och i musikindustrin
Och fröken sa: ”Det där kan kanske tyckas låta bra”
Och då svarade knarkaren: ”Ja”
”Men sen”, sa hon, ”förstod du snart att knark var skräp för dej!”
Och då svarade knarkaren: ”Nej”

Jag tyckte det kändes som ett självklart inslag i en exposé över mitt liv. Inte för att knarket har haft så fruktansvärt stor roll i det, utan för att den där låten sammanfattar så mycket av det jag ägnat mitt liv åt: tillbakablickar, cynism, humor och rim.

Hur man gjorde reklam.

Av Kalle Lind

den 2016-04-13

i blogg

I televisionens barndom slog sig tre män ihop för att göra små satiriska animerade filmer: Jan Hemmel (producent), Åke Arenhill (manus) och Per Åhlin (teckningar). Samtliga bar skägg och gör det faktiskt fortfarande. Tillsammans innehar de nu den aktningsvärda åldern 261 år.

Åhlin och Arenhill visste vad de pratade om när de gjorde den lilla filmen ”Hur man gör reklam”. De hade båda försörjt sig inom gebitet, Åhlin som tecknare, Arenhill som dekoratör och copywriter. Filmen ansågs så på pricken att Bonniers gav ut en bokversion 1964.

Den ironiskt pedagogiska texten börjar hos Ohlsson, som ”den empiriska vägen skapat ett maskinföretag”. Företaget har producerat en ny traktor och därför vill Ohlsson göra reklam. Ohlsson kontaktar således en reklamfirma. Där träffar vi till att börja med på THE MARKETING CHIEF:

Han är en seriös man, crew cut och clean shaved. Han bär oinfattade glasögon och är civilekonom. (Han läser Beckett när han är deppad för att få en ljusare syn på livet.)

Marketingchiefen ”måste kontrollera att Ohlssons traktor SER UT som en traktor, att den FUNGERAR som en traktor och att den ändå på något sätt SKILJER SIG från andra traktorer”. Det sista innebär att ”produkten har en PROFIL eller en IMAGE”.

Nu inträder MEDIAMANNEN. Han är en seriös man, crew cut och clean shaved. Han bär oinfattade glasögon och är civilekonom.

Mediamannen undersöker i vilka tidningar annonserna ska införas genom att fråga sig vad slags människor som läser dem? Hur många i dess läsekrets borstar tänderna? Hur många är kvinnor mellan 15 och 20 år? Kan man kalla läsekretsen KONSUMTIONSVÄNLIG eller OPINIONSBILDANDE?

Sen inträder ART DIRECTORN:

Han är en seriös man. Crew cut o.s.v.

Art directorn ger annonsen dess MEDDELANDEFORM med hjälp av ett team ”visualizers, copymän, konstnärer, fotografer och grafiska specialister”.

Innan han sätter igång med det kreativa, gör han en MOTIVATION RESEARCH – han söker de djupaste anledningarna till att en människa EGENTLIGEN vill köpa en traktor. Detta är nämligen inte alls vad man i förstone skulle tro (att man vill plöja upp en åker t.ex.) utan kan visa sig ha sin grund i att man vill bevisa att man är viril eller att man längtar efter sin moder. En samvetsgrann Art Director går aldrig till verket utan att ha tagit hänsyn till Oidipus. Samtidigt frågar han sig: Har vi tagit TILLRÄCKLIG HÄNSYN TILL KVINNORNA MELLAN 15 OCH 20 ÅR?

Layout och illustration utformas i samråd med Art Directorn av KONSTNÄREN eller FOTOGRAFEN eller båda. Båda har studerat i Amerika, båda anser att tjurfäktningar är mentalhygieniska, och båda har en förhoppning att Ohlssons traktor möjligen kan ge dem en AWARD OF FISTINCTIVE MERIT. Det är i detta skede en fotomodell kan bli aktuell.

Så uppstår dock vissa förskjutningar i planerna. Firmans KONTAKTMAN blir uppringd av Ohlsson själv:

Ohlsson meddelade att han gärna ville att Kontaktmannen skulle komma över ett slag och prata. Det var nämligen så att Ohlsson har en sekreterare som (som han uttryckte det) var väldigt piffig på att hitta på text, och nu hade hon skrivit en slogan (det var väl slogan det hette?), som var väldigt bra. Och Ohlssons systerson, som alltid hade varit road av ritning, hade ritat av traktorn så att den var mycket lik, så nu undrade Ohlsson om inte reklambyrån kunde snitsa till det hela lite under morgondagen – för han vill gärna ha in annonsen på tisdag. Sa han.

Kanske är det Mad Men, kanske är det den cykliska tiden, men byt ut enstaka detaljer och det hade lika gärna kunnat stå 2016 på försättsbladet.

Bodes bögbitar och Lillemors lesbolåtar.

Av Kalle Lind

den 2016-04-06

i blogg

Johnny Bode – myten och mytomanen – har avhandlats noggrant i det mest fullpackade avsnittet av podden Snedtänkt. Jag och Gustaf Görfelt, ordförande i Johnny Bode-sällskapet, började med en bortskämd spoling i Falköping och slutade med ett trött fyllo i Malmö sjuttio år senare. Längs vägen hann vi nämna stulet bordssilver hos Gösta Ekman d.ä., Karl Gerhard-föreställningar iförd hakkors, tvångssterilisering, omyndighetsförklaring, Jimi Hendrix, stulna porromaner, operettkarriär i Österrike, utvisning ur minst fyra länder, påstått prostituerade hemsamariter, maniska skov iförd leopardpäls samt, förstås, porrplattorna som blev den mycket begåvade kompositören Bodes mest hågkomna bidrag till kulturen.

Ändå skrapade vi bara på ytan av ett späckat liv. Den närmast mytomspunna biografin Jakten på Johnny Bode – stulen på minst två bibliotek och slut på förlaget – är så informationstät att nästan varje mening rymmer ett spektakulärt påstående som man vill gräva vidare i. Nöjesjournalisten Ingmar Norlén gjorde det närmast till en livsuppgift att följa Bode i de kringelikrokiga spåren genom nittonhundratalet. Han hittade en jädra massa. Ändå anar man att det finns en historia till under varje uppgrävd historia.

1968 tog Johnny Bode den lovande kuplettprimadonnan Lillemor Dahlqvist under sina vingars beskydd. Det skadesköt henne så att hennes egen karriär aldrig kom att lyfta, men märkligt nog förlät hon honom flera gånger om. Inte bara sjunger hon på Bordellmammas visor och ett par av uppföljarna; de spelade också in varsin singel med homosexuellt tema och med Bodes låtar.

De båda skivorna verkar ha haft de officiella namnen Visor för homosexuella respektive Visor för lesbiska (ja, jag vet att lesbiska också är homosexuella, men Bode var ingen identitetspolitiskt orienterad människa på det viset). Porrförlaget Rondex, som gav ut en del av Bodes övriga porrvisor (han ställde förstås förlagen mot varandra för att maximera förskotten), gav ut dem. Givetvis också i tysk version (även Bordellmammas visor spelades in på tyska. Samt danska. Och engelska. Och säkert fler språk än så.)

Det första som slår en vid en genomlyssning av Bodes båda bögbidrag – ”Achilles klagan” och ”Vi är inte som andra vi” – är att de är helt befriade från porr. Texterna från Bordellmammas visor och dess uppföljare får ju kinderna att blossa även på en modern lyssnare (”Styrman kommer jämt om hösten/och då har jag alltid trösten/smeka Janssons jättestora kuk/Först jag honom alltid bjuder/provknulla mitt nya luder/Är han nöjd, ja, då tas hon i bruk!”).

De båda bögvisorna, insjungna under Bodes mest etablerade alias Johnny Delgada, är av helt annan art än horvalserna. De är närmast propagandasånger för rätten att leva som man vill. ”Achilles klagan” är för all del ett pekoral, en storslagen dramatisk historia om en förbjuden kärlek som kräver ett offer för att kunna levas ut:

De läppar som en gång så kärleksfullt lett
Snart är kalla men innan detta skett
Jag kysser dem, dina bröst, dina länder
Till dödens ö du en hälsning dig sänder

Vi trotsar den makt som har gjort att vi två
Som döda först evigt varandra få

Men att Bode – den av samhället utstötte, dessutom uppvuxen i ett tjugotal då gamla könsgränser började utmanas – står på de utstöttas sida är uppenbart. Det blir ännu tydligare i det andra spåret, ”Vi är inte som andra vi”:

Gud lär skapat man och kvinna
Evigt för varann
Men också kvinna-kvinna, man och man

Vi får nöja oss med det som är
Var och en ska alltså älska det
Som han och hon har lust att alltid ge

Låter man oss bara vara
Som vi är finns ingen fara
Och vår harmoni består

Och ännu tydligare blir det i singelns baksidestext:

Vid mitt första möte med de homosexuella tyckte jag synd om dem. De betraktades som parias, utstötta från det levande livet. De hade inte ens egna, för dem komponerade sånger. Jag erinrade mig Achilles, hjältarnas hjälte och hans vilda sorg när Patroklos, den älskade vännen fallit för Hektors svärd.

De båda sångerna han skrev till Lillemor Dahlqvist är av liknande slag. ”Vill du bli min väninna” är en ganska ordinär kärlekstext, som får laddning bara genom att den så tydligt sjungs av en kvinna till en kvinna (”Ta mig/jämt som du vill ha mig/Lova att ej bedra mig!”). Det lesbiska temat på ”Följ mej till min dröm-ö” är otvetydigt för den som kan allra minsta antik historia:

Följ mej till min dröm-ö
Du ska bli min drömmö
På Lesbos susar vindens sång

Låt oss därför leva
Eva med sin Eva
På Lesbos liksom förr en gång

Just där
i olivgröna lunder
i kärleksrusstunder
skrev Sapfo sin dikt

Just där
i Egeiska havet
är minnet begravet
av kärlekens bikt

Det är svårt för moderna öron att läsa in något pornografiskt. Tvärtom är det ju storslagna hyllningar till den samkönade kärleken utan ekivoka eller pikanta inslag. 1968 var det så suspekt att plattan uteslutande såldes via pornografiska kanaler: sexshoppar och postorder.

Den som undrar varför ett porrförlag gav ut något så icke-porrigt bör betänka att homosexualitet vid tiden fortfarande var officiellt sjukdomsstämplat och även om det var lagligt var det allt annat än accepterat. Bögar och flator fick alltså snällt söka sig till samma ljusskygga arenor som alla andra som inte fick vad de ville ha inom den accepterade heterosexuella tvåsamheten.

Man ska också komma ihåg att 1968 var en nybyggar- och upptäckarperiod inom pornografin. Allting skulle testas. Bode var först med porr-lp och med visor med uttalat homosexuella teman. Förlaget Rondex gav också ut en singel med två ”erotiska dialoger”: ”Tåg-pipp” och ”Båt-pipp”. På Youtube anges Bode som upphovsman, men enligt Ingmar Norlén är det skådespelarna Gudrun Brost (Johannes mamma) och Ove Stefansson (vars mest bekanta skådespelarinsats torde vara den här) som står för pratandet. Någon egentlig upphovsman har jag inte funnit. Om ”pipp-singeln” konstaterar Norlén lakoniskt: ”Skivan sålde dåligt.”

Jag ber om ursäkt. Det blev ett långt inlägg. Och då är det bara en fotnot i Bodes liv.

Problem med skånskan.

Av Kalle Lind

den 2016-03-02

i blogg

Mitt senaste bokprojekt, som finns i lådorna fram emot våren, heter Skånsk-svensk ordbok. Det är vad det låter som: en skånsk-svensk ordbok. Jag är helt på Jan Guillous linje att en bok ska heta vad den handlar om. Jag är betydligt mer konsekvent än han: mina böcker heter sånt som Människor det varit synd om eller Proggiga barnböcker och handlar uteslutande om människor det varit synd om och proggiga barnböcker. Guillou skriver böcker som heter typ Ondskan och som handlar minst lika mycket om hur bra han är på att simma.

Hursomhelst: Skånsk-svensk ordbok är ett beställningsarbete. Jag var tveksam inledningsvis, eftersom det redan finns böcker där olika skånska (eller sydsvenska) ord och uttryck samlats. Jag är ingen språkvetare och kände till en början att jag inte hade något att tillägga. Tills jag började gräva och rota lite och insåg att det kunde vara intressant att, något tydligare än mina föregångare, visa hur skånska ord och uttryck faktiskt använts i litteratur och musik.

Så fick jag då anledning att läsa Fritiof Nilsson Piraten på arbetstid och än en gång lyssna igenom det gamla garagebandet Problems låtkatalog. Det gjorde mig på ett himla glatt humör. Så himla glatt att jag av bara farten gjorde ett inslag till P4 Malmöhus, där jag levererar dagliga krönikor och betraktelser. Det kan man lyssna på här. Det kan ses som en grundkurs för uppsvenskar och en påminnelse för sydsvenskar hur svängig den här dialekten kan vara.

Med Karibiens paraddryck i kannan.

Av Kalle Lind

den 2016-02-29

i blogg

På Smålands nation i Lund – den vänstervridna nationen, masken i det akademiska äpplet – såldes förr om åren bara Cuba Cola. Coca Cola kom under de vänstervinande åren på sextio- och sjuttiotalen att bli synonymt med den imperialistiska draken i väst. Det var de nordvietnamesiska barnens blod man drack.

Cuba Cola, däremot, kändes väl som ett fräscht och politiskt korrekt alternativ. En lätt smak av Fidels Cohibas och Ches motorcykelolja. Fraktad direkt till nationen med revolutionsbåten Grandma. En dryck för rebeller och compadres.

Givetvis är inte Cuba Cola på något vis tänkt som en hommage till det revolutionära Cuba. Allra minst är det tänkt som något slags marxistiskt alternativ till den imperialistiska Coca Colan. Tvärtom. Det är en ren cash-in.

Fram till 1953 var coladrycker förbjudna i Sverige. Kombinationen koffein och fosforsyra gjorde den till ett fall för de styrelser och pärmbärare som hade till uppgift att skydda folket. Av någon anledning hävdes dock förbudet. Amerika var i ropet. De hade vunnit kriget och gett oss jeans och chewing gum och bilar med vingar. Folket ropade efter kombinationen kolsyrat vatten, socker,
färgämnen, citronsyra, fosforsyra, natriumbensoat och koffein.

Innan någon flink importör hade hunnit ta in den efterlängtade Coca colan var Malmöföretaget Saturnus på fötterna. De hade tagit fram en egen cola. De gav den en etikett i den amerikanska flaggans färger och döpte den efter den karibiska ö där amerikanska miljonärer tillbringade sina semestrar med att smörja marionettledaren Batistas korrumperade system med dollarsedlar. Cuba cola fanns att köpa i svenska butiker innan Coca colan äntligen nått oss och även svenskar fick känna den sötsliskiga smaken av frihet.

Men även om Saturnusbryggeriet aldrig varit organiserat som kolchos har det förstås varit mer kommunistiskt korrekt att stötta en lokal småhandlare i läskeblask än att pumpa in ännu några cent i den amerikanska multisen. Historien är sällan svartvit men ofta lärorik.

Miss and Mrs Sweden (1969).

Av Kalle Lind

den 2016-02-18

i blogg

Jag betar successivt av filmer i kategorin SFSKIFKMÅEOPEMMES (Svenska Filmer Som Kanske Inte Förtjänar Klassikerstatus Men Åtminstone Ett Omnämnande På En Man Med Ett Skägg). Idag har turen kommit till Miss and Mrs Sweden, en ganska intressant samtidsslapsticksatir från 1969.

Manus: poeten, dramatikern och blivande akademiledamoten Lars Forssell. I filmens centrum: den uppburne stjärnan Jarl Kulle. I regissörsstolen: Göran Gentele, som hade några stora succéer på 1950-talet med komedier i den lite mondänare Ernst Lubitsch-Billy Wilder-genren (mest känd: Fröken April med Lena Söderblom). Miss and Mrs Sweden var något av en comeback för Gentele, som i mellantiden ägnat sig åt operaregi, och hans sista film innan han dog i en bilolycka 1972.

Målet för satiren i Miss and Mrs Sweden är, utan inbördes ordning:

den kolorerade veckopressen i allmänhet
tidningsförlaget Åhlén & Åkerlund i synnerhet
borgerskapet
salongsbolsjevismen
den vanliga bolsjevismen
moderniteten
det gamla och slitna

Jarl Kulle spelar Leif Mix, chefredaktör på Vecko-Hatten. Han gör entré i cape och repliken: ”Man måste följa med sin tid om man är redaktör för en modern tidning”.

Skämtet att redaktionen är så nerlusad med speglar att ingen någonsin hittar in och ut varieras, om än inte så kreativt.

På bilden ser vi Meg Westergren som Kulles sekreterare. Han säger: ”Tack för igår, älskling!” Hon svarar: ”Det var inte jag igår.”

Kulles roll lär ha byggt på Mischa Katz, en av många legendariska och legendomsusade chefredaktörer inom Bonnierkoncernen (det är lättare att bli legendarisk i ett hus där så många kan skriva ner och trycka legenderna). Katz var chefredaktör på Vecko-Revyn och en av dem som var med och gjorde det Bonnierägda Åhlén & Åkerlund till en framgångsfabrik. Det skedde inte minst med hjälp av ungflickshud.

Miss and Mrs Sweden kretsar i hög grad kring utdelandet av ett skönhetspris – ”ett skönhetens Nobelpris” enligt Koncernens direktör (Sven Lindberg) – vilket gör att filmen kan visa upp en massa ungflickshud samtidigt som den driver med dem som visar upp en massa ungflickshud.

Samtliga flickor som visar upp sig under catwalken är intresserade av ”dans och promenader” och har som favoritförfattare Dostojevskij.

I en cameo som jurymedlem ser vi för övrigt Lennart Swahn, programledare på Sveriges television och flitig besökare av platser där man kunde träffa på pressfotografer.

Upplägget med skönhetstävlingen ger satirikern Forssell möjlighet att visa upp interiörer från olika samhällsskikt. Hos societeten hittar vi fru Rose Persson-Silvergrå (Gunn Wållgren) som dricker draja till frukost, vill att dottern ska kalla henne syster och skäms för sin vulgäre make: ”Åh vilket lidande det är att vara av börd som jag – och så vara gift med en porrförläggare!”

Porrförläggaren Porr-Persson (John Harryson) är för övrigt en av Koncernens ”förnämsta subförläggare”. Det mer än antyds att porrförläggaren i själva verket är ”fikus”.

Medan fru Persson-Silvergrå desperat vill att dottern ska vinna, och därmed sprida stjärnglans också åt modern, sitter ett socialistiskt kollektiv i en jättevilla på Lidingö och planerar att paja hela den kapitalistiska tillställningen. ”Vi ska underminera denna prostitution som är en förolämpning mot kvinnors likaberättigande”, säger en av karlarna i kollektivet. Det är också han som skäller ut en av sina manliga kollektivkamrater för att han varit ensam på muggen: ”Det gör detsamma vad du gjorde, du njöt i alla fall en stunds borgerlig lust på huset!” (Han har rätt: kollektivkamraten har suttit där och smygläst Kalle Anka & co.)

Kollektivet dressar upp en av sina tjejer till deltagare – oklart varför – medan resten protesterar utanför tävlingen.

Slängarna mot de självrättfärdiga kvasisocialisterna är väl så hårda som de mot den kolorerade veckopressen. När resten av gänget sover sin kollektiva sömn på den gemensamma golvmadrassen smyger två av dem iväg för att på njuta av ytlig natur och dekadent skönhet: ”Solen är väl i alla fall inte borgerlig?”

Kollektivisterna – som förstås spelas av originalensemblen till musikalen Hår – är förstås också självgoda och aningslösa. När en elektriker kommer på besök och berättar att det bor lika många hemma hos honom i hans risiga tvåa på Söder så säger kollektivledaren häpet: ”Har arbetarklassen börjat leva i kollektiv nu också?”

Som tidsspegel är Miss and Mrs Sweden – som väl framgår – rena gottebordet. Som komedi har den sina brister, särskilt när den inte kan bestämma sig för om den är sofistikerat ironisk eller pang på rödbetan-slapstick.

Men i sina stunder är den ganska inspirerad. Inte minst i interiörerna från den hippa nattklubben Lord Byrån visar Gentele att han behärskar filmmediets möjligheter.

Vänsterhumor del 5: Naggen.

Av Kalle Lind

den 2016-02-17

i blogg

I nittonhundratalets begynnelse var skämttidningen den viktigaste distributionsformen för det vi idag har poddar, bloggar och Twitter till: mer eller mindre fyndiga och mer eller mindre syrliga samhällskommentarer. De flesta av skämttidningarna var politiskt otydliga, men somliga hade en tydlig värdekonservativ eller liberal tendens. Mest väsen på vänsterkanten gjorde Naggen. Den skapades av poeten Erik Lindorm 1912 och jävlades med kyrkan, militären, kungahuset, sedlighetsförespråkarna och Sven Hedin. Ur tidningens varudeklaration:

Naggen ämnar inte lägga sig vid svenska folkets bröst och lyssna till vad de bäst vill ha. Det gör ju alla andra tidningar, de överbjuda ju varann när det gäller att vara kundkretsen riktigt till lags. Icke så Naggen. Naggen ämnar icke krusa någon och tar inte emot befallningar från något håll. Naggen skall bli Sveriges olydigaste tidning, fritt och obunden skall den kämpa för vad den anser vara rätt och vackert här i världen.

Det finns onekligen en aggressivitet, en passion, ett djupt känt patos i många av tidningens bilder:

Flitigaste leverantörer av bilder var Ivar Starkenberg, som även målade flera av den unga socialdemokratins valaffischer, konstnären Eigil Schwab samt Oscar Jacobsson, som med serien Adamson skapade vad som väl fortfarande är Sveriges största serieexport.

Den stumme Adamson, som skapades för tidningen Söndags-Nisse, blev så småningom också Svenska Serieakademins prisstatyett. Även om Adamson-stripparna många gånger är påfallande svarta och bär på ett agg mot livets grymheter, så var Jacobssons bilder för Naggen än svartare:

Tidningen drevs redan från början av de unga bildstormarnas förakt mot det förstockade klassamhället och dess kyrkliga och världsliga företrädare. Tacksamma måltavlor var det påstådda hyckleriet från kyrkans företrädare:

Ännu mer frejdighet finns det i kommentarerna till tidens sedlighetsdebatt, då det debatterades om kvinnor verkligen skulle få gå ensamma på gatorna utan att tas för prostituerade och könsdelar inom konsten väckte vreden hos vänner av ordning:

Med första världskrigets lidande och den svenska konservatismens krigshets fick tidningen en extra kick och en konkret måltavla. Bilderna spänner från muntra påhopp på stroppiga adelsofficerare över makaber galghumor till ren sorg:

Det mesta av tidningens innehåll är förstås irrelevant och obegripligt idag, särskilt kåserierna. Även vi som har lite halvkoll på Verner von Heidenstam och borggårdstal och bondetåg och Per Hasselgrens staty Farfadern i Humlegården (en gubbe med ett naket barn i famnen betraktades redan då som syndigt av folk med sjukliga fantasier) kan ha svårt att hitta poängerna i texterna. Men rubriker som ”Vilken är er älsklingsmördare?” och ”Kan Jesus ligga i en skyttegrav eller icke?” ger ändå en hint om deras hädiska och uppkäftiga anda.

Dock kan man nog se ett stycke ur ett kåseri av den återkommande signaturen ”Skarpögat” (troligen tidningens redaktör Erik Lindorm själv) som hela tidningens credo:

Tiden är olämplig för det flinande och flabbande skämtet. För övrigt borde tiden alltid vara olämplig för detta, men särskilt, särskilt nu! Vi måste kasta satirens handgranater, ladda orden med hatets dynamit! Förresten, skratt må ljuda, men hånskratt! Vi måste skratta ihjäl dårarna!

(Tack till Urban Jarvid som skickade mig boken Naggen: Sveriges olydigaste skämttidning, 1957.)