Kategori: blogg Sida 24 av 99

Ungkarslyan.

den 2013-01-24

Jag hamnar emellanåt i Billy Wilder-perioder. Oftast infinner de sig när mina barn är bortresta och jag själv får bestämma över fjärrkontrollen.

Det som gör Wilders omfattande och ganska jämna filmproduktion så angelägen fortfarande, var hans förmåga att turnera delikata ämnen av moralisk art utan att någonsin syssla med chockverkan. Många komediämnen satt han och sög på i decennier, inväntande det ögonblick då publiken tycktes vara morgen. Påfallande ofta träffade han rätt. Wilder samlade på både publiksiffror och Oscarsstatyetter.

Den europeiska ironin, dessutom härdad i det judiska folkets elände, kombinerad med det amerikanska raktpåsakiga berättandet gav komedier – men också kriminalfilmer och dramer – som var intelligenta men aldrig knepiga. Och, har det visat sig, tidlösa. På ett tidsbundet sätt.

The Apartment hette Ungkarlslyan på svenska och var den sista svartvita filmen (undantaget Schindler’s list 1993 och The Artist 2012) att få Oscar för bästa film. Men trots att den ekar av en begraven era där män bär hatt och ”tar hand” om ”sina” kvinnor, och där grannfrun kallar Jack Lemmon ”beatnik” när han inte har servetter utan bara pappershanddukar, känns den fräsch i sin vägran att stryka några fördomar medhårs. Den visar hur människan är, inte hur hon borde vara.

Ungkarlen Jack Lemmon jobbar i ett enormt kontorslandskap (där man lär ha använt låga skrivbord och dvärgar för att få det rätta djupperspektivet i bilden) i New York. För att ställa sig in hos sina chefer låter han dem begagna hans lägenhet för sina amorösa sidosprång.

Detta kommer till vd:ns kännedom, och strax har Lemmon gått från ett skrivbord i skrivbordshavet via eget rum till eget rum bredvid vd:ns. Dock med chefens konstanta hållhake på sig; när Lemmon börjar tveka om att låna ut sin nyckel påpekar Big Boss att det normalt tar många år att jobba sig upp inom företaget men bara trettio sekunder att komma därifrån.

Till saken hör att Lemmon kärar ner sig i vd:ns älskarinna, Shirley MacLaine, vilket komplicerar hans relation till chefen. Och hennes. Trots att hon har ett syndigt cv skulle det för övrigt aldrig falla Wilder in att döma eller fingerpeka.

Här finns alltså två teman i en Hollywoodrulle från 1960 som säkert förvånar somliga: ett antytt feministiskt, och ett som starkt ifrågasätter storkapitalets hantering av människor. Både MacLaine och Lemmon blir marionettdockor i ett patriarkaliskt system där högste chefen utnyttjar sin makt och underhuggarna kliar ryggar, viftar svansar och vänder kappor.

Allt på ett mycket spirituellt och förtjusande vis. Ungkarslyan visar gamla tiders moralism och hierarkibildning när den var som mest motbjudande – men också som snyggast på bild.

Vårt kära strunt – okända berättelser ur den svenska nöjeshistorien.

Av Kalle Lind

den 2013-01-18

i blogg

Ett måste för oss som vill hålla oss ständigt uppdaterade på sånt som skedde för längesen är naturligtvis Martin Kristensons nyutkomna Vårt kära strunt, en bok som samlar de långa, belysande och sjukt välresearchade essäer som var Kristensons bidrag i tidningen Kapten Stofil (1999–2010, salig i åminnelse). Somliga texter är uppdaterade; redan tidningen Pop konstaterade att pophistorien ständigt måste skrivas om och det samma gäller naturligtvis strunthistorien.

I många år, säkert tjugo, gick jag till och från och funderade på hur man kunde skriva en rolig bok. Jag hade läst Tage Danielsson till förbannelse och visste att det borde gå att skriva böcker med komiska kvaliteter, som inte är Bert Karlssons bästa fittvitsar eller Roliga bilder jag hittat på Internet. Böcker som man skrattar åt, men som ändå är skrivna med en personlig röst.

Tre skrifter inspirerade mig speciellt till det som blev Människor det varit synd om, och i förlängningen ytterligare några böcker med humoristiskt avsedda krönikor om saker som hänt i verkligheten och i nöjesvärlden: Hammarssons & Wikings 100 höjdare, Liv Strömquists 100% fett och Martin Kristensons 100-tals (typ) artiklar i Kapten Stofil.

De visade alla tre, på varsitt vis, att man kunde bryta loss partier ur verkligheten, ganska små partier, rentav obetydliga, förstora upp dem, punktbelysa dem och berätta nåt om samtiden, dåtiden, politiken, mänskligheten och Sverige. Och, främst i Livs fall, om patriarkatet.

Kristenson är den av de tre med minst uppenbara komiska ambitioner. Icke desto mindre är det han skriver genuint underhållande. Dels för att han beskriver en nöjesvärld som präglats av excentriker och idéer, storslagna misslyckanden och märkliga framgångar. Dels för att han gör det med ett sardoniskt leende som aldrig döljer det ärliga intresset.

Det ärliga intresset framgår inte minst av de timmar av mikrofilmsbläddrande och genomtittande på Statens Ljud- och Bildarkiv som föregått varje enskild artikel. (Ytterligare en sak jag lärt av Martin: man kan aldrig gräva för djupt.)

Här finns nu, hursomhelst, inom mjuka spänstiga pärmar, genomgången av samtliga svenska Glada änkan-uppsättningar utifrån samtidens preferenser, referat från den animerade riksdagsdebatten om tevevisningen av Gula hund, en fullständig exposé över det märkliga tillstånd Sverige hamnade i efter att Hyland utlyst Frufridagen, Jerry Lewis aldrig färdigställda svenska film, tevevisningarna som blev ”skräcksommaren -72”, den bisarra politikern/tidningsutgivaren/sexklubbsföreståndaren/rättshaveristen Asta Gustafsson, tre artiklar om Karl Gerhard och – en av de roligaste texter som skrivits på svenska – ”Knohults värmedöd”. Där de första tjugo Åsa-Nisse-filmerna analyseras utifrån fysikaliska lagar, lika gravallvarligt och initierat som parodiskt och uppskruvat.

Få skribenter gör oviktigheten så viktig som Martin Kristenson. Och det är ett mycket fint betyg när det kommer från en som nästan lyckas försörja sig på trivia.

Kennet Ahlologi del 2 (beroende på hur man räknar): Rävsaxen (1978).

Av Kalle Lind

den 2013-01-17

i blogg

Rävsaxen var den första Kennet Ahl-signerade produkten utan Lasse Strömstedts inblandning. Där de två första romanerna, Grundbulten (74) och Lyftet (77) och filmen Lyftet (78), kretsat helt och hållet kring de kriminellas värld – småbus och storfräsare, fångar och plitar, torskar och råttor – flyttade den nya konstellationen Christer Dahl-Bodil Mårtensson-Anders Lönnbro perspektivet. Till skillnad från Lasse Strömstedt hade de inte spenderat sin ungdom på Långholmen och i diverse geggarkvartar.

Rävsaxen bör nog rubriceras som satir. Den vilar på en jargong präglad av understatements och cyniskt lågmälda konstateranden, bitvis tröttsam, men ändå att föredra framför de mer propagandistiska styckena. Storyn minns jag knappt, det var ett par veckor sen jag läste ut den, men jag tror inte att den var det viktiga. I fonden står i alla fall det sadistiska mordet på en man som gjort sig en förmögenhet på att lägga ner fabriker.

Till formen är det en polisroman. Där de två första – klassiska – Kennet Ahl-romanerna tog fångarnas sympati eller åtminstone gjorde dem mänskliga och begripliga, ställer den här romanen sig kritisk till både offer och förövare. Anledningen är förstås att de alla är kapitalister.

Utredaren däremot, snuten, är förvånansvärt nog en hjälte. Detta trots att han är snut. Och sosse. Och kommunisthatare, efter att ha lyssnat till sin fars och brors testuggande under uppväxten. Detta är förvånansvärt för att det nya Kennet Ahl-gänget var insyltade i kfml(r), ett parti som gjorde sig kända för mycket men inte för sina nyanser. Och allra minst för sin kärlek till sossarna, ”socialfascisterna”. Eller till poliserna, ”kapitalistlakejerna”.

Att hela romanen är en misstroendeförklaring mot den socialfascistiska välfärdsstaten kan exemplifieras med en replik som en stolt cyniker till beg. bilhandlare riktar mot mordutredaren:

– Hur många mord har ni om året? När tusentals människor mördas i cancer bara för att livsmedelsproducenterna vill tjäna sina stålar. Och besprutningarna. Och bilarna. Där finns dom verkliga mördarna, tänk på den saken till nästa gång.

Kan man koderna så märker man här och där av kfml(r)-anknytningen, inte så mycket i världsåskådningen i stort, för den delade de väl med hela avgrundsvänstern, som för några subtila nålstick mot det SKP som partiet en gång brutit sig loss från. Den mördades förtrogne förklarar för utredaren att den mördade planerade ett fascistiskt maktövertagande och dessutom bekostade annonskampanjer mot narkotika:

– Sista gången vi träffades så talade han entusiastiskt om hur han förutsåg hur han och SKP om några år skulle kunna samarbeta om ett svensknationellt, i grunden fascistiskt program, och du vet ju hur Jan Myrdal är när det gäller knark.

(Myrdal stod, som bekant, SKP nära. Och ansågs tydligen vara fascist av dem som ansåg sig stå till vänster om honom.)

Annars slungas släggan lite hit och dit mot samtidens politiska korruption. För att lägga ribban kastas vi redan i första kapitlet in i en burlesk begravning av den mördade kapitalisten, där statsminister Fälldin äntrar talarstolen:

Nyss hade han stått och hänvisat till sin heder och sanningsenlighet i riksdagen och hela tiden tänkt på kärnkraftverk. Nu stod han här och hänvisade till en död mans heder och sanningsenlighet och tänkte hela tiden på kärnkraftverk och minderåriga prostituerade. Var det då att undra på att det rörde sig ännu långsammare än vanligt i huvudet och att han t.o.m. själv hade svårt att få något sammanhang i vad han sa:

– Öh … samhället är skyldigt … öh förlåt oskyldigt … öh skyldigt att försvara sitt … öh förtroendekapital … öh när huliganer … öh förlåt hullisar … öh huliganer ifrågasätter vår … öh värdegemenskap … öh förlåt värdelöshet … öh värdegemenskap.

Som litterärt verk har väl Rävsaxen med tiden tappat de flesta av sina kvaliteter, om där nånsin fanns några. Som tidsdokument, dels över tidens händelser men i synnerhet över den närmast undergångsromantiska pessimism som präglade viss vänster, är den oslagbar.

Grundläggande Ahlologi (formulär 1Ahl).

Av Kalle Lind

den 2013-01-15

i blogg

Få författarbegrepp är så förvirrande som Kennet Ahl. Från början är det en pseudonym för den f.d. kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl, som i sjuttiotalets begynnelse slog sig samman för att skriva romanen Grundbulten (1974) utifrån Strömstedts erfarenheter från Hall. Redan här föreligger viss förvirring; Kennet Ahl är också romanens berättare.

Grundbulten blev en försäljningssuccé – på den tiden sålde marxistiskt präglade kriminalvårdsfarser multum – och samma duo slog sig sedan samman för att skriva uppföljaren Lyftet (1977). Succén upprepade sig – och nu förekommer Kennet Ahl i handlingen i tredje person.

Strömstedt bodde hemma hos Dahl och passade på kuppen på att börja ligga med Dahls sambo – hej! det var sjuttiotal! – men det hindrade inte arbetsprocessen. Tvärtom fungerade denna Bodil Mårtensson som informell redaktör och smakråd. Grundbulten är dedicerad ”Till Bodil”.

Mårtensson var skådespelerska och kom snart istället att hooka upp med skådespelaren Anders Lönnbro. Fortfarande hängde hon dock med Strömstedt och Dahl – hej! det var fortfarande sjuttiotal! – och de fyra kom att arbeta tillsammans.

Lyftet (1978) filmatiserades med Dahl som regissör, alla fyra som manusförfattare och Mårtensson och Lönnbro i huvudrollerna. Det vill säga filmen är inte alls, eller åtminstone ytterst lite, byggd på boken. Boken är en mycket brutal fars i nattlig Stockholmsmiljö, filmen är ett socialrealistiskt drama.

Under filmarbetet, där Strömstedt medverkade i rollen som präst och som kriminalvårdsexpert, blev de fyra ovänner. Strömstedt blev irriterad på de andras kfml(r)-retorik – hej! det var sjuttiotal! och de bodde i Göteborg! – och tog sitt pick och pack och stack.

Kvar blev så Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro, som tillsammans skrev två romaner, gjorde långfilmen Sista budet (1981) och tevefilmen Nya tider (1988) – allt under pseudonymen Kennet Ahl. I satirromanen Rävsaxen (1979) förekommer Kennet Ahl som en bifigur.

I dystopiromanen Slutstationen (1980) är en framtida släkting till honom, Kennet Ahl, en av huvudpersonerna.

I Sista budet heter huvudpersonen, spelad av Anders Lönnbro, dock Roger Ahl.

Det där ursprungliga kåkfarartemat hade nu så sakta tonats bort till förmån för diverse blandad samhällskritik och allmän kverulanskommunism, troligen beroende på att insidertipsaren Strömstedt satt och skrev satiriska kåkfararromaner med en gammal kåkfararkollega som hette Allan Westberg istället.

Förvirrande? Det fortsätter. Så småningom blev Lasse Strömstedt och Christer Dahl kompisar på nytt – Dahl hade flyttat ifrån Göteborg och lämnat kvar några av parollerna på Hisingen – och började på nytt skriva romaner under namnet Kennet Ahl.

I Mordvinnaren (1987) är Kennet Ahl berättare utan att förekomma i storyn. Däremot heter huvudpersonen Lasse Ström. På baksidan berättar författarna att de först var vänner i sju år, sen ovänner i sju år och nu hoppas vara vänner så länge att de hinner skriva några nya romaner tillsammans.

Nästa Kennet Ahl-roman, Hämndemännen – en roman om ett system i upplösning (1991), har en grundidé som ”föddes under en våldsam hjärnstorm mellan Lasse Strömstedt och Christer Dahl. Lasse Strömstedt är dock ej medförfattare till Hämndemännen.” Därefter skulle Christer Dahl aldrig mer ha med Kennet Ahl att göra.

På omslaget till Högriskbegravning (2006) står sedan ”Kennet Ahl alias Lasse Strömstedt” – vad poängen är med en pseudonym om man anger författarnamnet precis under får nån annan utreda.

Vad skulle då en modern konsult från valfri välfakturerande byrå ha kunnat tipsa det här gänget gamla ärrade r-are om? Jo, att det måste finnas nåt sätt att tydliggöra varumärket.

En man med ett skägg sjösätter härmed en ny serie där vi successivt betar av de Kennet Ahl-romaner som kommer i min väg. De två första är sen länge avhandlade, de resterande poppar upp när andan faller på. Tipsa era barn och barnbarn.

P.S. Förvirringen slutar naturligtvis inte där. Parallellt med att han skrev Kennet Ahl-romaner med Mårtensson och Dahl skrev Anders Lönnbro också romaner ihop med en Lars-Göran Nilsson. Under pseudonymen Bertil Ahl.

P.P.S. Inte utan stolthet har jag själv bidragit till förvirringen. I teveserien Häktet (2005), som jag skrev manus till, förekommer Anders Lönnbro som kåkfararen Kennet Ahl. I rollen som hans son John Ahl sågs Anders Lönnbros son Harald Lönnbro. Samma roll kreerade Harald som nyfödd i långfilmen Lyftet.

Palmemordspodden.

Av Kalle Lind

den 2013-01-09

i blogg

Olof Palme är hetare än vad han varit sen 1986, hyllad i Palme-dokumentären, förtalad i Call girl. Debattvågorna har gått höga – hur bra var han egentligen? Var han så bra som Mona Sahlin säger eller så dålig som Ulf Adelsohn antyder? Var han inte för god vän med diktatorerna, för taskig mot Jan Guillou, för maktlysten för sitt eget bästa? Eller var han symbolen för en fantastisk folkhemstid som ingen riktigt förstod att uppskatta då, eftersom de hade fullt upp med att skrapa möglet från sin miljonprogramslägenhet eller stå i kö på Systembolaget eller somna framför någon av de två Kubadokumentärer som SVT sände parallellt?

Vad kan väl i sådana tider vara mer opassande än att göra en serie humorpoddar om mordet på Olof Palme? Inget, tänkte min vän Johannes ”Jofi” Finnlaugsson, känd från eftertexterna till Robins. Och som alltid när Jofi får en smaklös idé i huvudet vill han gärna förverkliga den. Tur för vänner av smak att han är ganska lat.

Jag medverkar hursomhelst i Palmemordspodden del 2, där vi diskuterar det märkligt bortglömda Ted Gärdestad-spåret.

Kadettflamman.

Av Kalle Lind

den 2013-01-07

i blogg

Den kanske mest begåvade regissören i Golden age of Hollywood – i stark konkurrens – hette Billy Wilder. Han hade en sällsynt Fingerspitzgefühl för att göra komedi av de mest tabubelagda ämnen och pusha varje känslig gräns några centimeter in i sargen. I Some like it hot (I hetaste laget, 1959) anspelade han inte bara på dragqueens, homosexualitet och hela hbtq-spektrat – filmen tar också avstamp i den reella St. Valentine’s Day massacre 1929, då några gangstrar från Al Capones gäng och några från Bugs Morans gäng pepprade varann till råbiff.

De många homoreferenserna i Some like it hot gick antagligen över huvudet på dåtidens mainstreampublik, men filmen har ända sen den kom vårdats ömt och kärleksfullt i världens gaykretsar. Filmens dragtema har kopierats ett otal gånger sen dess, senast i svenska Cockpit med Jonas Karlsson som flygvärdinna (vi ska dock komma ihåg att Hasse Ekman – det närmsta Sverige kommit en Billy Wilder – var före med damorkestertemat i Fram för lilla Märta 1945).

En Billy Wilder-film som svårligen låter sig remakas eller kopieras eller ens inspireras av 2013 är The Major and the Minor (med den inte lika finurliga svenska titeln Kadettflamman). Upplägget är en variant på det i Some like it hot: istället för att som Jack Lemmon och Tony Curtis klä ut sig till damer för att kunna fly med tåget, klär Ginger Rogers ut sig till en tolvårsflicka för att åka billigare på tåget. Och liksom Tony Curtis förälskar sig i Marilyn Monroe och Jack Lemmon åtminstone förlovar sig med miljonären Osgood, faller den föregivna flicksnärtan Ginger Rogers för den ståtlige majoren Phillip Kirby (därav originaltitelns finurlighet).

Nu har Billy Wilder, som den elegante manusförfattare han var, försäkrat sig om att mildra de pedofilvibbar som väl folk i herrans namn kunde avläsa redan på fyrtiotalet. Det är som sagt Ginger Rogers som förälskar sig och därmed blir dramats subjekt. Major Kirby har gjorts till en mycket kysk och proper gentleman, dessutom med ett synfel som gör att han är den siste att se det uppenbara. De uppvaktningar som Rogers trots allt får, för att skapa dramaturgiskt nödvändig svartsjuka och andra komplikationer, utförs av någorlunda jämnåriga kadetter (därav den svenska titelns ofinurlighet).

Och det är hela tiden underförstått att så länge majoren är ogift är han heller inte sexuellt aktiv. Men samtidigt är filmen nerdrösslad med ekivoka anspelningar. Innan hon får impulsen att åka hem till Iowa från New York, jobbar Ginger Rogers som hembesökande ”frisörska” (dvs. hon vill tvätta hår, hennes manliga kunder vill ligga). När kadetterna flockas runt henne måste major Kirby ha ett samtal om malen som surrar runt glödlampan (”I’ll try and be a better lightbulb, Uncle Phillip”).

Och Lolita-vibbarna är förstås ännu fler, avsiktliga eller ej. Ginger Rogers glider runt i barnsliga klänningar, glömmer av sig, röker syndiga cigaretter, pratar med barnröst sekunden efter vi förstått att hon åtrår mannen i uniformen, blir bryskt upphånglad av kadetter iförd barnslig klänning. Etcetera.

Det är en film som på alla sätt vore omöjlig att göra idag. Vilket paradoxalt nog är tråkigt, eftersom det är en makalöst välskriven och underhållande rulle.

För trots vad jag har skrivit ovan så finns det faktiskt inte en enda scen som jag uppriktigt reagerar på och där komedin och dess medvetet orimliga förutsättningar glöms bort. Obehaget i maggropen är inlärt, inte reellt.

När jag googlar ser jag förresten att en re-make faktiskt har gjorts, dock redan 1955. I You’re never too young var könsrollerna switchade och Jerry Lewis gjorde Ginger Rogers roll. Jag antar att den inte ger samma lätta obehagskänslor. Men att den å andra sidan inte är så kul.

Intresseklubben antecknar: ett skäggigt 2012.

Av Kalle Lind

den 2013-01-01

i blogg

Det är numera en tradition att En man med ett skägg sammanfattar sitt gångna år – traditioner bygger som bekant bara på att man gör samma sak år efter år, aldrig reflekterar över varför – och i år görs inget undantag. I vanlig ordning blir det ett navelskådande inlägg med begränsad intressentkrets, och i vanlig ordning behöver man inte läsa om man inte vill.

* Jag gav 2012 ut två böcker: actionkomediromanen Blandfärs (tillsammans med Kringlan Svensson) och skämt-möter-politisk-historia-boken 52 festliga riksdagsledamöter. Utgivningarna ledde bland annat till ett par trevliga möten: Blandfärs förde Kringlan och mig till Trelleborg (bland övriga skåningar föraktfullt kallat ”Trellehulla”), där trehundra litteraturintresserade trotsat en dödligt isande vind för att sitta i församlingshemmet och lyssna på folk som pratade böcker (Göran Rosenberg värmde upp för mig och Kringlan). Ryktet om boklådornas död och det sinande intresset för kultur visade sig vara betydligt överdrivet. Åtminstone i Trelleborg.

52 festliga riksdagsledamöter förde mig till Robban Aschbergs Radio 1-studio i Stockholm, den enda gång jag medverkat i kommersiell radio och irriterande nog den roligaste radiosändning jag varit med om.

* Jag inledde en stimulerande karriär som krönikör i tidningen City, där jag kan härja runt som en annan Johan Hakelius och skriva ner lite vad jag kommit att tänka på sen sist. Den sortens fönster ställer plötsligt krav: på en blogg kan man sitta och grotta ner sig i Karl Gerhards gamla kupletter och prata till andra som bryr sig, i en gratistidning vill man på ett annat sätt kommunicera med en betydligt disparatare massa.

* Jag blev folklig. Folklig i bemärkelsen ”den där rösten som kommer in och stör mellan trafiken, vädret och Abba”, inte i bemärkelsen ”folkkär”. Sen i våras sänder jag morgonradio måndag-torsdag, tillsammans med Matilda Alborn och Ehsan Noroozi, i P4 Malmöhus. Den stora skillnaden mot att göra satir i P3 är a) att människor lyssnar och b) att det här arbetet främst går ut på att bita sig i tungan.

* Jag påbörjade projekten Smutstvätt – uppföljaren till Blandfärs – och 52 fantastiska kommunalpolitiker – uppföljaren till 52 festliga riksdagsledamöter. Dessutom har vi fått en pyts pengar för att utveckla mitt absoluta drömprojekt. Det kommer antagligen inte att bli av, så jag vill inte säga nåt, men det handlar om tevedramatik. Inget är så lustfyllt att skriva som tevemanus, inget är så frustrerande eftersom det så gott som alltid innebär att skriva för byrålådan samt några SVT-människor som säger ”tyvärr”.

* Jag var med och återförenade merparten av min gamla radioredaktion – det vill säga den inre kretsen av Hej domstol!: jag, Valle Westesson och Ola Norén – för en hejarns trevlig scenföreställning på Lunds humorfestival. Drivkraften bakom att jag valde det här ”yrket” har väldigt lite varit att stå i rampljuset – hur trevligt det än känns för egot så ger det mig ångest innan, under tiden samt efteråt – men ibland är det tillfredsställande att höra dem som tar del av ens skämt. Bara för att veta om de över huvud taget uppfattas som skämt.

* I övrigt är jag rädd att det inte hände så himla mycket för min del. Jo, jag började skriva en del för Sydsvenskan. Det är jag enormt stolt över. Kulturjournalistik har alltid varit min favoritgenre; nio gånger av nio nöjer jag mig med att läsa recensionen framför romanen.

Men mestadels har jag genomlevt året i en ständig känsla av att jag kanske borde hämta barnen på dagis.

Svensk historia i löpsedlar.

Av Kalle Lind

den 2012-12-18

i blogg

Jag hittade (läs: lånade (läs: stal)) en bok som en bekant till mig, Paul Frigyes, har skrivit: Nyhetsflås & tidsanda (2005). Den gick rakt upp i min allé: svensk nysstidshistoria ur ett mikroperspektiv, i det här fallet genom löpsedlarna. Jag antar att de här journalistiska reklamlapparna har nåt att säga om det land vi lever i och de tider som flytt. Om inte annat måtte det väl säga nåt om tabloidpressen.

Hasse Hitler och Brorsan Stalin.

Av Kalle Lind

den 2012-12-14

i blogg

Den – som det alltid heter när det gäller murvlar – legendariske Aftonbladetredaktören Sigurd Glans berättar i sina memoarer Om sanningen ska fram (1994) om hur han 1955 sammanförde två gubbar i Växjö: handelsresande Hans Hitler och barmästare Bror Stalin – lustigt nog står Hitler till vänster. Allt för att få en lustig vinkel på en artikel och att kunna avsluta reportaget:

Efter vår gemytliga afton på restaurangen skulle vi åka taxi till hotellet. Hitler gick till telefonen och beställde.

– Hur var namnet, frågade telefonisten.

– Hitler, kom svaret.

Vi är inte upplagda för skämt. Ska ni ha bil får ni uppge rätt namn.

Ny röst i telefonen:

– Duger Stalin?

– ????

Taxin klarades med Glans.

Och det blev så klart en festlig slutkläm. Men är det inte lite konstigt att två svenskar, tio år efter Kriget och två år efter Stålmannens död, fortsatte gå runt och heta som två hyfsat välbekanta bödlar?

Jag gissar att de tänkte att ”di där bägge luspudlarna ska minsann inte få smutsa ner våra ädla släktnamn!”, men nog var det väl ändå redan gjort? För inte råkade Sigurd Glans vara på plats när Hans Hitler för första gången blev ifrågasatt av en taxiväxel när han presenterade sig?

Viss sorts halsstarrighet kan jag bli imponerad av. Annan gör mig bara konfunderad.

Svenska flicka.

Av Kalle Lind

den 2012-12-03

i blogg

Det fanns en tid när schlagrar verkligen kunde handla om vad som helst. När textförfattarna hade så sagolikt mycket att göra att de aldrig hann läsa igenom texten en gång till innan de skickade iväg den och bifogade fakturan. När inga ämnen var för triviala eller för udda att peta in på en treminutare.

Ann-Louise Hansons bidrag till 1969 års Schlager-SM – ”Svenska flicka” – är kanske inte främst ett exempel på oväntade ämnen i en schlagertext. Den rabblar olika karlar hon stött på och förkastat genom livet och så långt är inget konstigt – eller åtminstone inte udda. Hade sången skrivits och framförts idag tror jag dock att somliga gärna hade skyllt den för dumnationalism.

I vers 1-3 berättar Ann-Louise (eller noga räknat hennes librettist Bo-Göran Edling) om sina internationella flirtar:

Jag for till Deutschland uppå min semester

En Junge träffade jag i Berlin

Han sade någonting om ”svenska flicka”

Jag svara’ ”ja” för han var ju så fin

”Anna, ich liebe dich” – så var det han sa

”Anna, ich liebe dich” – det kunde han bra

”Anna, ich liebe dich – och skriver dig sen!”

Men det kom aldrig nåt brev från min vän

For så till France för att pröva min lycka

Och en garcon mötte jag i Paris

Han bjöd på drinkar och sa ”svenska flicka”,

lärde mig ”oui” och var nåt slags markis

”Anna, je t’aime” – så var det han sa etc.

Sen stod det England som mål för min resa

I London mötte jag Bill på en buss

Han var så rar då han sa ”svenska flicka”

så jag sa ”yes” och gav honom en puss

”Anna, I love you” – så var det han sa etc.

Har ni alltså hajat mönstret? Karlarna nere på kontinenten är försigkomna, vet hur man lägger orden och fyller begreppet ”svenska flicka” med förväntansfull undertext. Dessutom verkar de behärska vissa förförelsekonster.Till deras nackdel hör dock en notorisk opålitlighet.

Så – internationella äventyr i all ära, men när det kommer till giftastycke så är det enda alternativet en klassisk klumpig svensk grabb:

Då blev det Sweden för resten av slanten

Jag mötte Svenne på ett diskotek

Han var så gullig och så fin i kanten

så jag fick lära ut kyssar och smek

”Anna, jag älskar dig” – det fattar jag lätt

”Anna, jag älskar dig” – det känns mera rätt

”Anna, jag älskar dig, får jag bli din vän?”

Och se den kärleken den varar än!

Jag är inte säker på att den texten hade tagits emot oreserverat idag.