Kategori: blogg Sida 26 av 99

Editherat.

den 2012-10-28

Edith Unnerstad hörde för några decennier sen till de självklara komponenterna i en svensk barnkanon. Böckerna om den excentriska familjen Pip-Larsson – där Kastrullresan var först och troligen bäst – televiserades senast 1998, men jag är inte säker på att barnpubliken längre kände till originalet.

En gång lär Unnerstad ha varit Astrid Lindgrens främsta rival på förlaget Rabén & Sjögren. Konkurrensen lär ha varit så påtaglig att de båda ytterst ogärna befann sig i samma rum. Unnerstad var svensk barnlitteraturs Pepsi cola. Eller Hasse Ekman. Eller kanske Betamax: det väl så kvalitativa formatet som fick dra sig tillbaka för gott när VHS-industrin bara växte och växte.

Att Astrid Lindgrens stjärna bara kommit att fortsätta stiga är väl inte att undra på, men frågan varför Unnerstads slocknat är mer komplex. Hon hade ju också en illustratör som ritade nästan identitskt med Ilon Wikland! Och hade ett ännu lustigare namn!

Kanske är skälet så krasst att tiden sprungit ifrån Unnerstad. Hennes texter är inte längre begripliga för det uppväxande släktet. Eller det uppväxta. Dagens föräldrar kan inte förklara för sina barn vad i hela fridens namn orden betyder. Eller rättare sagt: vad de betyder förstår vi kanske, men vad de har i texten att göra är knepigare att redogöra för.

Högbloms bästa.

Av Kalle Lind

den 2012-10-24

i blogg

Tomas Högblom är en av Humorsveriges bäst bevarade hemligheter, en sån som vi med en tå i branschen gärna droppar för att visa att vi minsann inte är några svennebananer som gillar såna som varit med i Parlamentet. Ikväll uppträder han och Kringlan Svensson på Babel i Malmö med en föreställning jag såg – och skrockade gott åt – på Lunds humorfestival. I morse roade han mig med vidstående svar på frågor från Sydsvenskan.

Låt mig eventuellt förstöra skämtet genom att förklara det: inte ens Myggans nöjeslexikon nämner någon Josef Ulin, Lasse Krantz finns det i princip inget rörligt bildmaterial bevarat med, Georg Adelly hade sin storhetstid på fyrtiotalet och lär inte heller finnas att se på i nån högre utsträckning och Bengt Sahlberg har veterligt aldrig tecknat något – däremot skrev han några spaltkilometer åt Svenska Mad.

Jag väljer att tolka svaren som en kommentar åt just de originalitetsjunkies som gärna droppar Tomas Högbloms namn när favoritkomiker efterfrågas.

Ekmannaövervakare.

Av Kalle Lind

den 2012-10-23

i blogg

– Jag är en olycksalig produkt av borgerlighet och konstnärsglöd, skeppsbroadel och zigenarblod; av lathet och ambition, ytlighet och genialitet, klokhet och dårskap, måttfullhet och storhetsvansinne. Resultatet har blivit en framgångsrik medelmåtta – utan djup och originalitet.

– Är inte det att göra sej skyldig till en undervärdering?

– Låt gå för en ovanligt framgångsrik medelmåtta då.

Replikerna är Hasse Ekmans och den han beskriver är sig själv (ur memoarboken Den vackra ankungen). Orden är tämligen orättvisa, men representativa för hur underbarnet, regissören, skådespelaren, manusförfattaren, producenten, schlagermakaren, veckopressälsklingen och vivören såg på sig själv. Men även för hur samtiden såg på honom.

Under några år i slutet av fyrtiotalet tävlade han visserligen med Ingmar Bergman om att vara kritikernas gunstling, men Bergmans ärelystnad var större och Hasse Ekman övergav successivt sina ambitioner att skapa seriösa dramer och intelligenta komedier, för att helt ägna sig åt Sickan Carlsson-filmer. Där han visserligen inte lyckades dölja sin talang, men kanske slösade en aning med den.

Han kastade in regissörsbaskern för gott 1964 – åtminstone vad gäller film – och sen dess har han med regelbundna mellanrum återupptäckts. Dvd-bolaget Studio S har gett ut en handfull av hans mästarprov – särskilt rekommenderas queerklassikern Flicka och hyacinter (1950) och den oemotståndliga anti-Bergman-komedin Flickan från tredje raden (1949) – och han nämns med gillande av diverse cineaster. Men en självklar plats i kanon kommer han troligen inte att få så länge ångest och krossat-glas-i-slidan anses viktigare än hjärtevarmt överseende med mänskligheten.

Arbetsnarkoman som sin far Gösta (som ju också gärna plockade bort prefixet arbets-) och sin son Gösta (som tecknat bokomslaget ovan) fick han förstås också ur sig några böcker mellan sina trettiosex filmmanus och fyrtioen insatser som filmregissör. Och som författare, vill jag nog påstå, förtjänar Hasse Ekman fortfarande att återupptäckas.

Kurre Korint och Drömfabriken (1956) är den sortens kvicka inifrånskildring av filmvärlden som man kan räkna i parti i den anglosaxiska kulturen, men som den svenska uppdelningen i Allvarligt och Angeläget respektive Komiskt och Korkat aldrig riktigt gett plats åt.

Här finns en serie porträtt av figurer från filmhierarkins alla pinnhål – den framgångsrike regissören med äktenskapsproblem, aktrisen som går sängvägen, den gubbsjuke slösarproducenten, den känslokalle matematikerproducenten, skådespelaren som en gång var något, den alkade allt-i-allon som ringer och väcker filmarbetarna med frasen ”klockan är sju och fnaskena sover!” – som alla vittnar om författarens klarsynthet och människokärlek.

Här finns förstås också ett och annat internskämt som är svårt att dechiffrera utan att ha tillgång till femtiotalets Vecko-Journalen (den monumentale Yngve Gamlin fladdrar förbi som Brunte Gardin med en jargong kryddad av ”toppgrunka!” och ”råjsan – bråjsan – slinketebinketebong, plitteliplitteliplatt!”), men de stör inte mer än de obskyra referenserna i Simpsons.

Här finns också en frispråkighet som förvånar med tanke på att författaren ungefär samtidigt gjorde glada-Sickan-folkkomedin Med glorian på sned. En italiensk filmproducent värvar ett svenskt fnask från gatan till duken (”Kan jag väl, svarar hon. Om jag får hyggligt me kosing”) och Kurres äktenskap knakar på grund av bägge parters otrohet. Spriten flödar, gubbarna dreglar och Kurres föräldrar är snåla, missunsamma och känslokalla.

Hasse Ekman såg på livet som det var. Samtidigt vägrade han hänfalla åt unhappy endings och gymnasialt eländeskoketterande. Det slutar lyckligt. För en del. Vägen dit är ömsom sentimental, ömsom hjärtknipande, men hela tiden – och det här är ett av de mest underutnyttjade orden i svensk litteraturtradition – spirituell.

Based on a story by Per Wahloo and Maj Sjowall.

Av Kalle Lind

den 2012-10-19

i blogg

Det lilla extremt ambitiösa dvd-bolaget Studio S har just gett ut Den skrattande polisen (1973), den amerikanska filmen byggd på den fjärde Beck-boken med samma namn. Det är förstås en kulturgärning. Att filmen sen inte är nåt vidare är ju knappast Studio S fel.

Den skrattande polisen blev Sjöwall-Wahlöös internationella genombrott. En av orsakerna därtill är troligen det spektakulära actionvåldet och sexualskildringarna, fjärran från Maria Langs mysiga tedrickartanter på pensionat i Nora: boken inleds med ett massmord med kulsprutepistol på en buss som krockar, en av de mördade är den unge polismannen Åke Stenström, i motivbilden ingår en kvinna med ”nymfomana” böjelser.

Framgången ledde till att Sjöwall-Wahlöö, som första icke-engelskspråkiga författare nånsin, fick det prestigefyllda Edgarpriset. Att det gjordes en amerikansk filmatisering är alltså inte så underligt. Det underliga är snarare att filmen har så löjligt lite att göra med boken att man inte riktigt förstår varför nån la ut pengar på filmrättigheterna.

Sjöwall-Wahlöös centralfigur heter som bekant Martin Beck. De valde det namnet för att det skulle vara internationellt gångbart. Ändå heter Walter Matthaus centralfigur i filmen Jake Martin. Karaktären Martin Beck utmärks av sin uttryckslöshet, sin melankoliska tystlåtenhet, vanan att låta allt elände han utsätts för sätta sig på magsåret istället för att läcka ut som aggressioner. Walter Matthau gör en utmärkt snut. En aggressiv jag-skiter-i-boken-för-min-lag-står-över-deras-snut. Bortsett från cigaretterna och det stagnerade äktenskapet har han inget gemensamt med Martin Beck. Och just det har han för övrigt gemensamt med alla andra sjuttiotalets filmsnutar.

Så Den skrattande polisen är en film där någon har plockat en titel, en bussmassaker, en nymfoman, namnet Martin och halva namnet Larsson (Gunvald Larsson har blivit Leo Larsen) från en svensk polisroman och sen slängt det in en matberedare med manuset till Dirty Harry. Behållningen är snarast San Francisco-miljöerna och New Hollywood-tidens revolutionerande sed att kasta ut skådisarna på gatorna istället för att låsa in dem i studios.

Att sen boken Den skrattande polisen gör en lätt illa till mods att läsa om idag – nymfomanibegreppet används på fullaste allvar och författarna låter läsarna förstå att kvinnor som ligger för mycket lätt blir dödade – är en annan sak. The laughing policeman är ännu obegripligare som fenomen än Habers Beck, som åtminstone rider på ett inarbetat varunamn. Det kan jag förstå ur ett kommersiellt perspektiv. The laughing policeman har metodiskt plockat bort det mesta av det som bokens succéstatus vilade på.

Men köp den gärna. Studio S behöver pengarna ännu mer än vi behöver Studio S.

Myten om bögligorna.

Av Kalle Lind

den 2012-10-17

i blogg

Gardell och Simon Kaijser dröjer i SVT:s Torka aldrig tårar utan handskar ibland kvar vid åttiotalets aidsnojiga homofoba löpsedlar. Hade man låtit en teveserie utspela sig ytterligare trettio år tidigare hade man haft en guldgruva av journalistisk homohets att gräva ur.

Regissören Jonas Cornell hade för övrigt chansen med serien Apelsinmannen, som jag såg om häromsistens och blev lätt illamående av: så sent som 1991 valde man att blåsa upp femtiotalets Kejneaffär, homosexskräck och – tyder det mesta på – fullkomligt ihopfantiserade prostitutionsligor där ministrar och poliser höll varann om ryggen för att få tillgång till gossar på glid.

Femtiotalets Kejneaffär är en jävla märklig och rörig historia, men Göran Söderström och Fredrik Silverstolpe visar i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt (1999) att pastor Karl-Erik Kejne var en närmast psykotisk paranoiker som såg konspirationer hos alla som inte omedelbart trodde på hans historier om att varenda ungkarl runt omkring honom utnyttjade värnlösa pojkar i organiserade nätverk. Jonas Cornell och hans manusförfattare valde att låta Peter Haber som Kejne vara ett snällt och altruistiskt offer för existerande bögligor. För det må de väl skämmas så här tjugo år senare.

I verkligheten ledde ett koppel av poliser, pastorer, professorer och Vilhelm Moberg en gläfsande kampanj mot några hjälpligt anonyma män i förvaltningen, varav någon tog livet av sig och ministern Nils Quensel avgick under förnedrande former. Allt utifrån den inte helt underbyggda tesen att de a) var homosexuella, b) därmed köpte pojkstjärt och c) därmed träffades under rituella former för att bränna viktiga dokument och ge varandra åtråvärda anställningar.

Hade Apelsinmannen-gänget istället alltså valt att kritiskt granska hur femtiotalets etablissemang faktiskt såg på ”de homosexuella” – några år efter att homosexualiteten avkriminaliserats och istället sjukdomsstämplats – så hade man fått en väl så spektakulär, men bra mycket mer sympatisk skildring:

De homosexuella bildar ett frimureri, och detta kan även ge anledning till andra underliga företeelser. Det händer väl ibland att ett härskande politiskt parti favoriserar sina anhängare vid tillsättning av tjänster. Man kan nu göra det tankeexperimentet att en homosexuell innehar en nyckelposition när det gäller att tillsätta vissa tjänster. Det låter sig då tänkas att han på bekostnad av sakligheten medvetet eller omedvetet ger en likasinnad företräde. (Birger Sjödén, chef för Lövsta skolhem, i liberala DN 1950.)

Pastor Kejnes syn på saken är väl den, som alla rättänkande människor måste dela: det homosexuella problemet är främst en medicinsk fråga. Men det är också en samhällsfråga. En människa med den läggningen är sjuk, den saken är klar. Men därför har han inget privilegium på att utnyttja denna sin sjukdom till andra människors fördärv. Han har helt enkelt skyldighet att söka läkare för sitt onda likaväl som andra personer med för omgivningen farlig sjukdom har det. (Pingstkyrkans Dagen, 1950.)

Kunde alla detaljer offentliggöras, torde frågan, huruvida Sverge styrs av Humlegårdsherrar [dvs. män som cruisar i Humlegården, bloggarens anm.] anses med ja besvarad. När Humlegården nattetid spyr ut ett gäng pudrade och målade ynglingar, som ger kyrkliga och världsliga ämbetsmän råd i trängda situationer, då gäller det för alla med en gnutta rättspatos att hålla sig undan. (Syndikalistiska Arbetaren, 1950.)

Amerikanska säkerhetstjänsten uppges ha blicken öppen för att ”tredje könets” innästling i regeringskretsar är en ytterst farlig realitet. Hur är det ställt här i landet? (Arbetaren, 1950.)

Till detta ska också läggas att en av Kejnes tillskyndare, professorskan Britta Collinder, bildade ”Riksförbundet för svenska mödrar till försvar för landets barn mot homosexuella handlingar”. De hade bland annat för avsikt att arrangera ”rena”, dvs. garanterat bögfria, fritidssysselsättningar för ungdomar (däribland folkdans). Veterligt finns inte förbundet kvar.

Viktigt! Läsvärt!

Av Kalle Lind

den 2012-10-16

i blogg

Jag är egentligen inte så förtjust i att använda bloggen som citatlager för vitsord och halvdana betyg. Det känns lätt så självgott. Men nu råkade det visst bli så i alla fall. Ibland bara slinter man på tangentbordet.

Komikern Kalle Lind har många järn i elden vare sig det handlar om tv, radio, böcker eller bloggande. Bland hans senare bokalster märks den utmärkta sista delen av ”Människor-trilogin” med titeln Människor som har haft fel (2011). Men frågan är om han denna gång rentav inte överträffat sig själv när han tillsammans med Kringlan Svensson – en annan skicklig diversearbetande ordbrukare – fabulerat ihop en historia om den timide flamugnsskötaren Frank Lindström som söks av både sin arbetsgivare och en köttfärssäljande ICA-handlare. Han försvann nämligen i samma veva som man på hans arbetsplats malde ett onormalt stort parti blandfärs. Det blir rena sängkammarfarsen där sängkammaren med tillhörande dörrslammer bytts ut mot olika lokaliteter i Malmötrakten.

Läsare förtrogna med staden ler igenkännande åt omtalade områden som Möllevångstorget och Norra Grängesbergsgatan medan andra njuter av alla metaforer och spetsfundiga uttryck som när Zlatan kallas för ”slavisk miljonprogramsunge” och mesar för ”sittkissare”. En fullträff!

Recensionen är citerad i sin helhet från BTJ, dvs. Bibliotekstjänst. Och jag menar, är det några som kan böcker så måste det ju vara deras lektörer. De vet ju inte bara i vilken ordning bokstäver kommer, de kan ju också alla de där ”Hce” och ”Apg” och ”Vdn”. Och just det, boken ”Blandfärs” kan man beställa genom att klicka på omslaget här till höger. Eller gå in på en bokhandel, förslagsvis Bokia. Konsumentupplysning, inget annat.

Nittio – och inget annat! – jävla getingfrågor!

Av Kalle Lind

den 2012-10-15

i blogg

Det händer att jag får mejl från läsare. De är alltid läsvärda. För ett stycke tid sen fick jag tips om den här boken.

Mejlaren hette Bertil och jag kan inte se varför inte också ni borde ta del av hans angelägna rader:

Jag hittade denna lilla getingbok på en loppis och tyckte att den var lite småskojig med sitt kuriösa innehåll av såväl ditt som datt om både små och stora frågor. Dock upptäckte jag efter en stunds läsning och till min häpnad att själva boktiteln om getingars eventuella edibilitet var en spörsmål som vare sig tas upp eller besvaras i boken. Någon sådan fråga existerar helt enkelt inte mellan pärmarna, trots att merparten av bokens 200 sidorna pryds av just detta surrande lilla flygfä, i form av en illuster liten krumelur i marginalerna.

Denna titelmässiga getingbrist gav idé och vidare inspiration till att kolla sanningshalten även i boktitelns andra halva, ”Och 101 andra frågor”. Döm om min förvåning när jag efter såväl genomräkning som om- och kontrollräkning kunde konstatera att även detta var såväl bluff som båg, tillika lögn och förbannad dikt!

Boken innehöll blott 90 (nittio) frågor, inte 101, utöver den redan uteblivna getingfrågan. Bokens titel innehåller därmed inte ett enda sant ord! Falsk marknadsföring å det grövsta, IMHO.

Men historien är inte slut ännu. Nyfiken i en strut som man ju är tyckte jag att saken måste kollas upp med Brombergs förlag, vilken förklaring som fanns till att det gått som det gick och varför såväl getingar som frågor saknades i en bok som lovade sådana tämligen runt men höll generande tunt. Det visade sig att det hade Brombergs inte en aning om.

Jag talade per telefon med en dam som jag uppfattade heta Nina Rock, och hon sade sig inte ens känna till bokens existens. Hon hade bara jobbat hos Brombergs i fyra år, och eftersom bokens utgivningsår var två år ännu tidigare så hade hon ingen koll på dessa sakernas tillstånd.

Hon tillstod dock att det var lite märkligt att bokens titelfråga (Finns det något som äter getingar?) inte återfanns bland bokens insidor. Lika märkligt ansåg hon även det faktum vara att undertitelns 101 frågor vid kontroll visat sig vara bara 90.

Någon förklaring kunde hon däremot inte ge av tidigare nämnda skäl (diskrepansen mellan utgivningsår och anställningsår), men lovade att kontrollera saken med någon redaktör som varit med vid den tid det begav sig samt återkomma med besked i ärendet. Någon sådan redaktör fanns inte inne vid mitt frågetillfälle, då bokmässan i Göteborg pågick för fullt och större delen av Brombergs personal fanns där.

Då jag inte hörde något från Brombergs beslöt jag mig efter någon tid att ånyo ta kontakt och höra hur det egentligen låg till med getingboken. Åter fick jag Nina Rock i luren, och hon bad initialt om ursäkt för att hon inte hade återkopplat och hört av sig. Hon kunde nu dock meddela att intet nytt framkommit i ärendet.

Hon hade hört sig för, sade hon, och fått besked om att det inte fanns någon i Brombergs nuvarande personalstat som visste något om de frågor jag undrade över. Ingen visste heller vem som varit ansvarig redaktör för boken, ”det var ju så länge sedan” (sex år) och det var tyvärr heller inte möjligt att kolla upp saken via något arkiv. Sade hon.

Jaha, sade jag. Vad gör vi nu då? undrade jag vidare. Jaaa…, sade Nina Rock, boken är ju utgången och vi har inget ex kvar, så vi får väl försöka leva med den osäkerhet som finns. Det är inte mycket att göra åt. Tablå och ridå. Så går det till i verkligheten, i Sverige, idag (för att tala med salig Kurt Olsson).

Så skrev alltså Bertil till mig. Och för att inte löpa risken att reproducera en lögn lånade jag sagda bok på biblioteket, bläddrade noggrant efter en getingfråga och räknade antalet frågor. Bertil hade förstås rätt. Ärevördiga Brombergs har alltså gett ut en bok där både titel och undertitel är käpprätt åt Häcklefjäll. Jag gissar att detta inte hör till de största problemen i världen just nu, men visst låter det som ett ovanligt slappt redaktörsskap?

The Reine in Spain stays mainly in the plain.

Av Kalle Lind

den 2012-10-09

i blogg

Ibland får jag mejl från läsare som gör mig upprymd och sprallig. Främst förstås för att det tydligen finns mottagare för oss som sitter och toksänder rakt ut i cyberrymden, men även för att de oftast besitter kunskaper som vidgar mitt universum.

Nina B skriver apropå ett gammalt inlägg om den unge Reine Brynolfssons serietecknarkarriär:

Jag har turen att äga några nummer av Jules Verne-magasinet (Tidskrift för Science Fiction & Fantasy), en publikation som bestod av sparsamt illustrerade kvalitetsnoveller inom dessa genrer. Sam J. Lundwall var redaktör. Flera av illustrationerna var det Hans Arnold som stod för, men nästan lika många är gjorda av Reine Brynolfsson. Den tidigaste jag har hittat är från 1972, han kan alltså inte ha varit mer än nitton år när han gjorde den. Bilderna är ofta fina.

Nina skriver vidare om det ärevördiga magasinets övriga innehåll:

Kontaktannonserna i den är desperata. Hela tidskriften är ett rop på hjälp, kan man säga. Den var definitivt före sin tid.

Här är några exempel på de annonser som trängs mellan novellerna, önskas köpa och ”rymdnotiserna”:

KONTAKT ÖNSKAS

”Jag är 23 år och något à la äventyrare. Är du flicka och kan tänka dig (om vi kommer överens) att flytta till en marockans atlantby på ett halvår – till att börja med? Mycket pengar behövs inte.

Svar till ’Ett intressantare liv’

”Halvgammal, ful, något luggsliten sf-fan – med en mindre summa guld – önskar kontakt med ung (19-24 år), vacker sf-intresserad tjej.

Svar med foto, gärna i rymddräkt, till: ’Rymdskeppare’

”Android önskar någon form av bekantskap med fullt utrustad flicka i 20-årsåldern, som önskar bosätta sig på norra Venus.

Svar med helhudsfotografi till: ’Felfri XB34:6″

Jag har full förståelse för resonemanget i Nina B:s avslutning:

Jag skulle skicka dig ett nummer om jag inte älskade dem lika högt som min Galago-samling.

Vädjan till den upplysta läsekretsen.

Av Kalle Lind

den 2012-10-02

i blogg

Så – 52 festliga riksdagsledamöter korras för fulla muggar, jag och Kringlan Svensson har bestämt oss för att skriva en uppföljare till Blandfärs (och även lagt ner arbetstiteln Tuppjuck sen vi insett att Hans Lindström har gjort en samlingsbok med samma namn), jag har skrivit på kontrakt för SVT om en krimisynopsis och så gör jag morgonradio i P4 Malmöhus måndag-torsdag. Vad fattas då i mitt liv? Jo, ett projekt.

Idag kom titeln 52 fantastiska kommunalpolitiker till mig. Hade man inte velat läsa en sån bok? Efter att man hackat sig igenom 52 festliga riksdagsledamöter och kanske kommit till insikten att det är en fascinerande värld vi lever i? Men hur ska jag kunna skriva en sån bok? Jag har ju inte koll på vad som händer i Svegs och Bergs kommunpolitik?

Det är här ni kommer in. Ge mig din bästa kommunpolitiker! Den med konstigast bakgrund, märkligast motion, storvulnast plan och bisarrast framtoning. Hjälps vi åt med det här så kommer vi gemensamt att fylla en lucka i allas våra bokhyllor.

Med massan på Mässan.

Av Kalle Lind

den 2012-10-01

i blogg

MED MASSAN PÅ MÄSSAN – IMPRESSIONER FRÅN BOK- OCH BIBLIOTEKSMÄSSAN 2012

Vi komma från syd och vi komma från nord

Vi fara mot väst för att kränga vårt ord

Tillsammans med folk som har samma idé

samt drivor av folk som mest vill va med

Här finns böcker i travar som fyller kvarter

Böcker om allt och böcker om mer

Man glor på skribenter som djuren på zoo

Där är Mikael Niemi och där är Jan Guillou

Tranströmer är här

och Lasse Åberg är där

Där är Jonas, där är Mark

Och alla är de kungar ikväll på Hotell Park

Och alla brinner vi för bok och bibliotek naturligtvis

Kultur i stora lastpallar vräks ut till extrapris

De säljer Läckberg per kilo och GW Persson i parti

Jan Myrdal håller föredrag om pornografi

Folk på alla fronter

och bib i varje monter

Det väller folk från alla håll

Lokalen läcker som ett såll

Kön är hundra meter lång

Och det fylls på i varje gång

Att ta sig fram genom smeten

kräver macheten

Där är Lennart Hellsing – herregud vad cool han är!

Tänk om man vore lika ung nu som han är vid nittitre

Och där är Håkan Juholt och där är Tomas Bodström

Kan man vänta sig ett sossebråk med nävar och med blodström?

Livets Ord har visst en monter – mässan ställer inga krav

Jan Myrdal pratar Lenin med en fot i sin grav

Och luften som var kvav är nu ännu mera kvav

Årets tema är Norden – är det nåt man märker av?

Tja, det är varmt så in i Norden och trångt så in i Norden

Och när folket dricker låter det som danska om orden

Där går en liten pojke – får han va själv här vid buffé-en?

Det är Peter Wolodarski – han skriver ledare i D-N

Det är lätt att det blir hett i en lokal som saknar fönster

Där är Jan Guillou igen! Går vi i samma mönster?

Göran Greider kryper fram från den kulvert han visst bott i

I Sveriges frimärksungdoms monter står det män på cirka sjutti

Jag funderar på att gå och se på Persson & Schibbye

Men vi stannar till på vägen i en monter de har bib i

Där är Viveka Lärn i höga rosa skor

Och där är Marcus Birro eller möjligen hans bror

Hur skiljer man dem åt? Jo, den ena är kort

Den andra är kortare – i övrigt samma sort

Berghagen är där – har han också skrivit bok?

Och där är Åsa Linderborg och där är Martin Luuk

Och där är Janne Schaffer med gura och med plektrum

och där är Lars Adaktusson med blompinne i rektum

Den som man stämt träff med är det ingen chans man hittar

Vi går på en diet av jordnötter och snittar

Nu är det svårt att andas

Våra andedräkter blandas

och far runt i en loop

Snart är vi kvävda allihop

Och där är Jan Guillou igen – och igen? – nu blir jag yr!

Nej, det var bara en kulturtant i likadan frisyr

Och nån från TV3 och nån som driver restaurang

Och där är Tommy Körberg och Christer Fuglesang

Och fast det är så stort att ingen hittar överallt

så kryper väggen inåt – ta det lugnt nu! Ta det kallt!

Håll i dej i nåt säkert som är pålitligt med

Till exempel Håkan Juholt där … okej, en dum idé

Trycket är för mycket – alla intryck trycker på

Där är Lena Endre och nu har jag svårt att gå

Där är Carl-Jan Granqvist och nu har jag svårt att stå

Där är Robban Aschberg – herregud som man kan må!

Där är hon från Babel och Jan Myrdal pratar på

Där är Ingvar Carlsson – men så hjälp mig ut här då!

Jag åker aldrig hit mer – sista gången nu, min vän!

Förutom nästa år så klart, då ses vi här igen