Kategori: blogg Sida 30 av 99

Semester.

den 2012-07-13

Medborgare godafton,

jag har tagit semester. Tar barnen med ner på kontinenten för att titta på Reeperbahn, Hergémuseet och Cornelis uppväxtort IJmuiden. Finns tid över ska vi också köra runt några timmar i Rotterdams industrihamn. Den lär vara stor nog att rymma tre-fyra ordinära industrihamnar.

Hursomhelst har jag lovat att låta datorn stå hemma. Och med min mobil kommer man inte ut på internet. En bra dag kan man ringa med den, annars är den enda poängen med den att ficklampan är ypperlig.

Det här betyder att jag inte kommer att blogga på några veckors tid. Jag hoppas återkomma med stort ackumulerat behov av att delge världen vilka gamla böcker jag har läst nån gång i mitten av augusti. Titta gärna in här ändå för statistikens skull.

Som hastigast kan jag kasta ur mig en åsikt som ändå lär vara inaktuell då: jag tyckte Harry Amsters krönika i Svenskan om Malmö och schlager-EM var det dummaste jag läst sen förra gången jag läste Johan Hakelius. Harry Amster tycker inte att Malmö ska ha schlager-EM för att han har läst att Ilmar Reepalu har sagt antisemitiska saker. Jag tycker att Harry Amsters krönika var dåligt researchad. Hade han kollat med SCB hade han sett att det bor fler än trehundra tusen personer till i Malmö.

Så ses vi nån dag där längst upp i tornet. Tills dess: ha det gott och sköt om dig. Ta det lugnt. Hälsningar från mig.

Hej livet (och döden)!

Av Kalle Lind

den 2012-07-12

i blogg

Det kan vara svårt att föreställa sig med tanke på vart det hela utvecklade sig, men den här bloggen skapades ursprungligen faktiskt för att göra reklam för föreställningen Hej livet (och döden)! Den gjordes av mig, Ola Norén och Valle Westesson, kärntrion i radioprogrammet Hej domstol! och teveprogrammet Hej rymden! Vi spelade den på den ärevördiga Malmöscenen Victoriateatern fyra gånger hösten 2007.

Sen var det inte så mycket mer med det. Eller med den där teveserien som kom samtidigt. Vi fortsatte umgås och dra internskämt om gamla SR-medarbetare – Valle och jag byggde rentav ett hus ihop – men livet och andra projekt kom emellan fortsatta samarbeten.

Nu tänkte vi blåsa nytt liv i liket. Det var en rolig föreställning att göra: klassisk scenhumor med sketcher, monologer, kupletter (det var nog jag som insisterade där), chansoner (se föregående parentes) och Kristoffer ”Tollarparn” Jonzon i samma roll som Gunnar Svensson hade i 88-öresrevyn.

Fem år tog oss från Malmö till Lund. Jag tänker på Killinggänget som på arton år tog sig från Berns över Berzelii Park till Dramaten. Eller på före detta riksdagsledamoten Ulla-Britt Hagström, som döpt sina memoarer till Trettioåriga kriget för jämställdhet – vägen från Kristdemokraterna till Folkpartiet. Så det finns de som rör sig långsammare.

Jag sitter och bläddrar i den gamla manuspärmen och hittar både favoriter som ”Musikalen om Tony (Kaplan) & Britt (Bass)” (ett mycket mycket smalt nummer) och på sin tid stekta guldkorn som ”Eksem-Wilhelm” och ”Tvillingdetektiverna” (som nu kanske kommer att framföras på scen för första gången!) Samt – förstås – ”Bosse Parnevik-numret” och ”Hemma hos Ramses”.

Det blir på Lunds humorfestival 31 augusti. Konkurrensen är alldeles sanslös just där och då: några meter bort skojar Fredrik Lindström, en bit därifrån pratar Jansson & Wester med QI:s skapare, samtidigt som det hålls ett Falstaff, fakir-program (det är i Lund så tro inte annat än att Fakiren-sällskapet mangrant kommer att sluta upp) och Domkyrkan bjuder på musikalisk ståupp med trombon.

Så därför är det naturligtvis av yttersta vikt att just du kommer. Vi kan ju inte piska en död häst för tomma stolar.

Ännu bättre sändningstid.

Av Kalle Lind

den 2012-07-05

i blogg

Sista avsnittet av den synnerligen ambitiösa teve-om-teveserien Bästa sändningstid visades i SVT förra veckan, och nu har också jag hunnit ikapp via SVT Play (mitt kulturintag har alltid byggt på idén att vara minst en vecka, helst fem decennier, efter).

Det känns som att varje (amerikansk) teveserie jag nånsin har inrättat mitt liv efter är representerad, och att samtliga centrala upphovsmänniskor är intervjuade.

I det sista avsnittet – som kretsade kring ”cruisaders”, halvbra översatt till ”förkämpar” – var det särskilt tre uttalanden som gjorde mig på extra gott humör. Tre – vad ska man kalla dem? Idoler? Är jag tolv år? Husgudar? Nja, det är trångt på den där altaren bredvid Hasseåtage, Cornelis och Woody Allen – konstnärer jag hyser den största respekt för sa saker som gjorde att min respekt bara växte.

1) Judd Apatow – mannen som via ”40 year old virgin”, ”Knocked up”, ”Bridesmaids” och särskilt teveserien ”Freaks and geeks” banat ny väg för Den Intelligenta Komedin – hävdade att han faktiskt blivit en bättre människa genom teve. Han var fullkomligt övertygad om att ett-två avsnitt av ”M*A*S*H” om dagen under hela hans uppväxt faktiskt gett honom humanistiska perspektiv på världen och en grundläggande avsky mot kriget som han (underförstått) inte hade fått annars.

Jag, som själv satt fjättrad framför teven under hela åttiotalet medan olika vuxna råmade om frisk luft och fyrkantiga ögon omkring mig, kände mig stärkt i min övertygelse.

2) David Simon – mannen bakom vad vi ändå måste slå fast är världens bästa teveserie, ”The Wire” – visade än en gång hur konsekvent och kompromisslös han är i sitt moraltänkande när han uttryckte sin skepsis mot ”Dexter”. Jag är själv en vanekonsument av ”Dexter”, främst för att jag tycker den är spännande, men också för att det är moraliskt intressant att känna sympati för en seriemördare. Icke desto mindre var det befriande att någon, i den allmänt kuksugande kontexten och särskilt i den långa skaran av folk som exploaterat våld, mord och mänskligt elände på teveskärmen, faktiskt tog moraliskt avstånd från något.

David Simon må vara en träbock, men en träbock som inte ruckar på sina moraliska principer. Till dem hör att det faktiskt finns gott och ont och att ingen är betjänt av att göra ondskan sexig.

3) David Chase – mannen bakom vad vi ändå måste slå fast är världens bästa teveserie, ”The Sopranos” – svor högt i kyrkan och kastade en jättelik sten i glashuset när han ifrågasatte teves kvaliteter framför långfilmens. Det har under de gångna åren – och inte minst i serien Bästa sändningstid – upphöjts till en allmän sanning att teveserien, med dess möjligheter till karaktärsutveckling och -fördjupning, kan nå längre in till tittaren. Nä, sa Chase. Varför skulle fem år vara bättre än två timmar? ”Mildred Pierce?” Inte fan behöver mer sägas när filmen är slut? ”Casablanca”? Allt som finns att veta om Rick och Ilsa är färdigberättat efter en timme och fyrtiotvå minuter!

Kanske håller jag inte med Chase – frågan är lite för komplex för att ha ett entydigt svar – men jag uppskattar att det senaste decenniets mest gouterade teveskapare ifrågasätter sin egen verksamhet. Kanske är teve inte roman mot långfilmens novell? Kanske är teve den gaggige ordbajsaren mot den stringente aforistikern? Ulf Lundell mot Torgny Lindgren?

Mer än något annat bekräftar Bästa sändningstid, en teveserie om teveserier, min gamla tes om att fiktionen alltid överträffar dokumentären, men att dokumentären om fiktionen ändå alltid smäller högst.

Oddjob.

Av Kalle Lind

den 2012-06-19

i blogg

Under våren har jag alltså arbetat med boken 52 festliga riksdagsledamöter, som lyfter fram ett antal människor och incidenter från maktens epicentrum då och nu. Urvalet har gjorts efter diverse spontana principer: inte för många centerpartister, åtminstone några kvinnor, helst någon som folk känner till. Av skäl som jag inte riktigt kommer ihåg nu föll Odd Engström bort.

Han kom från sossetjänstemännen, kanslihushögern, Feldts pojkar, var som hastigast finansminister och vice statsminister under Ingvar Carlsson, och vände sig sen till sin gamle skolkamrat Jan Stenbeck som gav honom styrelseuppdrag inom Kinnevikkoncernen och smak för att spela pajas.
Eftersom Engström hade rötterna i Värmland och eftersom alla värmlänningar tydligen känner varann kom han i kontakt med skådespelaren Solveig Ternström – som själv skulle bli både centerpartist och sosse med tiden – och fick ännu fler möjligheter att stå framför kameran.

Ternström hade skrivit en teveserie, Morsarvet (1993), en mustig värmländsk skröna om släktgräl och antinazism under andra världskriget. Engström fick rollen som Dollarn, en i ett gäng av värmländskt mustiga gubbar, där en annan (den värmländskt mustige Fröding, döpt efter den mustige värmländske poeten) spelades av poeten – och riksdagsledamoten! – Bengt Berg.

Personkemin mellan Solveig Ternström och Odd Engström var tydligen så lyckad att de så småningom slog sina påsar ihop för ett annat teveprojekt – och det är egentligen här den riktiga humorn börjar. Teveserien Framtidståget fick i DN omdömet: ”Så här dålig kan bara inte en underhållningstimme år 1995 i Kanal 1 vara”.

Jag beställde förstås ner ett avsnitt, och kunde för första gången i livet ge en DN-skribent rätt. Det var nåt av det konstigaste jag sett, som om ett gäng kreativa människor utan spärrar och omdöme låst in sig i en thinktank, gjort en brainstorm, kladdat ner en mindmap och sen använt den som manus.

Programmet vilar på tre tematiska ben: framtid, tåg och Värmland. Studion ska föreställa tågstationen i Åmotfors, där Johan Rabaeus är stins och Gunilla Åkesson en resenär. Åkesson: ”Jag har tappat kärleken!” Rabaeus: ”Kärlek? Då får jag rekommendera vår hittegodsavdelning!” Sen följer en jääääättelång drömsekvens där ett gäng Kulturamaelever fått experimentera hejvilt med chromakeyeffekter och där Åkesson förgäves letar efter sin älskade. Inslaget har poetiska ambitioner. Tror jag.

Ute på rälsen sitter sen Odd Engström – som utgör infobiten i denna infotainment – och samtalar med en ”framtidskvinna” (dvs en flicka). Lite senare intervjuar han också den kvinnliga vd:n på Skultuna Mässing om uppbrott och framtid och de vältrar sig tillsammans i klyschor: ”Vi är lite för upptagna av att vi mår för bra”, ”den som tror att den sitter säkert kommer att ha problem”, ”det här är toppen – men jag skulle säga att det är toppen av ett isberg”.

Nu klipper vi plötsligt till Solveig Ternström och den värmländskt mustige Stig Torstensson (känd som kåte Börje i Svenska hjärtan). De har klätt ut sig till gamla rallare och vill, tillsammans med sångaren i Lill-Ingmars (som är från det mustiga Värmland), åka dressin ”västerut! Mot framtiden!”

Hänger ni med? Det är ni i så fall ensamma om.

Ternström gör nu en intervju med SJ:s generaldirektör Stig Larsson, som får smaka rallarspecialiteten nävgröt och berätta om sitt förhållande till tåg (”Har man släkt som arbetat på järnvägen så har man sitt hjärta där” – ett resonemang som lätt slås sönder om man överför resonemanget till att ha släkt som suttit på kåken eller i koncentrationsläger).

Under tiden springer Torstensson runt i SJ:s ledningscentral och visar svartvita filmklipp i en kamera (”man måste ju kunna se bak för att kunna se fram” – återigen ett av alla påståenden som inte tål att närgranskas). Sigge Fürst och Edvard Persson besjunger romantiskt tågets tjusning och man funderar febrilt på vad ”Framtidståget” egentligen försöker säga till en. Att det är härligt att åka tåg? Tyckte nån att den tesen räckte att bygga en lördagsunderhållning kring?

Nu klipper vi hursomhelst tillbaka till studion (av min beskrivning kan man få intrycket att det går undan – det gör det inte). Doris & Biggan – en mustigt värmländsk humorduo som jobbar efter principen ”pratar vi bara på tillräckligt länge så blir det nog roligt så småningom” – gör nävgröt på skrädmjöl och håller armarna i en lustig ställning. I bakgrunden rör sig statisttanter i gamla torparkläder och ser mycket frågande ut.

Jarl Borssén dyker upp och pratar poetiskt om lingon medan han lagar ”Jarls empatidessert”: lingon, källvatten, tålamod.Monica Z:s kusin Greta Olsson, också hon i bondmorekläder, sjunger Cole Porter och Gershwin, ackompanjerad av ett band ifört stinsuniformer. Jag gissar att programmet försöker säga oss att den felande länken mellan Värmland, tåg och framtiden är jazz. Hursomhelst blir jag inte särskilt övertygad.

Klipp till gubbar på ljugarbänk utanför stationen som drar värmländskt mustiga historier om fröntimmer – inte allt går att förstå utanför Värmlandsgränsen. Faktiskt lyckades jag inte de
chiffrera några poänger alls, men gubbarna skrattade åtminstone.

Tillbaka till studion, där några amatörskådespelare gör en vansinneslång sketch om kärlek mellan en kvinnlig passagerare och en manlig konduktör i en tågkupé. Ett skämt om att passageraren inte kan vara ”nypåstigen” eftersom hennes man dog för fjorton år sen bakas ut några minuter för länge.

Sen klipp tillbaka till de mustiga värmlandsgubbarna på ljugarbänken, som inte talar tydligare nu. Sen tar det hela slut. Fast ännu återstod fem program.

Hela denna redogörelse utelämnade jag alltså i den kommande boken 52 festliga riksdagsledamöter. Så här i efterhand begriper jag inte varför.

Gör det goda godare.

Av Kalle Lind

den 2012-06-15

i blogg

När jag gjorde förarbetet till min bok Proggiga barnböcker trodde jag att jag skulle visa upp Jan Lööfs album Felix och det stora upproret. Huvudpersonen Felix är trots allt med i en revolution nånstans i Latinamerika, ledd av (den oskyldige) skurken Herman, vars likheter med Castro omöjligen kan vara en slump.

När jag så läste om det insåg jag att detta knappast kan placeras i facket ”politiskt, pedagogiskt, pekpinnigt”, som var min utvidgade definition av begreppet ”proggigt” (ibland med tillägget ”pornografiskt”).

Visst, det är klart att en revolution är en politisk aktion, och nånstans tar Lööf förstås upprorsmakarnas parti, men Jan Lööf är i vanlig ordning alldeles för ironisk, referenstät och, fan, låt oss ta den akademiska tjuren vid hornen, postmodernistisk för att snällt stå stilla i den didaktiska fållan.

Låt oss ta det från början: Lööf tecknade Felix i dagsstrippsform mellan 1967 och 1972. Enligt sig själv visste han sällan vart ett äventyr skulle barka när han drog de första pennstrecken, och jag är böjd att tro honom. De dramaturger jag har träffat skulle få dåndimpen om de fått i uppdrag att anpassa Felixäventyren efter gängse dramaturgiska mallar. Äventyren böljar hit och dit utan tydlig riktning, kastar närsomhelst in nya förutsättningar, tar märkliga omvägar, slutar när tecknaren tröttnat snarare än när alla frågetecken är uträtade.

Det här är naturligtvis också tjusningen. Lööf tecknade på i övertygelsen att det hela nån gång skulle få sin naturliga upplösning. Med alla dörrar i huvet vidöppna lät han hela sin pojkrumsreferensvärld stiga in så fort storyn behövde piffas upp.

I de sammanlagt elva äventyr som Lööf orkade teckna möter Felix varulvar i Transsylvanien, en trött och överviktig Farsan i Afrika (hans son dejtar f.ö. Angela Davis och leder en medborgarrättskamp), andar i Orienten, kobojsare i Vilda västern, doktor Mabuse, sjörövare, en vampyr-Fantomen, den vita elefanten Bobby Dick, eremiter i forna Hellas, grottmän, robotbetjänter, kriminella cirkusartister och mer än en galen vetenskapsman.

I början av sjuttiotalet medverkade Lööf också i rollen som Janos i Alexandersson/De Geers barnserie ”Tårtan”. Carl Johan De Geer berättar gärna om Tårtan-kollektivets ambition att skapa ”den skämtfria humorn”. Det bör ha passat Lööf som hand i handske. När jag läser Felix för min åttaåring sitter han med munnen på vid gavel och låter sig tjusas av de storslagna äventyren, medan jag fnissar åt den självklarhet med vilken seriens figurer bygger en fungerande oceanseglare av en trasig eka och en gammal veteranbil.

All humor ligger under ytan, presenterad med stenansikte, tunga i kind och stel överläpp.

Och detta ska man förstås ha med sig också när man läser det lätt 1968-färgade Felix och det stora upproret. Äventyret börjar när Felix hittar sin vän Vildmannen på en gangsterboss förbrytarskola.
Gangsterbossen vill värva Felix till skolan: ”Du skulle bli en utmärkt svindlare och bedragare. Mina andra elever har utseendet emot sig i den branschen”. De andra eleverna ser naturligtvis ut som Paul Munis Al Caponefigur i 1932 års Scarface.

Från gangsterskolan tar vi oss snart till ett fritagande medelst ubåt från en fängelseö. Gangsterbossens kusin Herman har begärt kulsprutor och stridsflygplan av bossen, och hastigt och lustigt flyttar handlingen till San Fernando där ett uppror planeras (fast innan dess har Felix och gangstrarna varit på rymmen i en mekanisk apa, hjälpta av Felix robotkompis Robert).

San Fernando styrs – förstås – av en korrupt USA-ägd diktator, men den faktiska makten ligger – förstås – hos den brutale polischefen Conrad. En av upprorsledarna är – förstås – diktatorns egen trädgårdsmästare. Och folket är – förstås – det rådande styrets fiender och revolutionens vänner.

Eftersom vi hela tiden rör oss i en schablonvärld är det omöjligt att anklaga Jan Lööf för att ha svalt några rosenröda idealbilder av latinamerikanska frihetskämpar; äventyret kan lika gärna – gärnare! – läsas som en pastisch på en genre som redan i sextiotalets slut var bemängd med klichéer (jfr Sven Wernströms Kubaromantiska Upproret).

Att Lööf sen alldeles uppenbart tar revoltörernas parti är inte så mycket att anmärka på – det hade jag också gjort – men det intressanta här är Lööfs sätt att behandla samtidens och verklighetens berättelser på samma vis som han tog sig an Robert Louis Stevensons eller Bram Stokers: som en meccanosats man kan hälla ut på golvet och sätta ihop i den ordning det behagar en.

Jag gissar att det är det som skiljer konstnären från klåparen. Konstnären skapar sin egen värld, klåparen gör anspråk på att ge en rättvis bild av den värld som redan finns.

Bonusinfo som jag just googlat mig till: det gjordes också Felix-teve och en Felix-lp. På den sistnämnda medverkar alla tre bagarna från ”Tårtan” – förutom Lööf Krister Broberg och Blå Tåget-pianisten Mats G Bengtsson – fast naturligtvis i andra roller. Den som sitter på en kopia får gärna skicka över en kassett eller ett rullband.

Utföra ännu ett hedersuppdrag – check.

Av Kalle Lind

den 2012-06-10

i blogg

Just det, jag intervjuade en av mina få levande idoler för tidningen Faktum – Maj Sjöwall. Frågor som jag inte vågade ställa: ”Var det du som hittade på Micke Persbrandt?”, ”Var du Sjöwall eller Wahlöö?”, ”Varför slutade ni samarbeta?”

Intervjun finns att läsa här.

Bästa sändningstid.

Av Kalle Lind

den 2012-06-06

i blogg

Jag ser det ambitiösa teve-om-teveprogrammet Bästa sändningstid i SVT, fyller i vissa centrala luckor i mina kunskaper om den amerikanska tevehistorien, påminns om hur revolutionerande Roseanne show var när den kom och fascineras som vanligt av chefers oförmåga att identifiera både originalitet och kvalitet när de ser den.

De motsatte sig att Murphy Brown skulle vara tillnyktrad alkoholist, alltså själva grundmotorn i serien.

De motsatte sig att Mary i Mary Tyler Moore show skulle vara singel.

De motsatte sig att Roseanne show alls skulle göras, för vem vill se en sitcom om tjockisar?

Varenda historia som berättas återkommer till samma sak: ”The executives didn’t like it”.

Samma sak med Seinfeld. ”Too New York, too Jewish” var NBC:s omdöme. Det var på vippen att den första kortsäsongen fick en fortsättning.

Undantaget är – förstås – kabelkanalen HBO. När Tom Fontana fick i uppdrag att utveckla deras första entimmesdramaserie, det som sen blev Oz, sa cheferna till honom att hans karaktärer inte behövde vara ”likeable”. Vilket gjorde honom lika glad som chockad. Kanske var det första gången ett uppdrag formulerats så i den amerikanska tevehistorien. Sen utvecklade Fontana en serie om tjugofem psykopater som visade sig vara ohyggligt engagerande.

Men annars tänker man gång på gång som gamle Jack Warner, som 1967 presenterades för den banbrytande Bonnie & Clyde. Warner, som ägde bolaget, begrep ingenting. Regissören Arthur Penn försökte förklara att det var en hommage till trettiotalets gangsterfilm.

”What the fuck is an hommage?” blev svaret.

Sen blev Bonnie & Clyde, liksom Murphy Brown, Mary Tyler Moore show, Roseanne show och Seinfeld, en megasuccé. Dock inte Oz, som aldrig fick några Emmys och helt har hamnat i skuggan av Sopranos och The Wire. Så kanske kan det där chefsliga motståndet vara en positiv kreativ kraft. Icke desto mindre är det svårt att inte fundera på hur många lysande teveuppslag som förvanskats, urvattnats och avfärdats av kostymerna.

På mig ser inte public service ut att vara så mycket vidsyntare. Varje gång jag själv har brottats med SVT:s myriad av mellanchefer blir jag lika förvånad när jag kommer hem och slår på teven och inser att det faktiskt kommer ut program i slutändan.

Svenska bilder.

Av Kalle Lind

den 2012-06-01

i blogg

Svenska bilder – Hasseåtages debutfilm från 1964 – finns sen en tid tillbaka på dvd. Visserligen måste man köpa den i en box jämte minst tre filmer som man redan har, men det kan det vara värt. Innan jag gjorde det har jag bara sett filmen ifråga två gånger i mitt liv, en gång under dess korta tid som hyr-vhs på åttiotalet och en gång på en obskyr filmfestival. Den är värd en större spridning än så.

När jag ser den erinrar jag mig AB-kritikern Jurgen Schildts omdöme om Hasse Alfredsons debutfilm Ägget är löst. Efter att ha slagit fast att filmen saknar roder och sammanhållning, konstaterar han att ”men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska produktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda”.

Svenska bilder är en ocean av infall. Från slapstick går vi över till musikal och vidare till naturfilmsparodi. Redan det animerade Per Åhlin-signerade demonstrationståg som utgör förtexterna är mer inspirerat än det mesta som går att se på bio idag. Varenda svensk kulturarbetare värd namnet passerar förbi, helst i så små och betydelselösa roller som möjligt. Om de inte, som Georg Rydeberg som mycket bedagad solochvårare, gör en skoningslös parodi på sig själva.

Uppenbarligen har Hasseåtage arbetat efter principen: allt är möjligt. Alla skämt är värda att iscensätta. Ju mer arbete som krävs från kostymörer, rekvisitörer och statister, desto mer angeläget att genomföra.

Och då satte ändå SF, som producerade filmen, sin mest durkdrivne regissör och manusförfattare, Hasse Ekman, på att, med sin rödaste penna, stryka alla de mest inspirerade (läs: kostbara) infallen.

Svenska bilder spelades in på vintern 1963-64. Under 1963 hade Hasseåtage gjort två revyer, Hålligång och Konstgjorda Pompe. I april 1964 skulle de ha premiär på sin monumentalrevy Gula Hund. De hade bildat sitt bolag Svenska ord i oktober 1961. Julen 1963 bokdebuterade Tage Danielsson dessutom med Bok medan Hasse Alfredson gav ut sin tredje, Gentlemannens årsbok, visserligen mest bestående av gamla radioskämt från Mosebacke Monarki.

De måste onekligen ha känt vind i seglen.

Svenska bilder kan inte heller ha varit helt okontroversiell när den, kärleksfullt men skoningslöst, häcklade det ängsligt moderna Sverige med rötterna så tydligt kvar i granskogen. I en scen vaknar Lars Ekborg och Birgitta Andersson upp nakna bredvid varann. De tittar blygt på varann innan Ekborg räcker fram handen och säger ”Björkman”. Den sortens tydligt antydda promiskuitet var fortfarande inte allmänt accepterad i sextiotalets början. Och i en lång, Tom Lehrer-inspirerad, musikalscen minns Monica Zetterlund troskyldigt sin barndoms Elsa Beskow-stad, där sybehörsaffären visar sig vara förtäckt bordell.

Det är fascinerande att tänka på. Två småbarnsfäder, trettiotvå respektive trettiofem år, bägge gamla litteraturvetare, därefter tjänstemän vid Sveriges Radio, i Tage Danielssons fall rentav chef för underhållningssektionen, sprängde på ett helt självklart och chosefritt sätt ramarna för vad som kunde sägas i komedi. Och de gick från klarhet till klarhet i ett rasande, maniskt tempo, detta trots eller kanske tack vare att de vägrade ”att bohemisera sig – varken LSD eller nattarbete”. Och de höll ribban högt och rev den sällan.

Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att rota runt i andras konstnärsskap och fundera på vad jag uppskattar och ogillar. Det är en sak som väcker större beundran hos mig än något annat: produktivitet. Bakom produktiviteten finns fliten. Och som gammal lutheran uppskattar jag flit.

Att Cornelis eller Lundell supit har jag väl för all del, i obotlig ungdomlig romantik, låtit mig tjusas av. Men betydligt mer har jag gått igång på att de, trots fylleslagen, punktligt levererat sina visor, romaner och muskelrockare. Att författarskapet aldrig upphörde, att pennan ständigt hölls i rörelse.

På så vis har de alla byggt upp ett konstnärsskap som är så mycket större – inte bara kvantitativt – än de enskilda delarna. Svenska bilder har sina temposvackor och vissa skämt har inte överlevt samhällsomvandlingarna, men som en pusselbit i nåt mycket större har den ett egenvärde. Den är så tydligt gjord av två människor som vägrade att erkänna några begränsningar och som bara kände till två riktningar: framåt och uppåt.

Att Hasseåtage sen, mer eller mindre genast, slog sig ner i skrivarstugan för att göra en film enligt en exakt motsatt princip – istället för allt: inget, istället för Joyce: Beckett – vilket resulterade i Att angöra en brygga 1965, tyder på att modet och kreativiteten knappast minskade i takt med framgångarna.

Liberal erotik.

Av Kalle Lind

den 2012-05-30

i blogg

Han för två fingrar över hennes kön, först mycket lätt, långsamt, sen hårdare och snabbare, han sitter över henne med ryggen mot hennes ansikte, vilar på knän och smalben medan han tänker på ”Dr Mabuses testamente” därför att det dämpar hans egen upphetsning, hon öppnar sig just där hon kräver att han ska hålla sitt långfinger som han rör i en snabb cirkel runt clitoris.

Det bultar i honom och han jämför den purpurgrå färgen på sitt eget uppsvullna ollon med de ljusröda slemhinnor som han nu masserar, sen försöker han lugna sig genom att minnas när planet till Paris lämnar Kastrup i morgon bitti, han byter hand för att orka fortsätta, han tänker inte alls längre. Plötsligt spänner hon låren i en båge, en snabb jämmer innan hon börjar andas häftigt, hon tar bort hans hand från sin kropp och pressar samman benen. Det spränger i honom.

Nu ser han andhämntingen som vågor över hennes mage och han lägger sig bredvid henne, smeker hennes bröstvårtor med fukten från hennes blygd, trycker sin mun mot hennes högra öga tills hon hårdhänt för honom bort från sig och stelt stirrar upp mot honom: varför, vad är avsikten?

Men just detta ansikte kan han inte ta emot. Det är härjat, på sin vakt, han ser ingen njutning i det utan enbart mörk, naken rädsla: varför gör du mig detta?

Sov du lilla videounge.

Av Kalle Lind

den 2012-05-23

i blogg

Gösta Linderholm heter en man som jag genom åren tjyvnypit utan att han riktigt gjort sig förtjänt av det. Det var den där Provencelådan som han och hans fru satte ihop – den med lite poesi och sång och litografi och en påse lavendel för sextonhundra pix – och som jag såg på nån utställning för tjugo år sen, som retade igång mig. Sen läste jag en intervju med Lena Linderholm där hon gjorde en stor sak av att inga tavlor hängde rakt i deras hem och sen dess har jag inte kunnat låta bli att retas.

Gösta och Lena Linderholm har för mig representerat en sorts självgod fyrtitalism: linnekostymer och rödvin, Jordsmak och Livskraft, njuuuutningar och uppleeevelser. Jag inser förstås att det inte är min sak att ha nån åsikt om hur mysigt Gösta och Lena ska ha det. Framför allt inser jag att det inte finns nån ondska i att regelbundet springa runt och sniffa på lavendel.

Men med detta sagt så har jag på kort tid, från olika håll, presenterats för ett lite bortglömt Linderholmalster: Videobarn. Jag vet inte exakt när det är ifrån, men ligger rimligen på nån av hans åttiotalsplattor (som, läser jag mig till, förstås heter ”Med handen på din höft”, ”Lyckans minut” och ”Hjärta mot hjärta”).

Det är en konstig visa.

Till gälla men luftiga orgeltoner kontrasterar Gösta det liv en liten pojk borde få leva – med drakflygning och glittrande dagg – med det han dessvärre lever – med kungfusparkar och actionkassetter:

Känn doft av blom, under en viol
finns Afrikas djungel som jäser
Res ut i världen, långt härifrån
på din tiger som snor sig och fräser

Ditt äventyr, din verklighet
finns alldeles strax runt hörnet
Inte i videons actionkassett
där kung fu sparkar hjärnan ur barnet

Och inte där, lille pojk,
där död och våld löser din förmåga
Där man föraktar och förringar
livets brinnande låga

Och blodet där ur Eriks mun
är rött, äkta vara
Nu finns ingen avstängningsknapp
Förlåt Erik! Hör du mig? Svara!

Associationen går förstås till ett av Björn Afzelius mesta pekoral: ”Sådan herre …” Där ställer han upp det oskyldiga troskyldiga Då – ”Det var vi som gick och boxades / Det var vi som stod och joxade / med trasorna på skolgården och dyrkade Nacka Skoglund” – med ett dekadent Nu: ”Nu exploderar man på en sekund / Nu kör man stövelklacken rakt i mun / Man slår ihjäl varann och kopierar det man sett på teve”.

Avsikten är säkert uppriktig. Både Gösta och Björn hatade säkert våldet (i Björns fall i alla fall det kapitalistiska). Men nog finns det något lätt farbroderligt att som gammal man berätta för små pojkar att de inte ska se på video utan istället leka djungel? Och nog finns det också nåt dystopiskt över det hela? Inte fasen kan det ha varit så himla mycket mindre våldsamt när Björn Afzelius stod och boxades? Och inte tusan leder tittandet på actionkassetter oundvikligen till att Eriks mun börjar blöda?

Jag känner mig gammal när jag kommer på att jag faktiskt har en relation till Gösta Linderholm. Jag känner mig å andra sidan ung när jag tar del av hans visdomsord.

(Särskilt tipstack till Roger Gunnarsson.)