Kategori: blogg Sida 27 av 99

Konsumentupplysning/skryt.

den 2012-09-26

En ny Galago har fiskats upp ur brevlådan, som vanligt pendlande mellan genialt och mindre genialt, subversivt och tramsigt, politiskt och personligt, experimentellt och läsbart. På det hela taget känns det som ett ta sig ett friskt och stärkande stålbad. Galago är obseleverna som bångstyrigt kastar tarvliiga lappar på de rakryggade ljumliberala ordningsmännen längst fram.

Men vad nu? Jag bläddrar och bläddrar och på sidan 83 hittar jag ett namn jag känner alltför väl igen: mitt eget. Åhå, ser man på, där är ju en text jag skrivit också. Och bilder som Carl Hedsved ritat. En text som kanske inte rymmer samma uppkäftighet som Sara Hanssons eller Nanna Johanssons snapshots från klassamhället och patriarkatet, men som räcker ett osäkert långfinger mot regeringar som för längesen lämnat in och glömts bort. ”Affärslandet Sverige – våra festligaste politiska skandaler” är rubriken.

Tidningen kommer man över där Bonniermonopolet ännu inte är hundraprocentigt.

Borgkant på tillvaron.

Av Kalle Lind

den 2012-09-23

i blogg

Med risk för att vara konspirationsteoretisk: den obundet oberoende liberala Sydsvenskan har uppenbarligen en bildredaktör som gör vad hen kan för att underminera finansministerns status. Det kan inte vara en slump: än avbildas Borg med powerpointtext i nyllet, än är han fångad just i klimaxögonblicket.

Idag har man hittat en bild där en kamerablixt tuggar i sig av finansministerns kind, vilket så klart får honom att se ovanligt obekväm ut. Jag inser att en fotograf bara har 24 bilder på rullen – 36 om tidningen tycker han ska kostas på – men nog måste han ha framkallat NÅGON bild där inte Borgs samtliga ansiktsmuskler arbetar samtidigt? Hade han bara mörkrumstid så det räckte till ett foto?

Över åkern åker Åkar-Åke.

Av Kalle Lind

den 2012-09-21

i blogg

Svenskt sjuttital var en tid för män med gitarr och munspelsställ som hellre frågade Dylan än sina egna pappor om råd. Pugh var den förste, Lundell blev den störste, Wiehe den bredaste, Kjell Höglund och John Holm finsmakarfavoriter och Lalla Hansson glömdes bort strax efter att han magiskt plockat fram ett munspel ur sin tomma slitna flicka. Frågar ni mig är Ola Magnell den bäste.

Magnell skyr den storvulna romantiken hos Lundell eller knutna näven hos Wiehe. Hans sånger ”vrenskas” och han framstår som introvert, nojig och liten i världen. Ingen svensk lyriker kan ha använt olika varianter av ”neuros” så ofta i sina texter.

Jag är ställd av komplimanger och vacklar av kritik

Jag kånkar kring förgiftad last på vägen

Jag dricker men Gud förlåter mig nog

Det är bara genom dimmor som jag går

Det är alltid dagen efter och nästan alltid lika långt till vår

Och varje liv som släcks av sorg och bitterhet och tvång

ger mig nåt att tänka på och en och annan sång

Men vad som särskilt skiljer Magnell från generationskamraterna är humorn. Ibland en ordvrängarhumor som luktar lika mycket Ramel som Dylan och Lennon. ”Elegi över gårdagens vedermödor i blåbärsskogen med ty åtföljande lumbago” lyder i sin helhet:

Jag plockade lingon och blåbär igår

Jag kröp efter marken ett slag

Så ont som det varit om blåbär i år

det har jag i ryggen idag

Men ännu oftare är det en humor i defensiv desperation, manikerns vildsinta associerande inför galgen och atomkatastrofen:

Över åkern åker Åkar-Åke i en gammal skraltig traktor

I fonden står en jättelik, ja monstruös reaktor

En osäker faktor – en osäker faktor!

Fast du röker psykobraj och fast du super som ett svin

är det inte därför himlen färgas grön och gredelin

De gycklar med vår jord och våra liv, jag lovar och svär

så sant jag är neurotiker och Synnergren en pundig militär

(Stig Synnergren var ÖB 1970 – 78, odödliggjord också genom Gudibrallans ”Sosse”: ”Ännu mera vapen över stock och sten/ Bas för hela skiten är sossen Synnergren”.)

Det truliga struliga underhundsperspektivet och det bräckliga jag som för ordet i låtarna gör Magnell mer till förlorarnas talesman än de segervissas anförare. Det politiska perspektivet finns där genomgående, men det handlar alltid om människans ynklighet inför Makterna och sällan om folkets snara enande:

Rulltrappan rullar – vi plågas av musik som söver

Rulltrappan rullar – de får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver

Rulltrappan rullar – krossa kapitalet!

Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet

Men en boning i sig själv måste man ha

I häftet till tribut-cd:n Påtalåtar (med bidrag från Winnerbäck, Sundström och Dregen) skriver Håkan Lahger om Magnells publik en kväll på Big Ben i Stockholm:

Till skillnad mot [Lasse] Tennanders kvinnor i nystrukna blusar som sitter i stearinljusets sken och sippar på ett glas rött utgörs Magnells stammisar av långhåriga killar i cowboyboots, tatuerade nallebjörnar som ser ut att ha gått vilse på väg till en hårdrockskonsert. […]

När ”Rulltrappan” kommer dunkar en kille knytnäven mot sitt bröst, armlänkar och halskedjor skramlar, han sjunger med i avslutningsraderna ”En boning i sig själv måste man ha” och betraktar sin kompis med en öm och samtidigt uppfordrande blick.

Bilden av mannen som kombinerar ett hotfullt yttre med insikten om sin egen skörhet, som blottar sin längtan efter trygghet bland alfahannarna omkring sig, går rakt in i bröstkorgen på en gammal ironiker. Inget får mig mer på fall än folk som nänns slita ut sitt hjärta till allmänt beskådande. Gör de det dessutom till en låt tryfferad med intrikata rim och ordlekar så känner jag hopp för mänskligheten.

Pilgrimstur till Helsingborg.

Av Kalle Lind

den 2012-09-18

i blogg

I fredags slet jag mina barn från dagis, tryckte i dem varsin banan genom tratt och kastade mig sen i bil för att ta mig de sex milen norrut till Helsingborg. Dagen efter hade pjäsversionen av Den enfaldige mördaren – den bästa svenska filmen i världen – premiär på Stadsteaterns stora scen. På fredagsaftonen hölls ett samtal inför publik med Hasse Alfredson själv, Helsingborgssonen, hemstadsprofeten.

Intervjuaren Magnus Ingvarsson, direktör för Hasse & Tage-muséet i Tomelilla, skötte sig oklanderligt. Han la upp bollarna på peggarna så att Alfredson kunde klippa till med väl beprövade anekdoter. Jag inbillade mig – det gjorde nog alla i den överfulla salongen – att han sken upp en smula när han åter hörde skratt studsa mellan teaterväggar och kände publikens välvilja.

Hade jag nu varit femton år yngre hade jag skrivit nåt raljant om att publiken hyllade sina minnen istället för den levande gubbe som satt och drack Ramlösa framför dem. Jag hade mer än antytt att de där stora applåderna som följde även på ett ganska harmlöst uttalande om att Sverige ibland varit ”lite småfegt” var i vördnadsfullaste laget. Jag hade troligen tagit upp det tysta olustiga mummel som uppstod när Alfredson plötsligt berättade samma anekdot som han berättat en kvart tidigare.

Men nu är jag gammal nog att erkänna att jag applåderade lika högt, och inte minst var mitt skratt lika lättat när han tråcklat sig igenom den där anekdotdubletten.

En frågestund med en ikon och en nationalsymbol kan liksom inte vara annat än välvillig. Att på något vis förhålla sig kritiskt eller distanserat är att missförstå sammanhanget.

Vi applåderade inte bara anekdoten om hur Alfredson som statist på Helsingborgs stadsteater kånkat runt på Åke Fridell i ett baktråg, och hur Fridell ett antal år senare gengäldade genom att bära Alfredson ett varv runt rummet, utan alla andra anekdoter och muntrationer och lustifikationer, femtio år av kreativitet och civilkurage, associationsflödet som följt oss från Blommig falukorv till Den enfaldige mördaren, den brunbjörnsbrummande skånskan som signalerar till våra reptilhjärnor att detta är humor, tonfallet som för en del av oss blev själva ingången i komiken.

Ingvarsson avslutade med en hälsning från de femton-tjugotusen besökare han haft i sitt museum – världens minsta museum, världens största Hasse & Tage-museum – och publiken ställde sig upp för slutapplåden. Alfredson tackade med ett kort ”det var snällt sagt” som omedelbart tog loven av högtidligheten. Och sen la lakoniskt till: ”Det händer att jag blir stoppad av folk på stan som ropar ’Hasse’ och det har hittills aldrig hänt att nån av dem vill slå mig på käften”.

Hade den insikten inte redan för längesen drabbat mig, så var det då jag hade kommit på varför jag högaktar den där karln i manchesterkavaj: för att han vägrar sentimentalitet och tillkämpat allvar. Som Taube skaldade om sig själv: ”Någon skall fördriva tråkigheten”. Nu säger jag det rakt ut och utan raljans: ingen har fördrivit tråkigheten runt mig som Hasse Alfredson. Och det är jag honom evigt tacksam för.

Hyland vs Weise 2-0.

Av Kalle Lind

den 2012-09-12

i blogg

Den extremt minnesgode läsaren av denna blogg minns att Arne Weise i sina memoarer, inte utan bitterhet, berättar om hur Lennart Hyland motarbetade honom under deras gemensamma tid på SVT.

När Weise skulle göra lajprogrammet 21, vilket Hyland också ville leda trots att han gjorde Go’morron Sverige från Göteborg, blev Hyland putt över att SVT inte ville låta honom flyga specialchartrat plan mellan inspelningarna och stack därför in en elak tidningsartikel under dörren när Weise satt och badade på SVT. (Det är för mycket konstigheter i föregående mening för att ens börja kommentera dem.)

I sina senaste utgivna hågkomster, Våra 100 år med radio och tv, skrivna ihop med f.d. underhållningschef Lasse Boberg, återkommer Weise till hur Hyland motarbetade honom. Bitterheten har med andra ord inte gett med sig.

När Weise var barn- och ungdomschef på TV1 på sjuttiotalet utspelade sig – om man frågar Weise – följande:

Jag skulle presentera planerna inför gruppens ”programråd”, som bestod av bland andra Lennart Hyland och Åke Falck under ledning av Håkan Unsgaard. Jag hade suttit en hel natt med min redaktionssekreterare och skrivit ner hur vi tänkt oss nästa säsong.

När jag kom till sammanträdet satt Lennart Hyland där ensam.

”Får jag se, får jag se, vad du har för roligt på Barn och ungdom.”

Sedan tog han ett papper i taget och kastade ett öga på dem.

”Skit!”

Han bläddrade bland ytterligare ett par papper.

”Dynga!”

Sedan slängde han hela pappersbunten på golvet. Jag lämnade mötet. Håkan Unsgaard vågade inte bråka med Lennart, utan bad sin sekreterare att samla ihop alla papper och kalla in mig igen.

Ett orimligt långt inlägg om två gamla personpåhopp.

Av Kalle Lind

den 2012-09-11

i blogg

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp.

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

Älskar du Maj? (ordvits som bara funkar på skånska (men då är hejarns rolig.))

Av Kalle Lind

den 2012-09-10

i blogg

Maj Sjöwall besökte senaste Babel och var som alltid en fröjd att lyssna till. Jag träffade henne själv för en intervju för ett stycke tid sen och kände igen småmysandet hos mig själv när hon nu försynt och precist strödde små förargligheter mot samtidens förfall och epigonernas kvalitetsbrist omkring sig.

Det som fäste sig mest hos mig när vi sågs mellan fyra ögon – och som nu gnistrade till som hastigast – var dock inte hennes sarkasmer eller anekdoter eller åsikter. De är för all del underhållande, men det som gjorde mest intryck var hennes aldrig slocknade kärlek till Per Wahlöö. Den var så uppenbar att den gick att ta på.

I Babel introduceras hon med ett minireportage där Wahlöö fladdrar förbi i ett par gamla klippbilder. Jag kan läsa in för mycket, men intrycket är att Sjöwall rubbas en smula ur fattningen när hon återser sin gamla kärlek. När hon säger ”Pelle” slår rosor ut på hennes kinder.

Per Wahlöö dog 1975 och sen dess lever, så vitt jag vet, Sjöwall ensam. När hon pratar om honom så är det som om han försvann igår.

2007 gav Piratförlaget – som nu också ger ut hela Roman om ett brott med högvis med extramaterial, vilket får mig att fundera på om jag ska köpa alltet en tredje gång – ut en bok betitlad Sista resan och andra berättelser. Det är en märklig byrålådesamling av restprodukter från Sjöwall-Wahlöös pennor: några noveller om båtresor, en tidig jultidningshistoriett av Wahlöö och några manifesttexter kring Martin Beck-dekalogin som de – vi – specialintresserade läst på annat håll.

En text gör dock köpet värt: Brev från Per till Maj beträffande deras första tid och samarbete med Uppdraget (Uppdraget var en av Wahlöös soloromaner, som han dock okrediterat lät Sjöwall skriva miljöskildringarna i). Brevet är daterat 25 oktober 1962, luktar rätt skarpt av gammal fylla och fullkomligen vibrerar av kärlek.

Det är alldeles uppenbart en nio år äldre man, med en framgångsrik författar- och journalistkarriär bakom sig, som ömsom lovordar, ömsom förmanar sin unga flickvän. För den skull går det inte att ta miste på respekten och åtrån:

Jag har läst igenom ditt komplement till antologibidraget på nykter kaluv nu och satt in större delen av det i texten. Varje gång jag läser nånting du har skrivit slår det mej att du faktiskt skriver bra, lätt och fint och med fint glid, ungefär som du går. Jag har inte gett upp hoppet om att skriva tillsammans med dej, på riktigt, och tycker inte du heller ska göra det.

Jag tänker ofta på dej. […]

Försök att sköta ditt jobb och sup inte ihjäl dej. […]

Jag tycker hemskt mycket om dej.

Skriva brev har jag aldrig kunnat och gör det nästan aldrig heller. Det här är nog det första på ett par år.

Jag heter Pelle och är trettiosex år gammal och väger åttiett kilo (det är nästan tio för mycket). Jag är lite lessen, men mest för att jag själv är så barnslig och trasig och dum. Jag är fortfarande gift och jag har en flicka som är ett par månader gammal. Hon heter ANNIKKI. Jag har haft tre barn innan, under årens lopp, men dom har dött. Jag sa härom kvällen att jag gärna skulle vilja ha ett barn med dej. Det var ovanligt sant, men det ska du inte bry dej om.

Jag vill gärna att du ska vara åtminstone lite rädd om dej, inte minst psykiskt. Tro inte alla dumheter du tänker. […]

Jag längtar efter att ligga med dej.

Jag längtar efter att föra ett vettigt samtal med dej.

Jag längtar efter att göra nånting lattjo med dej.

Pimme kan inte prata!

Av Kalle Lind

den 2012-09-09

i blogg

Det enda som hörs

och det enda som stör

och det enda som egentligen lever

I mitt nya hem

I mitt nya liv

är det faktiskt hon som bestämmer

Hon är Moder Dator

Allas vår mor

Den nya tidens centrala punkt

Hon korrigerar ditt

mentala system

så du passar in i tidens gång

Det är en text som många som varit unga efter 1980 har nån sorts relation till. Framkallar vi några snapshots från vår adolescens kan vi antagligen visualisera ett gäng unga människor som sluter sina svartmålade ögon och sjunger Ebba Gröns Mental istid med sammanbitet gravallvar, kanske i en busskur, i väntan på en buss som aldrig kommer.

Jag gissar att offentliga trappor och torg än idag befolkas av ynglingar och ynglingor som sjunger att ”den nya tiden / den kom ju så fort / mitt liv fladdrar sakta förbi på ett daa-taaa-kort”.

Jag fattade aldrig vad ett datakort var för nåt. Nånting säger mig att Thåström inte heller hade kunnat redogöra för hur ett datakort är konstruerat.

Mental istid är en ganska typisk skräckvision från sjuttio- och det tidiga åttiotalet, när datorer gärna sågs som hot, nånting som skulle vara Storebror tillhanda när han förvandlade våra känslor och tankar till lättkontrollerbara nuffror i ett chip.

Föga anade väl Thåström då att folk trettio år senare självmant skulle lägga upp sina innersta tankar – ”Fint väder! Härligt!” – till allmänt beskådande och myndigheternas arkiverande på datanätet.

Visst kan man ha roligt åt datadystopin i Mental istid, men inte utan att vara historiskt arrogant. Mer anmärkningsvärt än skräckvisionen är Stortåns betoning: ”Moder Datór”. Så heter det väl inte? Så har man väl aldrig sagt? Eller?

Vän av ordning invänder nu: men det är ju för rimmets skull! Rätt uttalat skulle det ju inte rimma på ”allas vår mor”! Ha! säger då besserwissern och retstickan. Letar vi upp Vad tror du hon vill ha? – den version som ligger på Imperiets liveplatta 2:a augusti 1985 – så hittar vi samma märkliga uttal där:

Hon läser tidningar om behov av kurator

Att vi behöver en hjärtsimulator

till en nation fast i respirator

Det har hon sett på sin hemdatór

(Låten ligger i sin originalversion på en av singlarna med Rymdimperiet, hobbybandet som transformerades till heltidsbandet Imperiet, åttiotalets Kent. Där finns dock inte raden om hemdatorn med över huvud taget.)

Och den här gången kan man omöjligen skylla på att det rimmar bättre så: som synes hade det rimmat bättre mot de andra raderna om Pimme valt det vanliga uttalet. Allting tyder på att tigertämjaren från Rågsved så sent som 1985 trodde att det hette ”datór”. Troligen sa han också ”traktór” och ”doktór”.

Fast, okej, kanske är det jag som hör med illvilliga öron. Kanske sjunger han ”hem-daa-aa-to-oo-or”. Men fem år tidigare sjöng han garanterat ”Moder Datór”, och innan jag är för tyken mot en gammal hjälte frågar jag läsekretsen: har den betoningen nånsin varit den gängse? Eller är det helt en eftergift år nödrimmet?

Malmöteve vi (inte) minns del 3: Lackalänga.

Av Kalle Lind

den 2012-09-07

i blogg

På Youtube är det enda man kan hitta om Lackalänga – förutom en stum sekvens som någon som staterade i serien lagt ut på sig själv – själva signaturen. Och den ger inte riktigt mersmak.

Lackalänga var en dramaserie-såpopera i folkhögskolemiljö som sändes i SVT 1987. Jag tror att alla som var nånstans mellan tolv och tjugofem när det gick minns att det gick nånting som hette Lackalänga – men att ytterst få av oss minns själva innehållet.

Serien är märkligt utraderad ur rullorna och arkiven. Den finns inte på dvd – idag kan man i princip hitta gamla Anslagstavlan-program på dvd – men Lackalänga har troligen aldrig ens varit aktuell för dvd. Kanske är det ett stående skämt på dvd-bolagen: ”Vad säger ni om att ge ut Lackalänga?” Och så skrattar alla som tosingar, torkar tårarna, harklar sig och bestämmer sig för att ge ut nåt högkvalitativt istället.

På Flashback – där ju inte bara ghb, vikingarock och den statsfeministiska konspirationen utan ALLTING diskuteras – finns för all del en tråd om Lackalänga. Den går dock bara ut på att olika människor sitter och inte minns Lackalänga: ”gick det inte nåt på teve som hette Lackalänga?”, ”jo, jag tror det”, ”handlade inte den om en folkhögskola?”, ”jo, kanske”, ”vad handlade den mer om?”, ”jag vet inte”, och så lägger sig en annan kille i diskussionen och skriver ”jag vet inte heller” och en tredje skriver ”jag vet inte heller, men jag tror inte att det var så bra”.

Ingen minns nånting, men alla minns att det inte var så bra.

Och det var nog inte heller så bra – redan när det gick var kritiker och publik ganska överens om att det här luktade kalkonpiss. Jag minns att Helt Apropå gjorde en fruktansvärt elak parodi på serien i allmänhet och den arga danslärarinnan Sofia i synnerhet – vilket säkert skapade en del irritation i lunchrestaurangen på Malmös tevehus, där ju också Lackalängas skapare jobbade.

Författare till serien var så klart Max Lundgren – vi har redan konstaterat att han skrev allt för SVT Malmö, inkluderat rekvisitalistor, under sjuttio- och åttiotalen – men den här gången blev han så sur på resultatet att han inte skrev nåt mer för dem på nästan tio år. Regissören Rune Formare upptäckte när han filmat några veckor att en av de unga oprövade skådisarna han hittat inte var så bra. Det försökte han sen rädda i klippningen genom att skära ner 25 inspelade avsnitt till 18 – men det måste blivit lite konstigt när man försökte klippa bort en av huvudrollerna i efterhand.

Ingen av de ganska många unga skådisar som castats till serien har fått nån karriär att prata om efteråt: hojta till om det ringer en klocka när jag rabblar Anne Barlind, Ulf Berg, Annika Lunnemark, Kirsten Roth, Maria Stefansson, Carl Carlswärd.

Miljön var inspirerad av Fridhems folkhögskola, där jag tror att Max Lundgrens egen dotter gick (och där jag själv har gått). Handlingen kretsade kring sånt som unga människor förväntas kunna relatera till: revyuppsättningar, attraktion mellan lärare och elever samt knark. Figurerna hette sånt som ungdomar alltid heter i svenska teveserier men mera sällan i verkligheten: Vidde och Myggan.

Och jag tror i och med det att jag har sagt allt – och lite till – som finns att säga om Lackalänga. Det intressanta är att vi som var unga när det gick trots allt minns den här serien trots att ingen verkar ha tittat på den. På åttiotalet var alltså varje enskilt teveprogram en sån händelse att det gjorde intryck även när man inte brydde sig.

Malmöteve vi minns del 2: Skånska mord.

Av Kalle Lind

den 2012-09-05

i blogg

Fem långfilmslånga filmer gjordes 1986. Initiativtagare var SVT Malmös ena husregissör Jan Hemmel (den andre hette Rune Formare), som också regisserade tillsammans med Richard Hobert. Manusförfattare var Max Lundgren som skrev i princip alla Malmöteves dramaserier. Den som man främst la märke till var Ernst-Hugo Järegård.

Ernst-Hugo spelade huvudrollen i tre av filmerna – och att spela huvudrollen betydde för Ernst-Hugo att suga åt sig all lyskraft. När Ernst-Hugo var i bild – och det såg han till att vara – så märkte man inte av några andra skådespelare. De kunde lägga högvis av pengar på tidstrogen scenografi och kostym – det absolut enda som märktes var en bankdirektörson från Ystad med en alldeles enastående utstrålning.

Dessbättre verkar de inte ha lagt så mycket tid och kraft på nåt annat än just Ernst-Hugo. Att till exempel hitta några skådespelare i Malmötrakten som behärskade skånska verkar ha varit fullkomligt omöjligt.

Ernst-Hugo gjorde alltså tre olika roller och alla tre påminde väldigt väldigt mycket om Ernst-Hugo Järegård. Detta gjorde förstås ingenting eftersom ingen frisk människa kan få för mycket Ernst-Hugo Järegård. Att Ingmar Bergman fick för mycket av Ernst-Hugo och aldrig anlitade honom är ytterligare ett symptom på Bergmans galenskap.

Serien byggde alltså på autentiska mordfall som skett runt om på olika platser i Skåne. Jan Hemmel gav för övrigt ut en bok i ämnet 2010 där han tar upp ännu fler gamla märkliga mordfall i Skånetrakten.

Hurvamorden kretsar kring Tore Hedin, som var vikarierande polisman i – förvirrande nog – Tjörnarp på fyrtiotalet. En man med utmärkt gott rykte på bygden som på nätterna mördade folk för pengar samt sin fästmö samt sina föräldrar och på dagarna var med och utredde de mord han själv begått. Som Tore Hedin får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett sakligt sätt: slutscenen där Hedin noggrant redogör för exakt vid vilka klockslag han har tagit folk av daga är en uppvisning i pur känslokyla.

Esarparn hette Nils Andersson och var mjölnare i just Esarp utanför Dalby utanför Lund. Han hade ihop det med pigan och dömdes för att ha dränkt sin fru. Sedermera fick han resning efter att ha suttit femton år på Långholmen och snickrat fågelholkar. Som Nils Andersson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett pilskt vis: ingen kunde gå upp i så ynklig kåtfalsett som han.

Och så har vi den otäckaste av dem alla: Veberödsmannen Martin Svensson – kvarnägare som utan att darra på slokhattsbrättet brände upp sina konkurrenters kvarnar – samt konkurrenterna. Till slut tog han även sin hushållerska Emma av daga, varpå hans synnerligen förtryckte son Emil tog mod till sig och berättade för polisen. Som Martin Svensson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett otäckt vis: scenen där han frankt hänger ut sin grabb som ”byidiot” skär i bröstet på de som är föräldrar och/eller barn.

Det gjordes alltså sammanlagt fem filmer i serien Skånska mord, men de två sista – Bessingemordet och Yngsjömordet – saknar en ganska viktig komponent. Även om det är spännande mordhistorier om incest och religiös fanatism så finns det ju inte en mordhistoria i världen som är mer spännande än Ernst-Hugo Järegård. Det är filmer som lider av fantomsmärtor: det är konsekvent något som saknas.