Det är trettio år sen Anders Tengner, vid tillfället chefredaktör tidningen Rocket, annars mest känd från Okej, ställdes till svars för vad Blackie Lawless gjort på scen. Det gjordes av Siewert Öholm i SVT-programmet Svar Direkt och har diskuterats i hårdrockskretsar sen dess.
Extra bränsle på debatten gav Hammarsson & Wiking när de listade inslaget som ett av några hundra höjdare för några år sen. Deras klippning kan med fördel jämföras med originalinslaget i sin helhet. Ingetdera kan sägas representera journalistisk hederlighet. Sen kanske det bara kan utkrävas av det ena.
Det är alldeles uppenbart så, när man ser de arton originalminuterna, att Siewert var upprörd. Genom att dirigera en symfoni av motröster – nöjesjournalister, barn, skolöverläkare, Staffan Hildebrand, pensionärer på stan som inte tycker det finns rim eller reson i Wasp – skulle han få Anders Tengner att erkänna att det han gjorde bara var spekulativt.
Det är också alldeles uppenbart så att det Anders Tengner gjorde var spekulativt. Han gjorde en kommersiell popblaska där han mycket medvetet drog på det maxade, det kontroversiella, det blodiga.
Ingen gång klingar han så falskt som när han säger: ”Du ska ha klart för dig att jag tycker inte heller om Wasps image – jag tycker det är att gå för långt. Man behöver inte ha nakna kvinnor och dricka blod på scen. Hårdrock klarar sig utan det och Wasp skulle också klara sig utan det också. De är kompetenta och duktiga musiker.”
Ingen gång klingar han så sant som när han säger: ”Som poptidning har vi faktiskt inget moraliskt ansvar, vi skriver om det som folk vill läsa om.”
Och det är just där det skär sig: 1984 ansåg en förödande del av dem som fick komma till tals i SVT att alla vuxna per automatik hade ett ansvar för barns psykiska hälsa. Skolöverläkaren som är med per länk understryker: ”Pressen måste ha ett ansvar för vad som händer med våra barn.”
De barn som är med i studion verkar dock sådär lagom intresserade av vare sig Wasp eller Siewert Öholm. Jag vet inte vad Öholm hoppades få fram – historier om mardrömmar, satanistiska bekännelser – men uttrycker barnen över huvud taget något så är det en gnutta fascination och en rejäl dos förvåning. Det ena barnet i studion vill inte prata alls, det andra har aldrig hört talas om Wasp.
Anders Tengner har berättat om sin upplevelse av programmet:
Den 23 oktober flög SVT ned mig till Göteborg där jag hämtades av en bil för transport till tv-huset. När jag kom dit slussades jag in i ett väntrum utan att någon berättade någonting om vad som stod på programmet. Jag bad att få tala med producenten men fick bara svepande ursäkter till svar. […]
Jag började bli misstänksam när jag hörde sorlet från barn i korridoren, kikade ut och såg att studion fylldes med ungar i förskoleåldern. […]
Att jag de facto var satt i karantän i det lilla väntrummet begrep jag inte då. Svar Direkt-redaktionen, backad av statstelevisionens muskler, planerade en offentlig avrättning av mig i vad som skulle bli den mest partiska och onyanserade utfrågningen i tv:s historia.
(Access all areas, 2011.)
Han erkänner också tjugosju år efteråt att han naturligtvis ljög när han tyckte att Wasp gick för långt: ”Jag tyckte inte att Wasp hade någon tvivelaktig image. Jag tyckte att den var ball.”
I den nyutkomna pocketupplagan av Rundgång, nitar och nackspärr – skriven av hårdrocksdupondtarna Melker Becker och Mattias Lindeblad – uttalar sig Siewert Öholm i ett förord. Han har uppenbarligen haft några decennier på sig att ställa frågan till sig själv om upplägget då var rimligt:
Anders Tengner fick hur som helst ta stöten. Dramaturgiskt var det ingen lätt uppgift. Han var fortfarande ung. Han sattes på en plattform, ensam i en enkel karmstol. Mitt emot sig fanns en hotande publik med flera invändningar och bredvid stod en något aggressiv programledare. Det var Tengner, och han ensam, som skulle ge svar direkt. Normalt brukade tevetittarnas sympatier hamna hos den utsatte i en sådan situation. Även om han framträdde som en ”svärmorsdröm” med sitt långa hår och sitt leende, var nog ämnet för kontroversiellt för att han skulle vinna matchen.
Öholm försöker uppenbarligen släta över och kanske även ursäkta. Till bilden kan också läggas en mejlintervju från tidningen Nya Upplagan (11/2005), där Öholm tydligare insisterar på att hans ifrågasättande ambitioner var riktiga:
De flesta som överlevde heroinet, cocainet och vulgärsexet verkar ha tagit vara på pengarna och lever goda liv. Manson fortsätter sin samhällskritik, trots det. Vad jag saknar idag är en etisk kritik av subkultursbanden. De har inga organiserade bolag bakom sig, de spelar hårt på sex och droger, ingen vågar säga något för att man är så rädd att stämplas som moralist, eller moralpaniksgeneral. Vad vill dom, vet dom ens vad de gör själva.
Det knasigaste – och mest behånade – momentet i Svar Direkt är avslutningen. Siewert vänder sig plötsligt till en flicka i publiken som han påstår heter Monika Malmgren. Hon reser sig upp och läser, utan förklaringar och sammanhang, en dikt/bön. De mest ökända verserna:
Fula gubbar på en scen
Rått kött käkar de, och ben
Vrålar som besatt om sex
och hur djurets lustar väcks
Men jag fattar inget alls
när svärdet klyver flickans hals
Det står ej i Lukasbrevet
att de har sågklingor i skrevet
I själva verket hette flickan Maria Marmgren, vilket man tycker att Siewert bort känna till eftersom hon var dotter till en redaktionsmedlem på Svar Direkt. Hon berättar själv om sammanhanget här.
Tengner plockar i sin bok en snitsig poäng när han påpekar att det inte står särskilt mycket alls i Lukasbrevet eftersom det inte finns nåt sånt, åtminstone inte i Bibeln. Öholm i sitt förord problematiserar inte alls att det ingenstans i programmet ens antyddes att det hela var ett redaktionellt statement:
[I redaktionen] fanns också en ovanligt skarp verklighetsiakttagare, satirikern och textskrivaren, Bo Maniette. Bo hade en speciell förmåga att med några ord eller meningar sätta lampan på det mest kontroversiella i olika ämnen. Han kunde bokstavligen kasta upp sina satirbollar i luften, och flera av dem var alldeles användbara när de kom ner igen. Så var det med texten som i en medveten dramaturgi avslutade programmet. […]
Klart jag gick igång! En dikt som dessutom var en parafras på den tryggaste av bönetexter [Gud som haver barnen kär, bloggarens anm.] Men skulle den publiceras i programmet måste den ju läsas av en tänkbar W.A.S.P.-konsument. Uppdraget gick till Kerstin Marmgrens dotter, Maria. Hon gjorde en lysande tevedebut, och fortfarande och mestadels hjärtligt, blir hon påmind om sin ”ungdomssynd” med denna medverkan.
Återstår att sammanfatta. SVT fyllde alltså dryga arton minuter teve med en ”debatt” där själva anklagelsepunkten var att barn tar skada av att höra låtar om att ”knulla som ett vilddjur”. SVT hittade dock inga barn som kände till Wasp. För att försvara barnens högst eventuella fördärv flög SVT in en tjugotreårig chefredaktör som fick ge den ansvarslösa journalistiken ett svärmorsdrömsansikte. Som grädde på moset fick en stackars tös läsa en tokdikt under fel namn och förespeglingen att det var hennes egna ord.
Wasp har aldrig varit så populära som i Sverige hösten 1984.
