Kategori: blogg Sida 31 av 99

Ylande hyenor i ett djungelsnår.

den 2012-05-08

I Morgon i P4 – lokalradioprogrammet där jag medverkar tre dagar i veckan – kör jag sen en tid tillbaka serien ”Skånska orter i populärmusiken”. Den är omåttligt populär, åtminstone hemma hos mig.

Idag spelade jag, för att manifestera att också P4 egentligen är på tok för ungdomligt för mig, en schottis från det glada femtiotalet: ”I Örkelljunga skyttepaviljong” (Örkelljunga är en kommun i nordnordvästra Skåne, främst känd för privatzoot Bengts gård).

Vi dansade i Örkelljunga Skyttepaviljong,
min tös var rund och rar å lukta ådekolung!
Sen följde ja´na hemåt, en mil å lite mer,
å sen så – nähä, de angår inte er!
Ljuveliga toner till mitt öra når
Fågelsång i träna kring en bonnagår’
Polketter hör jag än i våran lilla stuga,
jag nynnar med så smått – å då ler min kära fruga.
Håhåjaja – de var ju den vi dansade en gång,
i Örkelljunga Skyttepaviljong.

Det är, som ni märker, en ganska tidstypisk text med lustiga dialektrim som blir extra lustiga när Calle Reinholdz sjunger ”bonnagår'” på rikssvenska. Två saker är dock en smula anmärkningsvärda:

1) Örkelljunga skyttepaviljong existerar inte. Den fanns inte heller när Arne Pärson skrev sin text runt 1950. Om man inte har tillgång till en tidsmaskin och kan ta sig tillbaka till tiotalet finns ingen chans att se paviljongen – och har man tillgång till en tidsmaskin så finns det kanske ballare platser än Örkelljunga att besöka.

Så alla vi som vallfärdat till Örkelljunga för att få se den plats varifrån sångens jag gick en dryg mil för att få lite som inte angår oss, har alltså fått vända hem, bittra och besvikna över att ha blivit grundlurade av en gammal schottis.

Arne Pärson valde helt enkelt att skriva om den icke-existerande Örkelljunga skyttepaviljong för att han ”tyckte det lät bra”. Jag upprepar: han tyckte ”Örkelljunga” lät bra.

Örkelljunga. Tyckte Arne Pärson lät bra. Mycket riktigt blev han inte någon av våra stora schlagerförfattare.

2) den andra versen i visan kan, med nutida öron och ögon, framstå som lätt konservativ. För att inte säga aningen rasistisk:

Vem dansar nu i Örkelljunga Skyttepaviljong?
Där dansar bleka barn som om de tävlade i gång.
Till musik av The Harlem Boys ifrån Skanör,
som spelar ”beebop” och tango på gehör
Ljuveliga toner till mitt öra når –
ylande hyenorna i ett djungelsnår
Charmörerna ser ut som sura karameller
å flickebarnens miner är inte muntra heller
Det är en bild av vemod, ”sexappell” och nageltrång
i Örkelljunga Skyttepaviljong.

Idag hade många dragit sig för att likna bebop och annan svart musik vid ”ylande hyenor från ett djungelsnår”, men då måste vi komma ihåg att på femtiotalet var rasfördomar fortfarande oskyldiga. På den tiden visste man inte vad de kunde leda till.

Förverkliga ungdomsdröm – check.

Av Kalle Lind

den 2012-05-07

i blogg

När jag var fjorton drabbades jag av Galago. Jag hittade den på bibliotekets tidningsrum och förstod omedelbart att det här var ball, hipp, storstad, underground, punk, flum, kult – allt som inte var Eslöv, leda och killar från Löberöd som gjorde fula fingret från skolbussen.

På anarkistaffären Wapiti i Lund hittade man baknummer. Man kunde även beställa dem från tidningen. Bägge distributionskanalerna var lika opålitliga – Wapitis öppettider var helt betingade av biträdenas bakfyllor, Galagos ordning under Rolf Classons ledning var legendariskt ickeexisterande.

På åttiotalet var Galago ett tillhåll för gamla hippies, postproggare, nyavågare och folk som gärna romantiserade Berlin och Amsterdam – en sorts Imperiet i tidningsform, fast med humor. Rottrådarna löpte tillbaka till Lasse Hillerbergs subversiva Puss och den sortens frihetliga haschanarkism som i Sverige främst manifesterat sig i Gärdetfestivalerna.

Likt Ulf Lundell hade tidskriftens grundare Rolf Classon, Kerold Klang och Olle Berg skrivit dikter och sånger under almarna och varit Rimbaud i sin egen apokalyps.

Tidskriftens tecknare och teckningar – Joakim Pirinen, Joakim Lindegren, Lena Ackebo, Socker-Conny, Åke Jävel, Arne Anka, Klas Katt, Ulf Lundkvist, Gunnar Lundkvist, Max Andersson, David Nessle – kom från olika håll och spretade i olika riktningar men kändes logiska bredvid varandra. Somt var artsy-fartsy, somt var burleskerier, det mesta både och.

Under åren har Galago successivt ömsat skinn och en ny generation av navelskådare, självbiografer, genusteoretiker och neoproggare – Liv Strömquist, Mats Jonsson, Sara Granér, Pontus Lundkvist, Nanna Johansson – har tagit över sidorna. Jag träffar regelbundet människor – alltid män – som framhäver att Galago var bättre förr, när den inte var så feministisk, så queerig, så i-ditt-ansikte-vänstrig.

För egen del har jag dyrkat Galago i alla dess inkarnationer. Naturligtvis är det inte samma livlina för mig nu som under den värsta akneblomningen, men jag finner utvecklingen både logisk och nödvändig. Tack vare redaktörerna Johannes Klenell och Mats Jonsson – bägge sjuttiotalister som jag, bägge en gång räddade av Galago när småstaden höll på att kväva dem – har tidningen lyckats behålla sin subversiva fräschör utan att bli ett museum över åttiotalets subkulturer.

Det nummer som dök ner i min brevlåda idag är nummer 107. Det lanseras som ”antiborgarnummer”, häcklar adeln och Ayn Rand, lyfter fram planekonomi och poesi. På ett sätt skulle det mycket väl ha kunnat stencileras upp av en lätt pårökt Roffe Classon att krängas i samband med Mullvadsockupationen 1978, på ett annat sätt formligen osar det av 2012.

Utan att älska varje enskild serie så älskar jag numret lika mycket som jag älskar de övriga 102 Galago som står prydligt ordnade i mapparna på mitt kontor (vill nån skänka mig nummer 1-4 så mejla lagomtjock@yahoo.se).

Och ja, troligen blir min kärlek ännu något större av att jag på sidan 84 ser mitt eget namn över en text. En våt dröm har torkat. Fjortonåringen i mig har fått upprättelse.

”Valkampanjen” (1980).

Av Kalle Lind

den 2012-05-06

i blogg

Faktum var att Björn Trollman genomgått en viss moralisk upprustningsprocess. Offret hade varit mindre än han fruktat. Lisas uppblomning hade också gjort det lättare. Han onanerade inte ens längre, i varje fall ytterst sällan. Sexualitet och politik hör inte ihop, brukade han ibland skämtsamt säga och de som lyssnade skrattade vilt åt en sådan lyckad absurditet. De anade inte att det var blodigt allvar för Björn.

Bara ibland kände han hur något höll på att explodera i honom när han inte träffat Lisa på flera veckor. Ett par gånger hade han varit nära att falla för frestelser. Han hade svarat på någon partibruds tryckare och artighetsdansen hade börjat övergå till parningslek. Men varje gång hade Johan eller Nisse eller någon annan av de ständiga övervakarna haffat honom och påmint honom om spelets regler. Senaste gången hade Johan också grymtat:

– Om du inte kan hålla dej i skinnet är det bättre att du köper dej en hora, snyggt, diskret och effektivt. Partiet betalar naturligtvis.

Björn Trollman – känd från ”Herta Knutsdotters” Partikongressen – dyker upp igen. Den här gången är det partipolitiska rävspelet både smutsigare och snuskigare. Partiagenter lyckas plantera ryktet om att kvinnan som leder motståndarpartiet är ”lesbit”, lurar i en prostituerad att hon just legat med en partiledare och lockar den pompöse fackbossen till det fascistiska Spanien där journalisterna väntar med kameror.

Per Gahrton valde den här gången att inte dölja sin bitterhet utan publicerade romanen under eget namn. Hertha Knutsdotter har sen dess inte synts till. Vilket är synd, för även hon verkade veta en del om politiken. Och inte minst erotiken.

”Partikongressen” (1978).

Av Kalle Lind

den 2012-05-04

i blogg

Chris Juradotter grät medan hon häftigt försökte plocka fram Björn Trollmans allt styvare könsorgan. När hon fått ut den, stel och röd, tog hon ett steg tillbaka, hela tiden med en hand omkring den och drog sakta och mjukt huden fram och tillbaka. Med den andra handen torkade hon bort tårarna. Just när han kände skräck för att spruta på henne, släppte hon greppet, la båda armarna om halsen på honom och fixerade hans blick.

– Är det verkligen en människokuk du har, Björn Trollman? Eller en partikuk?

Citatet blir något mer spektakulärt om man får veta att det är tämligen representativt för boken, vars tema (tror jag) är den hårfina gränsen mellan politik och erektion. Romanen kretsar kring den unge hete politikern Björn Trollmans oundvikliga väg in i cynism, rävspel och konstant otrohet för att dämpa konstant byxklåda.

Och just det – Hertha Knutsdotter är för övrigt en pseudonym. Bakom namnet döljer sig Per Gahrton.

Det kanske gör det hela ytterligare något mer spektakulärt.

Det gamla massnöjespartiet.

Av Kalle Lind

den 2012-05-03

i blogg

Aaah! Minns ni? De var inget missnöjesparti – Ian Wachtmeister lekte lite med ord och så var de ett massnöjesparti! Som vi skrattade! Som vi kluckade! Som vi gnäggade! Och ändå gnäggade ingen högre än Ian själv.

Och vilka härliga budskap de hade! Min favorit är ”Förbjud förbud”, med ”Stoppa ensamheten” som god tvåa. Jag räknar till nio skyltar med paroller, varav åtminstone två skulle vara möjliga att förverkliga i praktiken: ”Ingen nöjesmoms” och ”Inga lapplisor”. ”Fri fart” är ett gränsfall, för någon form av hastighetsbegränsning, t.ex. utanför Bert Karlssons sommarhus i Grebbestad, ville väl också Ny Demokrati ha.

Och okej, ”EG-skatt” är säkert också realiserbart. Innan ”vi” gick med i unionen så fanns det ju EG-priser på krogen, så rent teoretiskt skulle det väl gå att införa EG-skatt. Eller menar de att vi skulle börja betala skatt till EG? Det är så klart högst möjligt att göra verklighet av, men exakt var det festliga ligger i det återstår för galoschdragarna att förklara.

På nåt vis blir jag lite vemodig när jag ser det här. Ny Demokrati var ett slapstickparti, med fler clowner än mörkhyade på sina vykort. De gick kanske inte att skoja bort – inte när några procent av svenska folket fick tuppjuck och gav dem riksdagsmandat – men i alla fall att skratta åt.

Nota bene: skratta åt. Även om Ian Wachtmeister själv såg sig som en skojfrisk rackare, så var det just det faktum att han såg sig som en skojfrisk rackare som vi skrattade åt. I själva verket var han ju inte det minsta lustig. En brukspatron i beppehatt. En Harry Franzén med adelsnamn.

Men hursomhelst: idag har deras mantel plockats upp av Sverigedemokraterna och de har ju aldrig gjort nån på gott humör. Vi har väl alla drömt mardrömmar om att behöva sitta ensam med Jimmie Åkesson i en lastbilshytt. Vi har väl alla kallsvettats vid tanken på att behöva konversera Björn Söder på ett cocktailparty. Jag har haft skabb som varit festligare än Kent Ekeroth.

Ny Demokrati var surrealism. Sverigedemokraterna är svartvita foton på dammpartiklar.

Man trodde ju inte att man skulle säga det när de straffat ut sig ur riksdagen, och desperat försökte lansera Owe Thörnqvist och Ricky Bruch och Pelle Svensson som partiledare (gärna utan att först fråga om de ville), men så här arton år senare så saknar man dem lite.

På samma vis som en cancersjuk saknar tiden när han bara hade hemorrojderna som plågade honom.

P.S. Stort tack till Jan-Erik Nilsson som haft vänligheten att skicka mig detta gamla vykort. Och inte bara det – jag fick också cd-kompilationen ”En massiv överdos Thore Skogman”. Fyrtiosju Skogmanlåtar! Och då finns det de som har fått rejäla snedtändningar bara på ”Rökt gök med lök”.

Nils Pålsson åt kabeljo.

Av Kalle Lind

den 2012-05-02

i blogg

I Skanör och Falsterbo, ska ni tro,

satt Nils Pålsson och han åt kabeljo

Och i stolen mittemot satt en (icke utan knot)

flicka fläckad re’n av livets bistra sot

Pappa Pålsson tuggar långsamt på sin fisk

Ängslig moder stod vid spisen med sin disk

”Säg mig, var har du hållt hus

och vem har fingrat på din blus?”

Owe Thörnqvists ”Hjalmar Bergström” har förbryllat mig sen jag var liten. På en ärvd ep, med ”Loppan” som förstaspår, tog jag del av Owes bedrövliga låtsasskånska och racertungvrickarrefrängen:

Släppa ner och hiva opp och rycka ut i snöret

Det ryker och det ränner och det rasslar uti röret

I dörrarna och fönstrena och gluggarna man hör’et:

Hjalmar Bergström!

Ett och tu och tre och fyr och hi och ho och heja!

Om ni aldrig sett en värre herre på att feja

– titta på’n och kom ihåg att detta det vill säga:

Hjalmar Bergström!

Som sjuåring fann jag texten obegriplig. Som trettiosjuåring har jag också funnit den obegriplig. Jo, jag fattar att det handlar om en Nils Pålsson i Skanör-Falsterbo, som tydligen äter torskfisk och som tydligen har en dotter som prasslat med en sotare som tydligen heter Hjalmar Bergström. Men varför i hela fridens namn har Owe Thörnqvist skrivit en ”svängig boogieshuffle” om dem?

Svaret hittade jag så klart i Myggans Nöjeslexikon. Tydligen skapades låten för Sigge Fürsts legendariska Frukostklubben: ett gäng schlagerkompositörer fick träffa och intervjua verkliga människor och sen skriva en sång utifrån deras levnadssaga. Thörnqvist träffade Hjalmar Bergström, sotare i Skanör-Falsterbo, svärson till den kabeljoknaprande Nils Pålsson. Tanken var sen att Sigge Fürst skulle sjunga de nykomponerade trudelutterna. Thörnqvists boogieshuffle var så svängig att Fürst inte hängde med. Owe fick sjunga själv. Och fick en hit på köpet.

Låten har aktualiserats för mig genom den serie jag kör i P4 Malmöhus – ”Skånska orter i populärmusiken”. Skanör-Falsterbo är två tvillingorter i sydvästskåne, Sveriges svar på Minneapolis-S:t Paul, numera insorterade under rubriken Vellinge kommun (där friheten är större och skatten lägre). En gång i tiden främst känt för sin fiske, idag mer förknippat med oviljan att lägga en spänn på ensamkommande flyktingbarn samt, förstås, för Gåsaloppet.

Gåsaloppet? undrar uppsvensk vän av ordning. Gåsaloppet! svarar Skanörborna. Varje midsommarafton samlas hela Skanör vid Östergatan för att titta på när olika sexmannalag tävlar om vem som kan ta sig 757,1 meter (dvs. 1052,3 gåsameter) på gemensam gångskida. Sex personer delar alltså på ett skidpar. Alltmedan hela sydvästskåne hejar på.

Loppet har naturligtvis urgamla traditioner. En gång i tiden var det riktiga gäss man släppte ut. Det betraktas idag som oetiskt. Det finns dock inga etiska problem med att skicka iväg några hundra pers på gångskidor. Bara estetiska.

Ifrån Tomelilla till [trinida:d].

Av Kalle Lind

den 2012-04-25

i blogg

Måndag-onsdag agerar jag sidekick på P4 Malmöhus morgonprogram. Jag ser mig som en trojansk häst som sprider obskyriteter till massan, allt under förment folklig flagg. Under förevändning att det har lokal anknytning har jag spelat några klassiker inom genren svensk sunkadelica: ”15 minuter från Eslöv” med Östen Warnerbring, ”Hälsingborg -72” med Annika Risberg (ett ödesmättat drama om en stulen resväska, signerat Torgny Söderberg) och idag Ann-Louise Hansons alldeles otroligt svängiga ”Ifrån Tomelilla till Trinidad” (eftersom det är en konstig värld så finns den på Spotify, men bör avlyssnas här).

Ann-Louise Hanson är ett av de där arbetsstona i showbizmenageriet, värd respekt mer för sin flit än sitt omdöme. Hon är den kvinnliga artist som haft flest låtar på Svensktoppen – 44 stycken – och den som gjort flest framträdanden i schlager-SM – 13 gånger – och absolut den som varit med flest gånger i schlager-SM i förhållande till antal vinster – noll. Mest känd är hon dock som Anders Glenmarks ingifta faster.

”Ifrån Tomelilla till Trinidad” är en sprudlande lallande calypsoputtrande schlagerstänkare om en fattigpojke som drömmer om att lämna sitt hårda slit på Söderslätt för att ta sig till Västindien, men avbryts i sin ”drömfantasi” av ”en skånsk tyrann / som har vården om han”. Harry Belafonte möter Ivar Lo på ett operationsbord. Tycke uppstår. Samt förvirring.

Om mina efterforskningar är riktiga är låten från början tysk: ”Zwischen Kopenhagen und Trinidad” (det kan vara så att det är ett svenskt original eftersom de tyska inspelningar jag stött på är gjorda av just Ann-Louise Hanson, samtidigt anger SR:s grammofonarkiv att det är en översatt låt). På tyska rimmar ”Trinidad” på ”Feigenblatt” (fikonblad). På svenska rimmar inte ”Trinidad” på ”näckrosblad”. Det låtsas dock inte Ann-Louise om när hon sjunger.

Ifrån Tomelilla till Trinidad

liten pojke vill dra åstad

ut i världen på äventyr

i sin drömfantasi

Ifrån Tomelilla till Trinidad

seglar han på ett näckrosblad

bort från slit i potatisland

till ett varmare land

Skrivet verkar det, som ni ser, att rimma hur smidigt som helst. Ann-Louise väljer dock att sjunga Trinidad som det uttalas, troligen väl medveten om att man framstår som eljest om man sjunger [trinida:d] (jfr [ta:cos] och [stö:vlar]). Misstanke föreligger dock att textförfattaren – Per-Anders Boquist a.k.a. Patrik – aldrig hade hört Trinidad uttalas.

För övrigt noterar vi också …

Av Kalle Lind

den 2012-04-16

i blogg

… en mycket tjusig pik – en florettstöt, ett nålstick, en sån där japansk dödsmördargrej på axeln som Sean Connery gör i Rising Sun och som får moståndaren att segna ner på en promilles hundradels nanosekund – i Niklas Orrenius artikelsamling Här är allt så perfekt (2011).

Orrenius har varit ett av de främsta skälen att prenumerera på Sydsvenskan de senaste åren. Lågmält, nyfiket och moraliskt konsekvent har han närmat sig Sverigedemokrater, flyktingar och de där frågorna som kräver komplexitet och inte gapighet. Åsikterna och människorna bakom. Siffrorna och ödena.

I ett kapitel i nämnda samling intervjuar han Pär Ström, mannen, maskulinisten, martyren. Intervjun har några år på nacken och Ström har ännu inte kläckt det epitet som han idag använder om sin världssyn: jämställdismen.

När jag läser nu minns jag att det var när den här intervjun publicerades i Sydsvenskan 2008 som jag första gången noterade Pär Ström; hans claim to fame var ett utspel om pajaspapporna i Astrid Lindgrens böcker:

Alltså, farbror Melker i Saltkråkan. Han är ju helt patetisk. Han ska laga mat en gång och häller i ett halvt paket salt. Vi har Ronja Rövardotter. Pappan är helt klart rubbad. Beter sig som en dåre, medan frun är det sunda förnuftet personifierat. Sedan har vi Emil i Lönneberga, pappan där, han är inte heller riktigt klok.

Redan där kunde Pär Ström avfärdas. Att kalla den bullrige, barnslige, kärleksfulle, stolte och djupt mänsklige Mattis för ”klart rubbad” signalerar att den som diagnosticerar har en förenklad uppfattning om världen. Och att tolka Anton Svenssons snålhet, auktoritetstro och uppfostrarnit – troligen högst genomsnittliga egenskaper bland småländska småbönder i nittonhundratalets begynnelse – som patologiska, tyder även det på grodperspektiv och tunnelseende.

Att Pär Ström ser vad han vill se, och plockar ideologiska russin ur en mångfacetterad müsli, understryks också av hans svar på Orrenius följdfråga:

Prussiluskan i Pippi då? Är inte hon ett förlöjligande av en gammeldags tant?

– Snarare ett förlöjligande av överbeskyddande myndigheter.

Retoriskt sett är det ett bra svar. Varför inte det förlöjligandet är könsbundet när Melkers klumpighet och Antons auktoritetsbrist är det, är visserligen höljt i dunkel, men Pär Ströms svar verkar i alla fall relativt påläst.

I en kommentar till den återpublicerade artikeln, berättar Orrenius i förbifarten att det inte alls var så Pär Ström svarade när Orrenius intervjuade honom. Istället svarade han ”Det är möjligt”, troligen för att han aldrig reflekterat över att världen kan vara full av nyanser och eventuellt för att han inte kände till Prusseluskan.

Det något mer pålästa svaret i den tryckta intervjun la Pär Ström till när han fick korra Orrenius manus. Orrenius var godhjärtad nog att skriva in det. I sin kommentar resonerar Orrenius om huruvida han kanske var för snäll när han gick med på Pär Ströms många ändringar.

Det var han nog. Men han tog skadan igen när han återutgav intervjun och avslöjade sanningen.

För övrigt noterar vi …

Av Kalle Lind

den 2012-04-15

i blogg

… att P O Enquist, i Björn Wimans nyliga DN-intervju, apropå repriseringen av SVT:s Strindberg. Ett liv, hävdar att:

[D]en är mycket bra. […] Och framför allt är det den enda biografiska tv-serie som har gjorts om Strindberg.

Visst är Strindberg. Ett liv mycket bra, enligt Enquist, men framför allt är det det enda biografiska tevedramat om Strindberg. Ännu mer än den är utmärkt, är den ensam på sin topp.

Med tanke på att det för inte så gräsligt längesen (2007) gjordes just en biografisk serie om Strindberg – August med manus av Peter Birro, regi av Stig Larsson och scenografi av Täppas Fogelberg – så måste vi tolka Enquists utsaga som en saftig förolämpning mot en yngre kollega. Alternativt som att Enquist är dåligt påläst i strindbergiana.

Förolämpningen blir så mycket grövre som Birro rev upp hus och helvete för att SVT Göteborg värvat Richard Hobert som regissör; enligt Birro själv hade han skrivit manus med sitt ”hjärteblod” och det skulle ingen Österlenspajas i uppknäppt vit skjorta och cowboyboots iscensätta (det skulle istället mannen som gav den gulgrå hyn ett ansikte göra).

August var enligt Peter Birro det viktigaste Peter Birro skrivit. August var enligt P O Enquist ingenting alls. Den har helt enkelt aldrig existerat. Bortklippt från fotona som i Stalinsovjet.

Och visst: i jämförelse med pappersväggarna och Paint-kulisserna i August känns ju Strindberg. Ett liv i alla fall som ett drama för vuxna och seende människor, men att den gamla serien skulle vara så monumentalt överjävla bra att den lägger den nyare i total skugga får vara Enquists alldeles egna lilla åsikt.

Men visst, han har ju skrivit den så han lär ju veta.

Begåvade människor jag känner del 12: Nanna Johansson.

Av Kalle Lind

den 2012-04-10

i blogg

Idag hade Morgon i P4 i Radio Malmöhus, där jag ingår på ett hörn, Nanna Johansson som gäst. Hon har just nedkommit med ett nytt album, Välkommen till din psykos, och jag och programledare Ebba Granath skulle samspråka om detta.

Det var inte helt oproblematiskt. Nanna och jag känner nämligen varann. Inte för att vi umgås varje dag och hela tiden, men tillräckligt för att jag skulle ta vid mig om nån ropade ”jäv!” Nanna jobbar på Tankesmedjan i P3, som jag var med och drog igång, ingick i Rikets sal-kollektivet, tillsammans med mina nära vänner, grannar och kollegor, sammanbor med Kristoffer ”Kringlan” Svensson som jag just ska ge ut roman med, och ibland är vi fulla tillsammans.

Samtidigt: albumet är värt att uppmärksammas. Det är en samling teckningar som bejakar både satiren och tramset, utan att egentligen göra avkall på någondera. Politik utan präktighet. Larv utan sökta poser. Humor som inte serveras färdigtuggad utan tvingar en att fundera på vad fan hon menar. Tre delar: Överjaget, Jaget och Detet. Där jag mest går igång på Detet – det förbryllande och det förvirrade, krockar mellan begreppsvärldar, driftens seger över viljan – som får ytterligare en komisk dimension i skuggan av Överjagets noggranna regelverk, som naturligtvis metodiskt överträds.

Det blev nog aldrig att jag underströk i radio att vi känner varann sen tidigare. Troligen framgick det ändå.

Jag har, sen jag startade den här bloggen, ibland etiketterat inlägg som ”Begåvade människor jag känner” . Därtill inspirerades jag bl.a. av Lars Forssells storartade bok Vänner, en semimemoar där han skriver om vänner han känner och vänner han bara har läst, krogkompisar vars alster han imponerats av och krogkompisar som blev för fulla för att producera några alster. Den går dessutom att lägga bredvid Beppe Wolgers artikelsamling ”Crazy, man, crazy!” där han beskriver samma tid och samma krogbord: där sitter Pär Rådström, där sitter Slas, där sitter Sven-Bertil.

Både Forssell och Wolgers skriver om begåvade människor – män – de kände. Om personerna, men förstås också om böckerna, revyerna, sångerna. En särskild laddning uppstår av att den som håller i pennan är kritiker, skribent, vän – och konkurrent.

Vad som slog mig när jag läste böckerna ifråga är att jag inte alltid vill ha de objektiva, sakliga, distanserade analyserna. Jag vill också kunna förstå de mellanmänskliga sambanden, de som är oundvikliga i livet och i princip också i konsten. Det jag läser mellan raderna i Forssells vänporträtt av Slas kan jag läsa på raderna när jag sen byter till Slas.

Vad som också slog mig är att det lugnade mig att veta att den och den känner varann och har delat krognota. Det undanröjde en herrans massa frågor som jag annars hade ställt mig, och som jag ställer mig varenda gång journalister intervjuar journalister och musikrecensenter skriver devota hyllningar till grannar.

Min poäng: jag ska inte låta bli att skriva att Välkommen till din psykos är ett lysande verk för att jag känner upphovsmakaren. Däremot ska jag inte låta bli att skriva att jag känner upphovsmakaren. Att jag gillar upphovsmakaren är kanske en följd av att jag gillar hennes album, eller tvärtom. Med största sannolikhet hör det dock ihop.

Nu inser jag också att det är skillnad på det dynamiska och nyskapande femtiotal då Forssell och Beppe hade stambord på Operabaren, och det malmöitiska tiotal jag själv är verksam i (en skillnad är t.ex. att även män i mina kretsar vet vad deras barn heter). Jag glider inte runt genom tillvaron i tron att de sammanhang jag själv ingår i – en ohelig allians av ståuppare/vaktmästare, teveskämtare, serietecknare, radiopratare, triviasamlare, formgivare, gamla spexare och Möllevångenhipsters – är så himla intressanta för nån annan.

Men samtidigt: har du nu råkat hamna här och börjat läsa mina vitsord om Nanna Johansson, så har du faktiskt också rätt att veta vem det är som skriver dem.

Och man kan också tillägga att om man har för vana att redogöra för sina kontakter, så kan man faktiskt avfärda ganska många misstankar om nepotism. Även om världen kan tyckas liten så innebär det inte att den är sammanhängande. Min programledarkollega, t.ex., jobbar i samma hus som Nanna och hälsar på henne dagligen i cafeterian. Ändå var hon fram till i morse helt övertygad om att hon heter [na:na].