I det första äventyret där Superboy möter sin defekta duplikation Bizarro är det ett förstärkande prefix som återkommer i bubblorna:
Begreppet ”superstyrka” är kanske inte så spektakulärt.
Kanske inte heller ”superlungor”.
Men vid ”superjudo” börjar jag tycka det är liiiite töntigt.
Och vid ”superbuktaleri” börjar jag faktiskt dra åt mig öronen.
Sen börjar det bli direkt tramsigt.
Och till slut tycker jag det är för jävla oseriöst och går därifrån.
Vi 5 har suttit på Aftonbladets baksida sedan 1961. Två män, två kvinnor och en kändis får svara på en fråga, inte alltid så klurig. Några år efter publicering kan man börja använda de gamla enkäterna som tidsdokument, som ingångar till andra paradigm och andra attityder.
I mars 1994 berättar tidningen att ett företag i Linköping har gett sina manliga anställda högre lön för att trigga dem att ta pappaledigt. Det låter som science fiction, men mycket kan tydligen hända på tjugo år.
Enkätfrågan på tidningens baksida är given: ”Ska pappor få mer lön om de tar ut mycket pappaledighet?”
De fyra första svaren kan kanske förundra. De båda karlarna svarar nämligen nej (med tillägg som ”de ska ha avtalsenlig lön” och ”man ska inte göra skillnad på män och kvinnor”), medan de båda damerna svarar ja (”ja, lite mer lön kan de få som uppmuntran” och ”ja, det är bra för jämlikheten”).
Det understa svaret – kändissvaret – förundrar nog mest. Alternativt minst. Den tillfrågade är Bengt Grive, känd som pingis- och konståkningskommentator, vissa dagar snabbare i huvudet än andra. Han svarar:
Nej, det finns ingen anledning till det. Jag tror att modern gärna vill vara hemma i stället.
Citatet är alltså från 1994, tiden då gamla sportreportrar kunde vara aningen aningslösa.
Få serier är ju så omhuldade som Fem myror är fler än fyra elefanter. Överlag med rätta; jag har haft anledning att se om det som finns på dvd många, många, jävligt många gånger och konstaterar varje gång att serien är genomtänkt och -arbetad och -festlig.
Visst retar det mig att sången är så lågt mixad på de flesta låtarna att jag fortfarande inte alltid hör vad de sjunger, vilket torde underminera de pedagogiska ambitionerna. Och visst är det ett knasigt grepp på dvd-versionen att göra långa prologer där Brasse Brännström håller för näsan och berättar på rim vad som sen ska ske i avsnittet, men det berodde nog på att Brasse behövde stålar akut och därför tvingade in något nyskrivet upphovsrättsligt på dvd-utgåvan.
Men annars är det faktiskt så bra som Magnus och Brasse själva tycker. Skitsamma att en massa nollnolltalist- och tiotalistbarn inte förstår att uppskatta det; när blev barn pålitliga smakdomare?
I historieskrivningen brukar det heta att det fanns ett visst motstånd från pedagoger, som var oroliga att barn som fick lära sig läsa innan de började skolan skulle bli understimulerade när de väl hamnade i klassrummet och dessutom onödigt mycket bättre än sina klasskamrater. Det brukar också heta att det fanns ett visst avundsjukebetingat motstånd inne från SVT-huset: varför skulle det programmet kostas på en massa glittriga bokstäver och annan lyxdekor när andra program fick hålla till godo med en färgglad soffa?
Det första tror jag är överdrivet, ett påstående som ofta upprepas för att understryka hur tokigt rättviseinriktade de var på sjuttiotalet. Det andra tror jag är underdrivet. Om SVT har jag hört och läst så mycket att jag tror att the sky was the limit vad gällde konkurrenstänkande och underminerande.
I den Röster i radio/TV som presenterar den allra första säsongen Fem myror 1973 framgår att Magnus, Brasse & Eva faktiskt spelade andrafiolen när det begav sig. Den översta halvsidan på artikeln som för första gången presenterar Fem myror är fler än fyra elefanter lyder:
Uppenbarligen var det två dockor, inspirerade av den uttalade föregångaren Sesame street, som förväntades bli programmets stjärnor. Dockdialogerna skrevs av Sandro Key-Åberg (för senare tiders teaterelever främst känd för sina ”prator”: – Säg nåt! – Ankskit!), John Harrysson och Helena Brodin gjorde rösterna.
Jag vet inte om dåtidens barn pratade om Knysten och Fräs och deras dråpliga äppelprat. Senare tiders barn eller vuxna har med all säkerhet inte gjort det.
Mer bildbevis på att Knysten och Fräs var en integrerad del av det ursprungliga Fem myror-gänget här.
Skulle man få välja att vara vem som helst när som helst hade det förstås varit vansinnigt att inte välja Ted Åström typ 1979.
Från 1979 och några, gissar jag, intensiva år framåt prickar Ted Åström bara in klassiker. Han har en Janne Halldoff-rulle i ryggen – Polare – när han inom loppet av två år hänger med i Lasse Åbergs flow – Repmånad, Sällskapsresan och Olyckan i Trazan Apansson – samt gör Kotte i Trolltider och sotaren i Madicken-filmerna.
Och åren därefter kastar han sig från dess breda folkhemspärlor ut i kultträsket: Alexandersson-De Geers Privatdetektiven Kant och jullovsteveprogrammen TV-piraterna.
Det är en så jävla bra tid för Ted. Han får säga ”hej på dej” (fast ibland sa han ”äpple”) och sjunga ”om du vill ha nattklubbsväng/ häng då med i Gabbes gäng”, han får ha Åberg-designad plåsterdräkt och störtkruka och sjunga ”jag älskar när det smäller och det pangar och gnisslar”. Som sotaren får han ta kommandot i en av svensk films mest klassrevanschistisk-ikoniska scener och slita med sig pigan Alva i dans på societetsbalen sen borgmästarinnan sagt åt alla presumtiva kavaljerer att låta henne vara.
Just där och just då är Ted en svensk John Cazale, mannen med filmhistoriens mest odiskutabla cv. Hade Ted Åström också trillat av pinn där och då så hade vi hyllat honom varje år i juletid och gått man ur huse för att sjunga ”jag är en hjälte med svärd i min hand!” och försöka erinra oss vad TV-piraterna egentligen gick ut på (visst var Michael Segerström nån sorts piratjägare?).
Och det spelar faktiskt ingen roll vad som hände sen. 1979-1980 var Ted Åströms år. Jävlar vad han ägde världen. Jävlar vad världen åt ur Teds händer. Ted blåste i flöjten och världen följde honom. Ingen kan ta ifrån honom det. Ingen ska ta ifrån honom det.
Det var ett par hejdundrande år, Ted. Fler än vad de flesta har. Gott jobb.
Säg mig ditt förnamn och jag ska säga vilken samhällsklass dina föräldrar tillhörde. Ungefär. I Sverige är det nog något svårare än i exempelvis Storbritannien, men heter du Carl-Johan är dina föräldrar ytterst sällan kringresande försäljare av mirakeltrasor och heter du Glenn är chansen att du spelade i IFK Göteborgs A-lag i början av åttiotalet påfallande stor.
Och är du sjuttiotalist och inflyttad lantis som smält ihop och blivit ett med Stockholms medievärld så finns det mycket som tyder på att du heter Fredrik (Virtanen/Strage/Wikingsson).
På samma vis signalerar flicknamnet Kaj/Caj/Cay att du tillhör Stockholms Övre Kulturmedelklass. Och det är ett faktum som sträcker sig över några decennier.
Den kanske mest urtypiska familjen i genren är af Klintbergarna: Bengt (f 1938) blev först Fluxus-poet och sen folklivsforskare, Gunila (f 1941) textilformgivare med efternamnet Axén och Manne (f 1945) clown.
Som om inte den trojkan var spektakulär nog berättar Bengt af Klintberg i sin bok Glitterspray att han dessutom har en syster som heter Caj Tesch och är barnpedagog.
Och är af Klintbergarna typiska för Den Bohemiska Adeln så representerar väl Myrdalarna Den Socialdemokratiska Adeln. Gunnar och Alva gjorde varsin hyfsad karriär (var sitt Nobelpris, ministerposter, ambassadörstjänster, grundare av hela det funkis-socialdemokratiska trettiotalsidealet) och fick tre barn. Ett hette Jan och hatade dem. Ett hette Sissela och gifte sig Bok. Och ett hette Kaj och var en flicka. I efternamn hette hon för övrigt Fölster, liksom hennes son Stefan som blev ekonom hos Svenskt Näringsliv och rimligen familjens svartaste får.
Kaj Beckman föddes 1913. Hon målade bland annat barnböcker; dem om Måns, Mari och en tant som de av oklar anledning bor hos är de mest kända. Utan att riktigt ha rett ut hela genealogin förutsätter jag att Kaj Beckman är släkt med
Och så finns då Cay Bond, född så sent som 1943, och med en sån där härligt flashig karriär som ”trendanalytiker” och ”agent för Promostyl trendibyrå” (enligt Wikipedia). Tidigare svägerska till teveprofilen Karin Falck, numera gift med en Dramatenregissör.
2013 fanns det 28 kvinnor i Sverige med namnet Kaj. Låt oss gissa att samtliga intresserar sig för barnkultur och textilier samt har familjemedlemmar med stort inflytande inom public service.
Ja alltså, först kom ju den här:
Och den måste ju ganska snart ha känt sig utkonkurrerad av den här:
Men vänta nu – den här fanns ju hela tiden! Och den var ju 53 dagar längre!
Och givetvis skulle det snart komma nån och försöka toppa!
Men då har alla glömt att den stora klassikern om lång tid i nedbrytande kontext har varit skriven ända sen 1967:
Och just som du inte trodde att det kunde bli längre och deppigare:
Ja, det där är vad jag har funderat på sen sist. Och sen har jag varit en månad i Indien. Och varit lite krasslig. Och försökt styra upp ett bokprojekt. Och jobbat på P4. Och försökt svara artigt när mina barn frågar mig saker. Men nu är jag på banan igen. Räkna med minst ett nytt blogginlägg i veckan under hundra ensamma år framåt.
1980 hölls en kalkonfilmsfestival i New York, där filmen Mördartomaterna anfaller (Attack of the Killer Tomatoes, 1978) särskilt uppmärksammades. Apropå det ställde Aftonbladet frågan till en handfull svenska regissörer och recensenter: Vilken är den sämsta film som du har sett?
Filmkrönikans Nils Petter Sundgren var påfallande diplomatisk: ”För att inte såra någon nu levande svensk regissör väljer jag Sound of Music. Den gjorde mig fruktansvärt illamående. Jag lämnade salongen efter en kvart, då hade jag fått nog.”
Av alla filmer Nils Petter NÅGONSIN sett – vi pratar ju ändå om mannen som såg all film som gjordes under flera decenniers tid och köpte in Åsa-Nisse till SVT – intog Sound of Music en särställning.
Sundgrens kollegor kritikerna är inte lika försiktiga, utan uttalar sig mer än gärna om svenska regissörers verk:
Sydsvenskans ökänt hårde Jan Aghed passade på att klämma till Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (född Fuchs, sedermera Ekman):
Den allra sämsta filmen kan jag inte komma på. Men den mest överskattade samtida svenska filmen är utan tvekan Marie-Louise De Geer-Bergenstråhles Barnförbjudet. En rekordartat livlös och dödstråkig historia. Ett cementblock från Svenska Filminstitutet.
De Geer Bergenstråhle å sin sida hade en frapperande värdeliberal syn på filmkonsten:
Jag har nog inte sett någon riktigt dålig film. Däremot finns det förstås en massa likgiltig film, men jag vill inte peka ut någon speciell. Mördartomaterna som fått pris som sämsta film i USA har blivit missbedömd, så vitt jag förstår. Den verkar bra, tycker jag.
Det var hon nog tämligen ensam om att tycka i det svenska kulturklimatet 1980, då amerikansk sci fi-satir metodiskt missuppfattades.
På Aftonbladet satt en annan ökänd hårding, Jurgen Schildt (för övrigt farbror till regissören Peter Schildt och farfars bror till Malik Bendjelloul). Schildt tyckte också att det var svenska filmarbetares inkompetens som borde uppmärksammas:
Att svara är lite som att tömma Atlanten med tesked. Ska man hålla sig till det senaste kan man tänka sig både Torbjörn Axelmans Flygnivå 450 och Janne Halldoffs Lämna mig inte ensam. Men jag går ännu längre tillbaka och väljer Halldoffs Bröllopet. En film utan varken manus, intrig, början, mitt eller slut.
Även regissören Hans Dahlberg, mest (dvs. enbart) känd för Slas-filmatiseringen En vandring i solen med Gösta Ekman, tyckte det var på sin plats att tjyvnypa ett par svenska kollegor:
Jag skulle vilja nämna två filmer, som de sämsta jag någonsin har sett. Janne Halldoffs Stenansiktet och Ingmar Bergmans Viskningar och rop. De är visserligen totala kontraster, men båda utspelar sig i miljöer där ingen människa känner igen sig.
Både Jurgen Schildt och Hans Dahlberg tyckte alltså att det var regissören Janne Halldoff som lämnat ifrån sig de värsta uppkastningarna till filmer. Schildt tyckte rentav att Halldoff stod bakom två av de tre sämsta filmerna någonsin.
Aftonbladet insåg förstås att det var på sin plats att låta Janne Halldoff själv komma till tals. Vilken film skulle han då välja, i kontrast till sina belackares? Hur skulle han väga upp skitstormen som riktats mot honom? Tja, även han valde en film av Janne Halldoff:
Min egen Bröllopet. Den blev som den blev för vi hade så jävla lattjo under inspelningen. Skådisarna var helt enkelt inte kloka. Vi är egentligen skyldiga producenten en massa stålar för att filmen blev så taskig. Men en trevlig sommar hade vi som gjorde den.
Mycket tyder alltså på att Janne Halldoff är den sämste regissören nånsin, i hela världshistorien. Men lika mycket tyder på att han är den mest insiktsfulle.
Ur Aftonbladets Vi 5. Årtal och datum är osäkra, men ”1970-tal” är en extremt kvalificerad gissning. Fem människor tillfrågade, fem människor rörande överens. Utan att ha någon evidens tillgänglig är jag tusen procent säker på att man hade fått leta ett tag idag innan man hittade fem människor på gatan med de här åsikterna:
ÄR DET RÄTT ATT LÅTA INTERNER ÅKA OCH VILA PÅ FÄNGELSER?
Kriminalvårdsstyrelsen planerar ett semesterfängelse. Dit ska interner, som har mångåriga straff, få fara på semester för vila och rekreation.
MARTIN CARLSSON, civiling., Stockholm:
– Ja, det tycker jag. Om de sköter sig skulle det säkert vara nyttigt för dem att få byta miljö.
SIGVARD BLOMQVIST, tjänsteman, Stockholm:
– Ja, det är ett riktigt förslag. Många interner skulle säkert må bra av det och resultatet bli positivt. Ett bra försökt till lättare rehabilitering.
MARIANNE MALMBERG, stud, Stockholm:
– Javisst, dom måste ju få en chans att bättra sig. Dom ska muntras upp. Det håller jag benhårt på!
BIRGITTA NOLVI, stud, Stockholm:
– Absolut. De ska ju också behandlas som människor. Får de inte en människovärdig tillvaro kan de inte återanpassas till samhället.
BENGT BEDRUP, TV, producent [sic!]:
– Ja, jag har som föredragshållare på fängelser sett många deprimerande fall. Det är mycket behjärtansvärt att göra denna insats.
Ulf Lundell är intervjuad i Café och säger:
Lars Winnerbäck har jag svårt för. Varför ser hans omslag ut som affischen för min sommarturné 2012. Jag känner att han är en stalker, jag har en noja där.
Troligen menar Lundell sin höstturné från 2012, eftersom han inte gjorde nån sommarturné. Den affischen såg hursomhaver ut så här:
Winnerbäck-plattan som han pratar om ser ut så här:
Silhuetter av artister, fotograferade i svartvitt. Likheterna är uppenbara. Apropå ingenting alls ser en av Thåströms plattor ut så här:
Rock är inte alltid en genre vars utövare anstränger sig att uppfinna hjulet på nytt varje gång. Vissa likheter finns mellan olika män som väser om Kärlek och Kvinnan och Sveket. Det är nog Winnerbäck den siste att förneka.
Intressantare är att Lundell av alla människor känner sig imiterad. Den som sållar i ordgyttjan i Måns Ivarssons treboksbiografibox om Lundell – Vill du ha din frihet får du ta den – kan vaska fram några guldkorn till fakta. Bland annat framgår att Lundell då och då låtit sig inspireras av Bob Dylan och Bruce Springsteen.
Inte bara att han skrivit några låtar med liknande teman, toner, ackord och ordföljder, satt ihop turnéorkestrar enligt E Street Band-sättningen, gjort sin skilsmässoplatta (som Dylans Blood on the tracks) och sin kristna platta (som Dylans Saved). Utan också att han, strax efter att Dylan stått på svensk scen iförd uppdragen grå hoodie och skinnpaj, syntes på svenska scener med uppdragen grå hoodie och skinnpaj.
Och att han under inspelningen av Evangeline släpade med sig en fiolspelande tjej från gatan, precis som Dylan gjorde med Scarlett Rivera inför inspelningen av Desire (producenten Lasse Lindbom: ”Jag märkte ju direkt att hon inte kunde spela något vidare”).
Samt att han, strax efter att det framkommit att Springsteens ideliga stampande med cowboybootsen gett honom hälsporre, skaffade sig hälsporre.
Lundell är absolut en artist av egen rätt med en egen motivvärld, alls inte en epigon. Men känner han sig stalkad av Winnerbäck så borde de där rockgubbarna på andra sidan Atlanten känna att de snart kommer att få benen krossade av Österlen-Annie Wilkes. Bob och Bruce, om ni läser detta: se till att ha prydnadsgrisarna till hands, pojkar.
Efter att ha gått som katt kring svalt snömos har jag nu sett om Den frusna leoparden. En långfilm som fick multum med förhandsskriverier inför premiären 1986 och drog 3 044 personer till biograferna.
Intresset berodde på huvudrollsinnehavaren: Joakim Thåström. Och vid hans sida i filmen, liksom i Imperiet, fanns Christian Falk (och just i den här scenen också Liz Lemons kollega Pete som äter ur en vask).
Många hoppades att Thåströms magnetiska scenutstrålning skulle gå att transponera till vita duken. I efterhand delade de nog Jurgen Schildts syrliga uppfattning:
Att tillgripa honom i detta karga mysteriespel förefaller lika meningslöst som att vid inredningen av ett hus ersätta sängen med en spis eller badkaret med en hisstrumma.
Men det var efteråt. Innan filmen premiärvisats drömde många Imperietfans att Den frusna leoparden skulle bli en svensk Rumble Fish. Thåström skulle bli vår egen Tom Waits.
Vad ingen tänkte på då, var att Rumble Fish var en skittråkig pretentiös film, åttiotalsmumlande och symbolinkontinent när det är som mest tillkämpat svårmodigt. Vad ingen kunde veta då var att Francis Coppolas sista rester av genialitet regnade bort tillsammans med scenografin till Apocalypse now.
Det fanns ett ideal på åttiotalet. Vissa skulle kalla det poetiskt, andra skulle kalla det skitnödigt. Som en reaktion på sjuttiotalskulturen där budskap skulle skrivas på plakat och näsor, skulle åttiotalets film och litteratur inte ha nåt ärende alls. Eller nån idé. Eller nån story.
Olika svårtolkade ord eller scener skulle ställas bredvid varandra utan sammanhang. Sammanhanget fick tittaren skapa själv. Om denne hade lust.
Med Ebba Grön skrev Thåström: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten/ Det finns ingenting här för oss/ Nä, ursäkta jag överdrev lite grann/ Vi kan ju knarka, supa och slåss”.
Med Imperiet skrev han: ”Jag älskar fablernas månskenscafé/ här i gråterskornas kvarter/ Jag sköljer ner alla vintrar som vart/ Här är synden en ovärderlig skatt”.
Nånstans däremellan började han läsa Bruno K Öijer och lyssna till Stig Larssons improviserade föreläsningar på Prinsen.
Regissören Làrus Óscarsson var en del av den där åttiotalsidén: ”Jag står inte till tjänst med bruksanvisningar. Det har jag varken lust med eller hör till mitt uppdrag”.
Och det är fair enough. Det är klart att en konstnär inte ska behöva stå bredvid och förklara vad hen gjort. Men är man för ovillig att låta filmen förklara sig själv så ligger misstanken nära till hands att filmen faktiskt inte handlar om nånting. Det dunkelt sagda etcetera.
Den frusna leoparden vill så himla gärna vara mystisk: snubbarna heter Kiljan och Morris och Todd, Peter Stormares familj bor i ett hus med korrugerade plåtväggar, Agneta Ekmanner är nån sorts prylsamlare i virkad huva som pratar om gud och rätt vad det är sliter upp kjolen och fräser: ”Är du säker på att du inte vill knulla?”
Problemet är inte att filmen är obegriplig, för det är den inte. Handlingen är väldigt lätt att förklara: Thåström stjäl en amerikanare för att förverkliga drömmen att glida genom Nairobi, Peter Stormare ska lackera om den men råkar döda en nitisk försäkringsman, Thåström smiter när polisen kommer och Afrikaresan ställs in.
Problemet är att den är ointressant: regissören gör hela tiden vad han kan för att vi inte ska bry oss om de här människorna. Vi ska bara undra vilka de är. Vi ska bara fascineras av deras svåråtkomlighet.
Den frusna leoparden är filmens motsvarighet till den tyste snubben i solglasögon som sitter längst in på krogen och ser moloken ut. Tydligen förväntas man bli fascinerad av såna. Jag har alltid varit mer fascinerad av såna som berättar saker än såna som låter bli.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén