Kategori: blogg Sida 23 av 99

De är inte kloka, de där Romare.

den 2013-04-16

Det händer att man läser böcker om gammal tevehistoria, och det händer att man stöter på namn som inledningsvis inte säger en nånting, men som får alltmer färg och form och struktur ju fler böcker man plöjer. Ett sådant namn är Kristian Romare – troligen ringer inte särskilt många klockor hos genomsnittssvensken, troligen några fler hos genomsnittsbloggläsaren. (Och ja, jag har letat en bild utan att hitta någon. Har ni någon liggande så mejla.)

Kristian Romare beskrivs i standardverket Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999) som en som ”snart skulle göra sig känd som en av företagets mest kulturradikala medarbetare”. Han var en av eldsjälarna bakom teveprogrammet Multikonst, som inte bara refererade konst utan också, likt en tidnings kultursida, ville föra upp frågor på agendan.

I programmets mest berömda inslag (1967) höll konstnären Clas Engström ett föredrag kring sin hustru Pye Engströms (vi kommenterar inte namnet Pye, det är att göra för lättköpta poänger) skulpturserie ”Lek för vuxna” (ja, det är knullstatyer). Föredraget innehöll diverse ”runda ord”, som på nåt vis blev ännu rundare av att Per Oscarsson syntes i publiken när Clas Engström höll föredraget.

Denna historiska incident – då ”kuk”, ”fitta” och ”knulla” sades för första gången i svensk public service – ledde till krismöte på Sveriges radios ledning:

Styrelsens ordförande, landshövdning Per Eckerberg, utfärdade en allvarlig varning för det ökade självsvåldet, en företeelse som enligt hans mening hade lång traditon inom Sveriges Radio, och pläderade för hårdare styrning av enskilda programarbetare. Radiochefen hade inget att invända. Tvärtom gjorde han klart att nu var dags att statuera exempel.

Jag vet inte hur väl radiochef Olof Rydbeck lyckades med sitt uppsåt. Producenten och programledaren Kristian Romare lät i alla fall inte sin kulturradikalism falna. Fortfarande enligt Finrummet och lekstugan ville han inte använda televisionen ”som ett indoktrineringsinstrument för en borgerlig konstuppfattning”. Julafton 1974, för den som tyckte granen var borgerlig, hade därför hans programserie Folkets historia i bild premiär.

Så beskrivs Romare i en bok som vinnlägger sig om att vara neutral i omdömena. Carl Johan De Geer, själv konstnär och kulturradikal (väl? Redde Åsa Linderborg och Björn Wiman egentligen ut vad ordet betyder i sin debatt härom året?), passade på att göra en Romare-parodi så fort han fick chansen – i den så kallade barnserien Tårtan (1973):

En natt sover Frasse över på bageriet och gör en tårta som han kallar för Livets Mening. Frasse förklarar sitt konstverk: Marsipancitronen och vetekransen står för kampen mellan surt och sött i tillvaron och Livets Mening är en kub av ren mandelmassa. Det avsnittet är en parodi på Kristian Romares konstprogram som fanns på 60-talet och i början av 70-talet i TV. Sedan gör Janos en mer summarisk förklaring när Inez Svensson ska köpa den och säger ”Den går att äta”. (Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Även om CJDG inte säger det uttryckligen i det citatet så har han andats det mellan raderna i andra sammanhang: Romares program var något pretentiösa, för att inte säga högtravande, för att inte säga pinnrövade.

Bilden av en gammal Sveriges Radio-arbetare kompletteras till slut av Nils Petter Sundgren, public service liberala alibi under sjuttiotalets vänsterår:

Intelligentast och giftigast av de röda jesuiterna var John Sune Carlsson, tråkigast Kristian Romare, en lundensisk konstkritiker som bedövade meningsmotståndare med en malande progressiv jargong. Jag tror att han medvetet gick in för att trötta ut meningsmotståndare till dess de somnade, varpå det blev möjligt för honom att få igenom de mest befängda förslag. […]

Jag har inte så god karaktär att jag avstår från att berätta en Romare-historia som jag hörde när TV2 fyrtioårsjubilerade i slutet av 2009. Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. (Nils Petter Sundgren: Inte bara bio, 2010.)

O du store, Thore! Nu får det va nog, man, Skogman!

Av Kalle Lind

den 2013-04-15

i blogg

Fortfarande när jag var knodd var Thore Skogman (1931-2007) ett skällsord som finkulturella föräldrar drog till med, ungefär som vi i dagens medelklass skrämmer våra barn med Stefan & Krister. Skogman var hambo och dragspel, rajdajdajdaj och nonsens, hembrygd och glesbygd.

En andllig, och tandlig, kamrat till honom – Povel Ramel – fick betydligt mer kredd för sina ”inge-långe-linge-längtan-längtan” och ”allaballahubbadinkandinkan” och ”zoom! bäng! gloschamadosch!”, troligen för att Povel onekligen stod med ett ben på Östermalm och ett annat i New Orleans. Alltmedan Skogman hukade för juniregnet under en vind gran i Västmanland.

Jag har försökt reda ut vad som finns hos Skogman att fascineras av i en liten film, men sammanfattar det så här: för att han gjorde musik av allt. För att han inte kunde höra ett ord eller ett namn utan att omedelbart börja rimma på det och tre minuter senare ha en färdigstimmad schottis redo att framföras.

På lp:n Jag sjunger på svenska gör han adepten Peter Himmelstrands trudelutt ”Jag mötte mitt öde i Stöde”, skriven enligt ett mycket skogmanskt resonemang: ”Just det, öde rimmar ju på Stöde, då borde man ju smidigt kunna svänga ihop en visa om man bara har tillgång till en atlas!” Mycket riktigt:

Jag mötte mitt öde i Stöde

och fick första pussen på Slussen

Du fick mitt namn i Söderhamn

och vi satte bo i Örebro

Själv beskrev Skogman processen när en låt kom till honom som en ”Knäpp i skallen” i låten med samma namn. Det är lätt att tro honom. 1243 stimmade låtar lär vara svenskt rekord.

Det mesta i Skogmans produktion är förstås oförargligt, det var ju bland annat det som provocerade hos en upplyst kulturklass. Det är för det mesta svårt att avgöra om Skogman över huvud taget tycker nåt: finns det nåt som liknar en åsikt är den förmodligen där för rimmets skull.

Men på en punkt finns en sån konsekvens hos Skogman att jag faktiskt vill påstå att det också finns ett djupare engagemang, en ärligt känd uppfattning: allting tyder på att den gemytlige Skogman aldrig kom överens med militärväsendet.

Det märks i hitten ”Tre dar i buren” – från 1963 års film med samma namn – som inleds med ett påfallande frankt statement:

Jag gillar inte alls det militära

för det är mycket värre än man tror

Det är så mycket som man har att lära

Igår så sa jag hej åt en major

så det blev tre dar i buren!

Det märks likafullt i ”Lucka 4 på 5:e kompanit”, där Skogman räknar upp fenomen efter fenomen inom det svenska värnpliktssystemet som retar honom (”befälet skrek”, fältmanövrar, ”vi marschade” etc):

Man hämtade sina kläder

uti ett trångt förråd

För stor eller för liten

blev på kroppen varje tråd […]

Så sen när kompaniet

blev uppställt på parad

då var det nästan så man trodde

att man var på maskerad

Och det märks kanske allra tydligast i sången om ”Soldat Pettersson”, vars satir mot militär fåfänga och inofficiell befordringsgång för tankarna till Jaroslav Hasek eller Joseph Heller (om man är på det överspända humöret):

Pettersson var en förträfflig soldat

Så stolt och kavat / ja, en riktig soldat

Bjöd överstens dotter på middag med bal

och sedan så blev han korpral

Pettersson kliver sen upp till sergeant, löjtnant, kapten och major genom att ”han krusade för överstens tant”, ”till överstens svärmor han skicka en slant”, ”en dag gav han överstens hund ett par ben” och ”han skickade blommor till överstens mor”. Slutklämmen hade kunnat vara riktigt smärtsam om det inte vore för den muntra musikaliska kontexten:

Med överstens fru han försökte bli vän

så nu är han menig igen

Jag rekommenderar inte Thore Skogman till vem som helst. Den hemmabrända Skogman-cd jag själv brukar spela har av sin kunnige kompilatör Jan-Erik Nilsson fått den träffande titeln ”En massiv överdos Thore Skogman”. Och då innehåller den bara fyrtiosju spår. 1196 Skogmanalster återstår.

Men vill man ägna några minuter åt att skåda rakt in i ett aldrig vilande hjärnmaskineri så kan man gott lyssna in sig på ”Plättlaggen” eller ”Tom-peng-pung och Tji-ko-sing”.

Vilse i Croneman.

Av Kalle Lind

den 2013-04-08

i blogg

Det kan låta som att jag är besatt av DN:s Johan Croneman, och det är jag väl i någon mån också. Det stör mig en smula att någon som konstant är så dåligt påläst har nån som helst status som krönikör.

Genom en (icke nätpublicerad) artikel av Croneman fick jag veta att svensk barn-och-kulturforsknings osäkrade revolver Margareta Rönnberg nedkommit med boken Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (min anmälan av boken finns här). Cronemans artikel innehöll diverse förbryllande sakfel, bland annat kände han uppenbarligen inte till den tredje omgången av Ville, Valle & Viktor från 1977 (vilket visar att man inte ska förlita sig på Wikipedia). En petitess så klart, särskilt som Croneman inte skrev nåt ofördelaktigt om just de tre figurerna.

Lite knepigare blir det när Croneman rakt av kalkerar Rönnbergs icke källredovisade påstående att Jonas Gardell gjort sig lustig på Staffan Westerbergs bekostnad. Rönnberg är direkt anklagande mot Gardell. Croneman står, inte olik vare sig Bill eller Bull, precis bakom och upprepar hennes anklagelser. Låt oss jämföra påståendena och verkligheten.

Det är riktigt att det skojades friskt om Staffan Westerberg på nittiotalet. Jag minns tydligt det första skämt jag själv såg på temat: John Eje Thelin i första omgången av Släng dig i brunnen (1990) gjorde en dialog mellan dockorna Fickan (Thelins bröstficka) och Armsvanen (Thelins arm, formad som en svan) som tävlade i att vara läskiga på ett ångestframkallande sätt.

Det var roligt. Man måste förstås få skoja om någon med ett så tydligt uttryck som Westerberg, inte minst som hans barnprogram faktiskt var genuint läskiga för många. De flesta skämt var, som skämt plägar vara, oförargliga.

Men naturligtvis gick det för långt när den lojt utslungade frasen ”det är ditt fel, Staffan Westerberg” (vilket brukar tillskrivas en tältflagga på Hultsfredsfestivalen 1998) upphöjes till nån sorts allmän sanning och Staffan Westerberg slog både Hitler och Stalin i en omröstning om världshistoriens värsta människa (uppgiften hämtad från Ingegerd Rydins fackbok Barnens röster, för övrigt vällustigt sönderstrimlad för sina lösa påståenden av Margareta Rönnberg i hennes bok).

Och i det sammanhanget steg Jonas Gardell faktiskt fram och försvarade Staffan Westerberg. Först i föreställningen På besök i mellanmjölkens land (1995), där scenografin inspirerats av Vilse i pannkakan och Westerberg själv medverkade på band (”Hej hej alla lillstrumpor! Finns här några otäcka barn vars barndom jag kan förstöra?”):

Det var inte Staffan Westerberg som förstörde vår barndom. Det var Staffan Götestam. Om ni inte minns Staffan Götestam så är det för att han är så hemsk att ni förträngt honom. Men det var Staffan Götestam som spelade Jonatan Lejonhjärta i filmen Bröderna Lejonhjärta. I pottfrisyr och blå kalsonger. Han såg ut som en transvestit. Han var så hemsk att när han slogs med draken på slutet ropade alla barnen i biografsalongen: ”Heja Katla! Heja Katla!”

Och i 2001 års Ett ufo gör entré, romanuppföljaren till En komikers uppväxt, är Gardell ännu tydligare:

Först av allt vill jag bara ha sagt: Staffan Westerberg förstörde inte vår barndom.

Han är helt oskyldig. På hela min generations vägnar vill jag be om ursäkt för det lidande vi åsamkat honom genom orättfärdiga anklagelser.

De som skränar elakheter om honom är bara dumma fyllskallar och riktigt usla ståupp-komiker.

Staffan Westerberg förstörde naturligtvis ingens barndom. En barndom förstörs av helt andra saker. Den sabbas av hemska föräldrar, av morsar som super och farsor som knullar en. Det är mycket värre än ”Vilse i pannkakan” kan jag försäkra.

Tydligt och klart och enkelt för alla att inhämta på bibliotek. Undermålig research av Margareta Rönnberg, vars ständiga polemik med alla andra barnkulturforskare annars bygger på att hon är lite mer påläst än de. Och i Cronemans fall ett slött slukande av ett slängigt påstående.

Så. Då vet ni. Vad som skaver i mig nu är att jag själv har publicerat en uppgift, starkt påminnande om Margareta Rönnbergs påstående, utan att ha dubbelkollat saken. Det handlade då om att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson lär ha sagt i TV4 att han var rädd för Vilse i pannkakan (Kristersson var tolv år när programmet gick så har han sagt det var han ju en jävla mes som barn).

Bekännelse: jag har aldrig själv hört Kristersson säga detta. Jag fick uppgiften av en barnboksförfattare jag träffade en gång. Jag skäms för att inte ha dubbelkollat den.

Jag tänker förstås inte säga var den här dåligt faktakollade uppgiften finns att läsa. Men det är nånstans i den här boken.

Proggiga barnprogram.

Av Kalle Lind

den 2013-04-02

i blogg

Det började med att Johan Croneman skrev en överentusiastisk text om barn- och kulturforskaren Margareta Rönnbergs bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens. Av någon anledning var Cronemans text bara ute och vände på nätet samma dag den publicerades i DN. Det kan bero på att den innehöll en handfull rena sakfel och missuppfattningar, men jag vet inte när det stoppade en text senast.

Jag blev hursomhelst lite förvånad, dels över att Croneman alls kan uttrycka glädje, dels över att han fått så många uppgifter om bakfoten. Jag gick således till källan och läste Rönnbergs bok i sin helhet, något jag betvivlar att Croneman gjort, eftersom den ettrigt polemiska Rönnberg ägnar en del plats i bokens sista del åt att ifrågasätta – Johan Croneman.

Mina reflektioner utifrån Rönnbergs bok – och i någon mån Cronemans text – finns i dagens Sydsvenskan.

En arton år försenad rapport.

Av Kalle Lind

den 2013-03-14

i blogg

För första gången i livet har jag läst en av Jan Guillous Hamiltonromaner, för säkerhets skull den sista av de tio ursprungliga (En medborgare höjd över varje misstanke, 1995). Att jag inte gjort det tidigare är inte så underligt som det kan verka; hur förtjust jag än är i svensk efterkrigshistoria, populärlitteratur och manlig självhävdelse så har jag en bakgrund som motvallskärring.

Under min gymnasietid var de vita omslagen med militära medaljer på de enda böcker som stod hemma hos vänner och vänners storebröder, möjligen jämte Körkortsboken och konfirmationsbibeln. Jag insisterade på att läsa nåt annat.

Det som förvånar mig när jag nu läser är inte att jag bitvis är road; där Guillou brister i personteckningar, rapphet, spänning, inlevelse och inre trovärdighet vinner han i satir, sarkasm och ironi. Jag förutsätter också att han vet vad han pratar om när han berättar vilka sopor och sopprötter Säpo är – hittills är det ingen som har stält sig upp och övertygande argumenterat för att Guillou har fel i sak och att Säpo egentligen inte är arabfientligt.

Det som förvånar mig är däremot att detta sålde. Att det sålde så in i helvete. Att det sålde så att Guillou kunde knalla upp med manusbuntarna till de anställda på Norstedts och säga ”här kommer jag med era löner!” Att det sålde så att fyra böcker i serien under en period täckte de fyra förstaplatserna på bokförsäljningstoppen.

I sina memoarer, som jag inte har tillgängliga just nu, beskriver Guillou en Hamiltonroman i dessa ungefärliga ordalag: först kommer en spektakulär våldshandling, sen kommer några hundra sidor politik och till sist en shoot out. Det låter som en patenterad guillousk förenkling, men är en ytterst korrekt analys: i just det här fallet tar den där våldshandlingen (mordet på Hamiltons mamma) trettiotre sidor i anspråk, politiken femundrafyrtiofem och shoot outen inga alls eftersom den ersatts av en fängelseflykt avklarad på tre rader.

Att jag roas är väl en sak. Jag tycker på allvar att det är spännande med chefsturerna på Dagens eko, som tar mycket mer plats i romanen än några våldsamheter. Jag har rätt bra koll på Thomas Hempel, Lisa Söderberg och Staffan Heimerson – autentiska radiojournalister som är inskrivna i handlingen – och fnissar försynt åt guillouska angrepp på moderna chefer som gillar möten och ledord och inte vet ett jota om journalistik.

Men förklaringen till de våldsamma försäljningsframgångarna brukar vara Killarna Som Egentligen Inte Läser: bassarna på luckan, fotbollslirarna, plitarna, snutarna. Orkade de verkligen igenom kompakta textmassor om Olle Wästbergs oduglighet som Expressenredaktör, om Ingvar Carlssons benägenhet att könskvotera och om rysk juridik? Var de med på alla tungan-i-kinden-kommentarerna om Guillous meningsmotståndare i offentligheten, som ligger utspridda som konfetti över boksidorna?

Visst, här och var får man en oerhört detaljerad beskrivning av ett skjutvapen eller en grodmansdräkt. Var grabbarna Grus så svältfödda på text att de stod ut med pedagogiska förklaringar av hur Umeås studentkår är organiserad för att få de där ynka styckena vapenexercis? Eller var det det omdiskuterade Übermensch-idealet, de närmast pornografiska beskrivningarna av Hamiltons vältränade magmuskler, som satte igång saliverandet inte bara hos Guillou utan också hos hans läsare?

Jag förstår ärligt talat inte hur det blev så här. Visst, vapenvård och spionjakt i all ära – Guillou lägger faktiskt mycket mer tid på långa dialogpartier där folk argumenterar för att man inte ska jaga kurder bara för att de är kurder än vad han gör på nåt som tillnärmelsevis liknar spänningsmoment. Hur kunde fem miljoner böcker skeppas iväg på de grunderna?

Det gör mig verkligen ingenting – tvärtom delar jag de flesta av Guillous värderingar, om än inte just beundrandet av magmuskulatur – men det förvånar mig. Storligen och ärligen.

Lagergrantz magnifikt majestätiska gratisdrickarkompisar.

Av Kalle Lind

den 2013-03-06

i blogg

Ingen hade så många författarpolare som Olof Lagercrantz, vilket inte är att undra på. Som DN:s kulturredaktör höll han deras öde i sina händer; han kunde sänka dem med recensioner, göra dem arbetslösa, sätta dem på piedestal. Och ju mer de strålade desto mer föll ljuset på honom.

Därför är det inte så konstigt att han förhöll sig mycket ambivalent till dessa narcissister, egon och förvuxna blöjbarn som slogs om stolarna i Akademien och gav Nobelpris till varandra. I de dagboksanteckningar som gavs ut härom året – Vid sidan av – kan han kasta sig mellan förakt och beundran på bara några veckor.

Lite konstigare är hans fixering vid sina kollegors/konkurrenters/anställdas/vänners utseenden. Han noterar verkligen efter varje möte med Taube hur långt ner i pannan Taubes hår hänger och uppehåller sig länge vid att Harry och Moa Martinson har samma hattstorlek.

Annars följer Lagercrantz åsikter om vännernas utseenden Lagercrantz åsikter om vännerna i stort. När de är sura på varann tycker Lagercrantz att de är ”obehagliga”, när allt är frid och fröjd ser vännerna ”magnifika” ut. Ingen kan ha haft så många polare med magnifika utseenden som Olle Lagercrantz.

Men av allt som får en att rynka pannan, studsa till och se undrande ut så är följande passage om Erik Lindegren – han som djärvt nog hade begynnelsegemen på mannen utan väg, geniförklarades och gick in i prestationsångest och alkohol – den mest iögonenfallande:

Erik Lindegren är magnifik och majestätisk. Jag skulle kunna tänka mig honom i sobelpäls med gyllene kedja och skunkmössa. Kanske härstammar han från renässansfurstar eller från ryska storfurstar. Hur tjock han än är – i duschen blir man förbluffad över hans stora svällande mage som tycks börja strax under hakan och sluta först där den väldiga lemmen i majestätisk prakt hänger ned – är varje gram hos honom levande, vitalt, skinande.

Fredagsläsning: Myrdal och könet.

Av Kalle Lind

den 2013-02-22

i blogg

Jan Myrdal har ju stött sig med varenda käft han haft omkring sig sen barnsben, inkluderat mamma, pappa, två systrar, sina barn samt ”ordfnasket” Göran Rosenberg. De enda han verkar komma överens med är damerna i sitt liv – och det verkar i sin tur helt bero på Myrdals amorösa förmågor.

Låt vara att relationerna har varit stormiga – Andrea Gaytan Myrdal lämnade ju honom där ett tag sen Jan inte stått upp för henne när Henning Mankell kallat henne ”lycksökerska” – men de kommer till slut tillbaka till Jan.

Vad detta beror på har Andrea Gaytan Myrdal inga problem med att sätta fingret på: ”Vi är väldigt olika personer men däremot det rent sexuella … Han är som en 50-åring! Han tillfredsställer mig precis som jag vill.”

Inte heller Jan själv har några svårigheter att ringa in vad som förenar honom och Andrea: ”Vi har en ytterligt stark sexuell bindning som inte går att bortse ifrån. […] Det finns två saker som betyder något för mig: arbetet och könet. Har man en så oerhört stark sexuell gemenskap som vi då blir det möjligt och nödvändigt att lösa det andra.”

Nu noterar jag, kanske i senaste laget, att Andrea Gaytan Myrdal på den här punkten var fullkomligt överens med sin framlidna buksvägerska, Gun Kessle. Om Kessle berättar Nils Petter Sundgren, filmkrönikör och kulturjournalist, i sina memoarer:

Jag hade skrivit om konstnären Torsten Renqvist i Månadsjournalen. Han hade tidigare varit gift med Gun Kessle, som nu var Myrdals hustru. Hon kallades Pinnen. I min intervju citerade jag vad hon hade sagt om att Renqvist var starkare än Myrdal, när de mätte sina krafter en gång i ungdomens dagar.

Nu blev Pinnen rasande och ringde både [chefredaktören för Månadsjournalen] Birgitta Dahl och mig och sade att Jan minsann var den starkare och kunde lyfte Renqvist lätt som en plätt. Dessutom var Myrdal en mycket bättre älskare. Pinnen begärde att få dessa oomkullrunkeliga fakta införda i tidningen. Men så blev det inte. Ingen av de två herrarna hörde av sig i ärendet.

Vilket inte måste betyda att Myrdal tyckte frågan var oviktig, utan bara att han hade några andra strider att föra på annat håll. Som mycket väl kunde ha nånting med älskog att göra de också.

Oproggiga barnböcker: Fred Y. och den farlige dr Snook (1968).

Av Kalle Lind

den 2013-02-21

i blogg

När Nils-Olof Franzén inte skrev de lågmält underfundiga böckerna om den sluge redaktör Agaton Sax, skrev han biografier om Mozart och Molière. Han skrev också den mest uttalat anti-kommunistiska ungdomsbok – undantaget sorgligt framlidne riksdagsledamoten Johnny Munkhammars (M) spänningsroman Skuggan och det mystiska dokumentet (2011), som skildrar hur en typ elvaåring hjälper sin kompis farbror att avvärja ett statligt övertagande av farbroderns fabrik i öststaten Mordurien – som jag hittat på svenska språket.

Och så var han ju chef för ljudradion i sjutton års tid (1956-1973).

Fred Y. och den farlige dr Snook från märkesåret 1968 är ingen särskilt spännande bok, vilket kan vara en av orsakerna till att den knappt existerar i litteraturhistorieskrivningen. Spänningsmomenten blir aldrig särskilt spännande: tolvårige Tommy kidnappas och övermannar sin kidnappare och springer genom en skog och ringer till sin mamma på tre-fyra sidor och hjärtat hinner liksom aldrig klättra upp i halsgropen.

Intressantare är då den politiska retoriken. Franzén skriver från samma lidelsefulla pro-demokratiska liberala ståndpunkt som Herbert Tingsten eller Per Ahlmark eller Vilhelm Moberg, om än med avsevärt mindre gester. I ett land, som kan vara Sverige, är det val om bara några dagar när en man mördas, till synes av en fotbollshuligan.

Det visar sig då att huliganen är en anhängare av den populistiske doktor Snooks pöbelparti, och den mördade en tidningsförsäljare som vägrat saluföra doktor Snooks lögnaktiga blaska Sanningen.

Den andre titelpersonen, Fred Y., är redaktör på tidningen Morgon-Nyheterna. Han har ett samtal med grannpojken som utmärks mer av sin ideologiska tydlighet än sin naturlighet:

– Doktor Snook vill att alla tidningar ska skriva bara det som passar honom och hans regering – om han kom till makten, vill säga – men något så ruskigt ska vi väl inte behöva tänka oss. Därför skriker han att tdiningarna ljuger, att dom lurar folket, att dom är köpta av förtryckare och så vidare.

– Fy farao, vad ruskigt! Men varför är han så arg just på tidningarna? Är det därför att dom flesta tidningar är emot honom?

– Det kan man säga. Men inte bara därför. Utan också därför att tidningarna – många tidningar som får skriva vad dom vill – och som diskuterar och ofta grälar med varandra – alla dessa tidningar är en så viktig del av allt det som vi tycker att vårt samhälle ska ha och ska vara: ett samhälle där var och en får säga vad han vill – utan att kränka andra, förstås – och där man får tro vad man vill, får rösta fritt, får välja vilka riksdagsmän man tycker bäst tar vara på ens egna intressen, och vara klädd som man vill, se ut i håret som man vill …

Ingen ska alltså ta ifrån protagonisten hans patos. Även författaren är tydlig med vad han tycker:

Doktor Snook och hans parti uppskattade detta system, som kunde ge dem möjligheter att komma till makten. Men skillnaden mellan detta parti och de andra var så stor som någon skillnad kan vara. Alla partier ville komma till makten, det vill säga få in så många representanter i riksdagen, att de kunde regera och vinna omröstningarna.

Men de kunde aldrig tänka sej att försöka krossa de andra partierna, eftersom de alla ansåg att folket självt hela tiden skulle bestämma vilket eller vilka partier som skulle regera fram till nästa val, två år senare, då folket på nytt skulle få säga sin mening och, kanske, välja en ny regering.

Läsupplevelsen i Fred Y. och den farlige doktor Snook ligger knappast i språket eller storyn. Det intressanta är att den framstår som så ensam. I en politisk tid, där inte minst barn- och ungdomslitteraturen politiserades, stod den på en ensam ideologisk hylla. Doktor Snook kan lika gärna vara nazist eller fascist – han representerar ett totalitärt tänkande – men 1968 var Brezjnev och Walter Ulbricht och Gustáv Husák aktuellare än Hitler och Mussolini.

Mycket proggbarnlitteratur är för all del anti-auktoritär och anarkistisk, men om den nån gång tar upp De Stora Ideologierna så är den i bästa fall knäpptyst om öststatskommunismen. Den kommunism som praktiserades i Kina, på Kuba och i Nordvietnam placerar den in nånstans på en skala mellan helt okej till det bästa som hänt människan.

Tråkigt dock att så viktiga påminnelser fick en så språkligt ointressant och förströdd form som i Fred Y. och den farlige doktor Snook. Samme man som gav oss de knastertorrt prilliga slapstickromanerna om Agaton Sax fick nåt missklädsamt salvelsefullt i tonfallet när De Viktiga Frågorna skulle avhandlas.

Vilket är mänskligt men gäspigt.

Kennet Ahlologi del 3: Slutstationen (1980).

Av Kalle Lind

den 2013-02-15

i blogg

Jag är dåligt bevandrad i dystopiltteraturen, även den politiska dystopilitteraturen. Jag har naturligtvis läst Fredrik Reinfeldts ”Sovhjärnorna”, de tjugonio sidorna dyster framtidsvision om mannen som dött välfärdsdöden ur boken Det sovande folket (1993).

Jag har också läst Martin Kristensons text om Didrik Dackes otäckt exakta blick i kristallkulan, Sverige 1999 – ockuperat land (1976), där författarens visioner om ett framtida genomsocialdemokratiskt land med särskilda knullutrymmen kallade Vilgotrum blev i princip sannspådda.

Och så har jag just tagit mig igenom författarkollektivet Kennet Ahls Slutstationen (1980), ungefär samma text som Reinfeldts eller Dackes fast från andra hållet. Samma såssehat, samma undergångsvision, samma uppgivenhet och samma semipornografiska frossande i det mänskliga förfall som Det Här Jävla Samhället kommer att leda till.

Slutstationen är skriven av tre medlemmar i kpml(r) – Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro – som flitigt studerat och lärt partiläxan. I Sverige år 2080 lever förtryckta människor i olika klasslager, där treorna är lägst och blir ansiktstatuerade som barn och används som försökskaniner på laboratorierna och satsar varandra i stora boxningsbettningar som arrangeras av statliga Tipstjänst.

De bor i H-koncentrationer, gamla miljonprogramsområden som aldrig rustats upp och dessutom blivit radioaktiva från de näraliggande kärnkraftverken. Där matas de med korv och medicinska preparat så att de kan bli användbara när de behövs: till experiment (läkarna dödar deras barn för att se om de har känslor) eller till nya korvar.

Ettorna, kallade dekisar, är däremot alldeles gränslöst perverterade, dvs. karlarna har homosexuella böjelser och kvinnorna lägger ingen band på liderligheten. Inför en boxningsmatch samlas några ettor och betraktar boxarna från underklassen:

– Jag vill ligga med den som vinner. Vill du vara snäll och ordna det.

En annan av flickorna skrattade gällt.

– Men snälla Kerstin, nu går du väl ändå för långt. Det är ju värre än att ligga med ett djur.

Flickan som hette Kerstin log vänt.

– Kan jag inte inse. Jag anser inte att det är någon artskillnad på djur och treor, bara en gradskillnad. Och jag ligger med mina hundar så varför skulle jag inte kunna ligga med en boxare.

– En boxare stinker ju.

– Självklart måste han desinficeras.

Detta förfall har naturligtvis administrerats av socialdemokratin, så klart tillsammans med kapitalismen. Den etta vi lär känna närmare heter Marcus Wall och är ättling i rakt nedstigande led till Anders. Marcus Wall äger Beijer-Invest, som i sin tur äger hela Sverige. Världen runt omkring, däremot, ägs av Coca cola.

Samhället lyder under Läran, som alla medborgare förväntas kunna utantill: ”Det är som det är därför att det inte kan vara på något annat sätt”, ”Sverige styrs av Socialdemokraterna, som väljs av representanter för folket, nämligen produktionsvårdarstammen”.

Bokens tillkomstid, 1980-talet, benämns ”den mörka tiden”, socialarbetarna ser som sin uppgift att hetsa ungpöbel mot ensamma förbipasserande för att ungdomarna ”ska ha något att göra”, på Dramaten spelas inte längre politisk och viktig teater utan Innerlig teater där unga flickor möter Döden och mördas på riktigt inför publiken. Och i skolan fostras barnen till dreglande kollin. Fröken förhör sin nioårige elev:

– Varför går du i skolan, Peter?

– För att jag måste.

– Är det ingenting du vill lära dig?

– Nej.

– Är det nånting du skulle vilja ha?

Han tänkte trögt, så lyste han upp.

– Knark. Ett helt berg av knark.

– Om du inte fick nåt knark, vad skulle du vilja då?

– Dö. Fast det vill jag ändå.

– Varför vill du dö då?

– För att allting är meningslöst.

Lärarinnan strålade.

– Bra Peter, bra. Det var rätt alltihop. Det är som det heter i Läran: ”Av allt meningslöst är skolan det mest meningslösa.”

Redan när det begav sig verkar förlaget ha haft sina dubier kring utgivningen. De la åtminstone in en triggervarning:

Sedan ska det till författarkollektivets försvar tilläggas att allt trots allt inte är vedervärdigt i det där framtida sossesamhället. Det finns hopp, det finns ljus. Det hoppet och det ljuset heter – socialismen. I en ficka i landet Sverige 2080 har nämligen några människor lyckats rädda både solidariteten, värdigheten och biblioteksböckerna. Men vi förstår att det krävs mycket möda och stort besvär för att skydda detta sköra från de blodtörstande kapitalisterna.

Till boken Slutstationens försvar ska sägas att den trots allt är originell. Så många kpml(r)-iga framtidsskräckvisioner tror jag faktiskt inte att det finns.

Inaktuellt från Filminstitutet: konflikten mellan vd och styrelseordförande (typ 79-80).

Av Kalle Lind

den 2013-01-30

i blogg

Per Ahlmark (styrelseordförande för Svenska Filminstitutet 1978–81):

Första sammanträdet med den nya styrelsen i SFI överraskade mig, som var politiskt fostrad i en sorts frisinnad miljö. Ty både (f.d. vd) Harry Schein och (vd) Jörn Donner hade från början satt fram var sin helflaska Cutty Sark på sammanträdesbordet.

Där skulle den tydligen stå, sändas runt och konsumeras även under det formella arbetsmötet med styrelsen. (Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död, 2011.)

Jörn Donner (vd för Svenska Filminstitutet 1978–82):

Det händer rätt ofta att jag serverar styrelsen en drink eller två efter sammanträdena, ibland ur egna taxfree förråd, ibland ur filminstitutets representationsskåp. Ingen spottar i glaset.

Att Ahlmark skulle gå på morallinjen förvånar mig inte, eftersom en av hans ovänner berättat att Ahlmark under sin partiledartid gömt undan en flaska mellanöl i restaurangvagnen på ett tåg när det kommit in journalister i vagnen. Enligt folkpartiet, som har en bakgrund också bland frireligiösa absolutister, får synd kunna bedrivas, men helst i hemlighet. (Jörn Donner: Mammuten, 2013.)

Per Ahlmark:

Senare har jag undrat om Harry eller Jörn före den frisinnade antiwhiskyrevolten någon enda gång mötte människor i finrummet på Filmhuset utan att ha en eller ett par flaskor Cutty Sark till hands.

Detta kan lätt förklara, men inte ursäkta, deras mest våldsamma utspel och formuleringar.

Harry hade dock en förbluffande förmåga att värna logik, och viss sans, också när han med säkerhet var berusad. Jörn verkade däremot utslagen från första drinken.

Jörn Donner:

Ett av skälen till att J(örn) senare säger upp sig är den för honom ofta olidliga närvaron av Ahlmark, om vilken han skriver följande:

Det är lite synd om Per.

Han är illa omtyckt av personalen, illa omtyckt av sekreterarna, han beter sig ofta som en politiker beter sig: låter sekreterarna handha en massa ärenden som tillhör hans privatliv eller hans verksamhet som gästtalare om polska judar i Israel och de humanitära frågor han är engagerad i.

Per Ahlmark:

Till mig och andra brukade han säga att ”de där är sjuka i huvet”, ”galna” eller ”odugliga”. Med sådana ord ansåg han sig beskriva till exempel Bo Widerberg, Vilgot Sjöman och Roy Andersson. […]

Om de tre ovannämnda regissörerna och några till förklarade Donner i en intervju i radio (ordagrant) att ”de befinner sig i obalans och för den obalanserade kan jag inte ge något annat råd än att uppsöka en psykolog eller psykiater för att eventuellt få vård”.

Själv har jag alltid avskytt och bekämpat när någon fördomsfull människa rekommenderar psykisk vård till folk vars åsikter eller person de ogillar. I det här fallet var saken långt värre eftersom Donner var chef för Filminstitutet.

Jörn Donner:

I en efterskrift till [Ahlmarks memoarbok] står att Ahlmark drabbats av flera sjukdomar, vilket kanske kan förklara hans lustiga handhavande av sanningen.