Kategori: blogg Sida 17 av 99

Tacka vet jag mjölk och mackor.

den 2014-03-24

I minnets dyiga slam hittar jag allt utom det väsentliga. 1986 sände SVT fredagsunderhållningen Stjärnklart. Det spelades in inför publik på Kronprinsen, skrytvåningshuset som dåförtiden också innehöll en showrestaurang. Östen Warnerbring skulle vara programledare och hann spela in två program innan han drabbades av nåt. Gösta Linderholm fick ta över. Hans stående uttryck ”Taket lyfter!” när … ja, när han tyckte att taket lyfte … har sen dess ingått i min vokabulär.

I ett hörn av programmet satt Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och blandade mjölkdrinkar. Han brukade ha en gäst. På rak arm minns jag bara skådespelaren Kenneth Milldoff, som kom direkt ifrån att ha spelat i musikalsuccén La Cage aux Folles på dåvarande Malmö stadsteater. Jag minns att han var klädd i drag, uppe i varv (troligen smittad av föreställningens huvudfigur Jan Malmsjö) samt drog en snuskis med slutrepliken ”Du måste komma från Norrlaaaaand!”

Milldoff fick provsmaka en av Hasse Kvinnaböskes mjölkdrinkar. Det var säkert exakt vad han behövde.

Hasse Kvinnaböskes lilla program i programmet avslutades alltid med att han sjöng nån av sina skämtlåtar. För den som inte kan Kvinnaböskes tidiga karriär: på sina fem-sex första plattor avslutade han alltid med ett ”Outro” som kunde vara lite fräckt och lite fyndigt, inte alltid båda.

Från himlen faller regn, från träden faller löv
men hur jag än försöker, så rimmar löv på [PIIIIP]

Och sen avslutades plattan med Hasses uttonade fniss.

Dessa outron sjöng alltså Kvinnaböske i det här programmet. En gång sjöng han också visan ”Tacka vet jag mjölk och mackor”, singeln han vid tillfället var aktuell med. Den var kanske inte lika komisk, men glad och munter och närmast hedonistisk i budskapet:

När jag var påg då åt man för att man var hungrig
Morsan lagade till den och den smakade bra
Nån pommes frites fanns det inte, nej, potatisen var riktig
En gång i veckan åt man fisk för så skulle det va

Nu ska man äta fibrer, margarin har ersatt smöret
och köttet ska va lite torrt och lite magert, ej för mörat
Kaffet ska man dricka utan grädde och socker
och så vatten till maten annars blir man lätt för tjocker

Nej, tacka vet jag mjölk och mackor
Det går inte av för hackor
Brunsås ska det va till söndagssteken
Jag vill ha fett på min kotlett
I kaffet en liden gräddeskvätt
och en extra klick med smör i kagesmeten

Ja, det är sånt som sätter sprätt på livet
Jag är rund om magen, det är givet
Så jag får ut och kuta runt i skogen
Men töserna gillar runda pågar
Det är vi som visar att vi vågar
För breda pågar är nu tiden mogen

Och här finns väl inte så mycket att anmärka på. Hasse ”Kvinnaböske” fick ohämmad exponering i en av landets två tillåtna tevekanaler, vilket folket i stugorna säkert var tacksamma för. Man skulle kanske kunna ha synpunkter på att han vid tillfället var sponsrad av Skånemejerier, som också gav ut singeln ”Tacka vet jag mjölk och mackor”. Skånemejerier var nog inte heller missbelåtna med att det pratades mjölkdrinkar i flera primetime-minuter varje fredagskväll.

Aschbergs gamla synder.

Av Kalle Lind

den 2014-03-21

i blogg

Innan han blev storrökande hatälskad programledare för Diskutabelt i TV3, efter att han varit maoistiska Oktoberförlagets chef, var Robert Aschberg reporter på tidningen Expressen. På sin fritid skrev han brev under pseudonymen Otto Ruben Svensson, hovleverantör av damnylon.

Han ordnade en adress; en polare hade en friggebod med egen brevlåda. Han ordnade ett lagom tacky brevhuvud.

Aschberg gick på alla sätt in i rollen som den frispråkige, burduse, gåpåige gamängen Otto Ruben Svensson. Otto Ruben fick en historia, den trogna hustrun Lillemor, några anställda tjejer som kan rycka in på allehanda arbetsuppgifter, skattehatarjargong och en stor fäbless för John Pohlman.

Sen skrev han alltså brev och satte sig att vänta på svaren. Resultatet blev ett par böcker i början av 1980-talet som bitvis är stor underhållning än idag.

Vi pratar alltså om nån sorts politisk Eric Ericson, en Kalle Sändare – eller ännu hellre ett Pippirull – i brevform. Greppet har förstås också tagit sig in i den digitala eran: mina vänner Nanna Johansson och Johannes Finnlaugsson sprider förvirring på amerikanska nätdejtingsajter.

Otto Ruben skriver till Moderaternas Ulf Adelsohn och berättar att ”jag omsätter sådär en halv miljon och lite vid sidan” och kräver broder Ulfs ord på att u-hjälpen ska läggas ner med Moderaterna vid makten.

Han skickar en tusenlapp till landshövdingen i Halland för att snabba på sökandet efter en lämplig villatomt.

Han skriver till Statens invandrarverk:

Humorn kommer ibland som ett brev på posten. Invandrarverket vidarebefordrar brevet till Länsarbetsnämnden, där en man svarar:

Då jag har ett antal rumänier aktuella hos mig, ser jag med intresse fram emot att från Er erhålla ytterligare information om verksamheten och vilka arbetsuppgifter som kan bli aktuella.

Otto Ruben svarar omedelbart: han vill ha tre unga kvinnor (”de ska vara attraktiva, om ni förstår vad jag menar”) och tre unga män (”atletiskt byggda, ha snygga tänder och vara beredda att jobba dygnet runt tillsammans med kvinnorna”). Brevet besvaras ej.

Musikalstjärnan Ulla Sallert var vid tiden känd för en viss new age-vurman. Hon får i brev veta att Otto Ruben kommer att lansera ”Ulla Sallert-byxan” – ”zonterapibyxor, ett modernt medicinskt hjälpmedel som påverkar känsliga punkter i underlivet” – med en stilig bild av Sallert i screentryck.

Per Ragnar hade tagit över Go’morron Sverige efter Hyland. Han får ”en festlig grej som Du kan dra i rutan: Gomorronfisen frisk som brisen”. Ragnar svarar:

Och så är det där med den skojfriske väderpresentatören Pohlman. Otto Ruben skriver och ber om en signatur på en väderbok och skickar med ett par vitsar som Pohlman kan dra i teve:

Turken till svensken: Vad det er som loktar?
Svensken: Det är dy.
Turken: Er det jak?!!

Svensken till turken: Ditt kräk!
Turken: Jak inte krek! Jag tyrk!

Otto Ruben avslutar:

Det blir en fröjd för oss att ställa på 27-tummaren så vi kan höja blicken till något trivsamt när TV:s samhällsredaktion visar soptippar i Peru och andra sömnpiller.

Han får svar från Pohlman:

Tack också för vitsarna. Jag fick ett gott skratt och skall försöka klämma in dem vid något passande tillfälle. Men man får väl Radionämnden på sig förstås!

Pohlman-korrespondensen växlar upp när Otto Ruben sen skickar en faktura på 108:- till SVT:s ekonomienhet. När det sen framkommer att Tomas Bolme dragit en av vitsarna i ett Jan Guillou-program får Sveriges Radios ledning veta att om de ”inte snabbt kan hjälpa mig ser jag mig nödgad att överlämna affärens hela dokumentation till kvällspressen”.

Per Ahlmark får en hundralapp för att analysera Otto Rubens frus dikter ”Till Otto” och ”Min man Otto”. Hovmarskalken får veta att Otto Ruben sen länge kallar sig hovleverantör och nu vill bli det också i praktiken. Carl Jan Granqvist får frågan om han kan fixa ”professionell escort” när sällskapet Vägens vargar kommer till Grythyttan för samkväm.

Det är ömsom en fröjd, ömsom en plåga att läsa. Den frejdiga respektlösheten mot samhällets samtliga instanser måste ha varit en ventil i ett hårt reglerat Sverige. Otto Ruben Svensson är en osäkrad revolver, ett vandrande orosmoln. Byråkrater och handläggare måste febrilt ha kliat sig i huvudet när de efter otaliga slagningar inte hittat några personuppgifter om den gränslöse brevskrivaren.

Medan Aschberg fortfarande var Expressenreporter valde han att ge ut breven under pseudonym: ”Det var lite känsligt, om man säger så. En del chefer där gillade inte Otto Ruben Svensson”.

Under Stenbecks vingar var det dock inga problem att ge ut en best of-samling med Aschbergs välbekanta panna på omslaget.

”Jaså, ni är redan här?” eller Grammisgalan 1971.

Av Kalle Lind

den 2014-03-20

i blogg

Jag har kollat igenom Grammisgalan på Berns från 1971. Det kan ni också göra. Det är en hyfsat fascinerande upplevelse om man håller pekaren redo på forward-symbolen.

Blandade iakttagelser:

* Lasse Holmqvist är programledare. Han är också prisutdelare. I någon mån även tacktalare, eftersom ingen som får pris förväntas tacka för det. Cornelis säger visserligen tack (och till och med ”han kan få den här!”) till Björn J:son-Lindh, som han gjort sin prisade Poem, ballader & lite blues-platta ihop med, men det har han tydligen särskilt bett om att få göra.

* Lasse Holmqvist trycker väldigt hårt på att det är grammofonprodukten som får pris. Inte artisten. Inte låtarna. Utan [a:lbumet], som det heter på holmqvistska.

* Juryn består av representanter för musikbranschen, dags- och veckopress samt musiklärarna.

* Gruppen Contact (vinnare av ”årets populärgruppsproduktion”) framträder live. Inte en enda gång under numret ser man sångaren Ted Ström. Bildproducenten hade väl inte tänkt på det.

* Lasse Holmqvist är något fixerad vid vikt. Han introducerar Cornelis som ”en till åtminstone mellanvikt förvandlad Cornelis Vreeswijk”. Och när han nämner gruppen Fläsket brinner får han förstås kommentera sin egen kroppshydda: ”Ja, det är rätt varmt här …”

* Det är lite si och så med förberedelserna. Lasse Holmqvist räddar det nästan med improvisationer. Contact får stå och rådda om på scen: ”Det tar en liten stund det här för det var en dansör som ramlade in i slagverken”. Lill Lindfors sjunger ”en melodi som heter Toda – tror jag”, Lill rättar och säger att den heter ”Till Gammeldansens vänner”, Holmqvist försvarar sig: ”Jag kan väl inte hjälpa om det står nåt annat på min lapp här!”

Vid ett annat tillfälle utbrister Holmqvist: ”Det ändrades nyss, de sa att vi inte ska ha det, sen skulle vi ha det och nu ska vi inte ha det!” När han presenterar Arne Domnérus trio blir det med orden: ”Jaså, ni är redan här?” När Bernt Staf kommer in för ett framträdande frågar Holmqvist: ”Ska du ha stol och sånt?”

* Lasse Holmqvist presenterar Lena Andersson som ”en härligt sjungande skoletös ifrån Halmstad” och jazzsångerskan Doris med ”vi ska få kvinnlig fägring igen”.

* Sven Jerring vinner pris i klassen ”årets dokumentärproduktion” (plattan SR Records) och Eric Sahlström & Gösta Sandström ”årets produktion av folkmusik” (plattan Spelmanslåtar från Uppland). Alla framträder förstås på scen, Jerring med en intervju som tar en stund. Inga mindre publika priser har delats ut innan sändningen börjar.

* Lasse Holmqvist frågar Cornelis, som just flyttat till skånska Vismarlöv: ”Har du lärt dig nån skånska?” Cornelis svarar: ”Nej, men jag har lärt mig en del annat”. Han får omotiverat mycket skratt på det.

* Robban Brobergs The Pling & Plong show är nominerad både som ”årets barnproduktion” och ”årets populärproduktion med manlig artist”. Den vinner barnklassen.

* Tittar man noga kan man se att Cornelis sitter vid samma bord som Carl-Uno Sjöblom.

* Halva publiken är flintskallig. 75 procent bär polisonger.

* Året därpå, 1972, gavs priser till proggplattor som Sånger om kvinnor, Här kommer Ville, Valle & Viktor samt Philemon Arthur & the Dung. Därefter såg proggrörelsen till att galan lades ner fram till 1987.

* Ingenting var bättre förr, men få plattor har mer förtjänat en utmärkelse än Cornelis Poem, ballader & lite blues. (Kanske inte en iakttagelse, utan mer ett faktum.)

Om vikten av att slå sitt barn.

Av Kalle Lind

den 2014-03-19

i blogg

I juli blir det trettiofem år sen som barnaga officiellt förbjöds i Sverige. Förmodligen för första gången nånstans i världshistorien. Samma år upphörde homosexualitet att klassas som en sjukdom. 1979 går i historieböckerna som Året då civilisationen inrättades.

I det famösa debattprogrammet Studio S – idag mest förknippat med begreppet ”videovåld” – debatterades ämnet i samband med att riksdagen klubbade igenom lagförslaget några månader tidigare. Programmet inleddes med texten ”Nu lyder du annars …” och några okommenterade sekvenser:

En hand som slår en barnstjärt.

Två barn som river varann i håret.

En tonåring på en ungdomsvårdsskola visar hur det ser ut när styvfar lappar till en.

Därefter kommer ett reportage. En dagmamma berättar om hur hon snärtat ett av sina barn på fingrarna när han försökt ta en bit choklad från en kompis. Hon är noga med att framstå som en god pedagog genom att understryka att barnen inte brukar få choklad.

En tioåring får frågan: ”Tycker du att barn måste få smäll ibland?”
Flickan svarar: ”Ja, om de varit olydiga”.

Sen är det debatt i studion. En man som heter Bengt berättar: ”Jag har ju praktiserat det och det har ju inte mina barn tagit nån skada av. Vi har ett mycket gott förhållande och det har vi haft i alla tider. Det här med lagstiftningen den är ju så barock ur flera synvinklar.”

Bengt understryker också: ”Jag tycker inte om ordet ’slå’. Jag tycker inte om ’aga’ heller.” Det enda han önskar är att ”med kraftigare uttryck än bara ord få in ett bättre förstånd i dem”.

Ombedd att berätta om nåt speciellt tillfälle då han med ett kraftigare uttryck än bara ord försökt få bättre förstånd i sina barn svarar han först:

Jag har upplevt det som att ingen av oss kommer ihåg egentligen några speciella episoder. Det är klart att det kommer man ihåg men det ska man väl inte sitta och berätta precis.

Men Bengt tinar upp och berättar sen om ett särskilt tillfälle:

Han fick faktiskt smaka ett litet björkris. Och jag lät honom faktiskt gå och klippa det själv. Och det fungerade alldeles utmärkt.

Lite synd tyckte Bengt förstås att det var om – Bengt:

När han kom kutande där med riset så gjorde det ont i mig, det får jag säga. Men det var inga problem och han var helt på det klara med att han var förtjänt av det.

Bengt påpekar också: ”Det får ju aldrig vara tal om misshandel.”

En riksdagsledamot, Tore Nilsson (M), är också på plats i studion. Han berättar:

När jag fick regeringens proposition 67, där det står som rubrik ”Förbud mot aga” då trodde jag knappt att det var en liberal regering. Det föreföll mig helt orimligt att man som riksdagsledamot kunde jobba med sånt här.

Tore vänder sig förstås mot ”misshandel” och konstaterar att ”så gör inte föräldrar om det är riktiga föräldrar”. Sen lägger han till: ”Därför menar jag att lagen är helt onödig”.

Bengt och Tore får stöd från ytterligare en man i panelen, Christer. Han använder också ris mot sina barn, men företrädesvis som hot:

Det ris som finns idag tror jag inte har använts nån gång, varken hemma eller i stugan. Men blicken har vänts mot det nån gång. Och det har till och med varit så att jag stigit fram mot det.

En mamma med en åttamånadersbäbis berättar att ”det har ju gått så långt att hon har fått lite smisk på fingrarna”. Hon tillägger: ”Man måste hela tiden ta barnet till sig efteråt och förklara varför. Men än så länge så förstår hon ju inte.”

Mot de lätt konservativa gubbarna och den något aningslösa mamman står välformulerad expertis och en man som vittnar om sitt psykiska lidande som barn. Man behöver inte direkt undra över var Studio S-redaktionen själv har sina sympatier. Man blir inte heller sjukt förvånad när man ser den här titeln i anslutning till den här mannen:

Men på det hela taget blir man ändå något förundrad. Inte över att det funnits män som känt ett behov av att fysiskt korrigera sina barn, inte över att de tyckte att ett förbud mot misshandel betyder att ”vi håller på att skapa ett skräcksamhälle!”, inte över att de ogärna ville lyfta fram ”det här med att bara slå och slå” utan hellre pekade på att ”föräldrarna måste ju lära sig att skapa en hemmiljö som är varm och god.”

Utan över att de stod för det offentligt.

Som tittare sitter man kanske och undrade vad Bengts son – han som fick klippa sitt eget ris, vilket fungerade alldeles utmärkt – tyckte. Det fick man reda på i Expressen dagen därpå:

Så var det bevisat.

Den kanske roligaste insändaren som skrivits.

Av Kalle Lind

den 2014-02-27

i blogg

Jag läste aldrig Okej. Där stod veterligen inte en rad om Povel Ramel. 500 000 andra gjorde det, så det gick bra för Hans Hatwig och Anders Tengner och resten av lejonmanarna ändå. Jörgen Holmstedt, en annan av skribenterna, gjorde häromåret den stora dokumentationsboken OKEJ – 80-talets största musiktidning.

Det är ett fascinerande stycke presshistoria även om man har en ganska diffus relation till Jason Donovan. Okej intog en särställning som ungdomskulturbevakare såtillvida att den var totalt icke-moraliserande. Jag läste själv Kamratposten – där stod det faktiskt nåt om Povel Ramel emellanåt – och där skulle man naturligtvis aldrig visa bystbilder på Samantha Fox, badkarsbilder på Dag Finn eller köttuggarbilder på Blackie Lawless. Åtminstone inte utan att nånstans förklara att porr är kvinnoförnedring och att WASP var en kommersiell konstruktion.

Man kan tycka vad man vill om partybilderna på Yngwie Malmsteen och muffbilderna på Madonna – målgruppen var väl trots allt 10-15-åringar – men Okej var den enda vuxeninstans som bejakade en tweenies nyfikenhet på dekadens. Med viss rätt kan man hävda att de var ensamma om att låta kids komma till tals utan att modereras av välvilliga klåfingrar och pekpinnar.

Det märktes inte minst på insändarsidan. Ansvarig utgivare Hans Hatwig fördes till domstol efter att ha publicerat en lång text från ”Camilla” med meningar som ”Jag kommer ALDRIG att bli så desperat att jag går på nåt jävla turksnack” och ”Varför ska alla komma hit? Och varför måste dom bo centralt allihop?”

Enligt JK var det ett ”flagrant fall av hets mot folkgrupp” att ens publicera den där texten. Hatwig försvarade sig med att han själv invandrat från Västtyskland och var gudfar till en mörkhyad flicka från Sydamerika. Enligt honom själv friade det honom.

Den roligaste insändare som publicerades – inte bara i Okej, utan förmodligen i all världens tidningar någonsin – var dock den här:

Kanhända var ”Groupies forever?” två pre-internettroll som själva kluckade när de lade brevet på lådan. Men är det nåt man aldrig ska underskatta så är det människans naivitet.

Det skulle naturligtvis aldrig falla Okej-redaktionen in att själv svara på den där insändaren. Däremot publicerade man två nummer senare ett svar från en pedagogisk läsare:

Signaturen ”GENOM TÅRAR” svarar öppenhjärtigt:

1. Krav på groupies är att rockartisten måste få ligga med groupies, det är nästan det viktigaste.
2. Någon åldersgräns finns inte, men eftersom du ska ligga med killarna, måste du väl i alla fall ha fyllt 15!
3. Klart att ni kan behålla era ordinarie intressen. Fattas bara! Om skolarbetet kommer i kläm får ni skylla er själva!
4. En groupie gör det rockartisterna ber om, oftast för mycket!

Hon – låt oss gissa att det är en hon – påpekar att ”en groupie brukar vara med på det mesta – alla fester, orgier, hotellträffar m.m.” och avråder egentligen från karriären eftersom ”det finns en stor portion svartsjuka i alla groupiesammanhang”.

Inte heller den gick Okej-redaktionen in och mildrade. Så klart. Det var en tidning som trodde på sina läsare. Inte minst sina läsares behov av förfäran.

Omförutsett.

Av Kalle Lind

den 2014-02-19

i blogg

Oförutsett var ett teveprogram i sex delar som sändes i SVT 1987. Producenten hette Pelle Törnberg och skulle strax därpå sugas upp av Kinnevik och vara en av hjärnorna bakom Aschbergs framgångar. Det förvånar inte när man ser programmet.

Det är väldigt icke-SVT. Wikipedia hävdar att både kritik och publik gav tummen upp, jag minns det som extremt omdiskuterat. En omaka programledartrio, som verkligen ser ut att försöka sitta så långt från varandra som möjligt på respektive stol: Jörn Donner, Kristina Lugn och Bert Karlsson. Kontroversiella gäster: här pratar de med Kjell-Olof Feldt och här med Harry Schein. Jag har sett programmet med det här intervjuobjektet:

Han klarar sig ganska bra, den gode Siewert, men så är inte motståndet så knivskarpt som man kan tro.

Bert Karlsson vill ha svar på olika saker som han läst om Öholm i pressklipp och Öholm avfärdar det mesta som ”ackumulerade lögner”.

Jörn Donner är så bisarrt arrogant att inte ens spriten eller övremedelklassbakgrunden räcker som förklaringsmodell (”Jag skulle gärna vilja veta vilka kvalifaktioner du har, Siewert”).

Kristina Lugn är bäst. Hon överraskar Öholm från flankerna: ”Om man ser massmedia som en statsmakt, ser du dig då som jordbruksminister?” eller ”När du råkar ut för de här sakerna som du råkar ut för ibland, att ingen vill ha dig som chef eller så, går du hem och tröstäter då?”

Det är också hon som då och då påminner de andra att de kanske ska lyssna på svaren innan de ställer nästa fråga. Och så är det hon som beskriver programledartrion:

Bert representerar folkets smak, Jörn den intellektuella eliten och jag den neurotiska medelklasskvinnan. Det är nån typ av lyteskomik inblandad i den här programidén.

Donner lägger ribban redan med att inledningsvis läsa upp en ”fråga” som han just ”har hittat på”: ”Siewert – jag har aldrig sett ett teveprogram med dig. Vilken lycka!”

Han möts av den här blicken:

Öholm själv möts för det mesta av de här blickarna:

Samtalet är märkligt, bitvis surrealistiskt. Öholms kyrklighet kommer på tal. Tydligen har han sagt att SVT borde sända fler högmässor. Öholm förklarar för Donner: ”Vi har de vanligtvis om morgonen klockan nio, jag vet inte om du är vaken då ens …” Ett uttalande från Öholm om att Sverige behöver ett andligt uppvaknande turneras:

Lugn: Att samhället håller på att falla sönder – beror det på att vi inte är tillräckligt högkyrkliga?
Öholm: Nej, det tror jag inte …
Lugn: Nej, du är baptist va?

Donner vill ifrågasätta Öholms bevekelsegrunder: ”Vad är egentligen viktigast? Är det ämnena eller din egen person?” och ”Du är väl ändå så pass mycket exhibitionist att du vill synas i rutan?” Öholm kontrar med att de tre programledarna själva vill nånting annat än att bara synas. Bert Karlsson får kvällens största skratt när han säger: ”Nej, jag vill bara göra reklam för mitt sommarland!”

Karlsson går på om att Öholm, som uttalade sig ganska vidlyftigt i medierna vid tiden, bara klagar på sitt företag: ”Om man läser på om dig så – egentligen är allting väldigt dåligt på teve? Cheferna är dåliga, programmen är dåliga …” Donner skjuter omedelbart in: ”Och programledarna”.

Lugn vill prata om problemet med att teve alltid blir till underhållning: ”Man tänker: ikväll är det ett program om alkoholism, då ska jag köpa en semla och titta på det.” Donner skjuter sticker sävligt in: ”Ikväll är det ett program med Siewert Öholm, då ska jag köpa en avmagringskur.”

Öholm försvarar sitt tevemakande med att han skapar diskussioner som sen fortsätter på arbetsplatsen nästa dag. Donner kontrar:

Om du inte fanns så skulle de ju ändå snacka på arbetsplaten. De kanske hade pratat om nåt viktigare än det som finns i dina program.

Nota bene: detta alltså sagt av någon som inte sett programmen i fråga.

Lugn får in kvällens finaste nålstick när Öholm pratar om programmakarnas roll:

Öholm: Det viktiga är väl att vi som jobbar med teve inte får så stora pekfingrar.
Lugn: Att vi inte blir för uppblåsta?
Öholm: … javisst.

Donner får in kvällens fulaste nålstick:

Lugn: Har du haft nån verkligt stor skönlitterär upplevelse som har förändrat dig?
Öholm: Nej …
Donner: Inte? Du har inte läst nåt?

Donner kallar Öholm upprepade gånger ”predikant” och Öholm replikerar åter med:

Själv är Donner en gås som Öholm fåfängt försöker ösa vatten på:

Öholm: Du är dåligt påläst.
Donner: Påläst? Jag är inte påläst!

Sen ska det sägas att det väl knappast är nån oskyldig lammunge som programledartrojkan fäktas mot. De tar upp ett tidningsbråk mellan Öholm och den påstått koleriske Allan Schulman. Öholm beskriver skeendet med väl inövad sarkasm:

Vad det handlar om var att jag blev ombedd att ta över ett jobb som han påstod att jag inte blev ombedd att ta över. Och det tyckte han var pösigt.

När en halvtimme gått är stämningen något besvärad. Medan slutsignaturen ljuder hör man Lugn: ”Är programmet slut nu?” Därefter vänder hon sig till publiken: ”Kommer ni att prata om det här på era arbetsplatser imorron?”

Bakom kulisserna lär programledarna över huvud taget inte ha pratat med varandra. Den passiva aggressiviteten ligger tung i studion. Den dåliga stämningen är gravt underhållande. Ärligt talat – jag hade gärna sett att Oförutsett pågick för tid och evighet.

Det är en förstås en fåfäng dröm. Men om nu inte den går att uppfylla så önskar man i alla fall att någon på SVT rotar fram det program som aldrig sändes: moderatkvinnan Birgitta Wistrand från organisationen Positiva Sverige! var så arg efter inspelning att SVT lät avsnittet bero. Jag förutsätter att den dåliga stämningen var extra bra den gången.

Tack för påminnelsen: Björn Aidemark.

Objektivperspektiv.

Av Kalle Lind

den 2014-02-14

i blogg

Om jag skulle säga nåt partiskt om Gösta Bohman, till exempel att han är moderat, då skulle förstås Gösta Bohman kräva att få dementera det och säga att han är liberal, som han sagt sista månaden och sen skulle dessa två partiska uttalanden så att säga ta ut varandra, så att han blev ungefär moderat-liberal, eftersom sanningen i Sverige alltid ligger mittemellan vad parterna tycker. […]

Det finns bara en väg ut ur detta dilemma. Jag måste vara fullständigt opartisk inom mitt egna programs ram. Skulle jag säga nåt partiskt måste jag omedelbart balansera det med att säga nåt partiskt åt andra hållet. […]

Nu tänkte jag spela Ella Fitzgerald, om det inte är för orättvist mot alla andra skivartister. Ella Fitzgerald är lysande inte bara stundom, utan alltid. Ingen är så klar i linjerna, ingen har sån känsla för exakt nyans i uttrycket, och exakt ironisk distans till textens eventuella bristande kvalitet. Ingen har i hela sitt liv varit en så helgjuten musikbulle som hon.

För balansens skull måste jag också nämna på minussidan att hon tidvis har varit väl fetlagd och att hon antagligen tror att hon är nåt.

(ur Tage Danielssons Sommar, 13 juni 1980.)

OS-annolikt.

Av Kalle Lind

den 2014-02-13

i blogg

Eftersom jag jobbar för P4 har jag inte kunnat undvika att det är OS. Det numera så neutrala public service, som ställer sig objektivt till främlingsfientlighet, har kommit fram till att Putin inte är knuten till Sveriges Radio och därför kan beredas utrymme i etern. Alla nöjda, alla glada.

För tjugo år sen var det också OS. Likt pollenallergi och vinterkräksjuka kommer det i cykler. Jag undvek lika aktivt utsändningarna den gången, men hittade i mina annaler en bild på den norske skrinnaren Atle Vårvik. Ni kanske minns Atle Vårvik? Jag gör det inte, men tydligen klappade han igenom på 5000 meter i OS i Lillehammer 1994.

Nånting hände tydligen med honom efter förlusten, för strax därpå var det norska mästerskap och då lanserade han den här dräkten:

Dräkten – kallad ”ankdräkten”, ”gräshoppardräkten” eller ”läderlappsdräkten” – hade några unika egenskaper:

en 60 centimeter lång stjärt
spoilers på benen och nackkudde
en funktion som låser fast ena armen inne i dräkten

En av männen bakom dräkten uttalade sig:

Jag tror åkare som bär den här dräkten kan tjäna en sekund per varv på de längre distanserna.

Och vad de vann i åktid förlorade de rimligen i värdighet.

Norska skridskoförbundet ställde sig negativt och krävde förbud. Inte p.g.a. risken för åtlöje utan av demokratiska skäl:

Alla skridskoåkare, inte bara några få, bör ha tillgång till dräkten.

Ja. Det där var för tjugo år sen. På den tiden när världen fortfarande kunde verka knäpp ibland.

Mockasin på kvastskaft.

Av Kalle Lind

den 2014-02-09

i blogg

I biografin över Hasse ”Kvinnaböske” Andersson – Jag har skrivit mina sånger (2013) – berättas en anekdot om det där mytomspunna turnélivet, då många timmar mellan olika Statoil-mackar mellan Nyköping och Sveg ska fördrivas. Den gäller Väderkvarnsleken: man kommer överens om ett poängsystem för olika saker man ser från bilfönstret och formulerar dessutom ”Dagens Specialare”. Specialaren kan vara något ytterst specifikt. Flicka i gröna kläder på en häst. En cirkuselefant. Lasse Åberg i drag. Den som ser dagens specialare har vunnit.

Det berättas att Björn Skifs en gång var på väg till Göteborg på egen hand. Bandet hade åkt i förväg och Skifs skulle ansluta dagen efter eller senare samma dag. När de lämnade spelningen tillsammans i bussen ville han tvunget leka Väderkvarnsleken, och bandet gav motvilligt med sig.

– Björn bestämde att Dagens specialare skulle vara ”mockasin på kvastskaft”. Efter en stund hördes Björn ropa ”mockasin på kvastskaft” med hög röst. Bussen stannade och alla klev ur. Och i dikeskanten stod det ett avbrutet kvastskaft med en mockasin påträdd – riggad av Björn Skifs när han kom själv dan innan! Han blev diskad i ett år efter det och fick inte vara med och leka! Då förstår du hur viktigt det är att hålla igång i turnébussen.

Anekdoten är förstås sedelärande för den som någon gång tänkte fuska i en billek. Men ju fler gånger jag läser den här episoden, desto mer övertygad blir jag om att Skifs behandlades orättvist. För var det någon som tog leken på allvar, och införskaffade smygskor och städattiraljer och tog av sin dyrbara restid, så var det väl Skifs? Borde han inte ha premierats för sin kreativitet och sitt engagemang istället?

Luktar det inte rättsröta här? Hörde jag någon mumla ”justitiemord”?

Brunnbergs rättsskräck.

Av Kalle Lind

den 2014-02-06

i blogg

På nåt vis är det fullt logiskt att Ulf Brunnberg, firad farsskådespelare och Lidingöpartiets kändaste ansikte, hade fastighetsaffärer ihop med Torsten Adenby, Snoddas innovative manager och sin tids Brinkenstjärna (på bilden fångad framför sin unika ikonsamling).

På nåt vis är det väl också logiskt att affärerna fick passera både tings- och hovrätt. Adenby fick sex månader av tingsrätten för svartköp av lägenheter. Brunnberg kom lindrigare undan eftersom tingsrätten inte ansåg ”att han yrkesmässigt bedrivit svart lägenhetshandel”.

13 mars 1979 rapporterar kvällspressen att varken Adenby eller Brunnberg kunde infinna sig vid hovrättsförhandlingarna. Adenby på grund av ”nervösa besvär”, Brunnberg på grund av ”ångestneurotiska symtom” och dålig nattsömn.

Adenbys intyg skrevs av en fd överläkare på Långholmens rättspsyk. I intyget berättar läkaren bland annat om sitt första möte med patienten: ”Alldeles i början av kontakten försöker han också – genom att lite väl mycket tala om hur han är – dölja verkligt skakad och pressad”.

Han citerar också Adenby: ”- Jag sa till Irene (hustrun) att det är lika bra att ta piller och hoppa i sjön”.

Brunnberg skickade in intyg från tre olika läkare. Aftonbladet beskriver dem: ”rättsläkare”, ”som behandlat bl a Agnetha Fältskog i ABBA” samt ”Damernas Världs bantningsexpert”. Det är rättsläkaren som för ordet nedan:

Den skräck patienten känner inför den kommande huvudförhandlingen är att beteckna som gränslös.

Hovrätten gick med på att skjuta upp rättegången. Hur det sedermera gick har jag inga uppgifter om. Men tidningen var noga med att påpeka att Brunnberg i samma veva som hovrättsförhandlingarna skulle ha gått av stapeln hade succépremiär på Folkanfarsen En man för mycket. Ingen av recensenterna noterade ångestneurotiska symtom eller gränslös skräck.