Kategori: blogg Sida 21 av 99

Favoritcitat ur nya Hylandboken del 1.

den 2013-09-03

Referat av radioprogrammet Karusellen (12 januari 1952):

Den som blir sist utslagen i ”Sju flickor i en ring” får uppdraget att åka ut på stan och skaffa ”en katt, en gonggong och en människa som heter Lindkvist”.

– Det finns en bil utanför. Varsågod och ge er iväg. Och så har vi en kvinna som ska smyga in i orkestern och spela ett instrument, ni som lyssnar ska gissa vilket instrument det är. Alla Kiviksbor får ringa.
[…]

– Idag är den dag man kastar ut granen, här kommer våran Gran, Kurt Gran, och här kommer en utkastare, en ordningsvakt Knut Viktor Vallman, och ni ska tävla i att rabbla ord i alfabetisk ordning: apa, bira, citron och så vidare. Den som tvekar åker ut och den som vinner får fem centimeter leverkorv per familjemedlem varje lördag. Var så god och börja!

Radioorkestern spelar varierad musik, varefter Hyland välkomnar en dam som har utbildat sig till ”telegrafissa, men mest ser ut som ett kuttersmycke”. Hon har nämligen varit till sjöss innan hon bytte yrke. Hon får frågan vad hon saknade allra mest när hon var på sjön.

– Mjölk, svarar hon.

– Då ska vi ha fram kon som mjölkar bäst i hela Sverige. Plocka fram den till nästa lördag, utropar Hyland glatt till lyssnarna.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland – legenden och hans tid, 2013. Ja, vi kommer att återkomma.)

En Ulf i Baggekläder.

Av Kalle Lind

den 2013-09-02

i blogg

Som kulturarbetare i de lägre divisionerna är det intressant att ta del av rapporter från motsvarande position. Jag hade ett mycket vagt grepp om Ulf Bagge innan jag trillade över hans memoarvolym Trubaduren (2012), men han har varit verksam som vistolkare, kompositör, producent, notskrivare, scenartist, stadsvandringsledare och diverse annat sen sextiotalet.

Han skriver en del om de svårigheter som kulturarbetaryrket medför – pengabrist, oförståelse från myndigheter, oseriösa sponsorer men framför allt större stjärnor med vassare armbågar – men jag kommer raskt på mig själv med att bara vika hundöron på sidorna med skvallerfaktor.

Ulf Bagge har haft en del med jazzmusiker och trubadurer att göra. Det flödar alltså av alkohol över sidorna. Han skriver med empati, men också irritation, om folk som bokstavligt talat pissat ner sina karriärer. De mest spektakulära informationerna utan inbördes ordning:

* Peter Holm (han som gjorde ”Monia”, mest känd för att ha haft ihop det med Joan Collins) gick vid ett tillfälle fram till en kvinna på krogen och kysste henne på munnen. Hon blev förvånad. Det blev också hennes man.

* Olle Adolphson bjöds en gång in till ett jazzprogram för att prata jazz och göra reklam för den föreställning som Ulf Bagge producerat med honom, delvis jazzbaserad. Väl i studion sa Adolphson: ”Jag är ingen jazzälskare och har heller inga jazzfavoriter! Det var ju ni som bad mig att säga att jag gillar jazz, men det gör jag ju inte alls!” Stämningen under resten av sändningstimmen blev något tryckt.

* På folkparksturné med Monica Z passerades Norra begravningsplatsen, varvid Monica Z fällde repliken: ”Där ligger min sista folkpark.” Den glada stämningen försvann hastigt.

* När Ulf Bagge producerade en föreställning med bl.a. sig själv och Beppe Wolgers fick Beppe uppmärksamheten. Inget konstigt i sig, men Beppe lyckades också få det att låta som om han själv var producenten i intervjuer. Så mycket fick han det att låta som om han var spindeln i nätet att Monica Z trodde det. Och Klas Gustafson, som i sin Beppe-biografi nämner föreställningen men inte Bagge. Ulf Bagge är inte alldeles nöjd med den historieskrivningen.

* Margareta Krook gav en gång en ändnypande garderobiär en högerkrok som gjorde skäl för sin bärares namn.

Men det stycke fakta som mer än något annat gjorde genomläsningen mödan värd:

* På sextiotalet kom jugoslaviska maffian in på krogen Kaos för att kräva indrivningspengar. Då dök Peter Harryson upp: ”Peter fick tag i en arm som han utan förskoning knäckte över sitt ena knä. Vad jag vet var detta det enda besöket som den jugoslaviska maffian gjorde på Kaos.”

Han med kniven.

Av Kalle Lind

den 2013-08-30

i blogg

Mitt liv kan i stort delas i två delar: 1) en barndom då jag utsattes och utsatte mig för intryck som jag inte begrep, 2) en ung- och mandom då jag försökt fylla i alla luckor från den första delen.

I Under dubbelgöken (Berns 1979, men det ska jag ju inte behöva skriva ut) säger Hasse Alfredson: ”Den vithårige, han med kniven, vad heter han? Bohman!” Det var inte en beskrivning jag spontant begrep som sjuåring.

Som vuxen har jag läst betydligt mer om Gösta Bohman än vad min terapeut tycker är hälsosamt. Nu har jag bättre hum om den där knivreferensen. Bohman var skärgårdsmänniska och bar sin slidkniv ständigt i bältet, så som skärgårdsmänniskor plägar göra. 1988 infördes ett förbud mot att bära kniv på allmän plats. Bohman, då inte längre partiledare, lär ha fortsatt ha kniven tillgänglig med motiveringen ”det är ju bara en morakniv!” Civil olydnad.

Bohman tillhörde, liksom hans förste vice partiordförande Staffan Burenstam Linder, moderaternas friluftsfalang. Det var inte oviktigt i den stora berättelsen om Moderata samlingspartiet.

Bohman var visserligen f.d. direktör vid Handelskammaren och Burenstam Linder professor vid Handelshögskolan – men de var alls inga magnater och bankirer med cigarr och istermagar och de bar hellre gummistövlar än cylinderhatt.

Gamla tiders högermän hade ståtat med magpondus och ohälsa. Bohman bjöd in pressen till sin skärgårdsö och poserade på utedasset, där vi får anta att han levererade en fast och regelbunden avföring.

Berättelsen – som jag har förstått är den rådande glosan – fortsätter. Reinfeldt lanseras som en före detta basketspelare, Borg pratar gärna om sitt jagande där intresset för fysisk rörelse och naturupplevelser kombineras. Och det är, som DN så undersätsigt har påpekat, många som har sett Borgs bröstmuskler i svart, åtsittande t-tröja.

Att Totto Littorin eventuellt umgåtts med damer som så kallat går på sporten råkar bara händelsevis komplettera bilden.

En bra karl tar hand om sig, en ansvarsfull medborgare skaffar sig en sund saltstänkt solbränna.

Fan fann Fantomen farlig.

Av Kalle Lind

den 2013-08-29

i blogg

Ni som regelbundet läser kommentarfält, särskilt de under ironiskt formulerade artiklar och blogginlägg, ska veta att humorlöshet inte är en modern företeelse. Förmågan att se dubbelt, känna igen en parodi, läsa sig till ett tvetydigt tonfall var varken då eller nu så spridd som man vill hoppas.

Tidningen Vi – som ägdes av Kooperativa Förbundet och hade tjocka rottrådar ner i arbetarrörelsen – upplät under många år en sida i tidningen till folkets egna ledartexter. Insändare dubbade till ledare.

Folk hade, då som nu, synpunkter på allt möjligt. Överlag var människor nöjda med samhället och livet, men det fanns förstås irritationsmoment även på sjuttiotalet. Några av läsarledarna vittnar om just den brist på humor som jag i mina mörka stunder tror kommer att leda till civilisationens undergång.

1976 skriver en R Ingemar Eriksson om ett brev som en honom närstående tioåring har tagit emot. Avsändaren var Fantomenredaktionen. Eriksson förklarar hur Fantomens fanbase är organiserad:

Man bildar på uppdrag fantomenklubbar och lokala klubbar därav med sina lekkamrater och skriver ivrigt meddelanden på det hemliga språket. Fantomenklubben har ungefär samma normer som en armé.

Redan här vill man gjuta lite olja på vågorna och invända: nja, riktigt samma normer som en armé har väl inte Fantomenklubben? Armén uppfostrar unga män att döda för att försvara fosterlandet, Fantomenklubben lär unga hur man skriver ”fröken är dum” på kodspråk.

Och över alla dessa småfantomer för FANTOMEN befälet. Han som tecknar sig ”Chefen”. När chefen talar lyder en fantom.

Ett tillfälle då ledaren talar är när krigskassan tryter. Så och Fantomen.

Det visar sig att skribentens tioårige vän velat avsäga sig sitt medlemskap och då fått ett brev från Fantomenklubben: ”Du trotsade uppmaningen!”

Men så räcker ledaren ut sin hand på nytt: ”Än har du chans att rätta till skadan …” Den underställde har alltså trotsat och vållat skada. Hur skall detta kunna rättas till? ”Fyll i ett av korten. Gå, spring till posten eller närmaste brevlåda! Dödskallegrottans kansli gör resten”. En kraftfull uppmaning och så lite bombastiskt, som alla stora ledare: ”Jag har talat. Chefen.”

Jag har svårt att föreställa mig att gamle Fantomenredax Uffe Granberg – pappa till Fredde – inspirerades av verklighetens diktatorer och generaler. Jag tror snarare att han levde hela sitt liv i en pojkbok, simmade omkring i dåligt översatta djungeläventyr, åt gamla spänningsklichéer till frukost. Ingenting tyder på att de unga Fantomenfans som trotsade hans uppmaning verkligen skulle få några livshotande uppsträckningar.

Kryp in i din dödskallegrotta, chefen, och begrunda det oanständiga i att med hjälp av sociologiska och psykologiska lagar bygga upp ett maktförhållande och sedan utnyttja det till att ”tvinga” av barn och/eller föräldrar deras pengar.

Detta kommer alltså från samma penna som några rader ovanför skyllt någon annan för att vara bombastisk.

Det är klart att man inte ska tvinga av barn pengar som de inte har. Det är klart att arméideal och blind lydnad och hierarkitänkande är en fara för mänskligheten. Men A och O för en general med ambitioner är alltid att dränera sina underställda på humor: bara humorlösa människor kan tänka sig att slåss för att få sätta en medalj på bröstet.

En långt större fara än han som skämtsamt försöker få en tioåring att köpa ett medlemskap i Fantomen, är han som tolkar det bokstavligt.

Astrid och vänsterhanden.

Av Kalle Lind

den 2013-08-28

i blogg

Till den spridda bilden av hela Sveriges Astrid hör idén om en klok gumma med direktkontakt med Barnen och Fantasin och Den Gamla Tiden, en trollpacka som satt hukad över Legendernas Brunn och skvätte upp sagor på marken med sina kupade händer, arbetande på instinkt och infall. Samma föreställning har funnits om Selma Lagerlöf.

Den måste nog korrigeras en smula. Astrid Lindgren hade säkert ett rymligare minne än de flesta, och stod väl på så vis i närmare förbindelse med sin barndom än många. Men hon var också en enmansfabrik för textproduktion som kunde skriva på uppdrag, på spekulation och på rutin. Filmmanus och pjäsmanus och seriemanus efter egna böcker handlade om att leverera till deadline och inte om att låta sig träffas av slumpvisa snilleblixtar. I ett brev till producenten Olle Nordemar inför den första Pippi-satsningen är hon väl medveten om att filmen behöver en musikalisk ”hit” (det fick den också – den finurliga texten lyder bl.a. ”tjolahej tjolahopp tjolahoppsansa”).

En lätt bisarr Astrid Lindgren-trycksak heter Pippi Långstrump i Humlegården och är resultatet av en beställning och en kvarts rutinmässigt fabulerande. Den skrevs alldeles uppenbart inför ett Barnens dag-firande, en idag utdöd företeelse som en gång tillkommit på diverse prinsessors initiativ och som syftade till att samla in pengar till menlösa barn och, bara som en ren bieffekt, kasta lite strålglans över deras välgörare.

Där Pippi-böckerna i övrigt utspelas i ett tids- och rumsobestämt universum, ”den lilla, lilla staden”, en sorts Elsa Beskow-municipalsamhälle med reminiscenser från tiotalets Vimmerby, placeras den här berättelsen rakt in i sin samtid. Pippi, Tommy och Annika beger sig till Stockholm, bygger en kopia av Villa Villekulla i Humlegården, får bannor av en man från arbetsmarknadskommissionen och buntar ihop en skara Humlanligister till polismästare Ros förtjusning.

Vid tiden gick Humlegården under benämningen ”Kexburken” på grund av alla rån och väskryckningar (en kexburk är som bekant full av rån). Krocken mellan Pippivärldens förhöjda och naiviserade tonfall och en ganska krass verklighet blir märklig. Astrid Lindgren berättar om busarna:

De satte genast igång med sitt vanliga lilla kvällsnöje, som bestod i att rycka mötande farbröder i mustascherna och slita handväskan från ensamma damer och dela ut danska skallar till höger och vänster.

Inspirerad av kvällstidningar och kobojsarfilmer gör Astrid Lindgren sin Pippi till en vigilante:

– Ett ögonblick, sa Pippi. Kan jag få fråga dig en sak, innan du sätter dig upp på min häst?

– Vad då? sa Rusken.

– Jo, jag undrar bara var du helst vill begravas, här i Humlegården direkt eller nån annanstans?

Sen knockar Pippi Rusken. ”När han vaknade, låg han i gräset nedanför Floras kulle tillsammans med alla de andra busarna.” Rusken önskar att han vore lika stark som Karl-Alfred. Busen Knasper replikerar: ”Gosse, emot den jäntan har Karl-Alfred inte skuggan av en chans.”

Det är en text som helt bryter mot alla överenskommelser som Lindgren gjort med publiken tidigare. Plötsligt rör sig Pippi i en namngiven reell värld, träffar den autentiske polismästaren Erik Ros (som förhoppningsvis inte var lika förtjust i ensamma hämnare i verkligheten), slår busar så de tuppar av och deltar i välgörenhetsjippon. Man får nästan intrycket av att någon annan än Lindgren har hållit i pennan. Stilbrottet är lika drastiskt som i de Fantomenäventyr från åttiotalet där Fantomen reste i tiden.

Till Astrid Lindgrens försvar så skrevs hela historien till en tillfällighetsutgåva inför Barnens dag 1949. Rabén & Sjögren gav ut denna ”bortglömda pärla” helt okommenterad 2000, då Lindgren fortfarande var i livet men kanske inte orkade kämpa för sin författarheder.

Läsarens guide till Lyssnarens guide till Cornelis.

Av Kalle Lind

den 2013-08-27

i blogg

Klas Gustafson har nedkommit med en ny bok. Efter att ha skrivit de definitiva biografierna över Beppe, Cornelis, Tage D, Monica Z och Gösta E har han sett sig snuvad på såväl Lena Nyman (som omskrivits av Annika Persson) som Lennart Hyland (som biograferats av Lars Ragnar Forssberg). Istället har han gått tillbaka till Cornelis och fördjupat sig i sångerna. Lyssnarens guide till Cornelis bär undertiteln Allt du inte visste om 216 sånger av Cornelis Vreeswijk.

Jag har själv skrivit en liknande bok (Hej bröder – lyssna nu till min historia!), där jag resonerar och filosoferar kring en handfull särskilt intressanta sånger. Är min bok marginalanteckningar så gör Gustafson anspråk på att vara standardverket: samtliga av de sånger som Cornelis både skrev och sjöng in själv får ett eget kapitel. Ska jag vara krass och blotta en ful smula bitterhet så kunde Gustafson, om han nu vill vara fullständig, ha kryddat sin gedigna faktainsamling med att läsa min bok.

Så. Nu har jag sagt det.

Det är lätt att som konkurrent snarare leta fel och sprickor än se alla förtjänster (”Ha! Vet du inte vem Gagga i sångtiteln ”En visa till Gagga” är? Det är ju skådespelerskan Kristina Kamnerts smeknamn, henne träffade Cornelis när han spelade på Malmö stadsteater i sextiotalets slut!”). Det är också dumt och orättvist.

Gustafsons bok pryder förstås sin plats i varje hylla. Är man lite intresserad av Cornelis Vreeswijk är det förstås ett plus. Och om den tid han rörde sig i. Gustafson förklarar de världar som sångerna utgör skärvor av, förtydligar rottrådarna till Ferlin och Taube och blues och Brassens, gör snabba skisser av gruvstrejken 1969, almstriden 1971 och kärnkraftsomröstningen 1980, har läst Sandemoses Varulven – som Cornelis byggde ett helt dubbelalbum kring – med lupp.

Ändå finns det ett problem i formatet. Varje sång kräver sin text. Bagateller ges utrymme på bekostnad av sånger som kan fylla en avhandling. Annat blir lätt repetitivt. Också urvalsprincipen – att bara ta med texter Cornelis själv skrivit – har brister när det gäller ett intertextuellt läskpapper som Cornelis Vreeswijk, som la andras ord i sin egen mun som om de alltid legat där: Taube-covern ”Sjuttonde balladen” eller Edvard Persson-insjungningen ”Fattig trubadur” har trots allt mer att säga om Cornelis storhet än oinspirerade fyllvisor som ”Till visans vänner”.

Gustafson är en källkritisk historieskrivare och döljer inte riktigt sin irritation över hur Oscar Hedlund gjorde skrönor till sanning i sin biografi Scener ur en äventyrares liv eller hur Rolf Fridholm troligen ljög ihop boken Polarn Cornelis. Försiktigheten i alla påståenden gör förstås Gustafsons framställning tillförlitlig, men ibland lite torrbollig. Skriver man populärlitteraturhistoria måste man få gissa lite, skarva lite, spekulera lite. En visa har aldrig nåt faktiskt facit.

Nu låter jag kritisk i alla fall. Det är jag inte. Inte mer än vad som är hälsosamt. Nörden i mig går naturligtvis igång på alla exakta datumangivelser, på kartläggningen och på pusslandet. Stenar lyfts och vänds i sökandet efter den verklige Fredrik Åkare eller Ann-Katarin. Jag får en massa – i runda slängar 216 stycken – impulser att gå tillbaka till sånger jag spelat sönder och sånger jag inte ens kan erinra mig. Och jag slås än en gång av den massiva tyngden i Cornelis Vreeswijks produktion.

Bäst är Gustafson när han är kritisk, när han understryker vilken umbärlig JJ Cale-tolkning ”Lill-Klas elektriska bas” är eller beskriver sången ”Till Sara Lidman” som ”så vag att ingen behövde känna sig träffad”. Näst bäst är han när han ger sig på kamikazeuppdraget att fånga in den märkligt mångfacetterade människan Cornelis. Då blir Gustafson lika motsägelsefull som objektet för hans intresse. Det skapar spänning. Det skapar liv. Det hindrar boken från att bli en bruksanvisning eller en skrift bara för oss invigda.

Som tur är händer det ofta. Det går inte gärna att leta sig fram till konstnären Vreeswijk utan att runda människan Cornelis.

Viveca? Nej, ViVIca!

Av Kalle Lind

den 2013-08-21

i blogg

Ni som följer mig på Twitter vet redan att jag har Vivica Bandlers memoarer på muggen. Adressaten okänd heter boken och berättar om en kvinna från finsk adel som blev en av Nordens största teatergestalter, främst som chef och regissör och introduktör. Hon spelade Sartre och Genet och Ionesco, grundade Lilla teatern i Helsingfors och ledde Stockholms stadsteater under en rad vitala år på sjuttiotalet.

Hennes mest bestående insats för kulturen är nog att vara förlaga åt Vifslan, Tofslans (Tove Janssons) kompis i Trollkarlens hatt m.fl. Tove och Vivica fann varandra – Vivica satte upp de första Muminpjäserna på sin teater – i en tid när inte ens de mest liberala och toleranta kulturkretsar erkände den sortens intimitet.

De utvecklade därför sitt alldeles egna språk, obegripligt för omvärlden. I sin kappsäck bär Tofslan och Vifslan en klarröd rubin som de aldrig vill ge ifrån sig, tolkad som kärleken och samförståndet mellan två kvinnor som vigde sina liv åt konsten.

Memoarerna rekommenderas varmt. De dryper av välformulerat överklassjälvförtroende, dock från den underdogposition det trots allt innebar att vara kvinna i en ständig sky av neurotiskt pumpande testosteron. Hennes regidebut på Svenska Teatern 1948 – Sartres Den respektfulla skökan – får följande efterspel:

Efter premiären och några snapsar på Villagatan frågade den skådespelare som spelade Senatorns son hur det kom sig att det var jag som fick regissera och inte han.

– Det är naturligtvis för att dina föräldrar har pengar, sa han.

– Nej, sa jag, det är inte därför.

– Nå, säg då varför.

– Ok, men lovar du att aldrig berätta det för någon.

– Jag lovar, men jag vill veta, varför fick du och inte jag?

– Svär att inte berätta.

– Jag svär.

– Jo, det är för att jag är mera begåvad.

Han berättade det aldrig.

En ALLRA sista vända med snuskministern. Et consortes.

Av Kalle Lind

den 2013-08-09

i blogg

I gårdagens inlägg om boken Kopplingen, filmen Call girl, Geijerhärvan och de två underåriga flickor som fortfarande inte har fått någon juridisk upprättelse nämndes som hastigast Sigvard Hammar. Idag tämligen bortglömd av oss som inte minns honom som krönikör i Röster i Radio/TV och av de specialintresserade av specialintresserade av klassisk musik. I Tage Danielssons Sopor (1981) flimrar han förbi, i myllret av autentiska nyhetsreportrar. Det är han som sitter i rullstol. Han hade polio som ung.

Vid hans bortgång 2002 skrev Aftonbladet om en man som var känd för ”sin skarpa tunga, sitt temperament och respektlösa intervjuteknik”. Sveriges Radio rapporterade att ”Sigvard Hammar fick 1999 medalj av Musikaliska akademien för sitt brinnande engagemang för klassisk musik”. AB kallade honom också ”den ständige frilansjournalisten inom samhälls- och nyhetsjournalistiken”.

I Kopplingen beskriver författarparet Thomas Hellberg (en gång känd som skådespelare) och Lars Magnus Jansson (aldrig så känd som skribent) ”Sture Hanérs” karriär i mindre smickrande ordalag:

Sture Hanér var en bitter människa och det genomsyrade hela hans väsen, för att inte tala om hans handlingar. På sextio- och en bit in på sjuttiotalet hade han varit ett tungt och aktat namn inom televisionen. De kontroversiella inslagen i hans sena magasinsprogram hade hållit TV-publiken uppe om kvällarna.

På den tiden hade [bokfiguren Gerhard] Lundh känt respekt och en viss beundran för den rullstolsbundne TV-mannen och studiekamraten. Men Hanér hade sålt sig. Han hade sålt sig till det stora veckotidningsförlaget.

Officiellt hade han tagit jobbet för att äntligen ge Sverige ett seriöst och nyhetsinriktat veckomagasin. Hanér var till synes rätta mannen för jobbet. Gerhard Lundh kände dock till det sanna skälet till att Sture Hanér lämnade sitt jobb på televisionen. Hans dyrbara levnadsvanor krävde allt större inkomster.

Det stora förlaget öppnade glatt och villigt på plånboken. Hanér fick en hutlös lön, vidlyftiga resebidrag och tjänstebil med chaufför. Det var på den tiden det stora förlaget skar guld med täljkniv.

Men det seriösa nyhetsmagasinet blev ett formidabelt fiasko. Förlagsledningen upptäckte, till sin stora förvåning, att intresset ute i landet var svalt. De människor som ville följa världshändelserna var kapabla att läsa Newsweek eller Times. [Det seriösa magasin som åsyftas var troligen Nu eller Nutid, två av Bonniers fiaskon, bloggarens anm.]

Det stora förlaget hade fått ett delikat problem på halsen. Var placerade man den högavlönade, samarbetsovilliga före detta TV-stjärnan? Att han frivilligt skulle lämna förlaget ansågs otänkbart. Hans levnadsvanor hade inte blivit billigare.

Det var bokförläggarens yngre bror [Lukas Bonnier, bloggarens anm.] som kom med lösningen. Förlagets stora penningkossa, den spekulativa herrtidningen [med all sannolikhet FiB/Aktuellt, bloggarens anm.], behövde en ny chefredaktör. Sture Hanérs namn skulle något balansera tidningens framtoning.

Kritiken inom förläggarfamiljen mot herrtidningen hade blivit besvärande för bokförläggaren [Abbe Bonnier] och hans yngre bror. Det ansågs vara en skam att ha en sådan tidning inom huset, men siffrorna talade sitt eget tydliga språk: herrtidningen svarade för nära 30 procent av förlagets vinst.

Den svulst som familjemedlemmarna ville skära bort – inte minst för att slippa försvara sig på de eviga cocktailpartyna – kunde räknas i tiotals vinstmiljoner.

Hanér hade skrattat rått när han fick erbjudandet. Men han fann snart att det i realiteten var ett ultimatum.

Hur mycket av ovanstående som är skvaller, fria fantasier eller ren sanning vet jag inte. Författarparet Hellberg-Jansson hade kanske en oplockad gås med Sigvard Hammar. Hellberg fick kanske inte vara med i hans teveprogram. Eller så hatade de klassisk musik.

Sant är i alla fall att Sigvard Hammar 22 november 1977 dömdes till villkorlig dom för ”att han under sommaren 1974 hade medverkat till Doris Hopps brottslighet genom att, i avsikt att flickorna därigenom skulle få kunder för sexuellt umgänge mot betalning, sammanföra [den ena minderåriga flickan] och hennes kusin med Doris Hopp, genom vilken flickorna därefter tillsammans hade fått i vart fall ett 70-tal kunder” (ur JK:s bakgrundsbeskrivning, 2008).

Det står det ingenting om, varken i Aftonbladets eller SR:s nekrologer.

Alldeles uppenbart fick Hammar i alla fall fortsätta jobba, om än bara som ”ständig frilans”, på SVT och SR. Det fick inte Thomas Hellberg.

En sista vända med snuskministern.

Av Kalle Lind

den 2013-08-08

i blogg

Kopplingen (1986) är en roman av skådespelaren Thomas Hellberg och författaren m.m. Lars Magnus Jansson. Likt påfallande många andra böcker, filmer och teveserier tar den upp Bordellhärvan a.k.a. Geijeraffären a.k.a. den solkigaste och Smutsigaste Jävla Skandalen I Den Moderna Svenska Politiska Historien. (Jag har skrivit om den tidigare – inte minst i boken 52 festliga riksdagsledamöter – och det här är sista gången. Typ.)

Den blev teveserie också. I TV4, 1991. Jag såg den när den gick. Yvonne Lombard spelar Signe Dorf, modellerad efter verklighetens Doris Hopp. I Pernilla Augusts gestalt i filmen Call girl (2012) heter hon Dagmar Glans. (Hennes son heter för övrigt J Glans enligt en dörrskylt.)

Jag har inte lyckats se om teveserien, men noterar att Thomas Hellberg både regisserade och gav sig själv hjälterollen som den grävande murveln Lars Kjäll. Hellberg gjorde också filmen Råttornas vinter (1988), som även den tydligt inspirerats av det absolut solkigaste inslaget i Geijeraffären: de minderåriga flickor från en ungdomsvårdsskola som såldes till män i maktställning.

Tilläggas kan att Hellberg hade en viktig roll som cynisk Säpochef i Mannen från Mallorca (1984), som ju också utgår från Geijeraffären.

På Flashback spekuleras det i Hellbergs engagemang i skandalen i allmänhet och de skamligt utnyttjade tonåringarna i synnerhet. Så småningom försvann ju Thomas Hellberg från rampljuset efter att själv ha figurerat i rättegångar om övergrepp och minderåriga. Jag var inte där och vet inte vad som hände, men Hellberg friades och har väl ovanpå det fått sitt kännbara straff av branschen så jag lämnar – den här gången – snaskigheterna åt andra.

Kopplingen är en helt okej roman. Liksom Call girl lider den dock av att verkligheten står alldeles bredvid med nån sorts facit. Personer svischar förbi som alldeles uppenbart har autentiska förlagor: i Kopplingen hittar vi Café Opera-proffset Janne Trost (Johannes Brost), den obehaglige tevejournalisten Sture Hanér (Sigvard Hammar) och stjärnadvokaten Bror Stendahl (Leif Silbersky), i Call girl gör David Dencik en tydlig Ebbe Carlsson-karikatyr och en skånsktalande advokat dyker upp hos Dagmar Glans i cellen (vilket Silbersky inte minns, men ändå vet att han inte gjorde i verkligheten).

Samtidigt kamoufleras somliga och rökridåer läggs ut. I Kopplingen är det inte en justitieminister som är horbock utan en finansminister. I Call girl hittar vi det omdiskuterade porträttet av en socialdemokratisk statsminister anno 1976, som inte heter Palme och inte ser ut som Palme och gör sig skyldig till handlingar som inget tyder på att Palme gjorde, men som vi alla associerar till Palme.

Jag har bara sett dvd-versionen av Call girl. Där är scenen där statsministern förgriper sig på fjortonåringen bortklippt. Det var inga problem att se var den skulle ligga och vad som rimligen händer.

På försättsbladet till Kopplingen står:

Ofta tvingas man ta dikten till hjälp för att beskriva verkligheten. Det är därför ingen tillfällighet att mycket i denna berättelse är lögn och förbannad dikt.

Vi som har satt i oss ohälsosamt mycket om Geijeraffären – GW Perssons roman Grisfesten (1978), Widerbergs filmversion Mannen från Mallorca, GW:s memoarbok Gustavs grabb (2011), Lillemor Östlins memoarbok Hinsehäxan (2005), Molly Hartlebs teveversion (2012), Deanne Rauschers och Janne Mattssons muckrakerjournalistiska Makten, männen, mörkläggningen (2004), Peter Bratts memoarer Med rent uppsåt (2007), Totte Wallins popballad ”Om fyra flickor” (1977) och P3-dokumentären Bordellhärvan (2008) – har ett ganska avancerat pussel att lägga.

Att härvan inspirerat till film och romaner är inte att undra på. Den har allt: maktmän i konspiration, ljugande statsministrar, tonårshoror, varenda tänkbar kändis från politik- och samhällsliv, osannolika kopplardrottningar och en kåt justitieminister som stämplas som säkerhetsrisk av rikspolischefen. Eftersom alltför mycket aldrig utretts, och troligen aldrig kommer att kunna utredas, blir de fria fantasierna och omgestaltningarna onekligen något förvirrande.

Men nånting, nåt i maggropen, kombinerat med detaljer jag inhämtat här och var, säger mig att skeendet i Kopplingen ligger otäckt nära sanningen. Hur nära är det dock inte lönt att ens spekulera i.

Ligga i Lund.

Av Kalle Lind

den 2013-08-07

i blogg

1968 – nådens och dådens år – öppnade Lunds konsthall utställningen Erotic art. Det här var året innan den famösa Underground-utställningen, till vilken Sture Johannesson gjorde affischen med den hamparökande paradisklädda kvinnan, som ledde till att konsthallschefen Folke Edwards sa upp sig och Johannesson själv stal tillbaka sina affischer.

Edwards – sedermera stadsteaterchef i Göteborg och initiativtagare i projektet Röda Sten – hade ett visst sinne för provokationer redan innan dess. Eller, om man så vill, för tidens tecken.

Två psykoanalytiker från New York, Eberhard och Phyllis Kronhausen, hade länge samlat erotisk konst. Förstår jag saken rätt, var Lund den första stad i världen att visa upp deras kollektion av lerpenisar, tygslidor och japansk scullfucking. Sen la man till lite inhemska grejer för att få extra piff.

Paret Kronhausen framstår som typiska representanter för sin tid, sin stad och sin samhällsklass, att döma av vad jag sett i Mad Men och Woody Allen-filmer och läst mig till i Philip Roth-romaner. På festen kvällen innan vernissagen bars fru Phyllis in i en fittformad sarkofag, ur vilken hon gjorde entré iförd genomskinlig negligé. Så klart. Det var ju sextiotal. De var ju frigjorda.

Fast sen frös hon visst och klädde på sig.

Bildtidningen Se skickade ner Annette Kullenberg till Lund att ta pulsen på besökarna. Attityderna hon plockar upp är intressanta. Ingen verkar vara intresserad av erotisk konst. Dumt av dem att gå på en utställning med erotisk konst.

– Jag har gått omkring här så länge att jag reagerar inte längre. Men många kommer att gotta sej. (Lärare i tyska och svenska)

– Popbilderna av älskande par är läskiga. Dom liknar några vi känner. Det är som om vi stod och tittade in till dom. (Nygift studerande par)

– Har ni er fru med er?

– Hon är så konservativ. Hon tycker att det är onödigt att visa sånt. Bland vanliga människor verkar det här alldeles extra förbannat hemskt. […] Mina vuxna döttrar skulle aldrig gå hit. Raffinerat är det inte.

– Skadligt?

– Nej, men groteskt. Inte en enda riktig penis har jag sett. (Äldre man)

– Jag har sett många ensamma damer här. Man undrar förstås vad de tänker. Skulle aldrig våga prata med någon. Kanske säga ett ord till en karl. (Mekaniker, 50-årsåldern)

Vi ska förstås inte förledas att tro att menigheten i detta frigjordhetens tidevarv förhöll sig lika avslappnat intresserade som tidens tongivande debattörer och danska reseklubbsmiljonärer. Dagen efter vernissagen slängde någon ”en stinkbomb nedanför en svit japanska teckningar där små mulliga japaner, ungefär 3-4 stycken, låg med varandra i ganska stor röra”.

Och när konsthallschefens fru, Inga Edwards, lät sig fotograferas med en fruktbarhetsguds överdimensionerade träkuk i handen, hörde en upprörd lundabo av sig per brev:

Ni, fru Inga Edwards, vilken fräck kvinna ni är. Usch på Er. Vi från Lund vill inte ha vår konsthall till en horhall.

Inga Edwards var för övrigt med i de tidiga upplagorna av Nationalteatern.

Herr och fru Edwards lyckades inympa provokationsviljan, lusten att ifrågasätta, viljan att flytta gränser, hos sina döttrar. Sanna blev regissör och har bl.a. gjort Keillers park (2006) om det brutala satanistbögmordet i Göteborg 1997 och Fackklubb 459 (2004) om den stridbara fackklubbsordföranden Frances Tuuloskorpi (tidigare Frances Vestin, kvinnan bakom Handbok i barnindoktrinering). Andrea blev skådespelare och gjorde Valerie Solanas i TUR-teaterns lätt uppseendeväckande föreställning SCUM-manifestet (2011).