Kategori: blogg Sida 29 av 99

Weisor och oförskämdheter.

den 2012-08-20

I en bok som en gång påbörjades men aldrig blev mer än en ambitiös dummie – Boken om allt – hade vi (= Ola Norén, Valle Westesson och jag) med uppslagsordet ”Weise, Arne”. Jag minns ett mycket elakt, för att inte säga lite onödigt elakt, diagram där man i kurvor kunde se hur Weises mediekåthet stigit i takt med att hans egen kåthet sjunkit. När jag tänker på det så fnissar jag så klart till – humorn låg som så ofta i att det spenderades så löjligt mycket krut på en så oförarglig person – men är kanske också lite glad att det aldrig kom till tryck.

Som avslutning på den lilla uppslagsartikeln – jag tänker så klart inte lämna ut vem som skrev det där, men det var Valle – stod om Weise: ”2002 utkom han, på mångas begäran, med cd:n Minnen, drömmar och lite till”.

Nu finner jag, till min oförställda glädje, att Minnen, drömmar och lite till – Weises förverkligade ungdomsdröm om en cd med sina egna mjuka pianoballader – finns på Spotify. Det är förstås inte så roligt som man hoppats, utan lika menlöst som Samuel Frölers Blunda mig till ljus igen, Peter Stormares Dallerpölsa och småfåglar eller Per Eggers cd med carabetlåtar. Inte så dåligt att det blir kul, inte så bra att man vill lyssna på det.

Men den loja jazzballaden ”Natt i Milano” gör mig ändå på gott humör. Här är det vivören Weise, han som i sina memoarer berättar om sin ungdoms italienska bordelläventyr, som visar upp sig:

Naiv och grön i Milano

En natt på Klubb Moulin Rouge

lånade jag maestrons piano

och försökte mig på en blues

Jag minns en doft av parfymen

Exotisk i främmande land

Jag minns en bar axel och plymen

som lekfullt daskade min hand

Hon sa: ”Il mio nome è Giovanna

Jag arbetar här som dansös”

Sen bad hon att jag skulle stanna

och hon sa det så att jag rös

Vi drack en del bubbel på flaska

Det blev flera flaskor därtill

Med vinet visst kyparen maska’

men jag, jag var alldeles vild

Hon dansade för mig på scenen

och mina pengar var slut

Jag njöt av de störtläckra benen

men sen hon virvlade ut

Jag satt där medan de stängde

Musiken hade gått hem

Jag satt där och kyparna blängde

Gud vad jag hatade dem!

Och som så ofta när äldre män minns sin ungdom så minns också Weise hur den erotiska besattheten slutade i frustration och besvikelse, hur löften aldrig infriades, hur pengabristen ledde till kärleksbrist och hur han än en gång blev blåst på kolan:

Dimma på Piazza Babuino

Palats i glas och betong

Den morgonen i mitt Milano

var jag ensam än en gång

Det är som sagt inte så dåligt att man rodnar. Weise är väl varken nån Caruso eller nån Tom Waits, men han backas upp av folk som vet vilka tangenter man ska trycka på. Texten hänger ihop och jag gillar att han är noga med att rimma även på A-raderna i ABAB-uppställningen.

Det som aldrig upphör att fascinera mig med fenomenet Weise är kontrasten mellan pensionärernas och de ensamma julfirarnas Mys-Arne och den Kåt-Arne han själv så förtvivlat gärna vill visa upp.

P.S. Följetongen om den libetarianska debattboken De erotiska minoriteterna fortsätter snart. Att Arne Weise trängde sig in nånstans mitt i är naturligtvis bara en slump.

De erotiska minoriteterna 3: Exhibitionism.

Av Kalle Lind

den 2012-08-16

i blogg

Jag vill vädja till mina läsare: då ni nästa gång får se en blottare i aktion, betrakta honom då som en medmänniska och inte som en spetälsk! Försök att uppfatta det rörande och patetiska i hans beteende! Framför allt, anmäl honom inte för polisen, sådant kan bara göra skada! Vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten.

Lars Ullerstam, mannen bakom den extremt liberala skriften De erotiska minoriteterna (1964), har ett särskilt intresse för blottare (exhibitionister) och tittare (skoptofiler). Han hyser en from förhoppning om att ”inrätta klubbar, där blottarna finge exponera sig”:

Jag har framlagt detta förslag för rättspsykiatrisk expertis, men man ställde sig helt avvisande. Ty, har man sagt, vad som gör blottandet attraktivt är att det är förbjudet, och att det överraskar åskådaren. […]

Kanske kunde ändå sådana klubbar bli till hjälp för somliga exhibitionister. Man kunde med olika anordningar göra situationen så autentisk som möjligt, och åskådarna skulle instrueras att reagera på det sättet, som exhibitionisten önskar, t.ex. med hånfulla tillmälen, avsky, skräck, förakt, överraskning, munterhet, upphetsning etc. Eller man kunde uppföra psykodramer, där gärningsmannen grips av en fingerad polis.

Blottare och tittare för osökt Ullerstam över på två av sina (kanske något överraskande) favoritirritationsobjekt – nudister och RFSU. Nudister/naturister betraktar han som ”en bisarr form av neo-puritanismen”:

Om blottaren inte p.g.a. sin erektion blir utkastad av dessa inverterade puritaner, skulle bagatelliseringen av blottandet, för exhibitionisten det högsta livsvärdet, ha en nedslående verkan. Dessutom skulle han anse det meningslöst att exponera sig inför ett avklätt auditorium.

RFSU – som man ju uppfattar som en oerhört progressiv inrättning på sin tid, bildad genom Elise ”Ottar” Ottesen-Jensens, faktiskt, heroiska kamp för preventivmedel och sexualupplysning – tycker Ullerstam är en bigott organisation, hjälplöst klamrande sig fast vid idén om en ren och heterosexuell kärlek. De handböcker som finns menar han hänger upp sig på ”hur man skall variera kropparnas lägen vid coitus för att få en så effektiv retning av könsorganen som möjligt”:

Men om någon vill veta hur man skall variera tekniken vid t.ex. troilism (tre personer inblandade i könsakten) eller tidelag, då skulle jag bestämt vilja avråda denne från att besöka RFSU. De enda som står till tjänst med sådana upplysningar är franska 1700-talsförfattare.

Inte utan syrlighet sammanfattar Ullerstam sina egna toleranta uppfattningar och RFSU:s pryda:

En rimlig lösning vore, tycker man, att sammanföra exhibitionister med skoptofiler. Många anser förmodligen detta vara en hädisk tanke, och den som försökte genomföra denna förträffliga idé skulle nog snabbt skiljas från människovårdande uppgifter, om han inte rentav blev fängslad för koppleri. Det är nog säkrast att göra som RFSU, råda exhibitionisterna att tänka på sin utbildning och att skaffa sig hobbies.

De erotiska minoriteterna 2: Incest.

Av Kalle Lind

den 2012-08-15

i blogg

Läkaren Lars Ullerstams klassiska – och ökända – debattbok De erotiska minoriteterna (1964) utmärker sig än idag för sina extrema ståndpunkter och gränslösa, för att inte säga naiva, öppenhet. I kapitlet ”Incest” petar han glatt och obekymrat på ett av västvärldens – och förmodligen de flesta andra världars – största tabun:

Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner. Dessa lekar har alla möjliga smeknamn (”tunnelleken”), och jag kan inte förstå annat än att detta är ett sunt och lyckligt förhållande. Tyvärr är jag tvungen att tala om att de föräldrar, som visar barnen denna omsorg, enligt svensk lag gör sig skyldiga till brott, som i svårighetsgrad är jämförliga med dråp och grov misshandel.

Exakt hur tunnelleken – som Ullerstam bara sveper förbi som vore den allom välbekant – går till vågar jag bara gissa. Vid närmare eftertanke vågar jag knappt det. Jag är inte helt säker på att ens det är lagligt.

Ullerstam propagerar lite halvkvädet för ett upphävande av incestförbudet. Den medicinska invändningen – ”att incest skulle medföra en försämring av arvsmassan med degeneration, sjuklighet, idioti och sterilitet som följd” – avvisar han med hänvisning till att det i så fall skulle ”vara mer befogat att kriminalisera könsumgänge med en diabetiker”.

Därefter hänvisar han till en incestundersökning från 1943, där en Inghe Kinberg undersökt hundra fall av kriminell incest mellan 1929 och 1937: ”Inte fullt två tredjedelar utgjordes av fäder, som haft könsumgänge med sina döttrar, resten utgjordes till största delen av manliga systerincestare”.

Av de hundra undersökta fallen tillhörde ”samtliga incestare […] socialt och kulturellt sett ett bottenskikt”:

Medelintelligensen var låg, men dotterincestaren låg signifikant högre än systerincestaren; i gengäld var han också mera neurotisk och disharmonisk och utvecklade sig ofta till en familjetyrann. Intressant är att en femtedel av dotterincestarna och de flesta av systerincestarna var okunniga om att blodskam var brottsligt.

Och visst låter det sen som att Ullerstam – som alltså är liberal på de flesta sätt men vars perspektiv ofrånkomligen är mannens – har all förståelse för vad vi väl ändå måste kalla övergrepp:

Vid brottsdebuten befann sig flertalet av i varje fall dotterincestarna i sexuell nöd, i allmänhet som en följd av att deras fruar helt eller delvis vägrade samlag. Att lösa detta problem på vanligt sätt, dvs. genom otrohet i äktenskapet, tycks ha ställt sig särskilt svårt för detta klientel, delvis till följd av den sociala isoleringen, delvis därför att de ofta var belastade med fysiska och psykiska lyten.

Jag kan läsa det här med illvilliga ögon, men visst ser det ut som om Ullerstam inte ser nåt problem i att döttrar får betala priset för deras fäders byxklåda? Måste döttrar skylla sig själva när deras mödrar hamnar i övergångsåldern?

Han fortsätter sen att understryka att Kinbergs undersökning inte lämnar några klara besked om huruvida fädernas petande på sina döttrar ”destruerar familjerelationer”:

I vissa fall tycks incesten ha medfört att situationen ytterligare förvärrats, i andra fall har den inneburit en lättnad för den sexuellt utsläpade modern. Kinberg beskriver rent älskliga idyller där modern serverar kaffe på sängen, medan fadern och dottern ägnar sig åt masturbation.

Slutsats: incestlagarna är morallagar. Ett upphävande av incestförbudet kommer inte att medföra fler fall av incest, och ”samtliga de fall av incest som samhället kan ha något intresse av att bekämpa kan åtalas som frihetskränkande otukt”.

Imorgon: Ullerstams irritation över RFSU. Det blir roligt.

De erotiska minoriteterna 1: vad nu då?

Av Kalle Lind

den 2012-08-14

i blogg

Jaha, så har man läst sig en bok igen. En sån där gammal sak som flyttar runt på alla föreställningar man har i huvet om Hur Det Var Då. Läkaren Lars Ullerstam (på nätet noterar jag att flera av hans belackare är noga med att understryka ”underläkaren”) släppte 1964 ner en bomb i debatten om sexual- och pornografilagar som fortfarande retar upp folk längs hela höger-vänsterspektrumet. Den hette De erotiska minoriteterna och vädjar till läsarens förståelse för ”de erotiska särlingarna”.

Ullerstam var liberal. Nåt så in i helvete liberal. Han angriper bigotteri, puritanism och kristna sexualneuroser. Det gör han väl för all del rätt i. Problemet uppstår när han hela tiden bortser från att det ofta finns ett offer i andra änden av de sexuella handlingar som riktas mot andra än vuxna och friviliiga. När Ullerstam listar alla – alla! – sexuella avvikelser bredvid varandra – homosexualitet, skoptofili, nekrofili – är han förstås djupt kränkande mot de homosexuella.

Har man lite distans till en snart femtio år gammal debattbok så kan man dock se komik i hans resonemang. Men inte bara: boken är också ett exempel på när någon har så bråttom att, helt legitimt, riva ner en massa blockerande föreställningar att han glömmer effekterna. Mer än en gång kommer jag att tänka på Frances Vestins fantastiska ”Handbok i barnindoktrinering” (1970), som på samma sätt innehåller lika delar insiktsfull analys och vanvettig praktik (mer om den i ”Proggiga barnböcker”).

Låt oss i några inlägg titta närmare på några av Ullerstams utsagor från 1964 och låt oss för ordningens skull börja med förordet. Där presenterar Ullenstam några av bokens ambitioner:

För att häva myten om de ”perversa” njutningarnas låga och tarvliga karaktär skall jag ge några stickprov på de inre upplevelser, som kan förmedlas av ”perversa” handlingar. Ofta ligger dessa på ett sublimt andligt plan. Beteenden som nu kallas sedlighetsförbrytelser kan tillfredsställa samma elementära mänskliga behov som religiösa kulthandlingar.

Trots grymma lagar och trots medmänniskors brist på generositet, har den sexuellt handikappade vissa möjligheter att tillfredsställa sin könsdrift. Jag skall försöka redogöra för de möjligheter som ändå står till buds och de kryphål, som vår sexuallagsstiftning lämnar.

Slutligen hoppas jag att boken skall kunna tillfredsställa olika pornografiska behov.

Det sista är en förhoppning man ser mycket sällan idag, allra minst i debattböcker. Vi ska komma ihåg att detta är innan pornografin frisläpps i Sverige. I Norge har bara några år tidigare författaren Agnar Mykle utkommit med den förmodat pornografiska romanen ”Sången om den röda rubinen”, vilket lett till åtal och kollektiv fördömelse. Ungefär samtidigt som Ullerstam sitter och skriver har censuren stoppat och riksdagen bett att få titta närmare på Vilgot Sjömans långfilm 491. En av riksdagsledamöterna har gett den nyktra beskrivningen:

Ett koncentrat, en intensiv sammanställning av brutalitet och råhet, brott, våld, sadism, perverterad sexualitet, prostitution, våldtäkt, beblandelse med djur, kvalificerad prostitution och brottslig homosexualitet.

”De erotiska minoriteterna” påminner oss om att tiden är i konstant framåtrörelse. Idag känns Ullerstams progressivitet än mer avlägsen än den puritanism han bekämpade. I några kommande inlägg ska vi titta närmare på hur Ullerstam resonerade. Jag kan redan nu hinta om att det är ungefär lika vidsynt som tossigt.

Ur Sverigearkivet.

Av Kalle Lind

den 2012-08-13

i blogg

De hemlösas tidning i Göteborgs- och Öresundsregionen heter Faktum. Jag är glad över att vara krönikör i Malmöupplagan. Nummer #117 som kom i sommarens början hade Sverigetema och pryddes av Malena Ernman i valkyriemundering. För ovanlighetens skull sorterade också min text in under temat.

Jag bläddrar i min skivsamling – jag har fortfarande fler låtar på cd än på spellistor – för att se vilken bild som tecknas av Sverige där. De flesta låtmakare verkar rörande överens: Sverige är inget vidare festligt land att leva i. Svensken är en stel och fyrkantig sälle.

I Hasseåtages revy ”Gula Hund” från 1964 (det ska sägas från början: min skivsamling är inte den hetaste) finns en sketch där jätteensemblen spelar en romsk familj som försöker assimileras. Numret mynnar ut i en vemodig ballad som knytnävssmockar den svenska självgodheten i veka livet:

Ljuva dröm att som en svensk se ut

Att få lära sig att veta hut

Det är en nåd att stilla bedja om:

Att få bli så jävla bra som dom!

Balladen övergår sedan i ”Du gamla, du fria” i zigeunerrytm. Sånt var kontroversiellt 1964. Och i somliga kretsar även nu.

Självtillräckligheten – Sverige som ett land som glänser av sin egen förträfflighet – desarmeras också av Ebba Grön. I låten ”Schweden Schweden” spottar Thåström ur sig etterstinna sarkasmer:

Vilken tur lilla jag har haft, jag känner mig så hedrad

Att få växa upp i ditt sköte är ett privilegium som få har haft

Så tack mor och far, tack mina lärare

och tack alla vi – alla vi som har det så bra!

Refrängen är en fråga ställd i desperation: ”Sverige Sverige fosterland – säg mig, är det verkligen sant?”

Annars är temat ofta den svenska försagdheten och fegheten. Kent kallar Sverige ”en tiger som skäms”, Bob hund beskriver förvirringskänslan i ett land med ”osvensk stämning / konstig stämning” och ”gamla fördomar / nya fördomar”, där sångaren själv står med en ”papperspåse / på mitt huvud”, rädd att se, rädd att synas.

Och så återkommer förstås idén om svenskar som ett särskilt fantasilöst och inrutat folk. Björn Afzelius (kom ihåg: jag har aldrig kallat min musiksmak hipp – alla coola katter och hundar i samlingen räknas som ett olycksfall i arbetet) hävdar att ”byråkraten i min skalle / han får sitt i detta land / sinnligheten den får sitt nån annanstans”.

I övrigt verkar svenskens utmärkande karaktärsdrag vara tungsinnet. I sin stora fresk ”Vintersaga” målar Ted Ström upp ögonblicksbilder från ett kallt land:

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga

En överdos på Skärholmens station

Insnöade vägar nånstans på Österlen

Och fyllan växer till på Mommas krog

Refrängen är lika logisk som eländig: ”Det är då som det stora vemodet rullar in / Och från havet blåser en isande, gråkall vind”. ”Vintersaga” har sjungits in av både Monica Törnell och Jerry Williams, som bägge understryker låtens mollstämning med sång som närmar sig ångestskrin.

Tanken på ett Sverige på väg in i ett angivar-och-övervakningssamhälle återkommer ofta, särskilt på åttiotalet, långt innan dagens FRA- och IPRED-lagar röstats igenom av en gråtande Fredrick Federley. Eddie Meduza (jag är från Eslöv, det är därför) beskriver ett 1984-samhälle på en motorväg till helvetet:

Myndigheterna och datan

kikar i ditt nyckelhål

Slå tillbaks nu innan Satan

bränner friheten på bål

Sverige – vart e’ vi på väg

Sverige – svensken har blivit feg

Sverige, varför stod du och teg?

Det är alltså ingen särskilt munter bild av Svea Rike som tecknas i vis- och poplyriken och man kan bli klassiskt svenskt självmordsbenägen för mindre. Men samtidigt – alla dessa låtar visar också att Sverige är ett land där man faktiskt får ifrågasätta nationen, vägra patriotisk stolthet, skända flaggan, spela nationalsången till utländska rytmer. Så paradoxalt nog gör alla de där låtarna mig ganska nöjd med mitt fosterland.

Semester i gubbens tecken 4: Cornelis.

Av Kalle Lind

den 2012-08-09

i blogg

Jag tvingade med mig familjen till IJmuiden, en rätt ful kuststad några mil väster om Amsterdam, kloss intill Nordsjön. Där bodde Cornelis Vreeswijk mellan 1937 och 1949, bortsett från tiden då han låg på nunnekloster i tron att han hade tbc och skaffade sin första rondör. Där formades han så smått till människa fram till den dag då fan for i fader Jacob som sålde sitt åkeri och tog familjen till Ekerö, enligt legenden främst för att han förälskat sig i snö.

Via min holländske kollega i Cornelisnörderi, Rutger Vahl, hade jag fått adressen till barndomshemmet. Jag ställde upp mig med min först- och sistfödde – den mellanfödde trynade i bilen – och satte min fiancèe att sköta kameran. Och nog kände jag vibbarna. Närmast kosmiska. Jag kände energi pulsera genom marken, fick en förnimmelse av Cornelis närvaro, var för ett ögonblick ett med en av mina husgudar.

Det var här han bodde. Jag har tagit mig till den plats där han tog sina första steg och danades till människa. En pilgrimsresa. Jag poserar framför helgedomen. Här svävar hans ande och jag står i direktkontakt med den.

Fylld av en närmast religiös berusning ledde jag familjen åter till bilen för att se vilka fler Cornelisrelaterade platser vännen Rutger märkt ut oss. Jag upptäckte då att vi stått vid Zeeweg 285. Rutger har klart och tydligt skrivit Zeeweg 275 i sitt brev. Jag harklar mig, pekar på pappret utan kommentarer och så travar hela följet tillbaka till Zeeweg och den rätta adressen.

Den här gången känner jag inga kosmiska vibbar.

Och vilka som bor eller har bott på Zeeweg 285 har jag ingen aning om. Men antagligen tyckte vederbörande att det var märkligt att en svensk farbror stod och röt åt sina barn att vara glada inför kameran ute på deras trottoar.

Semester i gubbens tecken 3: H.-K. Rönblom.

Av Kalle Lind

den 2012-08-08

i blogg

Mannen med det makalöst osexiga namnet Hans Krister Rönblom räknades en gång till ”de fyra stora” svenska krimiförfattarna. De tre andra giganterna var Stieg Trenter, Vic Suneson och Maria Lang. Idag är ingen av dem direkt brännhet, trots Den Svenska Deckarens segertåg runt Tyskland. H.-K. Rönblom – det var så han oftast hette på bokomslagen – är eventuellt svalast.

De fyra stora skrev alla i en brittisk tradition: skarpsinniga amatörer trillar över mord i idylliska svenska småstäder och pusslar – ännu 1955 hette det puzzlar – ihop scenariot. H.-K. Rönbloms hjälte är historieadjunkten Paul Kennet. Till sin hjälp har han sin syster/hushållerska samt sina tre pipor Sadrak, Mesak och Abednego. Dåtidens läsare, fostrade med söndagsskola och husförhör, kunde härleda referensen till Daniels polare i lejongropen.

Längst nere låg den stadsdel som var uppförd av sten och lämpad att visas för bättre besökande. En stadsbrand hade i behaglig tid röjt plats för den. Nu låg den där, rutig och gedigen, med rådhus och posthus, banker och hotell, och en kung stod staty i en plantering och var mycket omtyckt av fåglarna.

Jag befriades från min Rönblomoskuld under sommarens soliga dagar/sekunder. Det var, till skillnad från när jag förlorat andra oskulder, en angenäm upplevelse för alla parter. Sällan har jag känt mig så sällsamt urmodig.

Höstvind och djupa vatten är en typiskt titulerad Rönblomroman, placerad i nykterhetsmiljö i en fiktiv norrländsk småstad. Både nykterhetslogen och småstaden skildras med milt ironiskt överseende av någon som uppenbarligen sett dess insidor och baksidor.

Kulturen i Sundhamn satt i rektorsgårdens stora salong och drack te. Paul kände att han hade överhetens blickar riktade på sig. Han satt rätt upp och ner på en stol bredvid drätselkamrern, en gammal bitvarg som spelade cello i musiksällskapet och påstods ha läst en bok av James Joyce.

Mordet är fullkomligt oblodigt, doftlöst och helt renons på detaljer om hur mycket hjärnsubstans som vällt ut, den girighet och den passion som gjort människor till brottslingar är aldrig mer än antydd. Samhället – det stora Samhället, som Sjöwall-Wahlöö förde in i Beckböckerna och som sen varit huvudföremål för svenska kriminalförfattares intresse – finns inte.

Det är endast och allena mikrokosmos och de små människornas förhastade snedsteg som skapat mördaren. När denne fått sitt straff är oron borta och lugnet lägrar sig på nytt. I fasadens sprickor sipprar för all del tidens syn på etnicitet och kön fram, men jag har svårt att avgöra om författaren kritiserar eller bara noterar.

”En opålitlig typ – det skulle inte förvåna mig det minsta om jag fick höra att han hade tattarblod i sig.”

Jag kan inte säga att det är orealistiskt – tvärtom gissar jag att Rönblom stått framför varje gisten träkåk han beskriver – men kanske är ordet jag söker ”naivt”. Vilket är paradoxalt, eftersom Rönblom samtidigt framstår som en genomskådare.

Ossian Viklund tyckte illa om uppträden kvinnor emellan. Enligt hans mera gammaldags begrepp borde kvinnan utmärka sig för ett fromt och fogligt väsende i förening med sinne för matlagning.

Något mer otidsenligt än Rönbloms stillsamma tungan-i-kindenprosa och sardoniska iakttagelser om småstadsmentalitet torde inte finnas 2012. Ändå anar jag, utan att ha läst dem, att det är så här Läckberg och Vikeka Sten bygger sina böcker: amatörer, för all del backade av poliser i bekantskapskretsen, löser korsordsmord i idyller och lika mycket plats ägnas åt annat – hos Rönblom åt litterära anspelningar och Hjalmar Gullberg-citat, hos Läckberg åt maträtter och mäklarprosa – som åt mordet och dess bevekelsegrunder.

Varför inbillar jag mig trots detta att jag hellre läser några Rönblomvolymer till än ger mig i kast med Läckberg? Därför att jag förutsätter att Läckberg inte använder ord som ”oförtövat” och ”eljes”, att hennes mördare aldrig ser ”bekyttad ut” och inga rökmoln från hennes karaktärers cigarrcigaretter är ”större än tillförne”.

Och, givetvis, för att Läckberg med all säkerhet inte lägger in en fotnot med sidhänvisningar till varje ledtråd som strötts ut genom berättelsens gång.

Att läsa Läckberg skulle få mig att känna mig som en gubbe i ledet. Att läsa Rönblom får mig att känna mig som en gubbe i öronlappsfåtölj.

(Synnerligen läsvärd vidarefördjupning i två av de fyra stora finns här.)

Semester i gubbens tecken 2: Hergé.

Av Kalle Lind

den 2012-08-07

i blogg

Tillbringar man två veckor i Belgien och plötsligt känner att man inte behöver veta mer om första världskriget just nu så återstår Hergémuseet. Hergé – som själv var en storsamlare av modern konst och hyste ett enormt intresse för design – har fått ett museum närmast att likna vid en helgedom, en plats för tillbedjan, kontemplation och underkastelse.

Den som förknippar serier med barn och ungdom – typ alla fyrtiotalister jag nånsin träffat – har kommit fel. Här finns ingen rita-din-egen-Kalkyl-sektion där man kan slänga in barnen, ingen hitta-på-din-egen-Haddock-svordom eller lär-dig-snubbla-som-Dupondtarna. Restaurangen hade visserligen en barnmeny, men jävlar ingen barnstol. Envisas barn med att dyka upp så får de sitta på samma obekväma designerstolar som vuxna.

När vår treåring gick runt och gällt konstaterade att ”där är också Tintin!” skickade en tant fram den stackars tjugotvååriga museivakten att på franska med enstaka engelska ord förklara att en tant blivit störd i sin ambition att kontemplera över Hergés artistiska betydelse.

När vår åttaåring just lagt fram tolv euro för en Tintinstatyett och upptäckte att det fanns en annan, billigare, var det fullkomligt uteslutet att han skulle få tillbaka mellanskillnaden. Men, berättade shoppersonalen storsint, det var helt okej att han köpte flera grejer så att han kom upp i samma pris.

Huset är skapat för människor som blivit så gamla att de förstår vilket geni Hergé var och att de inser vilket ovärderligt bidrag till världslitteraturen Det sönderslagna örat är. Ett stort rum är tillägnat tibetanerna, vars tacksamhet över att Hergé skickade Tintin till Tibet tydligen inte känner några gränser. Ett jättelikt foto av Dalai Lama läsande sagda album tronar som en påminnelse över Hergés inflytande.

Dessvärre finns ingen bild av Nelson Mandela när han läser Tintin i Kongo.

Jag raljerar här. Det gör jag för att jag anser förakt för barn vara förakt för människor. Det gör jag inte för att belgarna tillmäter Hergé den betydelse de gör. Det gör de förstås rätt i.

Hergés seriositet och maniska detaljomsorg gör att en matinéäventyrsserie med slapstickinslag och karikerade bifigurer faktiskt är ett odiskutabelt mästerverk. Börjar det brinna härhemma så kommer jag att gripa efter ”Det hemliga vapnet” innan jag hoppar ner i brandseglet (vilket naturligtvis är helt irrationellt eftersom det enkelt går att fixa ett annat ex).

Samtidigt har jag ingen förståelse för den närmast sakrala vördnaden. Visst – Hergé lyckades skapa ett enastående persongalleri, en linje som förenade tydlighet med detaljskärpa, ett gäng äventyr som lyckas vara både underhållande och engagerande, och visst – han såg till att varje kinesiskt tecken på Shanghais gator verkligen betyder nåt och att de felaktiga brittiska brandmansuniformerna i ”Den svarta ön” tecknades om för att överensstämma med verkligheten.

Det hindrar ju inte att han OCKSÅ var ett katolskt barn av sin tid, med trettiotalets kolonialistiska värderingar (”Tintin i Kongo”) och den konservatives tro att någon kungamakt är rättfärdig (”Kung Ottokars spira”), att han nog gjorde en och annan eftergift mot brunskjortorna för att få arbeta ostört under andra världskriget, att tjugotre album innehåller sammanlagt tre namngivna kvinnor varav en är gapig primadonna (Bianca Castafiore), en ful ragata (fru Alcazar) och en förskrämd kammarjungfru (Irma) och att flirtarna med levitation i ”Tintin i Tibet” och ufon i ”Plan 714 till Sydney” är lite mer new age än vad som är hälsosamt.

Det hindrar inte heller att ”Månen tur och retur” är mer intressant för den som är intresserad av rymdbränsle än den som är intresserad av underhållning.

Det är klart att man kan sätta människor på piedestal. Men sen måste man påminna sig om att de faktiskt är människor.

Semester i gubbens tecken 1: Al Jaffee.

Av Kalle Lind

den 2012-08-06

i blogg

Som de flesta svenska män födda mellan 1950 och 1980 läste jag Svenska Mad i prepuberteten. Där grundlade många av oss vår humor – några av de tråkigaste människor jag träffat har hävdat att de har ”Mad-humor”. Tidningen lärde oss att det var roligt när Cosby-spinoffen ”Dotter på vift” blev ”Dofter på vitt” och att det sa ”PATWANG FWEEE” när Tarzan som bäbis slungades iväg av en trädgren. Vi lärde oss att Don Martin var rolig, Dave Berg var tråkig, Sergio Aragones lite mer produktiv än vad som var bra för honom och Antonio Prohias väldigt bra på att variera upplägget svart-spion-vill-döda-vit-spion-men-blir-dödad-själv.

En som hela tiden fanns där och vars genialitet nu uppenbarats för mig i sin helhet var Al Jaffee. Den auktoriserade biografin Al Jaffee’s MAD Life, illustrerad av Al Jaffee själv, läste jag i ett lånat hus i Belgien. Den regel som annars gäller för memoarer och biografier – hoppa gärna över de första kapitlen eftersom de bara består av osorterade barndomsminnen (en regel som gjorde att jag vid första genomläsningen av Arne Weises memoarer missade historien om hur han slet sönder sin kuksträng) – gäller inte här.

Normalt läser man ju en biografi om en kulturpersonlighet för att man är intresserad av den kultur vederbörande skapat. Barndomshågkomsterna med påföljande obligatoriska runkminnen (om det är skrivet av en man) brukar man kunna leva utan.

Med Al Jaffee var det tvärtom. Väldigt lite av boken handlar egentligen om det jag trodde mig vara intresserad av – den miljö och de förutsättningar som skapade den extremt inflytelserika humorblaskan Mad – och betydligt mer om en bisarr barn- och ungdom, präglad av en mor som satte religionen framför sina barn, bröder som blev döva och galna, ständiga hopp mellan det urbana New York och det medeltida Litauen samt Förintelsen.

Allt sammantaget skapade en man fullkomligt utan illusioner.

Inblicken i Jaffees märkliga uppväxt, där han och hans tre bröder alltså ständigt kastades mellan de mest extrema miljöer, kastar nytt ljus över hans arbeten för Mad. Hans ”avsnoppande svar på dumma frågor” kan med ens läsas som det utsatta barnets slutliga ripost på en vuxenvärld som aldrig frågade vad han ville.

Hans snillrika, tekniskt avancerade bilder av uppfinningar och i synnerhet hans ”fold-ins”, invikningsbilagor, blir intressantare i ljuset av en barndom där Al och hans bror fick sysselsätta sig med avancerade sopbyggen i brist på annan stimuli.

Invikningsbilagan är Al Jaffees mest originella bidrag till humorvärlden. Det krävs ingen vidare kunskap i varken teckning eller ordbygge eller humorskapande för att inse hur intrikat – för de flesta av oss omöjlig – uppgiften är som Jaffee har gett sig: en bild – och en text – ska transformeras till nåt helt annat när man trycker ihop den, utan att jag från början ska kunna ana vilken ny bild som ska skapas efter ihoptryckningen, och slutresultatet ska tillika vara skrattretande.

(Fler här.)

”Al Jaffee’s MAD Life” är en synnerligen rörande bok om en överlevare som ger nytt liv till de gamla klyschorna om humor som tillflyktsort och säkerhetsventil och försvarsstrategi. Särskilt rörd blir jag av tevesatirikern Stephen Colberts hyllning till Al Jaffee på dennes åttioårsdag: på en jättetårta stod ”Al, you have repeatedly shown artistry & care of great credit to your field” och när mellanstycket tagits bort återstod bara ”Al, you’re old”.

För mig, som får nåt som liknar ståpäls varje gång humorister och skämtare blir tagna på allvar, vilket de naturligtvis bara blir genom att man skämtar med dem, finns nog bara ett ord för att beskriva det: vackert.

En man med ett skägg tackar och bockar.

Av Kalle Lind

den 2012-07-28

i blogg

Minnesgoda – läs: autistiska – läsare minns kanske att jag för ett stycke tid sen efterlyste de nummer av alternativ-kultur-serie-magasinet Galago som jag saknar (dvs. nummer 1-4). Det gjorde jag på skämt. Numren gjordes i slutet av sjuttiotalet och är än obskyrare idag än då. Jag räknade inte med att de som fortfarande sitter på nåt ex vill skänka dem till en pojkfarbror i Sydsverige.

Döm därför om min förvåning – och tacksamhet – när självaste Roffe Classon – Galagos grundare och excentriske redaktör under år och decennier – skickar mig några av de tidningar som jag saknar.

De ser ut lite som jag förväntat mig: mycket kollage, mycket beatpoesi, mycket skrivmaskinsbokstäver, mycket ”vi ska flyga inne i tunnelbanevagnens bävande apati med dynamiten i våra hjärnor”. Pirinen är med från nummer ett med serien ”Herr Planta” och Olle Berg heter Jan-Olof Berg och gör serier med symptomatiska titlar som ”Samhällsvård” och ”Rattfullmäktige”. Det är ostrukturerat och infallsrikt och gränslöst och väldigt lätt att tycka om.

Efterlysningen gick alltså oförmodat hem. Jag efterlyser därför också härmed:

* ett ex från den första pressningen av ”Sov lilla Totte/ Torsdagskväll i Vedbaek”-singeln från 1962, där hålet olyckligt råkade hamna mitt i skrevet på en av gubbarna som utgjorde Svenska Ljuds/Svenska Ords logga

* Nöjesguidens humornummer från typ 1994 (vill minnas att det var riktigt läsvärt)

* Kennet Ahl-kollektivets film Sista budet från 1981 (jag fick sammanlagt två dvd:er av huvudrollsinnehavaren Anders Lönnbro en gång, men ingen av dem gick att spela)

* vänstersatirfilmen Miss and Mrs Sweden från 1969 (regi: Göran Gentele, manus: Lars Forssell) som jag såg på teve en gång och tyckte var rolig (åtminstone scenen där en marxistisk kollektivmedlem försöker spola ner Kalle Anka)

* femhundralappar (helst tryckta 2002-09, men där är jag inte så kitslig)

Mejla lagomtjock@yahoo.se så fort ni kan. Tack på förhand.

(Obs! Semestern är egentligen inte slut än. Om en dryg vecka kommer rapporterna från ett gubbtätt feriefirande.)