Kategori: blogg Sida 22 av 99

Lill-Babs sprider svenskhat!

den 2013-08-06

I reportagetidningen Se 5/70 finns ett reportage om det ökande svenskhatet i Norge. Det handlar främst om tidningen Morgenbladet, vars chefredaktör intervjuas och under hela intervjun sitter och ritar elaka karikatyrer av Palme på ett block. Sverige drar sig ”så mycket österut att det snart kan inlemmas i Warszawapakten” och ”betalar bara ut mer och mer pengar till de högavlönade arbetarna”. Dock finner Hylands hörna den något konservative redaktörens nåd: ”Där sitter väl småborgerligheten i högsätet”.

I samma tidning släpper man gärna fram svenske Sven Stolpe – idag mest känd som morfar åt bröderna Schulman – som ”kämpar mot socialismen, arbetarrörelsen, dem som inte sympatiserar med USA:s krig i Vietnam, sex i film och TV”.

Som ytterligare exempel på det grasserande svenskhatet i Norge berättas om hur tidningen Verdens Gang, strax efter att Hasse Börjes slagit världsrekord på 500 meter skridskor, öppnade sin intervju med frågorna:

1) Det var väl tjuvstart?

2) Tävlingen var väl inte utlyst i laga ordning? Men det ser väl ni svenskar till att den blir?

Ovanpå detta menar … någon, här är inte artikelförfattare Sten Hedman så tydlig … någon norrman menar hursomhelst på att det är den svenska vänstervågens fel att även norsk ungdom skanderar ”Krossa kapitalismen!” och ”Ut ur Nato!”

Men det saftigaste exemplet på det norska Sverigeföraktet är en kuplett som Lill-Babs vid samma tid framför på Chat Noir, Oslos legendariska revyscen. Visserligen framför hon den i rollen som Anita Lindblom, redan då känd som rättshaverist och skattesmitare och Stränghatare, men kuplettförfattaren, tillika revydirektören Einar Schanke tillstår:

Idén fick jag faktiskt när jag läste Se, där Anita Lindblom sa att Sverige var ett jävla tjyvsamhälle. Flickan har nog rätt!

Texten utgår som synes från Lars Forssells text till Boris Vians ”Le déserteur”, ”Jag står här på ett torg” (veterligt aldrig insjungen av Lindblom, så valet av melodi framstår som något besynnerligt):

Jag står här på ett torg

Och nu jag protesterar

mot Sverige som kastrerar

sitt eget kött och blod

Ett sjukt och självgott land

styrt av kapitalister

och feta socialister

i rusigt överflöd

Gå till ditt smörgåsbord

Där kan du stå och äta

Du gamla och du feta

du skithöga nord

Du säljer vapen till

de aggressiva länderna

och gnider dig i händerna

Själv törs du inte slåss

Ditt stora mål, det är

att ränna efter flickorna

med porr och hasch i fickorna

Då är du karl förstås!

I reportaget intervjuas också sportchefen på Verdens Gang. Han får svara på vad han tycker om Sveriges vinst i 1970 års VM-kval i fotboll.

Sportchefen: Ja, vi förstod att vi inte skulle ha någon chans mot era proffs. Vi hade ju inte våra med.

Se: Men ni hade väl flera proffs med?

Sportchefen: Jo, några förstås.

Visterviksfestivalen.

Av Kalle Lind

den 2013-08-05

i blogg

I somras rök ännu en oskuld. Jag var på Västerviksfestivalen. Som Cornelis-fan var det kanske inte i klass med att besöka Kabastenen, men väl som att se berget Hira där Muhammed mottog sina uppenbarelser. Här framträdde Den Store tio gånger mellan 1967 och 1985, här hade han ett hem och en publik även när han var utan fast adress och inte sålde några plattor.

Och nog hörde man hans namn nämnas. I vimlet backstage passerade jag Finn Zetterholm och hörde honom säga ”Det där gjorde ju Cornelis på sextiotalet”. Jag har tyvärr ingen aning om vad som åsyftades men spekulerar gärna (söp?/spelade in plattor?/skiljde sig?/köpte en husbåt?/gick upp trettiofem kilo på ett år?/åt middag med min mor på Stadt i Eslöv?).

Jag var där som konferencier, ditbjuden av min gamle idol och nye vän Johan Johansson a.k.a. Punk-Farfar. Vi påade en minst sagt brokig blandning artister: Lisen Elwin (syster till Cissi, dotter till Göran), Östen me’ resten, Tommy Nilsson, Lars Demian & David Tallroth, Stefan Andersson och Lill-Babs med Benneth Fagerlund. Samtliga fick stående ovationer och extranummer. Västervikspubliken är öppensinnad.

Det som en gång startade som ett hem för sextiotalets traubadurgeneration – å ena sidan Fred och Cornelis och deras skäggiga kollegor, å andra sidan Hootenanny singers mer hårfagra skönsjungargarde – har med tiden blivit en arena för alla möjliga människor som sjunger musik på svenska. Eller engelska. Till gitarr. Eller piano. Eller till helt band.

Varje år sedan 1966 har festivalen arrangerats i Stegeholms slottsruin ett stenkast från småstadens centrum. Från 1968 till 2012 hette ”visführern” (Cornelis uttryck) Hansi Schwarz. Från början en av hootenannysångarna, sedermera en allmän fixare och ordnare i musikbranschen. I vintras dog han. Backstage fanns ett stort idolfoto av Hansi med ett glas vin, som jag gissar att många i hans stall skålade med under kvällen. På scen framfördes ett medley med Hansis favoritlåtar. Ingen sa någonsin Hansis efternamn. I Västervik behövs det inte.

Det finns människor som jobbat på festivalen varje år. Det finns människor som sprungit där som barn och nu drar sladd. Det finns en hel bunt folk som varje år troget följde med Hansi från hans civila hem i Lund till uppväxtorten Västervik för att förverkliga hans visioner. Jag har aldrig varit på en festival med så många volontärer. Man behövde inte ens hälla upp sin öl själv

Sid Jansson dök förstås upp, en gång nån sorts manager åt Cornelis och allmän visförkunnare. Jag ställde några frågor om Zorns gamla hatt, som Sid en gång fick i gåva mot att han hade den på sig tills den föll isär. Sen satt jag som ett otäckt tindrande barn och lyssnade på hur Cornelis tvingat Sid att göra bankärenden – i en tid när sådana gjordes med vördnad och respekt – iförd trashankshatt. När man härmar Cornelis stryker man sig för övrigt alltid över nästippen med fingrarna.

Jag besökte bara festivalen på fredagskvällen och missade därför Hootenannys återförening på lördagen, då Björn Ulveaus för första gången på decennier sjöng stämmor med Tonny Roth, som en hyllning till en gammal medlem. Jag såg däremot Kjell Höglund göra ett sällsynt och sällsamt scenframträdande.

Det visade sig att Höglund – landets mest egensinnige gitarrpoet, tänkaren och fnularen, som skrivit visor om sin egen begravning, torftigheten i att onanera till porr, mänsklighetens häxprocessande genom historien och nattliga episoder med alkemisten Karl Marx – var i byn på semester. Johansson, som burit Höglunds karriär under perioder när Höglund själv visat den ett förstrött intresse, sändes ut att fiska upp honom. Med hot och lämpor baxades han upp på scen.

Så satt han där. Stå kunde han inte. Johansson kompade. Spela kunde han inte. Texten i notställ framför sig. Texten kunde han inte. Men han kunde sjunga. När inte rösten sprack. Vackert var det. Genesarets sjö, en märklig text om ett ögonblicks harmoni i en förgänglig värld:

Jag ska stilla alla stormar i min själ

Bara dyningar ska gunga i godan ro

I mitt sinne ska orkanerna dö

Vackert väder på Genesarets sjö

Det var inte en människa som kom fram till Johansson backstage. Inte två. Bara när jag råkade stå bredvid var det ett tiotal. Det pratades om gåshud. Om ståpäls. Om en upplevelse så rar och skör att rösten stockade sig när den återberättades. Västervik är alldeles uppenbart ett hem för de udda, de egna, de som egentligen inte har några hem.

Och för er som undrar: Tommy Nilsson var snabb med att avvika efter spelning. Och Lill-Babs dök upp med rejäl marginal efteråt.

Och för er som undrar ännu mer: Östen me’ resten-Östen har en schamansol tatuerad på magen. Han är nämligen, enligt egen utsago, ”lite trollgubbe”.

Notera för övrigt vem som är artisten.

Seriemord.

Av Kalle Lind

den 2013-06-12

i blogg

Varenda morgon i tidningen

finns en serie om en hund

Vi analyserar vad han gjort

och det blir en mysig stund

Han är som han är,

han lever och lär

av vardagens besvär

Han heter Laban, han heter Laban –

en underfundig bassethund

När vi startade P3-programmet Hej domstol! för ganska exakt tio år sen – sent i maj 2003 – så skulle vi fylla femtio radiotimmar på en sommar. Det gällde alltså att försöka tänka effektivt: hur fylla ut programmen med mesta mängd humor utan att få magsår innan sommaren var över? En idé lyckades vi skaka ur oss som skrev sig själv: att varje dag läsa upp Laban-strippen i dagens Sydsvenskan. Rakt av.

I övrigt slet vi som dårar med att hitta unika infallsvinklar och nya ljud till varje inslag. Det var det ingen som noterade. Däremot var det många som kom fram på krogen och sa ”fy fan vad det är roligt när ni läser Laban!”

Eftersom vi läste Laban med en större metodik än genomsnittsläsaren, märkte vi tidigt en morgon att redaktionen råkat trycka föregående dags Laban igen. Kollegan Valle Westesson satte sig omedelbart och gjorde en telefonare till tidningens serieansvarige och utkrävde ansvar för att något sådant hade fått hända. Det visade sig att fyra andra läsare redan hade ringt in i samma ärende.

Det var där nånstans vi kom på att hur vi än anstränger oss att skriva sketcher och krydda fiktionen med skämt och överdrifter så är verkligheten alltid festligare. Jag menar: det går inte att hitta på att fyra tidningsläsare på allvar är upprörda över att någon råkat reprisera gårdagens Laban. Hade någon petat in det som en intrigtråd i Sagan om ringen så hade vi alla tänkt: ”Nja, nu blev det overkligt”.

Detta gamla minne slår mig när jag läser seriesidan i Sydsvenskan. Vad som vidare slår mig är att vi, om vi hade börjat göra samma program idag, troligen hade kallat inslaget ”Dagens Nemi”.

På västkusten intet nytt.

Av Kalle Lind

den 2013-06-04

i blogg

Älskade göteborgare, ni är er lika. Inga i världen kan kombinera subkultur, revolutionslusta och aggressivitet med rena pajaskonster. Här på bloggen har vi tidigare nämnt de stålhårda kämparna i kpml(r) och deras förkärlek för vitsar och revy, eller den lokalradiostation som i åttiotalets begynnelse härbärgerade Janne Josefsson och Lasse Brandeby som ringde Pinochet och spelade Victor Jara i direktsändning, Frank Gunnarsson med Sverigerekord i radionämndsanmälningar och Claes Malmberg, som gjorde vad han kunde för att bli Västsveriges Lenny Bruce – samt Leif ”Loket” Olsson, som gillade dansband och handboll.

Hela En man med ett skägg-redaktionen är rörande överens: vi älskar er.

Och lika glada som vanligt blir vi när boken Stad i rörelse dimper ner i brevlådan. Sociologiprofessor Håkan Thörn skildrar hur områdena Haga i Göteborg och Christiania i Köpenhamn på sjuttiotalet blev ”skandinaviska centrum för urban alternativkultur och politisk aktivism”, platser för svartklubbar, ockupanter, demonstranter, proggare, punkare, såna som drömde stora drömmar, såna som gillade att måla plank i glada färger och politiska cannabisstöpare. Och varför gick muffinsgentrifieringen av Haga igenom medan christianiterna fortsätter motståndet, så snöiga de är?

Men det som gör att hela EMMES-redaktionen spricker upp i ett enda bullrigt skrockande, är omslagsbilden. Man behöver inte fundera många sekunder på i vilken stad den är tagen. Unga alternativa människor bär skinnpaj och röker cigaretter, intar rivningshus och hänger ut banderoller. En banderoll är skriven i desperation: ”VI HAR INGET VAL”. En banderoll försöker ta kommandot: ”HEJ VI BOR HÄR”. En banderoll berättar att vi gillar roliga gubbar med festlig kostym och damorkester: ”KURT OLSSON FAN CLUB”.

För första och enda gången kommer jag nu i skrift att parafrasera Fredrik Virtanen: bara i Göteborg, barn, bara i Göteborg.*

* Då ska det tilläggas att Virtanen själv, under sin tid som NY-korre för Aftonbladet, parafraserade skvallerkolumnisten Cindy Adams (jag tillhör inte dem som skriker ”stöld” när någon låter sig inspireras av andra ord och handlingar). Adams avslutade oftast sina krönikor i New York Post just med frasen ”Only in New York, kids, only in New York”.

Var är Rolf?

Av Kalle Lind

den 2013-05-13

i blogg

I Cornelis Vreeswijk-sektionen i mitt bibliotek finns det en författare som svävar lite för sig själv. Jag tänker då inte på mig själv; min Cornelisbok förhåller sig till tidigare skrivna verk som fågeln som plockar löss från krokodilen. En som verkar ha haft ett alldeles eget förhållande till Cornelis, svävande i en Cornelissatellit, verkande i ett parallellt Cornelisuniversum, var Göteborgsförfattaren Rolf Fridholm (1936-2010).

Fridholm har skrivit inte mindre än två böcker om sin vänskap med Cees: Polaren Cornelis (1989) och Medborgare! En vänbok om Cornelis (1996). Vid närmare betraktelse visar sig ansträngningen inte ha varit så ohygglig: innehållet i böckerna är detsamma, bara pärmar, titlar och i någon mån ordning skiljer sig.

Böckerna rymmer en handfull minnesbilder och fragment från samtal, Fridholms egna aforismer med mer eller mindre Cornelisanknytning, citat från Cornelislåtar och något enstaka brev med omisskännlig vreeswijksk handstil. Till formen påminner boken om trubadurkollegan Bengt Sändhs Cornelis i mitt minne (2007) – samma anspråkslöshet, samma vemod, samma kollageteknik.

Men – Fridholm finns bara i Fridholms egna böcker. Sändh ingick i den alls icke alkoholfientliga trubadurhopen som rörde sig i Cornelis kölvatten; han själv eller nära kollegor som Ewert Ljusberg, Sid Jansson och Finn Zetterholm finns intervjuade i standardverk som Oscar Hedlunds bok Cornelis – scener ur en äventyrares liv (2000), Klas Gustafsons Ett bluesliv (2006) eller Tom Alandhs tevedokumentär Cornelis (1997). Ingen utom Fridholm har frågat Fridholm nåt.

Vilket är lite anmärkningsvärt. Enligt Fridholm var det han – i egenskap av medlem i Sveriges Författarförbund – som skrev intyget när Cornelis skulle ansöka om svenskt medborgarskap och språkintyg fordrades. Jag har hört anekdoten berättas ett otal gånger – oftast med den ironiska knorren att Cornelis aldrig fick applicera favorituttrycket ”medborgare” på sig själv – men bara en gång med Fridholm i rollen som den som skrev under på att herr Vreeswijk tillskansat sig tillräckligt av svenska språket för att kunna göra sig förstådd muntligen och skriftligen.

Fridholms berättelser är också påfallande avfolkade från dem som dyker upp i andras stories: fruar, musikanter, polare. Det kan bero på att Fridholms plattform var Göteborg och de historier han berättar oftast utspelar sig där, när Cornelis var på turné eller gästspel. Men det finns också nåt lätt ängsligt över godkännande-citatet på en av bokens försättssidor:

En som jag vet stod Cornelis mycket nära var hans Polare Rolf Fridholm. Därför är det okej med denna bok – tycker Jack Vreeswijk.

Ingenstans, inte i någon av den ökande samlingen biografier, finns Rolf Fridholm heller citerad – med ett noterbart undantag: Myggans nöjeslexikon. Där, under uppslagsordet Vreeswijk, Cornelis, hittar man hans rörande redogörelse för en kväll med vår störste holländare, dennes trubadurkollega Carl-Lennart Westrell (inte heller det ett namn som återkommer i biografierna) och en ”klanglåda”:

Klockan var halv två på natten och vi satt intill en papperspelle i Gubberoparken och sjöng den nya visan. Vi drack öl och åt smörgåsar. Cornelis sjöng. Hans stämade hade tydligen sipprat in mellan fönsterspringorna för här och var slogs fönstren upp runt parken. Snart såg där ut som en julkalender med luckorna på vid gavel.

Och Cornelis han sjöng.

Sen hände något som man väl endast får uppleva en gång i detta jordeliv. Folk kom ut i den varma ljuvligt sköna augustinatten och satte sig som skuggor på gräsmattan. Dom satt där halvnakna eller i sina nattsärkar eller pyjamasar. Fler och fler kom. Och Cornelis han sjöng.

En otrolig syn. Folk som fått sin nattsömn störd – applåderade. Saliga av förtjusning. Och bad honom fortsätta. Det var som ett väckelsemöte där helt plötsligt Jesus själv ramlat ner utanför deras fönster. Många av åhörarna hade Cornelisskivor i händerna som dom tagit med ut i förhoppning att få dem signerade.

Det hela var så fantastiskt att jag började tvivla på om detta verkligen var Sverige.

Efter ett par timmars förtrollning fick vi erfara att det var det.

Två polisbilar kör upp och vill veta vad som pågår.

Då tröttnar Vreeswijk.

Fast aldrig har jag hört några snutar bli så totalt utbuade.

Jag frågade en bekant om Fridholm en gång. Bekanten, som själv hade en del att göra med herr C både privat och professionellt, såg irriterad ut och skakade på huvudet. ”Äh, han är mytoman”, fick jag veta. Jag spetsade naturligtvis öronen och frågade efter belägg. ”Den där historien om hur han satt och lirade i Gubberoparken har aldrig hänt! Cornelis lirade aldrig nånsin gratis!”

Republiken Sverige …

Av Kalle Lind

den 2013-05-04

i blogg

… var titeln på en liten debattbok, författad av bland annat Aftonbladets gamle chefredaktör Gunnar Fredriksson. Den kom ut 1967, bara några år efter att Ingvar Carlsson m.fl. skrivit den republikanska debattskriften Författningsreform – nytt alternativ, Vilhelm Moberg förklarat att Därför är jag republikan och Herbert Tingsten på DN:s ledarsida kungjort hur förlegat och odemokratiskt det monarkistiska statsskicket var.

På sextiotalet var den sittande kungen Gustav VI Adolf gammal som gatan och kronprinsen Carl Gustaf ung och tämligen oförstörd. Många var de sossar och liberaler som tyckte tiden var mogen att införa den där republiken som det tjatats om i decennier. Om allt gick som beräknat skulle nämligen gammkungen hinna dö innan kronprinsen var myndig – ett mer lysande tillfälle att tömma slottet och ändra lite i grundlagarna hade väl aldrig funnits.

Nu blev det som bekant inte så. Erlander och Palme tyckte inte att det var värt striden – de bestämde ju ändå över det viktiga. Men det hade kunnat bli så. Om detta kom jag att berätta när Sydsvenskan bad mig att skriva en kontrafaktisk historieskildring.

Frågar ni mig blev texten tarvligare mot sossarna än mot kungahuset. Ändå räknar jag kallt med att fler rojalister än sossar kommer att höra av sig till Sydsvenskan-redaktionen.

Så att ingen missar: den handlar om Che Guevara!

Av Kalle Lind

den 2013-05-03

i blogg

För längesen skrev jag en bloggpost om personkultsballaden, en påfallande rik genre inom den politiska proggen. Jag nämnde då Victor Jara, Joe Hill, Ho Chi Minh, Mao Zedong och Josef Stalin bland dem som apostroferats i allvarliga sånger med många naturmetaforer, och gjorde noteringen att Che Guevara påfallande sällan besjungits.

Det påståendet har jag fått äta upp. Givetvis besjöngs – och besjungs – Che av de revolutionsromantiska. Han är ju en tacksam ikon med sitt hipsterskägg och sitt lättrimmade smeknamn, dessutom är han lätt att känna igen från armbandsur och t-shirtar.Danska Röde Mor gjorde till exempel den dramatiska visan med det mycket träffande namnet ”Che Guevara”. Texten har pedagogiska ambitioner: när visan är slut ska ingen kunna gå därifrån utan att ha hört namnet Che Guevara (tack Mikael Borg för tips).

Röde Mor var dansk proggs epicentrum, inte bara bandet Röde Mor rockcirkus utan också bildkollektivet Röde Mor grafikgruppe. I cirkusen ingick bland annat Henrik Strube, som deltog i svenska ANC-galan eftersom han förmodligen kände Mikael Wiehe, och i bildgruppen Dea Trier Mörch, vars träsnitt omedelbart slungar mig tillbaka till en tid i Polarn & Pyret och snickarbyxor. Bokomslag, affischer, flygblad – överallt i det sena sjuttiotalets Lund syntes Dea Trier Mörchs karakteristiska knivdrag.

Det fanns fler Trier i gruppen: Jacob, Troels och Lars. Särskilt gitarristen Lars, som inte ska förväxlas med en neurotisk regissörsnamne med tillagt adelsprefix, spelade flitigt med Cornelis under dennes sejourer i Köpenhamn.

Men om vi lägger danskarna åt sidan, så finns det förstås en betydligt större Che-hit, skapad som sig bör av de tacksamma kubanerna och spridd över världen via västerlänningar som visste kubanernas bästa. ”Hasta Siempre” har odödliggjorts av gamla kämpar som Joan Baez, Wolf Biermann, Buena Vista social club, tusen sinom tusen pårökta studenter på efterfest på Smålands nation och i synnerhet Sven Wollter. Wollter sjöng in den på platta så sent som 2009 (?). Texten har enstaka drag av pekoral:

I vinden hör jag dig svara:

”Jag är här och ska förbliva!”

Din kärlek kan ingen fördriva

Comandante Che Guevara

Och Cornelis ”A Cuba” – i original av Victor Jara – nämnde jag faktiskt redan i den ovan omnämnda bloggposten. Che besjöngs alltså av Victor Jara, som i sin tur besjungits av Cornelis och Mikael Wiehe. Det enda rimliga är förstås att Che Guevara, den dagen han stiger upp ur graven, skriver en hyllningslåt till Mikael Wiehe med många tvärflöjter i.

Min ungdoms alla studsande pillesnoppar.

Av Kalle Lind

den 2013-05-02

i blogg

Ett av mina starkaste teveminnen – och därför minnen alla kategorier – är ett avsnitt av Rikets kultur från, troligen, 1988. Sune Nordgren var programledare, temat var antagligen satir. Ett reportage handlade om Teater Sputnik, en ung arg revolutionär teatergrupp som utmanade publikens smak och tänjde på gränserna och på andra sätt inspirerade till klyschor.

Minnena är fragmentariska men kristallklara. En bakåtslickad konferencier berättar om någon som ”krupit upp i sin egen fitta och försvann”. Ett par simulerar de uttråkades samlag, dvs. hon målar naglarna och ringer en kompis medan han bläddrar i en Kalle Anka-pocket. Och i vad jag uppfattade som ett slutnummer dansade två karlar med nakna underliv ut i publiken, sjungande den medryckande ”om alla knullar med alla så måste ju alla knulla med nån”.

Teater Sputnik har då och då korsat mitt huvud sen dess, men jag har aldrig stött på deras namn i några nutida sammanhang. I en gammal Galago från åttiotalets mitt framgår att gruppen underhållit på nån Galagofest och att det dessutom var till dem som Joakim Pirinen skrev pjäsversionen av Socker-Conny och sedermera Familjen Bra. Sputnik bör alltså ha hört till åttiotalets fascinerande Stockholmssubkultur som var så liten att allt – Imperiet, Galago, Teater Galeasen, gaytidningen Reporter, Alexandersson-De Geer, Bistro Bohem, Reeperbahn, ETC – mer eller mindre delade toalett.

I ett nummer av Magazin April – den både subkulturella och subversiva tidskrift som Mats och Unni Drougge började ge ut från Buus gamla skola utanför Hörby – från 1988 finns en intervju med Teater Sputnik. För att ni ska förstå sammanhanget: omslaget till numret pryds av Lädernunnans Jonas Almqvist, Anna-Lena Bergelin (senare Brundin) pratar om Nancy & Carina, Kjartan Slettemark berättar om sitt konstnärliga värv, Nixon-reklambilder och pudelperformance, Johan Johanssons tillfälliga projekt John Lenin ägnas en tramsintervju, en större reportagesektion handlar om svenska myndigheters tvångsomhändertagande av barn och på redaktionell plats hånas kulturvänstern – ”den som på ett museum (hahaha!) i Danmark nyss inlett tjugoårsjubiléet av sextioåttarevolten. Borde det inte ha varit tjugo år sen de firade sextioåtta?”

Där finns också en rapport från Rolling Sputnik Revue -88, troligen samma föreställning som Rikets kultur visade highlights ifrån. Nummer refereras:

Sjöbobonden förklarar för sin dotter varför utlänningar är så äckliga. Han visar arslet för henne. ”Vi har alla ett brunt öga, men vi visar inte det.” Grevinnan Ramel håller inte med, hon hyser invandrare på sitt slott. Hon äääälskar eldiga invandrare.

I intervjun berättas en anekdot om hur Sputnik buats ut på Stockholmsstudenternas Nobeleftersläckning och hur studenterna kastat sockerbitar på dem:

– Vi hann aldrig visa kuken, berättar Sputnik. De drog ner ridån. Och nu får vi nog aldrig ett nytt tillfälle. Vi skulle fan dragit ridån åt sidan och stuckit fram våra snoppar ändå.

2013 ter det sig kanske bara puerilt och effektsökande, men för mig som trettonåring öppnades en glipa till en annan värld, en värld som man knappast hade tillgång till i en småstad med ett bibliotek och SVT som enda vägar in i det utmanande och utlevande. 1988 hade inte ens Lorry, som ganska mycket flyttade fram gränserna för vad tevehumor kunde innehålla, börjat gå. Och vi villaungar hade inte TV3, där Teater Sputnik annars säkert hade kunnat vara välkomna.

På nåt vis utgör Teater Sputnik en milstolpe i min kulturella utveckling, trots att jag bara sett ett tevereportage en gång och långt senare hittade ett baknummer av ett magasin. Ändå verkar de knappt ha lämnat några spår utanför min värld. På nätet kan jag dra slutsatsen att gruppen lade ner när alla medlemmar skaffade barn i slutet på åttiotalet, att det var ett amatörgäng och att både Lena Endre och Gunilla Röör – som ju bägge senare var med just i Lorry – vid olika tillfällen var med i ensemblen.

Ändå borde deras credo vara väl så aktuellt som nånsin:

Vår lägsta ambitionsnivå är den gamla klyschan ”det ska vara roligt att vara revolutionär”. Man behöver inte vara asket. Man kan ha balla kläder och gå på balla diskotek, man kan ha balla politiska diskussioner eller man kan ha balla kläder på balla politiska diskotek. Det är konstigt, men ju smartare en snubbe är desto tråkigare är han.

Brev från parallellkolonin.

Av Kalle Lind

den 2013-04-23

i blogg

Vi Cornelisafficiniados talar ofta tyst om ”Hönan Agda” och ”Brev från kolonien”. Inte desto mindre säger de en del om den hantverksskicklighet Cornelis Vreeswijk på väldigt kort tid arbetade sig till. ”Hönan Agda” lär ha snickrats ihop under ett wc-besök efter att någon medmusikant berättat snuskisen om den nakna hönan i turnébussen, och ”Brev från kolonien” påstod han själv att han totat ihop på ”mindre än en halvtimme” i Socialinstitutets källare, där han fortfarande studerade i sextiotalets begynnelse.

Då ska vi komma ihåg att kolonivisan är en översättning. Originalet är amerikanskt: ”Hello Muddah, hello Faddah” gjordes av komikern och programledaren Allan Sherman. Melodin är för övrigt operakompositören Amilcare Ponchiellis.

Att Cornelis gärna tog sig friheter med sina översättningar blir tydligt inte bara när man läser Shermans originaltext, utan också den svenska översättning som bonnjazzsångaren Hasse Burman lanserade nästan samtidigt med Cornelis:

SHERMAN:

Hello Muddah, hello Faddah!

Here I am at Camp Grenada

Camp is very entertaining

and they say we’ll have some fun if it stops raining

BURMAN:

Hallå pappa, hallå mamma!

Tack för brevet – det kom fram ja

Här på lägret slår vi knutar

Det blir säkert mera kul när regnet slutar

SHERMAN:

Now I don’t want this should scare ya

But my bunkmate has malaria

You remember Jeffrey Hardy?

They’re about to organize a searching party

BURMAN:

Jag vill inte skrämma opp mor

men min kompis tycks ha koppor

Och en han smet han från vår allsång

så nu så måste alla ut på skallgång

SHERMAN:

All the counselors hate the waiters

And the lake has alligators

And the head coach wants no sissies

So he reads to us from something called ”Ulysses”

BURMAN:

Jag blev biten utav knotten

borti kärret utan botten

Och sånt som serier ledarn hatar

Han läser högt ur nåt som heter ”Fritjofs saga”

SHERMAN:

Wait a minute, it stopped hailing!

Guys are swimming, guys are sailing,

playing baseball, gee that’s better!

Muddah, Fadduh, please disregard this letter!

BURMAN:

Nä vad nurå? Regnet slutar!

Alla grabbar ut och kutar

Och jag har lovat spöa Östen

Hej så länge, skriver snart, vi ses till hösten

Texten som Hasse Burman sjunger och som den flitige textleverantören Björn Lindroth skrev ligger tätt intill originalet. Cornelis gjorde istället precis vad han ville med upplägget. I princip behöll han ju bara brevformen, koloni/lägertemat och de djärva rimmen (Cornelis rimmar ”kolonien” på ”i en … stor barack” och ”tog hand” på ”skogsbrand”).

Shermans/Burmans pojke är naivt troskyldig och beklagar sig över tillvaron för att få bli hemskickad. Cornelis pojke är ligist: ”När man äter dem blir man en jättekul typ”, ”Jag har spelat bort vartenda dugg på tärning”, ”Nu ska vi ut och bränna grannbaracken”.

Sherman/Burman rör sig i en realistisk lägermiljö. Cornelis blåser upp proportionerna: Tage har en fickkniv i magen, lägerungarna gör sitt eget brännvin, killen i överslafen är sängvätare.

Hasse Burman-låten hittade jag via en av mina informanter, Jan-Erik Nilsson. Den är från 1965. Cornelis insjungning av ”Brev från kolonien” kom också på platta 1965. Uppenbarligen kunde de leva sida vid sida då.

I ett parallellt universum hade Burman fått den stora hiten. Han hade rentav fått vad Cornelis fick: en evergreen, en låt som sjungs och roar femtio år senare. Nu blev det istället en av Cornelis Vreeswijks stora succéer – och en av de låtar han själv och vi geeks haft störst problem med.

Ordet var orättvisa, sa Bill. Ord och inga orättvisor, sa Bull.

Här bju’r man på Bjurman.

Av Kalle Lind

den 2013-04-17

i blogg

I tidningen Kapten Stofil 33 (a.k.a. Hans Arnold-numret) finns en notis saxad från Aftonbladet 1968. Den handlar om 54-åriga änkefru Ruth Bjurman som, trots sin så kallat höga ålder, var sekreterare i och grundare av popgruppen Slam Creepers fanclub. Ruth Bjurman drev tydligen en tobaksaffär i Falun och hade en tjugoårig son som lärt känna popbandet från näraliggande Vansbro. Det ena hade gett det andra och plötsligt hade Slam Creepers till och med ägnat henne en lp: Dedicated to Sweet Ruth.

I Aftonbladet/Kapten Stofil-artikeln citeras fru Bjurman med en fråga som med säkerhet var mer tankeväckande då än nu: ”Varför skulle bara tonåringar tycka om pop?” (Idag hade samma fråga ställts utan ”bara”.)

Ja, vad som hände med Slam Creepers vet vi alla: sångaren kom att göra musikalen Spök, långfilmen Strul och cd-samlingen Skifs, resten av bandet gick väl troligen tillbaka till sågverket.

Men frågan som väcks hos mig är istället: kan denna Ruth Bjurman ha nånting med Aftonbladets rockskribent och New York-korre Per Bjurman att göra? Så himla långt är det inte mellan Ruths Falun och Pers Borlänge. Per Bjurman är född 1967 och skulle i princip kunna vara Ruths barnbarn, dock har han brodern Ola, född 1962, vilket skulle betyda att Ruths son fick barn vid fjorton års ålder. Men även Ola Bjurman har vigt sitt liv åt rock och blues – han har gett ut ett antal plattor i eget namn – så det känns inte orimligt att det skulle finnas en släkt av rockmasar och blueskullor.

Det här är förstås bara som jag spekulerar. Något ska man fylla sin tid med.