Kategori: blogg Sida 33 av 99

Plankad musik.

den 2012-03-05

För tillfället jobbar jag på P4 Radio Malmöhus. Titeln är ”bisittare”. Jag ser mig lite som en blandning av Paul Schaffer och ugglan Helge. Idag diskuterade vi låtplagiat apropå ett par låtar i lördagens Melodifestivalen (det är som sagt P4): Andreas Johnsons bidrag påminner en smula om Suedes ”Beautiful ones” och Christer&Lottas ”Don’t let me down” för tankarna till en låt med samma namn, skriven av ett obskyrt Liverpoolband för dryga fyrtio år sen – vilka vi snart ska återkomma till.

Vi hade en musikvetare med i studion: Thomas Olsson. Det är ofta roligt att plocka in akademiker i såna här diskussioner därför att de gärna svarar på tvärs mot vad folk förväntar sig: på samma vis som ingen språkvetare skulle drista sig till att berätta för folk hur de ska tala och skriva utan intresserar sig för hur språket faktiskt används, så kunde vår musikvetare dementera de flesta föreställningar om vad som är plagiat och ej.

Den spridda föreställningen ”man får stjäla fyra takter från en annan bit, det säger de ingenting om” kunde han så klart avfärda rakt av. Myten har troligen sitt ursprung i, eller blev i alla fall spridd genom, Martin Ljungs ”Rock-Fnykis”-monolog 1958 (tyvärr hittar jag bara andra hälften på nätet).

I själva verket ”får” man stjäla hur många takter som helst, alternativt inga. Det är svårt att ta patent på toner som ligger bredvid varann på ett klaviatur. Det är svårt att bevisa att man uppfunnit ett ljud eller ens en kombination av ljud. För att kunna hävda att något är stulet så måste man kunna påvisa att man själv har uppfunnit nåt. Hur många populärmusikkompositörer kan göra det? Hur många konstmusikkompositörer?

Nu finns det för all del prejudicerande fall där kompositörer faktiskt har fått rätt när de hävdat att andra melodimakare plagierat dem. Ett exempel vi tog upp i programmet:

Neil Innes – även känd som Ron Nasty – var en popmakare i gränslandet psykedelia-parodi, en typisk sextiotalsfigur som blev kompis med Eric Idle från Monty Python. Innes gjorde alla Beatlespastischerna i Beatlesparodibandet ”The Rutles”, som visade sig för världen i diverse mockumentärer, mest känd ”All we need is cash” (1978). Han gjorde det så bra att åtminstone ”Ouch!” (Help!) hamnade på bootlegutgåvor med The Beatles.

Men Innes skrev även andra slags låtar, fortfarande i en komisk tradition. På ”Monty Python – live at Hollywood Bowl” – scenshowen dit Innes kallats in för att underhålla medan pythönerna bytte drag – framför han den finstämda nonsensballaden ”How sweet to be an idiot”. Melodin i den kom senare att påminna alldeles otroligt mycket om den i Oasis ”Whatever”.

Faktum är att melodierna påminde så mycket om varann att Neil Innes framgångsrikt stämde Noel Gallagher och fick loss en vagnslast pund för sveda och värk.

Det tyckte vår musikexpert inte att han var värd. Han hade krävt högre verkshöjd om han hade varit domaren.

Själv tycker jag det roliga i anekdoten är att Oasis, som skyllts för att planka och vara ett andra klassens Beatles, i själva verket plankat Beatles meste pastischmakare. Vilket snarare torde göra dem till ett tredje klassens Beatles.

Rapport från Ersboda.

Av Kalle Lind

den 2012-03-01

i blogg

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag (i förra veckan) fick ett mejl som tipsade om Henning Sjöström-föreställningen i Ersboda Folkets hus. Jag har nu fått ett mejl från samme läsare (Tobias Levander) som tog sig tid att besöka showen. Det tackar vi alla honom för. Levanders mejl in extenso:

Jag kunde förstås inte hålla mig borta, då jag råkade befinna mig i Umeå. Föreställningen var rätt välbesökt. Troligen var jag (36) den yngste i publiken. Den genomsnittlige besökaren var troligen född före 1940, vilket väl kan antyda att denna blogg inte medverkat till att få iväg läsarna till detta evenemang. [Det ska vi i och för sig inte vara så säkra på, skriver man upprepade gånger om Hyland får man räkna med att snittåldern på läsarna kan vara rätt hög, bloggarens anm.]

Föreställningen bjöd på berättelser, musik, sång och även lite dans. De medverkande var en musiker på fiol och ibland gitarr, en lite kraftig och skäggig manlig skådespelare som stod för det bondska och mustiga och en duktig kvinnlig skådespelare som stod för huvuddelen av berättandet. Till skillnad från sin manlige motspelare kunde eller ville hon inte prata bondska, vilket hade den inte oväsentliga fördelen att man kunde förstå allt hon sa utan att ha vuxit upp i inre Västerbottens byar.

Berättelserna kretsade kring människor runt Burträsket (med en avstickare till en ort söder om Krylbo, då den vitt bereste gårdfarihandlaren Necka-Kaln vid ett tillfälle tagit stambanan och försökt sälja varor söderut) vid den tid då det gamla bondesamhället fortfarande levde kvar, men moderniteten gjorde sig påmind även i Västerbotten.

Ramen var ungefär den att gårdfarihandlaren Necka-Kaln (den manlige skådespelaren i väst och plommonstop) på bred bondska inledde olika berättelser, som sedan mer detaljerat berättades av den kvinnliga skådespelaren, med olika avbrott för antingen stämningsskapande fiolspel eller sång till gitarrackompanjemang. Den församlade publiken fick bl a höra om Lars Hansson som trodde han var Messias och blev inlagd på Umedalens sinnessjukhus i Umeå, försöken att flytta huset Albertina över det isbelagda Burträsket, en berättelse som tyvärr drog ut för länge på tiden.

Mest intressant var väl egentligen den avslutande historien (som inte utspelade sig i Burträsk-området) om det äldre paret som kom i konflikt med en hänsynslös gårdsherre och inte såg någon annan utväg än att ta sina liv, en klassisk historia om grym orättvisa. Till besvikelse för den här bloggens läsare ägnades föreställningen inte tid åt de mer mustiga och bisarra berättelser Henning Sjöström nedtecknat och som Kalle redogjort för.

Det närmaste man kom var kanske presentationen av Necka-Kaln som gammal. Han hade bl a hjärtproblem och var ofta tvungen att vila på soffan när han kommit fram till ett hus. Där låg han en stund och tog igen sig. När han var utvilad kom en tarmgasen i form av en rejäl brakfis som fick fönstren att skaka. Då sade Necka- Kaln: ”där släppte trycket på bröstet. Dags att göra affärer!”

Överlag en trevlig och väl genomförd föreställning jag är glad att jag besökte, vissa logiska luckor i historierna till trots (hur kan man misslyckas med att i sitt hem hitta något vassare än en trubbig och rostig såg, om man – som berättelsen säger – samma dag striglat sin rakkniv två gånger?). Som läsare av denna blogg inser jag dock snabbt att Henning Sjöströms berättelser innehåller guld som manusförfattaren helt missade att utnyttja.

Ur arkiven: Min polska julafton.

Av Kalle Lind

den 2012-02-24

i blogg

Jag skriver nuförtiden krönikor i tidningen Faktum, de hemlösas tidning i Göteborg-Malmö.

Ibland när jag sitter och deppar över att jag på 36 år inte har hunnit göra något med mitt liv – jag har aldrig bestigit berg, sprängt casinot i Monte Carlo, korsat kontinenter på motorcykel utan ljuddämpare, slängt teveapparater från hotellrum eller ens varit otrogen med grannfrun – så slår det mig att jag en gång i tiden faktiskt firade jul på ett barnhem i Polen. Och det är det inte alla som har gjort.

Nu var det kanske inte mitt livs mest glamourösa upplevelse, men onekligen originell. Som svensk förknippar man gärna begreppet ”julafton” med myspys och ett överdåd av barrträd, mättade fetter och lösryckta bitar Disneyfilm. På den polska barnhemsmenyn, där det årets övriga 364 dagar stod potatis, stod det på julafton potatis. Dock med ett extra festligt tillbehör: kål.

Jag var medbjuden som julklappsbärare av min dåvarande svärfar, som var medlem i en välgörenhetsorganisation där ett gäng halvkristna fyrtiotalister sörjde för varsitt fadderbarn. På den tiden såg jag mig som en samhällsomstörtande samhällskritiker och samhällsförbättrare, vilket jag främst manifesterade med att bära konstiga byxor och tycka diverse.

Egentligen var jag emot välgörenhet. Jag kallade det ”allmosor” och ”smulor från den rike mannens bord” och andra saker som jag läst i en bok. Jag ansåg att välgörenhet inte skulle vara ett sätt för privilegierade att visa upp sin gränslösa godhet och att fördelningen av våra resurser skulle skötas via skattesedeln.

Det tycker jag för all del fortfarande, men ändå måste det ses som ädlare av individen att ge sina sparpengar till polska barnhemsbarn än att ge dem till polska spritsmugglare. Mina medresenärer faddrarna gjorde i alla fall något praktiskt, samlade in kläder, köpte julklappar, berikade livet för några utsatta barn. Själv ägnade jag mig mest åt att batikfärga mina jeans. Visserligen som en protest mot borgarsamhället, men ändå inte helt konstruktivt.

Med tiden har alltså min inställning fått några fler nyanser. Jag vidhåller dock att det finns olika sätt att ge. Man kan ge för att man vill och man kan ge för att visa hur givmild man är. Man kan ge i skymundan och man kan basunera ut sin godhet med megafon och harskramlor.

En av våra medresenärer på Polenresan hade drag av självgodhet. På färjan över berättade hon, högt och artikulerat, för alla som inte ställt frågan, om hur många dagar hon lagt på att samla in gåvor i grannskapet. Hon berättade inte lika högt att hon hade tid till detta eftersom hon försörjdes av sin man och ändå behövde något att göra.

Däremot berättade hon, på ett inte överdrivet ödmjukt vis, att hon minsann inte bara köpt julklappar till sitt eget fadderbarn. Hon var dessutom så empatisk att hon även hade förbarmat sig över ett annat barn på barnhemmet, trots att det barnet egentligen låg utanför hennes ansvarsområde. Hon lade inlevelsefullt ut texten om hur ”ensam och sorgsen” den lilla pojken var och hur ”stora vackra bruna ögon” han hade.

Vi hoppade till när hennes monolog fick en lite oväntad slutkläm: ”Men jag vet inte vad han heter, så jag skrev ’Brunöga’ på paketet.”

Många år har förflutit sen den där jultrippen till den gråaste delen av Polen, men jag har tänkt på den där lille pojken åtskilliga gånger sen dess. Hans öde har väckt medkänslan också i mig. Inte nog med att han var föräldralös, ensam och sorgsen och inte hade någon svensk fadder. Ovanpå det kom alltså en överklasstant från Sverige och kallade honom ”rövhål” inför hela barnhemmet.

Dags att bege sig till Ersboda!

Av Kalle Lind

den 2012-02-24

i blogg

Det var ett tag sen jag tog mig an vad jag kallar mitt fjärde barn, det vill säga den här bloggen. Av outgrundlig anledning har jag inte så mycket tid över när allt annat – nytt arbete, nytt projekt, relativt nytt barn – är överstökat. Därför värmer det mitt hjärta när läsare hör av sig med just den sortens information som alltid fått mig själv att ticka och som är den här bloggens ryggrad och aorta:

BERÄTTARFÖRESTÄLLNING

En berättarföreställning baserad på Henning Sjöströms skönlitterära karaktärer.

Det här är berättelsen om livet under 30- och 40-talet i byarna kring Burträsket i Västerbotten. Om de människor som levde här, de som inte nämns i historien, men som alla uträttade stordåd i det lilla. Om kampen för att få mat på bordet, för att få behålla de nära och kära och för att ha kvar sin stolthet. I föreställningen träffar vi gårdfarihandlaren Necka-Kaln som gärna slog sig ner i gårdarnas kökssoffor och berättade historier.

Två berättare och en musiker framför på ett personligt och livfullt sätt de vackra, otäcka och spännande berättelserna.

Onsdag 29/2 kl. 19.00
Biljett: 140 kr inkl fika.
Förköp: Ersboda Folkets Hus (Umeå) (090-) 18 00 02

Man vill ju veta: tar de också med Sjöströms historier om hur Hennings kompis ligger med en arabiska (”Safta för fan! Annars tar det eld i dig!”) eller om hur Henning nästan fylledräper sin kompis i en båt? Jag förutsätter att de plockar in den om hur Anselm producerar tarmgas, men den stora frågan är egentligen hur man lyckas komprimera ett så rikt material till en enda berättarföreställning.

Det är en bit mellan Malmö och Ersboda, men om jag bara ignorerar alla förpliktelser så borde det gå. Ses vi där?

(Stort tack, Tobias Levander!)

Ett Frankrike på västkusten.

Av Kalle Lind

den 2012-02-11

i blogg

Finge man någon gång tillgång till den där tidsmaskinen och kunde ställa in den på tid och plats, så hade jag antagligen valt att resa till SR Göteborg i sjuttiotalets slut. Det lär ha varit en, som det heter, dynamisk plats.

I ett hörn av lokalen idel rödglödgade göteborgare: Janne Josefsson, Claes Malmberg, Lennart Pehrsson (senare Debatt och Aktuellt), Lasse Brandeby (innan han blev folklig) och, framför allt, proffsbråkmakaren Frank Gunnarsson.

I ett annat hörn av lokalen: sportchefen ”Loket” Olsson.

Samtalstonen måste ibland ha varit offensiv. På ett gemytligt vis naturligtvis.

Faktum är att särskilt Frank Gunnarsson yrde upp så mycket rök och damm där han drog fram och fick så många prickningar av Radionämnden (femton stycken och ett särskilt skarpt utlåtande från nämnden) att ledningen för lokalradion lyfte ut chefen Bo Carlson, sedan denne framhärdat i att låta Gunnarsson härja. Avsättningen ledde till att personalen protesterade och i förlängningen till ”en relativt långvarig stängning av stationen” (= fyra veckor).

Frank Gunnarsson har alltid fascinerat mig. Mest för att jag, från mitt skånska perspektiv, sett så lite av honom. Jag har känt till honom i alla tider och förstått att han varit nåt i hästväg när det gällt att sprida dynga över det reaktionära Sverige.

Han var med i några minuter i första omgången av Släng dig i brunnen och gjorde mest intryck med att ha ALLA knappar uppknäppta i jeansskjortan. Jag vill minnas att han pratade om hur Televerkets nya telefonomkopplingstjänst gav grönt ljus åt alla otrogna kärringar. Sen var han gäst en gång i Måndagsklubben med Claes Malmberg och Lennie Norman, och då pratade han om hur tråkig Jerry Seinfeld var.

Inget av det lät särskilt radikalt eller samhällsomstörtande i mina öron. Fast han lät förstås arg när han sa det.

Frank Gunnarsson – den gamla klyschan om att alla heter Glenn i Göteborg bör justeras; minst lika många heter Frank – lär fortfarande vara verksam med satiriska krönikor i SR Göteborg. Sin storhetstid hade han dock kring skiftet sjuttio-åttiotal. Då gick hans program Café Apropå, samtidigt som han gjorde morgonradio. Bäggedera lär ha orsakat en och annan indignerad stroke hos den göteborgska redarsocieteten.

I en gammal ETC (11/82) hittar jag en transkription av en av de prickade sketcherna. Det bygger på att några göteborgska kommunalpampar varit på studiebesök i Calcutta. En speaker påar: ”Efter en stadig lunch på Hotell Starvation är det då dags för den första studieresan ut till en av Calcuttas många soptippar” Därefter framträder fyra vid tiden välkända göteborgska kommunpolitiker – Sven Hulterström (S), Stig Gunne (M), Werner Wessberg (C) och kyrkoherden Ebbe Hagard (M) – i dialoger av typen:

– Det var nånna magra satar.
– Hårt svinnade typer.
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Öh du, har du sett, dom äter inte bara på soptippen, dom bor här också.
– Nämen är du hungrig, lille stackare?
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Tänk på att vi är gäster här i landet!
– Har du sett sån jävla benget, va?
– Mmm, men du förstår, att du är hungrig, det är inget annat än en fördelningsfråga.

I slutet sammanfattar den moderate kyrkoherden:

Ja, den himmelske fadern har idag uppenbarat att vi moderater grovt underskattat soptipparnas betydelse när det gäller att försörja de arbetslösa skarorna i Göteborg. Låt oss tacka Gud och leda packet till Tagene-tippe istället för till socialbyrån, det skulle spara miljoner.

Och Sven Hulterström (sedermera kommunikationsminister 1985-89 och sossarnas gruppledare i riksdagen) fyller i:

Ja, om dom arbetslösa göteborgarna på samma föredömliga sätt som Calcuttaindierna åt upp stadens sopor skulle ju också de allvarliga sanitära problemen som sophanteringen utgör, lösas.

Som ni anar: det är inte den där rakbladsvassa nålfina försåtliga Oscar Wilde-satiren. Intrycket man får är snarare en påtänd Ricky Bruch i en kristallbutik. Samtidigt läser jag in en vällustig munterhet i rallarsvingarna.

I ETC-artikeln publiceras också några utlåtanden från Radionämnden, där ytterligare några Frank Gunnarsson-signerade radioinslag beskrivs. Radionämnden refererar inslag om ”moderaterna och deras Führer, utedassittaren Gösta ’Vargtand’ Bohman”, om göteborgska privatskolor där mellanstadieungarna talar om strid för ”vårt ariska folk” och högstadieungarna skanderar ”ein Volk – ein Reich – ein Führer”, och inte minst om en kostym som Ulf Adelsohn låtit sy upp av tretton tekoarbetare (”vidareutveckling av lampskärmstillverkningen i Tyskland under tidigt 40-tal”).

Man kan förstå om somligt folk – särskilt sånt folk som röstade blått – tog illa vid sig.

Om det var en rimlig reaktion av Radionämnden att göra ett särskilt skarpt yttrande, eller av radioledningen att ge silkessnöret till den chef som vägrade tysta Frank Gunnarsson, ska jag däremot låta vara osagt. Särskilt inte som Radionämnden använde sin gamla klausul om att inslagen stred ”mot avtalets krav på god underhållning”.

Att det alls har funnits ett statligt reglerat krav på god underhållning känns så här, några decennier senare, inte alldeles vackert. Särskilt som Lennart Hyland fick hålla på i några decennier utan att nånsin befinnas strida mot kravet.

Holt ruten.

Av Kalle Lind

den 2012-02-02

i blogg

I En man med ett skäggs serie ”Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög” har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: Den vite riddaren (som är en science fiction-satir), Anna Holt – polis (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och Anna Holt (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) Vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld – kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg – möter figurer från Guillous romanvärld – Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp – och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de ”pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV” omkring dem.

Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i Mannen från Mallorca, Profitörerna och I lagens namn; ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i Göta kanal. I Anna Holt – polis möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i Anna Holt möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av Anna Holt spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop Anna Holt – polis med Den vite riddaren, som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av Anna Holt – polis utspelas i princip parallellt med det första av Den vite riddaren, vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter Den vite riddaren. Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) I Den vite riddaren dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som Det stora avslöjandet, Ondskan och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou – kan då inte skildringen av honom beskrivas som ”självgod”?

3) Särskilt den första serien (i kronologin!), Anna Holt – polis, handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Ett inlägg om gammal porr.

Av Kalle Lind

den 2012-02-01

i blogg

På diverse avvägar har jag kommit över en pdf av ett gammalt pornografiskt magasin, Berth Milton seniors tidiga PRIVATE (sedermera tog hans son Berth Milton jr över porrimperiet Private Media Group och blev en av Sveriges trettio rikaste människor). Magasinet är troligen från sextiotalets slut – inga årtal finns i själva trycksaken.

Det är ett fascinerande stycke läsning. Framför allt för det genomskinliga försöket att legitimera tidningen genom att hänvisa till läkare och psykologer och medvetet rida på den våg av sexualmoralsifrågasättande som gick genom Norden under sextiotalet. I en ledare som slår knut på sig själv i sina försök att låta seriös skriver någon (gissningsvis Berth Milton Sr själv):

På något sätt vill vi försöka besvara alla de förfrågningar som kommit oss till del från så många av PRIVATEs köpare. Vi vill inte påstå att frågorna äro lätta att besvara. Tvärtom. Utan överrespekt för titlar är det bara att konstatera i hur hög grad alla de brev vi läst, avsända från de mest skilda orter i Sverige och runt om i Europa, äro skrivna av intellektuella kapaciteér. Lärare, läkare, jurister, arkitekter, konstnärer, företagsledare o.s.v., som regelbundet läser PRIVATE. Det gläder oss. PRIVATE fyller en uppgift. Superlativer som, frimodig, ärlig, emanciperad, förekommer ofta i breven.

Sen följer en utvikning om hur vetenskapen en gång trodde att de tidiga tågens hastigheter (30-0 km/h) skulle vara farliga för resenärernas ögon. Kopplingen till porr är inte helt självklar, men andemeningen är väl att folk ofta hade fel förr i världen, och därför också hade fel när de ogillade porr:

Det finns också nutida sansade kloka och erfarna män och kvinnor som utan att tveka äro helt övertygade om att en vidgad visualerotisk horisont skadar, förleder och fördärvar. Vem? Hur? När? Förunderligt är att en rad behov äro helt reklamlegala och i legiokretsar nonchockaccepterade. Ät NNs soppa och få ert dagliga vitaminbehov, drick NNs öl och må gott, rök NNs cigarretter i pausen, det stimulerar, prova NNs Wisky och relaxa. Allt illustrerat på det mest aptitretande sätt. Tydligen accepterat.

Vem kan i det läget med fog representera ett flertal (vilket) och avgöra vad fria och intellektuellt receptiva människor önskar se och stimuleras av inför den mest genomgripande och allmänt förekommande av alla drifter. Läkare och psykologer, med vetskap om och förståelse för sedan generationer tabubelagda problem, kommer utan tvivel att i harmonibefrämjande syfte alltmer receptera och rekommendera idéer som PRIVATE redan nu förfäktar.

PRIVATE anno 1960-tal var alltså frimodig, ärlig och emanciperad, enligt dess utgivare. För att ytterligare göra skriften rumsren intervjuas kompositören Bo Nilsson, vid tillfället aktuell med musiken till teveserien Hemsöborna, som tydligen också har en bakgrund i typografin:

I min egenskap av typograf beundrar jag det vackra färgtrycket och detta i förening med den intelligenta och psykologiskt riktiga uppläggningen av både tidningen och modellerna tilltalade mig oerhört.

Nilsson sammanfattar sina intryck: ”detaljerad, aptitlig och riktig”.

Hur ser då denna tidning, i princip rekommenderad av läkare och psykologer, ut? Tja, det är en massa gynekologbilder. Med bildtexter som ”jag är upplagd, är du?” Novellen ”Nordens Mona-Lisa” har lite litterära ambitioner, även om jag inte kan säga att författaren lever upp till dem:

Under tystnad lät hon mina händers upphetsning sköta den tyngda fingerspetsvandringen utefter hennes vita kropp. […] Hennes sötma och min stora, blodröda vinstock möts på halva vägen, girigt sög hon med sitt pulserande sköte på min glödande lem.

Vi hittar också ett par limerickar som inte heller riktigt motsvarar den bild av en frimodig, ärlig och emanciperad produkt som målas upp på ledarplats:

Man kan aldrig förlora
sa en flicka från Nora
Om man tänker att,
liksom jag varje natt,
det är bättre att fnaska än hora.

En fru som kom sent hem om kvällen,
sa till mannen, en hygglig och snäll en.
Du ska veta att,
jag haft roligt i natt,
blivit pippad på tre olika ställen

Visst finns här ett glapp nånstans mellan teori och praktik? Visst håller inte riktigt Berth Milthon seniors tidning det som Berth Milthon seniors programförklaring utlovar? Och visst känns inte de där limerickarna aptitligare bara för att redaktionen har fått många brev från läkare?

(Tack till Martin Kristenson och Pidde Andersson. Jag läser naturligtvis inte såna här tidskrifter själv. Som den pryde man jag är valde jag f.ö. tidningens minst detaljerade bild som illustration åt bloggposten.)

Jan-och-Skytteklubben.

Av Kalle Lind

den 2012-01-29

i blogg

För länge sen var Göran Skytte en arrogant, stöddig och självupptagen journalist med radikala förtecken. Sen la han radikalismen på hyllan och slutade vara journalist.

Som skribent var han mångordig och tryfferade sina texter med långa utvikningar om sin egen ångest eller sin egen bokhylla och inte alltid gick det att se vad dessa utvikningar hade med ämnet för texten att göra. Ibland kunde man ha överseende med det, eftersom utvikningarna gärna var intressantare än huvudämnet.

I ETC 2/1982 skriver Skytte om sitt handlande med aktier, fortfarande med kritisk och självironisk blick, under rubriken ”ETC Fifflarskola”. Några år senare hade han, delvis för sina uppdragsgivares pengar, spekulerat ihop en så god portfölj att den kritiska blicken helt försvunnit från aktieskildringarna.

Skyttes skildring av hur han säljer av aktier dagen efter inköpet för att kunna dra av förlusten, för att sen omedelbart köpa tillbaka samma aktier, är naturligtvis intressant. Ännu intressantare är den långa, och för handlingen relativt ovidkommande, redogörelsen för hur han super ihop med tre gamla maoister (ja, Skytte skriver om sig själv i tredje person):

Det blev en fest i kräftans vänkrets där de inbjudna killarna mätte kuk. Guillou och Skytte och Myrdal och Gormander. Det började med att Guillou ger Skytte i uppdrag att hämta kräftor på Östermalmshallen. Sex kilo svenska kräftor à 195: – kronor [sic!] kilot. Guillou antyder därmed att han har en lång och tjock kuk.

Skytte tar sig till Östermalmshallen och ställer sig i kön bakom en person han känner från näringslivet, koncernchefen Bengt Haak på Skånska Cementgjuteriet. Skytte förstår nu att det föreligger risk att han måste lägga upp 1.200 kronor på disken för att lösa ut Guillous kräftor. Skytte inser också att han troligen inte kommer att få tillbaka dessa pengar, när det väl blir fest och snaps och prat så passar det sig inte att kräva var och en på betalning.

Skytte beslutar sig dock för att hålla god min, han bestämmer sig för att lägga upp 1.200 och sedan inte andas mer om saken. Skytte visar därmed inför sig själv att också han har en stor kuk. Därtill räknar han med att även Guillou kommer att uppmärksamma detta förhållande.

Skyttes plan spricker emellertid omedelbart. När han fått kräftorna och börjar rota efter American Express-kortet så säger den där Stockholms-knodden bakom disken som för övrigt ser ut som en bög i likhet med alla andra Stockholms-knoddar att kräftorna går på redaktör Guillous konto. Skytte inser då att Guillou har en kuk som är mycket längre och tjockare än han någonsin kunnat föreställa sig.

Så samlas då alla till fest i den djupa Upplandsskogen. Självklart har vi inte några hattar och mångubbar, men vi har Myrdal och han är en fullkomligt magnifik uppenbarelse, han talar oavbrutet och han talar så högt att ingen annan kan höras, man känner sig som på ett torgmöte, han talar om Afghanistan (med sakkunnig betoning på andra stavelsen) och han talar om Aksel Larsen i Danmark och Deladier i Frankrike, han skall tillbringa hösten i Kina och vintern i Cannes, han näpser bokförlag och han dinerar med Buster von Platen och han har en oerhört lång och oerhört fet kuk som han oavbrutet lägger upp för allmänt beskådande på bordet mitt bland kräftorna. Vi andra sitter förstummade.

Och så är det då Gormander. Jag fattar omedelbart sympati för honom. Han verkar vara en alldeles vanlig kille, fast ovanligt begåvad. På något sätt söt och rar. Han sitter där vid min högra sida och han pillar och han sörplar och så vänder han upp sin spetsiga näsa och säger med alldeles oskuldsfulla ögon att det här är ovanligt goda kräftor och att Guillou måste lagt ner mycket jobb på att koka om dem.

Det blir då pinsamt tyst vid bordet. Alla förstår att denne stackars Gormander tror att det handlar om turkiska kräftor. För 27 kronor kilot. Sådana som man plockar upp ur ett frysfack på Konsum och tvingas koka om för att festen inte skall bli skandal. Naturligtvis är det ingen som med en min låtsas om att man fäster minsta lilla vikt vid hans uttalande. Det är som om ingen ens hört det. Man låter det passera. Men alla vet dock hur det ligger till. Han har en mycket liten snopp. En sådan där liten vit vattensnopp.

Allting går att sälja med mördande reklam.

Av Kalle Lind

den 2012-01-27

i blogg

Halvimponerade föräldrar.

Av Kalle Lind

den 2012-01-24

i blogg

Jag for på semester för en tids sen och satte då i mig Kjell ”Kee Marcello” Lövboms hedonistiska levnadssaga Rockstjärnan som Gud glömde. Jag är lutheran. Kee Marcello unnar jag mig bara på semestern; nu är jag hemma i gråslasket och läser Thage G. Petersons memoarer.

Bland Kjells/Kees hundratals anekdoter om snöiga näsor och giriga managers och Ian Hauglands långa förhud (21 kapsyler!) och kvinnor som behärskar den ädla konsten undervattensfellatio, är det en som får särskilt fäste i mig. Kee försöker regelbundet förklara för sina socialdemokratiska västerbottniska föräldrar vilket lyckat liv han lever, och de är glada så länge han mår bra. Han redogör för USA-turnéer och möten med Lemmy och Bono och mamman nickar och säger ”vad bra, Kjell”.

En enda gång märker han att mamman blir ärligt imponerad. Det är när hon förstår att Kee känner Nisse Landgren.

Det påminner mig om en föregivet självbiografisk Åsa Grennvall-serie. Seriens Åsa försöker berätta för sin pappa att hon har gett ut si och så många album, fått si och så många stipendier, fått si och så positiva recensioner. Pappan sitter ointresserat kallsinnig. När Åsa i en bisats råkar nämna att hon via Svenska Serieakademien har träffat Arne Hegerfors bror (Sture, akademiens president) tänder pappan på alla åtta: ”Det var som fan! Känner du Arne Hegerfors bror?”

Det påminner mig för övrigt också om en passage i Jan Guillous memoarer. Guillou träffar Pierre Schori – kabinettssekreterare med ett imponerande internationellt kontaktnät – på krogen för att få lite insiderinfo från verklighetens Peter Sorman. Efteråt visar Schoris livvakter för absolut enda gången nåt som liknar beundran: ”Känner du Jan Guillou?” Schori svarar: ”Självklart.”

Då hade de där livvakterna antagligen också sett sitt skyddsobjekt i samröre med diverse utrikesministrar, premiärministrar, statsministrar och diktatorer. Ingen av dem hade dock skrivit om en agent som hette Röd Tupp.

Det påminner mig dessutom om en historia ur verkligheten som en skådespelare berättade för mig en gång. Han erkände att han hade ett visst bekräftelsebehov och antydde att det berodde på att hans föräldrar aldrig riktigt noterat att han fanns.

En gång tävlade han och en kollega om vem som hade mest ointresserade föräldrar. De spelade huvudrollerna i samma pjäs. Efter premiärföreställningen träffade de respektive föräldrapar.

Min skådespelarbekant räknade kallt med att vinna tävlingen när han berättade för kollegan att hans föräldrar på frågan ”vad tyckte ni?” hade svarat ”mm”. Kollegan replikerade: ”Då vann jag. Mina sa: ’Har du bilnycklarna?'”