Kategori: blogg Sida 20 av 99

Omvändelse under guilloutinen.

den 2013-09-20

Trillade över en av Jan Guillous minst spridda skrifter. Varken utgiven av Norstedts eller Piratförlaget, utan av SKP:s bokförlag Oktober. Året är 1976, tre år efter IB och två år efter Långholmen. Det är fascinerande att läsa var Guillou då ansåg sig stå i offentligheten:

Mitt läge var då, 1970, att jag fått sparken från FIB/Aktuellt på grund av Vietnam, blivit utslängd från Se på grund av Mellanöstern och utslängd från Veckojournalen på grund av Tjeckoslovakien. Mina möjligheter att försörja mej som journalist var helt uttömda och jag hade med tunga steg återvänt till universitetet.

Då drämde Per Ahlmark i på Expressens kultursida med att jag var en person som försökte mörda judar. Jag fick då rätt att skriva en replik där jag sa att jag inte var en person som försökte mörda judar och så pågick det ett slag efter normala svenska debattregler. […]

Idag tror jag inte ens att Per Ahlmark skulle kunna ge mej ett handtag. Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och den socialdemokratiska pressen är nu, som jag uppfattar det, helt stängda för mitt medarbetarskap. Jag har trots mycket funderande inte kunnat hitta någon okomplicerad förklaring (det kan inte vara IB-reportagen, i så fall skulle Peter Bratt ha varit i samma situation). [Bratt jobbade som bekant på DN, där han bl.a. gjorde misstaget att avslöja att justitieministern låg med horor, bloggarens anm.] […]

Därför är det möjligt att detta urval från mina första tio år som journalist blir en slutgiltig summering.

Utsagan är förstås intressant därför att Guillou några år senare blev programledare i Magazinet/Rekordmagazinet, spionmiljonär, medeltidsmultimiljonär, Fagerhultsgrabb, superkolumnist och förmodligen den kändaste journalist Sverige har haft. Men också för att Guillou redan här börjar skriva Det Riktigt Stora Reportaget: det om Jan Guillou.

Vi som har läst hans memoarer – Ordets makt och vanmakt – har noterat Guillous svaghet för dramaturgiska effekter. Hjälten måste börja på noll för att steget till hundra ska kännas som en rättfärdig seger. Fall ska vara höga, pratar vi om hjältars fall så får det inte bero på nån värre svaghet än oförmåga att hålla käften om sanningen.

Rapporten från den absoluta botten återkommer i memoarerna: längst ner på stegen, utspottad, bespottad, skydd av kommunistkompisar och avskydd av etablissemanget stapplade han sig sen upp till sin välförtjänta topposition. Där han givetvis retade etablissemanget ännu mer, med påföljd att de lade ner Rekord-Magazinet, med påföljd att Jan hade ännu mer tid att skriva spionromaner, med påföljd att han sålde så mycket att ingen kunde tysta honom. Ungefär.

1976 publicerade sig Guillou regelbundet i den ännu existerande FiB/Kulturfront – det skriver han också i det ovan citerade förordet – och långt senare har han börjat sammanfatta tiden från sextiotal till åttiotal så här: ”Först fick jag sparken från FiB/Aktuellt för att jag var för mycket kommunist, sen fick jag sparken från FiB/Kulturfront för att jag var för lite kommunist” (ungefärligt citerat). Den redan tillspetsade historien har komprimerats och vässats ytterligare.

Det råder säkert delade meningar bland de inblandade huruvida Guillou verkligen fick sparken från någondera tidning. De flesta som var med är döda. Få av de andra har Guillous möjlighet att yttra sig. I kraft av sin status trummar Guillou in sina sanningar tills det blivit de enda kända sanningarna.

Jag kan inte säga att det är moraliskt förkastligt: han ser säkert på både världen och livet i dramaturgiska termer och ljuger förmodligen inte. Det är bara fascinerande att se en yrkesman i ständigt arbete.

Boken i fråga kommer vi förstås att ha anledning att återkomma till. Han skriver bland annat om Halv sju, Sveriges första soffprogram.

Pughtugg.

Av Kalle Lind

den 2013-09-17

i blogg

Pugh Rogefelt har nedkommit med ett knippe minnesanteckningar. De tar väldigt abrupt slut runt 1973. Längre vill han inte berätta: ”Be mig inte ens. Då skulle min kroniska skrivarklåda äta upp mig inifrån.” För att lida av skrivarklåda är Pugh en påfallande sparsmakad författare. Boken avverkar en van läsare med regelbundna tarmrörelser i tre-fyra muggsessioner.

Pughs katalog ger nya dimensioner till begreppet ”ojämn”. Inte ens de tidiga plattorna, som var både språkligt och musikaliskt nyskapande, går att lyssna på utan att ha avtryckarhanden redo på nästa spår. Obegripliga ljud – dörrsmällar, träskor – blandas med obegripliga ord – ”Snö snö lilla vår, har du någon häst? Tja tja Jonnysson, arton kilo jäst”.

Tillkomsthistorierna förklarar i alla fall varför det är svårförklarligt:

Jag drömde att jag var medlem i en afrikansk stam eller om det var på en rysk stäpp. Det kunde ha varit för många tusen år sen. Jag stod ensam i natten med ett spjut mot marken och sjöng mot en stjärna på den gnistrande svarta himlen. Stjärnan, och just bara den, betydde nåt alldeles särskilt för mej, min släkt, mina förfäder, som en samlande symbol. Den hette ”Aindto”. (”Aindto” ligger på andra plattan, Pughish, 1970).

Men bortsett från att man då och då känner sig något vilse i Pughs tankevärld så är det en ganska behaglig plats att befinna sig på. Han framstår som något av en särling, ett bysnille, en hobbyfilosof som pratar på en blandning av lätt daterad rocklingo och new age-iska. Vi som läst grundkurserna i beatfloskler och lundellogi känner igen jargongen när Pugh beskriver sitt möte med Rocken:

Rymdskeppet svävade ner och artisterna rullade ut för att kidnappa en liten frusen tonårskille mitt på jordens frostiga tundra.

Och när han romantiserar en vinddriven tonårstid:

Vi hette Mariella, Felix, Tobbovitch, Krilla, Stanislav och Grimaldi. Vi drack hembränt, rökte cigg och hade händerna under brudarnas kjolar. Vi åt sopor och sket cykelkedjor. Vi åkte rostiga plåtskepp, vevade ner rutorna och gastade ut de rockhits vi kunde. Här är vi. Vi betyder nåt. Vi flaggade genom byarna som nåra satans samurajer, grälade, slogs, kysstes och hade det helt enkelt oförskämt jävligt kul. Litteratur fanns inte ens på månens baksida.

Jag charmas och fascineras av det rastlösa sökandet som ömsom leder rakt in i klassikerhyllan – vi pratar trots allt om mannen som gjorde den första rock-lp:n på svenska – och ömsom förlorar sig i navelskådande flumexperiment och med tiden gjorde så bredbent lunkgung att Gotlands reservförråd av bandanas imploderade.

Han experimenterade med rosa jeans och damfrisyr medan Bowie fortfarande lärde sig stava ”androgyn”. Han kastade sig obekymrat mellan Brecht och Alice Tegnér och uppfann ett nytt svenskt rockspråk med varje ny låt. Och allt verkar han ha gjort på känn, sökande, trevande, full av visioner men oförmögen att formulera dem.

Använda ord som inte är så fina men som man har runt omkring sej i vardagen för att få dem att smälta in i musiken. ”De e bra de e bra de bra, de e fint de e fint” till exempel. Eller ”den dan som var före förrgår”. Det svänger.

Eller inte.

Med tanke på hur ointresserad Pugh verkar vara av världens världsligheter är det kanske inte att undra på att det är en sällsynt dåligt korrläst bok där musikerkollegor och lp-titlar är felstavade (Lasse Wallander, Pugish) och att den här matematiken inte gärna kan ha varit gångbar ens på det obekymrade sjuttiotalet:

Den perfekta rubriken.

Av Kalle Lind

den 2013-09-16

i blogg

Kanske är det spärrat pga någon mediakonsults lysande idé att begränsa antalet sidtittar per månad, men kommer ni in så får ni gärna läsa den här texten om Lennart Hyland och den djupt rotade irritationen mot honom. Om inte annat så för den lysande rubriken – kanske den enskilt bästa ordlek sen tidskriften Sound Affects satte Waterboys Mike Scott på omslaget och ordet ”Ryggscott” på den limmade ryggen – som jag dessvärre inte kan ta åt mig äran för.

Fantastiska fakta om Kristen Demokratisk Samling!

Av Kalle Lind

den 2013-09-13

i blogg

Vi har KDS-vecka här på bloggen (så här i efterhand: det skulle man kanske annonserat ut i förväg? Så kanske man äntligen hade lyckats dra Acko Ankarberg till läsarskaran?) och helt logiskt kommer här en handfull lösryckta fakta från partiets snart femtioåriga historia:

* En av de viktigaste frågorna för partiet fram till att de hamnade i riksdagen 1991 var att få bort fyraprocentsspärren för riksdagsplacering. Efter 1991 har det inte alls varit en lika stor hjärtefråga.

* 1979 försökte KDS locka röster genom en ”förvalskampanj” som gick ut på att de i april skulle skicka ut påsar med ringblommefrön till hundratusentals presumtiva väljare. ”Du får en blomma till hösten och vi får rösten”, löd parollen. Tanken var alltså att folk omedelbart skulle plantera fröna när de kom och sen, när blommorna stack upp i september, tänka: ”Just det! Jag skulle ju rösta på KDS!”

Tyvärr råkade kärnkraftverket i Harrisburg haverera just som KDS skulle presentera sin kampanj för svenska journalister och den storslagna idén fick aldrig någon massmedial spridning. (Jfr hur Kay Pollaks Älska mej hade premiär samma kväll som Palmemordet.)

* Den ende som någonsin fått röka hemma hos Alf Svensson och hans hulda hustru Sonja i Gränna är dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldin. Alf fick stå på Centerpartiets riksdagslista 1985 – i gengäld fick Thorbjörn tända snuggan.

* Fiffigheten att peta in några KDS-namn på Centerns riksdagslista 1985 – med Palmes nyanserade ord ”manipulation med grundlagen” – visade sig inte vara så fiffig. I och med att Alf Svensson nu stod på centerns lista måste partiet uppmana sina väljare att inte rösta på KDS – de skulle nämligen aldrig komma in i partiet av egen kraft – utan istället på Centern. Till riksdagen, vill säga. Till landsting och kommun gällde som tidigare KDS.

Man kan ana att någon i förvirringen röstade fel genom att rösta på det parti de ville rösta på.

* Partiledningen har genom åren haft problem med diverse fundamentalister som kanske inte tyckt fel, men som inte kunnat låta bli att säga vad de tycker. Vi pratar om undervegetationen av frikyrkliga homohatare, abortmotståndare och kreationister. Under sjuttio- och åttiotalen besvärades partiet också av sina Sydafrikamissionärer, som vägrade att gå med på att det där med apartheid skulle vara så himla farligt. Missionärer med KDS-anknytning hade med egna ögon ”sett glada negrer spela golf och ha det bra i största allmänhet”.

* I en omfattande riksdagsmotion 1988 skrev Alf Svensson om partiets syn på aids. Bl.a. föreslog han en obligatorisk HIV-testning av ALLA svenskar under 65. Var det jättelika arkivet skulle förvaras framgick aldrig av motionen. Ett ord som ”kondom” nämndes aldrig i motionen, ej heller ”säkert sex”.

Den nionde september 1987 lät två av KDS ledande landstingspolitiker i Jönköping offentligt HIV-testa sig. För att föregå med gott exempel. Jag förutsätter att resultatet var negativt.

* 1990 frågade gaytidningen Reporter i en enkät de olika partierna var de stod i homofrågan. KDS distriktsordförande i Västmanlands län svarade bl.a. ”jag beklagar de människor som har problem med sin könstillhörighet” och ”vi bygger hellre ett staket före branten än vi tvingas ta hand om offren när de rasat ner för stupet”. Han avslutade med en from förhoppning om att tidningen Reporter skulle ”nå så få läsare som möjligt”.

* 1966 gav Alf Svensson ut en platta.

(Källor: Erik Lindfelts Moralpartiet samt internet.)

Björntjänster.

Av Kalle Lind

den 2013-09-12

i blogg

Bilden är från min absoluta favorit bland svenska serier: satirslapsticken Ratte. Som framgår föreställer den Björn Gillberg – en man som alla svenskar kände till när ”Ratte och odjuret” publicerades 1979. I serien dyker Gillberg deus ex machina-likt upp på en strand med en uppsättning provrör i innerfickan just som Ratte och Berit hittat en gifttunna.

I verkligheten hade Gillberg hunnit träda fram på naturens sida under BT Kemi-skandalen i Teckomatorp, då miljöfarliga tunnor grävts ner lite här och där i jorden. Naturligtvis hade han hörts också i kärnkraftsdebatten, där han dock ställde sig utanför de tre officiella linjerna eftersom ingen av dem propagerade för omedelbar avstängning av samtliga reaktorer genast. Istället uppmanade han dem som lyssnade på honom att rösta blankt.

Sin claim to fame hade han 1971, i ett teveprogram med det symptomatiska namnet Han kan bara inte hålla käften. Det var där han lyckades tvätta en skjorta i gräddersättningsmedlet Prädd, som inte var fullt så naturligt som man ville föreställa sig. Arla plockade bort produkten ur sortimentet. Trots ett fantastiskt namn hade Prädd fått dålig aura.

Det är svårt att hitta en artikel om Björn Gillberg utan att ordet ”kontroversiell” nånstans används. ”Kontroversiell” kan ibland betyda ”bråkstake”, ibland ”rättshaverist”. Kanske är det ingen slump att Gillberg är så förvillande lik Stefan Jarl.

Sitt kanske mest kontroversiella utspel – åtminstone bland många av sina forna sossekamrater och miljövänner – gjorde Gillberg när han klev in i KDS 1982. Det var ett lyckosamt år för Kristen Demokratisk Samling: i samma veva meddelade Eva Rydberg att hon blivit kds-are för att hon var emot dagis.

Tack vare sitt kändisskap – och sitt odiskutabla miljökunnande – fick Gillberg en central post inom partiet (det fick aldrig Rydberg). Tidningen Miljö och Framtid, som Gillberg grundat som organ för stiftelsen Miljöcentrum, blev snart ett propagandablad för KDS. Flera av de gamla läsarna kliade sig säkert förbryllat i nacken.

Att Gillberg inte joinade de nybildade Miljöpartiet De Gröna berodde på att han såg dem som ”en samling flummare på vänsterkanten”. Dessutom hade han blivit personlig ovän med de flesta av dem under kärnkraftsåren. KDS var att föredra: ett parti med ljusgrön profil som slogs för en kristet etisk familjepolitik.

Gillberg var dock ingen särskilt lojal partiarbetare. Efter 1982 års val – då KDS gått framåt, men fortfarande var två procent från riksdagen – uppmanade han Alf Svensson att ta kontakt med Centern om partisamarbete. När Svensson sen gjorde det tre år senare anklagade Gillberg Svensson för att ha sålt sig till ”sprutbönderna”.

Alf Svensson såg till att Gillberg inte stod på valbar plats på riksdagslistorna 1985 och Gillberg uttalade sig nyanserat och måttfullt:

Vi är utsparkade, stenade och utspottade. Det var mitt livs dumhet när jag gick med i kds.

Det senaste jag läste om Björn Gillberg är att han vill bygga en träspritsfabrik i Värmland. Det blir säkert bra.

Veckans utvikningspojke.

Av Kalle Lind

den 2013-09-11

i blogg

Det är svårt att föreställa sig, men när Alf Svensson blev partiledare för KDS sågs han a) som ung och b) som röd.

Att han var ung får man väl köpa. Han var trettiofem. Den enda partiledare som var yngre var Per Ahlmark och han var ju väldigt gammal för sin ålder.

Att Svensson var röd är svårare att ta till sig: han ledde ju trots allt ett parti bestående av mestadels pingstvänner, som grundats för att den sexuella omoralen påstods grassera. Men allt är uppenbart relativt. Alf Svensson ville ha bort moms på maten (annars ett utpräglat vpk-krav) och underströk att kds var icke-konfessionellt.

Inte nog med att Alf Svensson därmed var misstänkt halvsosse – nyss tillträdd som partiordförande gjorde Hänt i Veckan honom till utvikningspojke:

Inte alla i det något kyska partiet tyckte det var lämpligt att partiledaren lät sig sexualobjektifieras. Kvällsposten vände sig till Lewi Pethrus, pingstnestorn, som 89 år gammal fortfarande var den partiet frågade för att veta vad de skulle tycka. Där blev svaret varken ja eller nej – Lewi Pethrus hade nämligen aldrig hört talas om begreppet ”utvikningsflicka”. Än mindre ”utvikningspojke”.

När Alf Svensson själv förklarat hur det låg till, och nogsamt understrukit att han bar badbyxor på bilden, fällde Pethrus sin friande dom: ”Då badar du ju som folk gör mest”.

Med tanke på hur puritaner annars gärna ser sexuella anspelningar där de inte finns – i schartauanska Bohuslän lär gardiner kallas ”djävulens kalsonger” eftersom de kan dölja synd – är det också lite märkligt att partiet släppte igenom den slogan som skulle presentera Alf Svensson för väljarna.

Den löd: ”Nu kommer Alf Svensson!”

Jo, men Hitler var faktiskt djurvän.

Av Kalle Lind

den 2013-09-10

i blogg

Partiet som idag heter Kristdemokraterna bildades som Kristen Demokratisk Samling 1964. Grundaren hette Lewi Pethrus, en av pingströrelsens stora gestalter och beviset för att ett liv utan sus, dus, rus och snus är hälsosamt. Han var dryga åttio bast när han samlade landets frommaste sexualneurotiker för att bilda ett parti med sikte på riksdagen.

De siktade noga får man säga. Tjugosju år tog det innan partiet masade sig över fyraprocentsspärren. Själva skyllde de – som småpartier plägar göra – på diverse massmediala konspirationer. Största fienden, i princip lierad med Hin Håle, var tidningen Expressen.

Den liberala Expressen under chefredaktören Per Wrigstad – som bekännande kristen från Småland inte helt obekant med tankegodset hos KDS – började i samma ögonblick som KDS offentliggjordes att gräva fram vad skit de hittade.

De hittade litegrann i alla fall. Tre av de sant moraliska männen i partiledningen hade ett nazistiskt förflutet. En hade varit aktiv i Sveriges Nationella Förbund, som gav ut den högerextrema Dagsposten med tyska pengar under andra världskriget. De andras brunfärg hade inte ens hunnit blekna: en hade ganska nära inpå KDS-bildandet varnat för invandringen av icke-vita raser till Sverige, en hade rentav spritt antisemitiska flygblad under KDS-mötena.

De två senaste hann Lewi Pethrus och hans lärjungar avpollettera innan nån skada hann ske. Han med SNF-förflutet – rådman Harald Ljungström – stod på riksdagslistan. En månad före riksdagsvalet 1964 blev han en löpsedel på Expressen: ”Nazist i KDS-toppen”.

Och så kan det ju vara. Det var inte Lewi Pethrus fel att Harald Ljungström bökat runt i nassemyllan tjugo år tidigare. Även om Pethrus var väl införstådd med Ljungströms historia så har man faktiskt rätt att ångra sig, vilket Ljungström sagt sig göra.

Det fascinerande är Lewi Pethrus kommentar till det hela. I tidningen Dagen – officiellt Pingstkyrkans organ, i praktiken Lewi Pethrus personliga flygblad – skrev den respekterade gudsmannen:

Nazismens aktivitet för att undanröja smutslitteratur och moralupplösande film med mera var det ju inte något ont uti. Det var ju snarare det som gjorde att även kristna stödde deras program.

Där kan man tycka att Pethrus gjorde bort sig. Det tyckte inte Pethrus. I teve strax därefter ”förklarade” han sig. På frågan om han ansåg att de kristna inslagen i nazismen övervägde de lite lätt negativa inslag som också fanns, svarade han:

Det kan jag inte yttra mig om, jag känner så lite till nazismen, men det som förts på tal är ju likheten mellan kds och nazismen. Att de förbjöd sedlighetssårande filmer och sedlighetssårande litteratur, det anser jag inte vara orätt.

Det dröjde som sagt ett tag innan KDS kom in i riksdagen.

(Erik Lindfelt: Moralpartiet – en bok om kds, 1991.)

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 4.

Av Kalle Lind

den 2013-09-06

i blogg

I ett slutkapitel låter Lars Ragnar Forssberg diverse folk i lämplig ålder uttala sig om Hyland och hans värv. En av dem är vissångaren Finn Zetterholm (som Forssberg arbetade med i satirprogrammet Cabaré Öppen kanal):

Jag gillade inte Hyland speciellt mycket. Jag tyckte hörnorna var töntiga i största allmänhet, som man tycker om familjeprogram när man är tjugo år. Men det blev inte bättre när jag hörde av artistkollegor som medverkade hur elak han var. Min närmaste vän Bengt Sändh hade en passus i sina artistkontrakt: ”Obs, arbetar inte med Lennart Hyland.”

När Hyland hade kopplat Sveriges samlade elkonsumtion till en enda mätare och bad alla tv-tittarna släcka en lampa för att man skulle se skillnaden vägrade jag naturligtvis att göra det.

Hyland var enligt min mening överskattad. Han verkade i tv:s barndom när det bara fanns en kanal. Alla som syntes regelbundet blev automatiskt fantastiska. Bäst var Hyland på att referera ishockey i radio. Han kunde prata fort.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland. Legenden och hans tid, 2013.)

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 3.

Av Kalle Lind

den 2013-09-05

i blogg

Birgitta Karlström (syster till teves dåvarande underhållningschef Åke Söderqvist; sedermera profilerad och prisbelönt samhällsjournalist) om sin första direktsändning som uppläsare på samhällsradion:

Så jag går in i det lilla akvariet med fönster mot teknikrummet och börjar läsa. Det är nervöst. Så efter ett tag öppnas dörren och in kommer Lennart Hyland. Jag tittar upp från mitt manus och tänker: Vad gör han här? Han brukar ju vara på redaktionen eftersom han var sportchef på ekoredaktionen. Jag vet förstås vem han är och han vet vem jag är.

Så kommer han fram och sätter sig vid bordet mitt emot mig. Jag fortsätter att läsa i ljuset från en skrivbordslampa med lång, vridbar arm. Han börjar röra på den. Han släcker den och tänder den igen. Det upprepas flera gånger. Hela teknikrummet utanför är nu fullt med människor som undrar hur fan det här ska gå.

Hyland börjar nu föra mikrofonen mot min mun så att jag måste backa. Sen börjar han skriva lappar som han kastar på mitt manus. På en stor ”Den där feta djävlen som tror att han är rolig, Åke, är det din bror?”

Så reser han sig äntligen och går ut. Jag är alldeles slut när sändningen är över och går på darrande ben ut i korridoren och då kommer Hyland emot mig och ger mig en kram.

”Det där klarade du bra, Birgitta, nu klarar du nästan allting.”

(Lars Ragnar Forsberg: Hyland. Legenden och hans tid, 2013.)

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 2.

Av Kalle Lind

den 2013-09-04

i blogg

Om Lennart Hylands officiella sjuttioårsfirande:

Studio 4 är knappt halvfull. För tjugo år sedan firade han sin 50-årsdag, då uppvaktad av hela det officiella Sverige. Nu är det andra tider. Elden har slocknat. Men när Hyland kommer in i studion får han en varm applåd. Hans ansikte lyses upp av ett leende. Inte det där riktigt stora Hörnan-leendet. Det är ett försiktigt, nästan blygt leende.

[Radiochefen Örjan] Wallqvist går upp på scenen och börjar tala. Han är ingen mästare på att läsa av stämningar.

Han berättar att radions styrelse precis fattat ett viktigt beslut. Nämligen ”att ge K G Bejemark uppdraget att göra en skulptur …”

Här ser de som sitter närmast Hyland hur han liksom sträcker på sig och att det stora leendet lyser upp hans ansikte.

”… av Sven Jerring”, säger Wallqvist.

En besvärad tystnad följer.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland. Legenden och hans tid.)