Kategori: blogg Sida 32 av 99

Säg minns du mig än, Don Fritiof Andersson?

den 2012-04-06

Mina tre stackars söner har alla nattats till sin fars falskklingande Taubetolkningar. Repertoaren har långsamt förändrats under åren. För Tripp sjöng jag helst ”Så länge skutan kan gå”, för mellanbocken ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” och för Tjatte sjunger jag ”Tango i Nizza”. I det sista fallet kan det vara en omedveten hyllning till pojken i fråga – han heter Fritiof i andranamn, just efter sångkaraktären.

”Tango i Nizza” (först publicerad 1938) är uppföljaren till den betydligt mer kända ”Fritiof och Carmencita” (1937). Jag lärde känna den via Jakob Hellman, som gjorde lysande tolkningar av bägge på EMI:s svulstiga ”Taube”, dubbel-cd:n som gjordes i kölvattnet efter Cornelishyllningen ”Den flygande holländaren”. Den gav ny fräschör också åt den sönderspelade ”Fritiof och Carmencita”. Plötsligt blev jag på riktigt intresserad av den där flirten i Samborombon.

”Tango i Nizza” förhåller sig till ”Fritiof och Carmencita” som Klas Östergrens Gangsters förhåller sig till Gentlemen. Det vill säga att det inte bara är en fortsättning utan också en dekonstruktion.

I ”Gangsters” får vi veta att Henry och Leo, bröderna Morgan som Klas Östergren delar lägenhet med i ”Gentlemen”, i själva verket bara var Henry (och då ska vi ha i huvudet att även Henry Morgan är påhittad av författaren Klas Östergren).

I ”Tango i Nizza” får vi veta att ”friarn med miljoner” från ”Fritiof och Carmencita” – ”det var bara skämt” (och då ska vi ha i huvudet att både Fritiof, Carmencita och friaren är påhittade av Taube).

Genom ”Tango i Nizza” fylls också en massa konturer i. I ”Fritiof och Carmencita” framstår den äventyrlige Fritiofs invit om att stanna i Samborombon och bli butiksbiträde som en stundens ingivelse, den sortens nyck som man lätt får när man dansar skrev mot skrev. I ”Tango i Nizza” förstår vi att det varit fråga om äkta, och ömsesidiga, känslor.

Argentinska Carmencita lyckas, via Paris, ”på något vis” hitta svenske Fritiof på Rivieran och förkunnar att ”mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark”. Fritiof kontrar med ”ni, den enda flicka som jag hållit kär”.

Värt att notera är att Carmencita understryker att det bara är hennes hjärta som är oskuld. Övriga kroppsdelar lämnar hon okommenterade. Vad gäller Fritiof är det mycket som indikerar att han inte sparat sin blomma.

Dels vet vi att han sov över hos en kreolska i Buenos Aires, vilket slutade med ”dråp av en neger”. Dels vet vi att, antingen innan han träffade Carmencita 1932 eller i mellantiden, han också har vandrat ”glad och naken” i Arkadien och stött på tre frimodiga och likaledes nakna amerikanskor, varav en har ”glättig min” och de andra ”jazzade på ängen och sjöng ’Oh, happy days are here again!’”

Låt oss anta att detta menage à quatre inte var alldeles oskyldigt.

Genom ”Tango i Nizza” får vi också veta ett gäng detaljer om den där tangon i Samborombon: Carmencita var bara sjutton år, hennes pappa motsatte sig relationen (”han kommer väl igen / men det blir inte den!”) och Fritiofs häst hette Marón. Det sista gissar jag dock att han enbart hette för att kunna rimma på ”Andersson” och ”Samborombon”.

Jag retade mig när jag läste Gangsters. Hela den värld som Östergren så minutiöst och levande byggt upp i sin första, med rätta legendariska, roman, valde han att rasera i uppföljaren tjugofem år senare. Jag inser att han är författaren och får lov att göra vad han vill med sina påhitt, men likväl gjorde det ont i hjärtat när han själv så osentimentalt slog sönder sina karaktärer och historier.

Det smärtade att sen läsa om Gentlemen, hela tiden med mantrat ”allt är en bluff!” ringande i bakhuvudet.

Gangsters var en utmärkt roman. Romantikern i mig önskar dock att den aldrig blivit skriven.

Med ”Tango i Nizza” känner jag tvärtom. Den gjuter nytt liv i den där sången om dragspel, fiol och mandolin som man sjöng på mellanstadiet, adderar en erotik som jag aldrig hört tidigare, lägger på nya lager av passion.

Exemplen visar tydligt att Taube och Östergren kom från två olika generationer. Taube återvände till sina karaktärer för att han inte stod ut med tanken på nåt annat än ett happy end. Östergren återvände till sina för att det störde honom att folk inte tillräckligt uppmärksammat undergångsstämningen i Gentlemen.

Fritiof och Carmencita-visorna skrevs innan andra världskriget, i en tid när idyllen fortfarande gick att tro på om man blundade med ena ögat. Romanerna om Henry Morgan skrevs i ett postmodernt tidevarv, när varken idyller eller ideologier var pålitliga, och när ett happy end blivit en förljugen illusion.

Allt detta försöker jag på något vis förklara för min ettåring medan jag gungar honom. Han verkar inte bry sig ett dugg. Däremot verkar han uppskatta tangorytmen. Hopplös romantiker, tänker jag avundsjukt.

Solstollen i solstolen.

Av Kalle Lind

den 2012-04-05

i blogg

Ett av mina starkaste åttiotalsteveminnen – och därmed starkaste minnen alla kategorier – rör Ola Ström, Samantha Fox och en nedsutten strandstol. Det var i det med tiden kritiserade och skandalomsusade, i samtiden högst okontroversiella, sommarlovs-och-toplessprogrammet Solstollarna som Ola och hans parhäst Per Dunsö bjöd in korsettpopsdrottningen Samantha Fox för att a) sjunga sin aktuella hitlåt och b) fnissa generat när Ola Ström klädde ut sig till Ulla-Bella.

Jag minns hur tidningen Arbetet – en Malmötidning vars relation till SVT Malmö inte var helt professionell eftersom tidningens nöjeschef jobbade parallellt på Lasse Holmqvists redaktion – ägnade ett mittuppslag åt Per&Olas intervju med Fox. Det var, enligt uppgift, ett jättebra samtal som blev ännu bättre när Ola Ström helst spontant trillade igenom sin solstol och Fox lika spontant fnittrade till.

Sen visade det sig att ljudteknikern inte fått med samtalet på band. Det var så klart omöjligt att göra om. I Arbetet beskrevs det hela som en katastrof. Proportioner var inte nåt som dagspressen sysslade med på åttiotalet heller.

Jag minns också att gänget bakom Solstollarna försökte rädda vad som räddas kunde genom att köra trillagenomstolenögonblicket stumt på de monitorer som fanns här och var i Solstollarna-scenografin. Jag hittar det inte på Youtube, men minns att det inte kändes lika roligt som det hade beskrivits i tidningsartikeln. Men det gör ju sällan samtal utan ljud.

Jag minns också hur min klasskamrat Martin Ripa – jag vet inte om ni har nåt förhållande till honom, han flyttade till Timmernabben sen och sommarjobbade med att binda klubbor på Nordchoklad – satt i matsalen och berättade mycket inlevelsefullt att den där ljudteknikern hade ”blivit friställd”. Jag minns det för att det var första gången jag hörde ordet ”friställd”. Jag förutsätter att en elvaåring som använder ”friställd” snarare är son till nån som friställer än nån som blivit friställd.

Som vuxen har jag blivit lite bekant med anställningskulturen på SVT. Jag har också fått lite inblick i hur tillvaron har framlevts bland SVT-anställda under programbolagets gulddecennium. Med denna insidekunskap i bakhuvudet vågar jag alltså gissa om incidenten i fråga:

1) ljudteknikern var med stor sannolikhet full/bakfull/full och bakfull,

2) han blev troligen inte alls friställd eftersom ingen nånsin blivit friställd från SVT. Eventuellt fick han sitta och sortera gem i ett dunkelt hörn av nån bortglömd korridor, men troligare är att han blev mellanchef.

Verkligheten överträffar tramset.

Av Kalle Lind

den 2012-04-03

i blogg

Under 2011 skrev jag och min vän och kollega Kristoffer ”Kringlan” Svensson en roman, en vildsint historia kallad Blandfärs. Den tar sin utgångspunkt i en Icabutik och ett charkuteri, men eftersom ingen av oss var så välbekant med de ställena ville vi addera några miljöer som vi bägge faktiskt är bevandrade i:

1. Lunds universitetsvärld

2. Möllevångens krogvärld

3. Sveriges Radio, Malmö

Jag gjorde under ett antal år programmet Hej domstol!, som avlöstes i tablån av programmet Pang Prego, där Kringlan kom att bli en i redaktionen. Vi vet alltså bägge väldigt väl hur det ser ut i Malmös radiohus, var toaletterna ligger, var man enklast hittar Mats Nileskär, hur man smidigast kommer upp till P3-korridoren utan att behöva stöta på några chefer. Etcetera.

Vi skrev sålunda in en radiojournalist i handlingen. I Malmö finns inga journalister på P3, så hon fick jobba på P4. Jag hade några gånger varit gäst i P4:s morgonprogram, varför det på nåt sätt kom till oss att journalisten skulle jobba på P4:s morgonprogram.

Vi konstruerade också en chef. En riktigt usel och eländig chef som jämt och samt sätter käppar i hjulen för de högtflygande journalistiska planerna. Eftersom kanalchefen på Radio Malmöhus på vår tid var en man så gjorde vi chefen till kvinna. Så att ingen skulle få för sig att de var utpekade.

Döm om min förvåning när jag för en månad sen upptäckte att jag jobbar på P4:s morgonprogram. Och att chefen numera är kvinna.

För er som undrar: ja, det har blivit en del att förklara. ”Öhm, nu är det så att … om några veckor så kommer jag ut med en bok och … ja, hrrm … den skulle kunna vara inspirerad av att arbeta med er … men det är den inte … hrrrm.”

En bitråd i romanen gäller en hysterisk hönsfarmare som är livrädd att hans hönor ska framställas i dålig dager i ett radioreportage. Idag ringde vårt programs hf-reporter – reporter på fältet, för er utanför radiovärlden – till en hönsfarmare för att göra lite äggreportage inför påsken. Denne vägrade dock vara med sedan hans hönsfarm framställts i mindre smickrande ordalag i förra påskens äggreportage.

Det hela gör mig något illa till mods. Romanen handlar också om köttfärs som eventuellt innehåller människa. Jag vill ogärna att verkligheten ska hinna ikapp författarnas fria fantasier fler gånger.

Tempelbolare.

Av Kalle Lind

den 2012-04-03

i blogg

En mejltråd som jag har suttit och tjyvläst kom på diverse kringelikrokar in på begreppet ”tempelbolare”. Det ska erkännas att jag under mina studier i bilbelkunskap bara verkar ha skummat igenom 1 Konungaboken i 1917 års översättning:

Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika. Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där, vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid. (22:45-46)

Vad pysslade då dessa tempelbolare med? Av allt att döma samma sak som tempeltärnorna. Den danska översättningen är – paradoxalt nog – något begripligare för moderna öron:

De sidste af Mandsskøgerne, som var tilbage fra hans Fader Asas Tid, udryddede han af Landet.

”Bola” är alltså en i den långa raden synonymer för det där verbet som leder till lycka och olycka. Från medellågtyskans bôlen kom det in i svenskan, där det kom att bli särskilt vanligt under sextonhundratalets häxprocesser då kvinnor som misshagade patriarkerna antogs ha bolat med djävulen.

”Tempelbolare” var alltså den grupp människor – och huruvida detta var ett yrke eller bara en hobby låter jag vara osagt – som bedrev otukt i templen, gissningsvis med religion som orsak/ursäkt. Fader Asa var uppenbarligen mer tolerant med det här skicket än hans son Josafat kom att vara.

Att ”bola” – och ännu mindre ”tempelbolare” – inte längre är i svang i den allmänna vokabulären, indikeras bland annat av att en googling snart ger träff på ”bola mamma”. Vilket alltså inte har nåt med varken Oidipus eller förortsslang att göra utan verkar vara ett inslag i den särskilt aktiva subgenre inom new age som rör graviditet:

Den mexikanska bolan eller graviditetspinglan är ett vackert smycke för gravida. Inuti smycket finns en liten xylofon på vilken en liten boll dansar runt och avger ett speciellt svagt ljud när kvinnan rör sig. Genom att bära smycket långt ner på magen kan barnet höra ljudet.

Och hade ”bola” gett allmänheten samma associationer idag som på 1600-talet så hade kanske inte Ulricehamns strumpfirma Bola haft adressen Köttkulla.

Tack för tipsen, Stubb!

Av Kalle Lind

den 2012-04-02

i blogg

Egentligen läser jag ju bara tidningar tryckta på rosa papper när jag lånar muggen på olika produktionsbolag, men jag gjorde ett undantag när jag häromdagen råkade stjäla grannens Dagens industri.

I denna till tidning förklädda valium skriver var tredje vecka Finlands Europa- och handelsminister. Han heter Alexander Stubb och ser ut att vara en glad lax. Man antar att han tar av sin dyrbara tid för att skriva i en svensk dagspublikation för att han tycker det är viktigt att redovisa de beslut han är med och fattar och den politiska process som leder fram till besluten.

I sin senaste krönika ger Alexander Stubb oss tio tips på hur man bekämpar jetlag. Jag förstår inte hur jag fram till nu har kunnat klara tillvaron utan Alexander Stubbs visa vägledning. Jag känner mig som Saul, av ljuset vorden en Paulus.

Bland dessa tio tips, det särskilt skimrande guld som blev kvar efter Alexander Stubbs noggranna vaskning, hittar vi:

2. När du reser västerut, lägg dig tidigt och vakna tidigt.

3. När du reser österut, lägg dig sent och vakna sent.

4. Motionera minst en timme varje dag. Bäst är att göra det på morgonen.

10. Håll dig vaken när du kommer hem. Lägg dig först till kvällen.

Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort det kompletterande tipset: ha total kontroll över din kropp och din tid och var gärna övermänsklig.

9. Ta en 20 minuters tupplur.

Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort att säga när man ska fasa in den där tuppluren, som man tydligen bara kan ta när man känner för det.

1. Planera resan väl. Undvik långa väntetider på flygplatsen.

7. Satsa på nattflyg. Se till att flygbolagen har bekväma säten och sängar.

Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort extratipset: ha gärna obegränsat med pengar, helst någon annans.

5. Undvik alkohol. Amatörer dricker sprit på arbetsresor.

6. Drick vatten och ät hälsosamt. Du behöver inte stoppa i dig allt som bjuds.

Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort att också leverera tipset: var inte rädd för att ta betalt av svenska tidningar för att skriva till nonsens gränsande självklarheter.

I övrigt är jag som sagt oändligt tacksam att Alexander Stubb gjorde mig den äran att stänka några korn från sin digra fatabur av empiri. Tack Alexander! Nu ska jag ansöka om finskt medborgarskap för att hjälpa dig till en ny mandatperiod.

P.S. Jag höll på att glömma tips 8: ”Ät i förväg om du tänker sova på flyget. Det tar lång tid att få mat på flyg”. En iakttagelse som jag antar att de Alexander Stubb vänder sig till, människor som gör många affärsresor utomlands, aldrig själva har gjort. Vilket för övrigt gäller också resten av tipsen.

P.P.S. Alexander Stubb påpekar också, mest för att dryga ut det stipulerade antalet tecken, att ”jetlag är också en attitydfråga. Det är viktigt att man har rätt inställning till den långa resan. Visst kan det vara tungt, men om man övertygar sig själv att man klarar av det så blir det mycket lättare.”

SVT:s lajvsändning.

Av Kalle Lind

den 2012-03-31

i blogg

Min äldste son knarkar SVT Play och jag tittar med ett halvt öga medan jag läser en hyfsat spännande avhandling om ”idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934”. Barda är en återkommande favorit. Elvaåringar får ta på sig koger och skinntajts och kliva in i den där fantasytiden då det fanns värdshus och orcher. Det är lågbudget – min gamle folkhögskolepolare, numera stadsteateranställde, Magnus Schmitz dyker upp med olika dialekter i SVT:s hela peruklager – men träffar i åttaårshjärtats tjuröga.

Det som fascinerar mig mest är Karl. Karl, för er som inte tittar på Barda, är programledare och spelledare men också Barda-dramats nyckelperson och Barda-landets öron, ögon och händer. Det är honom elvaåringarna ska hjälpa att hitta olika kartor och kristallkulor, det är honom landet Bardas framtid står och faller med, det är han som rycker in och skickligt svingar sitt tvåhandssvärd och hjälper elvaåringarna ur olika lömska bakhåll.

Karl Ytterberg heter han i verkligheten. Barnen får fantasynamn – Torkel Tvärhand och Oda Orchspejare och Vide Ung och sånt – men Karl har behållit sitt privata. De två gånger jag mött honom i verkligheten har han burit samma läderbrynja som han bär i serien, därtill samma tvåhandssvärd. Nu ska det påpekas att det var i radioochteverelaterade sammanhang, men nånting sa mig att han trivdes i outfiten.

I seriens vinjett svingar Karl sitt tvåhandssvärd med både backhand och forehand och slår det sen ödesmättat med spetsen i marken samtidigt som dramatiska blixtar omger honom. Jag anar ingen som helst självironi. Genren och målgruppen kräver för all del att tas på allvar så att det inte omedelbart blir Fredde Granberg och Markoolio som vikingar, men det är nåt med Karls framtoning som gör mig full i fniss.

En sida av mig beundrar för all del människor som kan säga saker som ”vi måste hålla ihop mot svartalferna!” eller ”ni bär Bardas öde i era händer!” och låta som om han verkligen tror att svartalfer finns. Människor som går in i leken till etthundranittiotusen procent.

En annan sida av mig ser ofrånkomligen humor i att en vuxen karl så himla himla gärna vill imponera på mellanstadieungar.

Guld, rökelse och Myrdal.

Av Kalle Lind

den 2012-03-23

i blogg

Nya Filter berättar att Lasse Diding, den kommunistiske hotellägaren från Varberg som tidigare grundat Jan Myrdalsällskapet och instiktat både Lenin- och Robespierrepriset, har bestämt sig för att förvalta Myrdals jättelika arbetsbibliotek, innehållande såväl mexikansk affischkonst som tysk artonhundratalspornografi.

Lasse Diding brukar man stöta på på Bokmässan. Om inte honom själv så hittar man i alla fall broschyrer för hans tydligen framgångsrika halländska hotell, där badet är prytt med Leninbyster. På nåt vis är det svårt att inte bli lite upplivad av nåt så gränslöst daterat och politiskt inkorrekt.

Samma sak gäller Jan Myrdal. Jag har lite svårt att bli på annat än gott humör av Myrdal. Visst, han har gjort uppåtväggarnauttalanden om de kommunistiska diktatorerna, han har försvarat Khomeinis dödsfatwa mot Rushdie, han har skrivit på ett antihomoäktenskapsupprop tillsammans med Anna Maria Corrazza Bildt. Men just därför – att karln är som en obstinat obsklasstonåring med trippla bokstavsdiagnoser vid fyllda 84 – är det lätt att bli i gasen av honom.

För vi ska komma ihåg att när en, högst eventuell, kommunistisk revolution inträffar i Sverige så är Jan Myrdal den förste som får ett nackskott.

Myrdals grej är ju bångstyrigheten. Tycker du nåt, så kommer Myrdal omedelbart förklara för dig att du har fel. Han kommer också att hänvisa till nåt han läst i en gammal bok som han tillika har i sin ägo, och han kommer att vinna diskussionen genom att påpeka att han skrev om det där redan 1972. Såna har aldrig varit populära i de totalitära samhällen som Myrdal slentrianförsvarar.

Myrdal är mannen som gör vad som faller honom in. En antiauktoritär auktoritet, konsekvent i sin inkonsekvens, lojal endast mot illojaliteten.

Ett halvår efter att hans livskamrat under decennier, Gun Kessle, gått ur tiden, gifter han sig med en trettiofem år yngre mexikanska. Givetvis är han iförd mexikansk folkdräkt. Några år senare skiljer han sig. Givetvis efter att hans fru blivit sur på Henning Mankell efter att denne kallat henne ”ointelligent” i ett mejl till mäster Jan.

På bilden i Filter kan vi också notera att Myrdal vid nästan åttiofem gått och skaffat sig hästsvans. Såna var förbjudna i Enver Hoxhas Albanien, som Myrdal talade så vackert om när det begav sig.

Ett samhälle där alla är Jan Myrdal hade naturligtvis aldrig fungerat. Risken att det nånsin skulle komma en enda person som ens tillnärmelsevis för tankarna till Jan Myrdal är dock försumbar.

Nu flyttas alltså Myrdals bibliotek – hans arbetsliv och därmed liv – till Varberg där det i framtiden kommer att göras tillgängligt för forskare och, hoppas jag, intresserad allmänhet. Jag planerar att ta med mig barnen dit redan i sommar. Under resan upp ska jag förklara för dem varför de bör blir som Jan Myrdal, och varför de absolut inte bör bli som Jan Myrdal.

TILLÄGG: bara några dagar efter att det här inlägget skrevs får jag tips från vännen Fredrik af Trampe att fnurrorna har rätats ut mellan Jan och Andrea. Och inte bara det – de har dessutom börjat pippa så det står härliga till.

Ljus utlånat av Lennart Swahn.

Av Kalle Lind

den 2012-03-22

i blogg

Jag dagdrömmer ofta om att mina söner en dag ska gå igenom mina bokhyllor, haja till vid nån obskyr referens och genast gå och knacka på min kontorsdörr. Jag ska därvid lägga ner mitt arbete, luta mig tillbaka i länsstolen (NOTE TO SELF: skaffa länsstol!), slå eld på min pipa (NOTE TO SELF: lär dig röka pipa!) och säga ”Jag är glad att du frågar, min son. Det är hög tid att du och jag har ett allvarligt samtal om Carl-Uno Sjöblom” (eller vems namn de nu kommer att haja till inför vid läsningen).

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara Joakim Lindengrens serier. Dem ägnade jag en gång mycket tid åt att dechiffrera och det hade varit trevligt om det någon gång finge sin payoff.

Under åttio- och tidigt nittiotal producerade Lindengren i hög takt en handfull album där Krystmarodören och särskilt Svenska småbils- och rusdrycksförbundet var återkommande figurer. Det mer än antyddes att karaktärerna var hämtade ur verkligheten, och med dem en hel värld av åsikter, som oftast gällde ting och varumärken. För att verkligen förstå humorn i serierna var man alltså tvungen att förstå vad Joakim Lindengren tyckte om olika bensinmackar och grillsåser.

Det var nu ofta inte särskilt svårt. Det sas uttryckligen i serierna. Bra (eller ”bizarra”) företeelser: BP, ormfösarmössa med bizarra tryck, bilmodeller från innan 1969, skepparkrans, raka pipor, surkål, isterband, cocktails, rökrock, fez, ”Smoke rings” och brittiska motorcyklar. Dåliga (eller ”obizarra”): loafers, ormfösarmössa utan bizarra tryck, Pumaväskor, Wunderbaum, lightprodukter, japanska motorcyklar, arslesbyxor (utställda byxor), Siewert Öholm, Clabbe af Geijerstam och nya grejer.Sen var det nåt med Caj P:s grillsås också där jag och mina vänner aldrig blev riktigt kloka. Var det bizarrt eller ej? Vi köpte för säkerhets skull varsin flaska men lät dem stå oöppnade. (Det sista är inget skämt. Jag har vänner som under sina intensivaste Lindengrenläsarår vägrade åka med om taxin man beställt var japansk.)

Förutom regnet av varumärken med lätt patinerad aura kryllade serierna av andra, mer eller mindre begripliga, gimmickar. Alla som stånkade använde samma fras: ”Pust … pes …” Folk höll ofta händerna i en märklig töntig hundaktig pose. Ibland dök det upp en liten man med en egendomlig catchphrase: ”Vi geodeter får inte vara rädda för att bära”. Emellanåt förekom också en karaktär med ett stående epitet: ”Brita, det jävla apskaftet”. I intervjuer har jag förstått att det där var referenser till Joakim Lindengrens pappas arbetsplats.

Så det får väl sägas vara ganska smalt.

Samtidigt som serierna alltså garnerades med ett internt referenssystem, var humorn ganska lättfattlig. Väldigt ofta handlade det om bajs. Kombinationen avföring och internhumor lade Lindengren lite i samma fack som de samtida Hassan- och Killinggängen. Den medvetna infantilismen. Den intelligenta dumhumorn. Det träffade mitt gymnasiehjärta med full kraft och kärleken har inte släppt.

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara den här rutan för mina söner:

Tittar man noga är alltså ett av ljusen i kandelabern nersmutsat och ”utlånat av Lennart Swahn”. Vi minns väl alla ryktet om att den verserade och något manierade, men aldrig outade, programledarprofilen Lennart Swahn – tidigt nittiotal fortfarande aktuell genom TV3:s Blåsningen – kommit in på Karolinska med ett stearinljus fastkilat i rektum.

På Bergagymnasiet i Eslöv var det mer än levande. Vissa hävdade stearinljus – oftast preciserat ”Liljeholmens” – medan en falang kunde svära på att det var en gurka – lika ofta preciserat ”Mäster Grön”.

Redan då anade de skeptiska av oss att det där var just ett rykte, men jag minns när jag stötte på den här rutan och insåg att det åtminstone var ett rykte med stor spridning. I en tid innan Flashback kunde den sortens legender alltså spridas från, gissar jag, en stockholmsk skvallervärld till Lindengren i Töreboda och Lind i Eslöv. Idag hade väl nån överambitiös flashbackare dessutom hackat sig in i Karolinskas journaler för att undersöka ryktets giltighet.

Allt detta räknar jag alltså kallt med att mina söner själva söker upp mig för att få svar på. Skulle detta inte ske kommer jag att bli gruvligt besviken.

(Jag ber om ursäkt för att skanningarna lämnar en del i övrigt att önska. Det har troligen nåt med teknik att göra.)

Ett sällan uppmärksammat faktum om kårhusockupationen 1968.

Av Kalle Lind

den 2012-03-16

i blogg

De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.

De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.

De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.

De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.

De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:

Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.

Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt ”nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju”.

Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.

För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.

Nere vid Pite älva.

Av Kalle Lind

den 2012-03-14

i blogg

Ronny Eriksson syntes för det mesta i SVT på nittiotalet. Han tillhörde Namnen i Släng dig i brunnen, han gjorde de egna serierna Lid i natt och Bondånger, han var bisittare i Snacka om nyheter och den vänstriga motvikten till Stefan Grudins karikatyr på reaktionär gubbe med Viagrafixering (att det verkligen var en karikatyr har ännu inte bekräftats från centralt håll).

Sen drog Ronny Eriksson sig tillbaka dit han kommit ifrån: Piteå. Där är han skitstor. Det första som möter en på Kallax flygplats är en gigantisk bild av Ronny Eriksson, Bo Kasper och några idrottsmänniskor från bygden.

I Piteå har Ronny Eriksson haft ett band sen 1977: Euskefeurat. Det låg på is – allt ligger på is i Norrbotten – när Eriksson turnerade som ståuppkomiker, men är på banan igen. Med rötter i nån sorts folkprogg, med texter från gränslandet mellan Karl Gerhard och Ola Magnell, med ett tilltal som spänner mellan robertbrobergskt överspända finurligheter och ett naket sentimentalt countryallvar.

Trots att jag är en svuren vän av komiken, i vilken form den än visar sig, är jag mer imponerad av Ronny Erikssons allvar än av hans skämt. Skämten blir lätt av typen ”hur mycket jag än ljuger så ljuger de mer i riksdagen” och ”nu sjukskriver jag mig för att slippa äta lunch med Sven-Otto Littorin på arbetsplatsbesök”. Även om perspektivet alltid är den norrbottniske underdogens, den lille medborgarens, pinnebergarens, så glider det lätt över i lättköpt politikerförakt.

Allvaret, däremot, är genuint. Och allra bäst är kanske Euskefeurats galghumor. Inkännande historier om folk från byn som tufsats till av centralisering och urbanisering och de där krafterna som inte ens sossarna har haft makt över.

”Gode Gud i himmelen” är en nyvorden favorit från Lurv (2007). Tyrone, en lirare i mängden, alldaglig och unik, för ordet i en uppriktig men försiktigt fumlig bön:

Gode Gud i himmelen

Kommer du ihåg mig än

fast det säkert nog kan vara tjugu år sen ungefär?

Sist vi hade nåt ihop

var väl yngsta grabbens dop

och sen dess så har jag inte velat vara till besvär

Han berättar om drömmar som sprack och fruar som stack med pick och pack, på ett språk som blandar snitsigheter med prosaismer:

Mol allen o medioker

fick jag hjälp av Jonny Walker

och tillsammans grävde vi min egen grop

Den begravde jag mig i

med lögn o svek o fylleri

och sen blev det bara skit med alltihop

Jag vet sen gammalt att jag är lättrörd, men gåshuden och rycket i ögonlocken överraskade mig ändå när jag första gången hörde sångens skoningslösa slutkläm …

Gode Gud i himmelen

Idag ska jag till läkaren

men jag lovar dig att göra bot o bättring efteråt

Jag ska följa dina bud

om du käre gode Gud

gör så att de inte hittar nånting på min röntgenplåt

… som konstlöst och sömlöst glider över från djupt mänsklig cancerskräck till precis lika mänskliga vardagsdrömmar:

Om du hör den bön jag ber

ska jag aldrig synda mer

Möjligtvis, kanhända nån gång gå på trav

Då skulle det väl va okej

med ett stalltips ifrån dej

Det vore bra men se det inte som ett krav!

Som ståuppkomiker var/är Ronny Eriksson stabil, trygg, underfundig, men kanske något farbroderlig i sin framtoning. I en tid då även svensk scenhumor fått egg och några droppar syra, kan hans gamla rutiner kännas väl mycket Piteå föredragsförening. Men han är en större textförfattare än komiker, och framför allt mycket intressantare om man i första hand ser honom som Berättare.

Då förtjänar han att nämnas i samma mening som Piraten eller Lars Molin.