Kategori: blogg Sida 15 av 99

Mitt Stockholm.

den 2014-06-23

Jag hade en stund över i Stockholm och valde att Twitterrapportera från mitt Stockholm, dvs. en stad jag känner betydligt mer genom populärkulturen än via egen empiri. Jag hann inte så långt innan jag fick bättre saker för mig. Den Stockholmsbevandrade ser att området vi rör oss över täcker tre-fyra kvarter.

Platsen där Kenta och Stoffe sjunger ”Små knegarna, små knegarna”.

Platsen där Joppe Pihlgrens svarta lågskor lät 1980.

Alm räddad av Johannes Brost.

Plats där staden hyllar en av sina stora söner. Vi minns väl alla gitarrerna på ”Turistflamenco”?

Torgny Lindgrens favoritaffär (gissar jag).

Staty som Cornelis kuriöst nog lyckades se från Nybroviken.

Plats där en naken Lundell hällde rödvinssås över sig under De Vilda Åren.

Plats där Ian Wachtmeister skickade upp en nödraket för att rädda M/S Svea 1994 (alla detaljer här).

Plats där Peter Stormare legat med tresiffrigt.

Plats känd från Kjell Sundvalls Sista kontraktet (och nej, jag såg inte den i verkligheten eftersom den inte var där, utan jag fotade den i Situation Stockholm).

Ja, det var det. Nästa gång jag är i Stockholm ska jag avverka ytterligare tre-fyra kvarter.

Hotell Kalifornien.

Av Kalle Lind

den 2014-06-16

i blogg

Jag ger en eloge till den vänliga själ som lagt upp Perstorpsbandet Dannys försvenskning/-vanskning av Eagles ”Hotel California” på Youtube. Vederbörande har inte bara bifogat det fantastiska skivomslaget, där Dannys spelar biljard med Dannys-klot, utan också textat hela låten så att inga av de intrikata rimmen går förlorade.

Dannys var ett etablerat dansband: de skrev kontrakt med RCA Electra – Elvis skivbolag! – och var de första som spelade in ”Fågeldansen” (”The Birdie song”) på svenska. I början på nittiotalet nominerades de till The Distant Accord Award, enligt dansbandsbibeln Stora Dansbandsboken ”ett slags musikens Nobelpris” som delas ut via UNESCO-organet FIFOF och går till ”artister som verkat för Fred Och Vänskap Genom Musik och Konst”. Tidigare pristagare: Duke Ellington, Little Richard och Sten & Stanley.

Dannys första lp Åter På väg (fråga inte mig om de slumpmässiga begynnelseversalerna) lär ha legat före Paul McCartney på Kvällstoppen 1973. Andra lp:n Hej Svejs hade om inte annat en himla trevlig titel.

”Hotel California” kommer från plattan med den väl så upplyftande titeln Boogie Wogie Rock’n’roll (1977) – uppföljaren till plattan En Äkta Rock’n’roll (1977), men det visste ni väl redan. Det är bra grejer, beroende på hur man definierar bra. Textförfattaren har gjort en praktiskt taget ordagrann tolkning, obekymrad om huruvida antalet stavelser går in på metern eller ej. Har det inte gått att hitta något svenskt rim på exempelvis ”Mercedes Benz” så kan man lika gärna slänga in ett ”friends” också i den svenska texten.

Det jag uppskattar mest är att sångaren vid ett tillfälle kommer av sig. Ingen skugga över honom; det är lätt att snubbla på stavelserna när de är för många och särskilt som även han borde ha originaltexten mer aktuell för sig än översättningen. Lite skit måste vi nog ändå kasta på ljudteknikern, producenten och skivbolagschefen som inte tyckte att det fanns skäl för en omtagning.

I övrigt har jag inga som helst synpunkter. Jo, en: ”plysch” rimmar dåligt på ”fryst”.

Men bortsett från det finns det inget att invända mot.

En gubbe jag nog faktiskt aldrig har behandlat här tidigare.

Av Kalle Lind

den 2014-06-15

i blogg

Ibland har jag fått för mig att jag ska försöka närma mig Olof Buckard. Ni som varit med ett tag känner till honom: satiriker, sedermera predikant, den förste som stod som ”estradör” i telefonkatalogen. Han imiterade Sten Broman och Nils-Erik Baehrendtz men kallade sig helst ”impersonator” eller ”personifierare”. På senare år har han kanske varit mest känd för sina tvångssyndrom som han berättat öppenhjärtigt om i intervjuer.

På åttiotalet dök han upp i allehanda underhållningssammanhang. Som barn fascinerades jag en smula av honom: en skämtare som aldrig nånsin var rolig.

Jag har en lp med honom. Det är en upptagning från en kabaret han gjorde 1984: Vinteretik för spretiga röster (finns naturligtvis på Spotify). Underrubriken är: ”Narrerier, parodier, poesier”. Numren heter sån som ”Om andantet och vetgirigheten”, ”Hommage á Sten Broman”, ”Om girigheten” och ”Preludier till evigheten”. Spontant står jag fast vid min åsikt från barndomen: för att vara underhållare är han inte särskilt underhållande.

Jag lyssnar på första numret: ”Här är ert liv”. Buckard gör hyggliga imitationer av Lasse Holmqvist, Thorbjörn Fälldin, Jan-Erik Wickström, Jörn Donner, Sven Stolpe, PG Gyllenhammar och Olof Palme (jag ska ärligt säga att jag egentligen bara vet hur några av de där gubbarna låter via Bosse Parneviks imitationer, men dem är Buckards imitationer i alla fall hyggligt lika).

Numret är TJUGOEN MINUTER OCH TRETTIOFYRA SEKUNDER långt. Publiken skrattar gott när Fälldin inte blir färdig med sina meningar och när utbildningsminister Wickström slänger fram ett karakteristiskt ”Nä!” De skrattar inte lika gott när förlaget Askild & Kärnekull kallas ”Oskuld och stjärnekult”, kanske för att de inte kände till det förlaget så väl. Eller när PG vill byta namn på Volvo till Volvimus. Latinskämt var på utdöende redan på åttiotalet.

På baksidan av lp:n har Buckard skrivit en liten essä med rubriken ”Gycklaren som gisslare”, där han citerar den polske filosofen Leszek Kolakowski. Han skriver bland annat att ”satirens uppgift anser jag vara att ta parti för den förtrampade och förtryckta människan”.

Det är förstås vackert. Och kanske sant. Men inte är det särskilt festligt. Olof Buckard var inte den sortens underhållare som kom hem till barn på deras födelsedagar och drog vitsar. Kom han hem till nåt barn citerade han nog snarare polska filosofer.

Jag inbillar mig att Buckard var rätt stor när det begav sig. I Jan Guillous intervjubok Artister (1979) möter han ”tolv av våra mest folkkära artister”. Bredvid Povel, Hasseåtage, Birgitta Andersson och Jarl Kulle hittar vi Buckard. Han redogör för sin syn på underhållning:

Det värsta jag vet är en amerikansk maxim som lyder ungefär: ”Den bästa show jag vet är en den show där jag inte kommer ihåg ett enda ord bara att jag hade jävligt roligt”. En sån underhållning har berett stora kryphål för lögnen. Det är en humor som smiter. En underhållning som applåderas av alla är inte opinionsväckande på något genomgripande sätt. Sen må hela nationen skratta på sig.

Det är inte direkt Bosse Parnevik som pratar. Eller Mårten Andersson. Eller Eva Rydberg (som Buckard samarbetade med i dubbandet av den första Lucky Luke-filmen – den kanske mest udda punkten i Buckards cv).

Jag ser nu att karln, åttioett år gammal, är aktuell med en ”kulturkväll” på Boulevardteatern i höst. Bland gästerna hittar vi Ingvar Carlsson, Anna Odell och Göran Lambertz. Så det blir nog kul. Buckard har skrivit en ganska lång programförklaring. Jag hoppas ni ursäktar om jag bara citerar valda stycken:

Kan vi hitta en gemensam människosyn? Kommer vi nånsin att bli överens om vad den rimliga poängen med att vara människa är?

Är de i praktiken rådande existentiella grundvärderingarna egentligen fullkomligt vanvettiga?

Hur långt ska den politiska kartan behöva fjärma sig från medborgares samveten?

Vad är friskt, vad är sjukt när det gäller uppfattningar om så kallade psykiska funktionshinder, vad beträffar gudsbilder och kulthandlingar?

Vad innebär det att vara livsduglig?

Hur ser kopplingen mellan kreativitet av format och psykiska funktionshinder ut?

Det finns en galenskapens förförelse som medför en maktgalenskap som inte ges diagnosstämpel. Detta trots att det samhälleliga konsekvenserna är ohyggligt mycket mera fatala än summan av allsköns psykiska trauman. Är det evidensbaserade diagnosmönstret inom psykiatrin rena skämtet? Behandlar vi inte fel människor? Är det rent av de så kallade förtroendevalda och maktens koryféer som borde beläggas med spännbälten?

Hur kan konsten och litteraturen medverka vid politiska vägval? Måste Gud och Bach vara med i Säkerhetsrådet? Bland annat samtal i Dag Hammarskjölds anda.

Jag är förstås glad att Sverige har plats för en sån som Olof Buckard. Att det nånstans bland de lenrimmade publikfriarna har funnits en poet och ifrågasättare. Det gör mig varm i hjärtat att någon alls skrattar åt den där långa Här är ditt liv-pastischen. Att det någon gång har funnits någon som masat sig till en kabaret med den ärkepretentiösa titeln Vinteretik för spretiga röster.

Men jag kommer inte ifrån känslan av att humor ändå mår bättre av humor än av allvar.

Vill ni för övrigt veta allt om Buckards eget liv så berättar han för Lasse Holmqvist här.

Jag är (eventuellt) (ironiskt) stolt över att vara en bonnläpp.

Av Kalle Lind

den 2014-06-13

i blogg

I P4 Malmöhus har jag en ständigt pågående serie: ”Översättningarna från helvetet”. Det är en missvisande titel eftersom de flesta tolkningar från engelska till svenska är mer häpnadsväckande än undermåliga, men håll med om att rubriken trots allt lockar till lyssning.

En ofta översatt låt är Merle Haggards ”Okie from Muskogee”, skriven under en tid då både Vietnams barn och Amerikas inkallelseorder brann:

We don’t smoke marijuana in Muskogee
We don’t take our trips on LSD
We don’t burn our draft cards down on Main Street
We like livin’ right, and bein’ free

I’m proud to be an okie from Muskogee,
a place where even squares can have a ball
We still wave Old Glory down at the courthouse
and white lightnin’s still the biggest thrill of all

Det har sen den kom ut 1969 tvistats om huruvida den är ironisk. Jag har sett Dan Hylander framföra den live och bedyra att den häcklar bonnläpparna. Protestsångaren Phil Ochs gjorde en cover, liksom hippieklanen Greatful Dead, grungebandet Melvins och motvallskärringen Kinky Friedmann (då som ”Asshole from El Paso”).

Merle Haggard själv ansåg den vara patriotisk, skriven i irritation över att hippieungarna inte förstod att uppskatta sin frihet.

Ord står således mot ord. Klart är att den uppskattades av bägge sidor: rednecks och blomsterbarn kunde om inte ta varann i hand så åtminstone stå i varsitt rum i varsin stad och nicka gillande åt samma rader.

På svenska har den fått ett antal varianter. Även här är det väldigt otydligt om sången hyllar eller häcklar det enkla livet.

Först ut (förmodligen) var cowboysångaren Karl-Erik ”Cacka” Israelsson:

Min pipa stoppar jag med vanlig tobak
Min grå kostym den är i bästa skick
Ibland tar jag en mellanöl till maten
Det ger mig en sån trivsam liten kick

När vi älskar är det bara jag och frugan
och aldrig har vi haft nån tanke på
att göra nåt slags sällskapslek utav’et
Vi tycker det är lagom just med två

Jag är stolt att va en vanlig knegare Svensson
Jag gillar högt och rent mitt enkla liv
Jag kastar inte ägg och demonstrerar
Jag kör med mera lugna tidsfördriv

Näst i tur stod Janne ”Loffe” Carlsson, som på en av sina bisarra partyplattor sjöng in märkligt stavade ”Vi röker inte hashish här i Tranås”. Här tycker jag mig uppfatta en mer påtaglig ironi över bigotteri och inskränkthet – Loffe hävdar inledningsvis att ”pastor Arne Grimsen” ska sjunga en ”sedelärande amerikansk låt” – men jag vågar inte vara säker:

Vi är stolta att va svenskar här i Tranås
Här lever vi i välstånd utan brist
Vi tycker att det blågula är vackert
och ingen här i stan är kommunist

Vi tycker om att klä oss snyggt och prydligt
och skiljer, som sig bör, på folk och fä
Vi lever här i välfärd och i frihet
och alla som har slipsknut får va med

Polisen här i stan är alltid reko
De finns på plats vid var demonstration
De är vårt skydd mot busar och ligister
och slår de nån så är det rätt person

Trio me’ Bumbas ”En kis från Söder” går lite i en annan riktning: det är Söderromantik med mycket Anderssonskans Kalle-klyk om morsan och bystan och inte så mycket vi/de-retorik. Jag nämner den bara för att visa att jag har gjort min research.

Nästa i tur var istället Lorry-gänget, late night-skämtarna som faktiskt får sägas ha varit en av spjutspetsarna när SVT gick från kletmysigt och konsensussträvande och storebrorshyggligt till lite mer farligt och oberäkneligt i nittiotalets början. Här kan vi väl förutsätta att textförfattaren – eventuellt Peter Dalle – var ironisk. Men i så fall mot båda sidor:

Vi gör inga klipp i Bagarmossen
fast de säger det är snabbt och lätt
Och vi handlar inte med valutor
vi pröjsar skatt och bor i hyresrätt

Vi käkar falukorv och inte sushi
Golven är av plast och inte halm
Klipper oss det gör vi hos Abdullah
och inte hos nån bög på Östermalm

Vi jobbar om det finns nåt jobb att göra
Vi dricker hellre öl än årgångsvin
och vi sniffar bara lim och thinner
och inte dyrt och utländskt kokain

Jag är stolt att va en sosse från Bagarmossen
Detta är min bygd som jag har kär
Det finns en sak jag inte kan begripa:
hur nån kan bo nån annanstans än här!

Senast ute – vad jag känner till – är dansbandet Larz-Kristerz, som får sägas vara ett postironiskt projekt. De klär sig i rysch och pysch som dansbanden på sjuttiotalet, har medvetet kastat in så många z:n de kan i bandnamnet – och fyller dansarenorna landet runt med sin skönt stompiga dansbandscountry:

Vi följer inga trender här på landet
Vi gör som vi alltid gjort förut
Vi skäms inte för att hålla handen
och vi skickar inga mejl när vi gjort slut

Vi röker inte prickiga små svampar
och linorna vi drar har flagga på
Vi tar gärna bilen ner till kiosken
för elva mil är lite långt att gå

Jag trivs så mycket bättre här på landet
En plats där man får vara som man är
Jag har nog sett en del av stora världen
men ändå har jag valt att stanna här

Är de inskränkta? Driver de med det inskränkta? Varför betonar de i sista versen att de inte ”plockar sina ögonbryn”? Är det bara för att det ska rimma på att de gör eget brännvin i byn? Eller vill de understryka hur obögiga de är? Om här finns ett skämt – på vems bekostnad är det?

Larz-Kristerz går hem på landet, Lorry gick hem hos en semihipp innerstadspublik, Cacka gick hem hos vanliga knegar-Svenssons och Janne ”Loffe” gick förmodligen hem i Tranås. Troligen hör man vad man vill höra.

Ulla Billquist – ett levnadsöde i skuggan av schlagern och revyn.

Av Kalle Lind

den 2014-05-22

i blogg

I Anna Charlotta Gunnarsons aktuella bok Popmusik rimmar på politik finns en jädra massa belysande exempel och infallsvinklar, ofta från delar av världen där de gängse poparkeologerna inte gräver (Afghanistan, Pakistan, Kim Wilde, Lappland). Det mesta är nyheter för mig som jag girigt slickar i mig. Även när hon rör sig i för mig hyfsat utforskade landskap får jag veta saker jag inte visste.

En dryg boksida handlar om Ulla Billquist. Billquist trodde jag mig ha koll på. Ulla Billquist föddes 1907 i min barn- och ungdomsstad Eslöv, på Kvarngatan 13, ungefär vid Östra skolan, strax jämte Leksaksmuseet. Då hette hon Schönström. Sen gifte hon sig med Fritiof Billquist, den populäre komikern som gjorde korpral Revär i gamla 91:an-filmer. Hennes syster Margareta Schönström gifte sig för övrigt med Thor Modéen, en annan av Sveriges populäraste komiker.

Ulla Billquist själv blev en av Sveriges populäraste schlagerartister nånsin. Under andra världskriget, när hälften av Sveriges unga män låg inkallade i olika tält och lergropar runt Sverige, sjöng hon en sång som gav tröst både åt soldaterna själva och de kärestor, trolovade och fästemöer som satt och oroade sig för dem i torp och stugor:

Hans skor är för stora och hans mössa för trång
hans byxor för smala och hans rock är för lång
men det gör detsamma för han är min soldat
någonstans i Sverige

”Min soldat” var bland annat soundtrack i teveserien Någonstans i Sverige, den där Janne ”Loffe” Carlsson blev just ”Loffe” med hela svenska folket.

Och ska vi knyta ihop säcken så hette rollfiguren Loffe just Loffe efter en annan av trettio-fyrtiotalets populäraste komiker, Elof Ahrle.

Allting hänger ihop. Allting har ett samband.

Trots raden av revystjärnor och rolighetsministrar och ljumsentimentala schlagrar var Ulla Billquists liv ingenting att skratta åt. Hon tog livet av sig. Det har varit känt sen det skedde. Samma dag som hon hade en spelning i Karlstad på kvällen hittades hon död i sin lägenhet i Stockholm. Väskorna var packade och det var som om dådet var gjort på impuls. Gaskranen stod på. Burken med sömntabletter var tom. Inget avskedsbrev efterlämnades. Skälet till självmordet tycktes höljt i dunkel.

Fram tills för några år sen. Då visade det sig att det legat en kudde till på golvet bredvid Ulla Billquist. Där hade hennes älskarinna legat, ytterligare en revystjärna som Ulla Billquist länge haft ett hemligt förhållande med. De båda stjärnorna hade planerat att lämna jordelivet tillsammans. När gasen strömmade ut och Billquist slutat andas fick hennes partner panik och lämnade lägenheten.

Anna Charlotta Gunnarson citerar Ulla Billquists ”Valse Incognito”:

Incognito
Min längtan er ska följa
Incognito
Min kärlek vill jag dölja

TILLÄGG: För den som vill fördjupa sig i hur Ulla Billquists öde troligen blev inspirationsmaterial åt Hasse Ekmans film Flicka och hyacinter – eller helt enkelt bara vill ha mer namndroppande av fyrtiotalsstjärnor – så finns det många matnyttigheter här.

Svensk matkultur. En synnerligen opersonlig rubrik.

Av Kalle Lind

den 2014-05-12

i blogg

Jenny Damberg var musikläggare när jag jobbade på P3. Jag minns inte om vi träffades, men jag läste ofta upp hennes namn i avannonseringarna. Jag minns också ett något obskyrt skämt som konstruerades i kreativt flow:

– Vad kallar både en musikläggare på P3 sin pappa och en indisk bagare en jätteproduktion?
– Pappa Damberg.

Nu har Jenny Damberg skrivit boken Nu äter vi! Den handlar om mat.

Det är en bok späckfylld med den sortens kuriosa som är min livsluft. Här får jag äntligen veta att:

• I Malaysias huvustad Kuala Lumpur finns det en restaurang som säljer svensk pizza. Storsäljaren heter Mamma Mia och innehåller kyckling, pepperoni, champinjoner och brunsås.

• I norra Sverige finns det en hamburgerkedja som heter Frasses. En av deras storsäljare är den inbakade hamburgerpizzan Calskrove.

• Prinsesstårta hade från början det fantasieggande namnet Grön tårta. Den blev ingen hit förrän man bytte namn.

• McDonalds barnlåda Happy Meal hette från början Gott- och skojlådan.

• 7-11 hade ett tag en kampanj som hette ”Bite sale”, där de sålde burgerbite till lågpris. Affischen visade en mun som åt på en korvformad köttbit. Problemet var att vissa kunder kunde franska. ”Bite sale” på franska betyder ”smutsig kuk”.

• Sveriges allra första kinesiskfödde krögare hette Asjang Yeen och bodde i Mölle. Han drev dock ingen kinakrog utan mer ett lunchcafé där han främst satsade på sill. Eftersom han var från Kina gick han bland byborna under beteckningen ”jappen”.

• Det var svenska staten som drev hamburgkedjan Clock och tog den amerikanska kedjan Pizza Hut till Sverige. Staten drev nämligen krogar under många år, under beteckningen SARA-krogar. De sysslade även med striptease och introducerade bierstubekulturen.

• Dumplings, den kinesiska rätten som nuförtiden är rätt hipp, serverades på svensk krog första gången 1944. Då kallades rätten ”kinesiska kroppkakor” och blev inte rätt hipp.

• I det gamla, hårt reglerade Sverige var det förbjudet att sälja korv och läsk i samma kiosk. Lösningen fick ofta bli att kioskägarna hade två kiosker bredvid varandra, under samma tak. Det gick bra.

• 1927 gavs det ut en kokbok som hette 142 sätt att tillaga bananer. Bland recepten hittar vi bananer inlagda med sill, bananer inlagda med kryddpeppar samt bananer med spaghetti.

• Kung Gustaf VI Adolf, vår kungs företrädare och farfar, importerade årligen en trettio kilo tung parmesanost från Italien. Han tyckte det var gott. Förmodar jag.

Det som retar mig mest med boken är förstås att jag inte skrivit den själv. Men jag kompenserade det genom att sno lite uppgifter till kommande Sverige för idioter.

Nu skriver jag om gubbar igen!

Av Kalle Lind

den 2014-05-09

i blogg

Häromkvällen skulle jag gå och lägga mig i tid, men så upptäckte jag att min kabelleverantör hade ett filmutbud och i det hittade jag en film som heter Spies & Glistrup (2013, den engelska titeln är ännu bättre).

Jag gjorde en överslagsräkning: ”Om jag går och lägger mig nu så får jag fem timmars sömn, om jag ser den här så får jag tre timmar – men visst måste jag sova bättre om jag först ser en film om Danmarks kanske två största excentriker?”

Så då såg jag den här filmen. ”Excentriker”, ska jag understryka, är ett lite finare ord för ”knäppgök”. Filmen jag såg är en biopic om två gubbar som satte ganska mycket prägel på Danmark under sextio-sjuttiotalen: Simon Spies och Mogens Glistrup.

De kanske håller på att förblekna ur folkminnet. Det är i så fall på gott och ont.

Simon Spies var en man som blev miljardär genom att sälja Spanien- och Mallorcaresor till danska folket. Hans affärsidé var att sälja en dröm: drömmen om det perfekta livet. För att understryka att han verkligen visste hur det perfekta livet såg ut så omgav han sig alltid med smuke damer och hade offentlig gruppeknald och drack till och med mer än vad som räknas som hälsosamt i Danmark.

Han odlade också långt hår och jätteskägg och blev genom den här lite ovanliga framtoningen – åtminstone för en företagsledare – en av Danmarks mest omskrivna personer alla kategorier.

Även i Sverige satte han sina spår: han byggde Villa Fjolle på Torö utanför Nynäshamn, en orgie i modernistisk arkitektur med cirkelformad och höj- och sänkbar säng som dessutom snurrade. I den väntade ständigt någon av hans morgonbolledamer. Legenden förtäljer att han varje dag lät flyga in ett exemplar av Berlingske tidende med privatplan.

På åttiotalet blev han sjuk och då gifte han sig med en kvinna som var ganska exakt fyrtio år yngre än han. Hon hette Janni och han gifte sig med henne eftersom han inte hade barn och inte ville att staten skulle ärva honom. Och även om han testamenterade några hundra tusen till sin hund Archibald så vore det förstås komplett vansinnigt att ge bort alla miljoner till en hund.

Åtminstone påstår den här filmen att Spies gifte sig med Janni för att blåsa staten. Den påstår också att Simon Spies fick rådet att gifta sig med en ung kvinna av Mogens Glistrup. Glistrup var nämligen Spies ekonomisk-juridiska rådgivare.

Mogens Glistrup hade en fiende som han slogs mot varje dag och hela tiden: staten. Han var totalt emot att betala nån form av skatt. Det var ideologi för Glistrup. Inte en spänn skulle staten få av det han tjänade.

Därför konstruerade han olika intrikata företagsstrukturer där man kunde låta olika företag äta upp pengar av varann och på så sätt undkomma skatt. Det här var inte helt lagligt. Glistrup hamnade i fängelse ibland.

När han inte satt på kåken hade han fyra barn och en fru som alltid stod vid hans sida. När hans kompis Simon Spies låg med tio unge piger i rad så satt Glistrup bredvid och konstruerade ett bulvanföretag och sen åkte han hem till sin fru.

Sen startade han ett parti också. Det är väl det han är mest känd för idag. Från början var hans främsta idé med partiet att avveckla staten. Försvaret skulle han lägga ner helt och ersätta med en telefonsvarare som skulle säga ”Vi ger oss” på ryska.

Partiet hette Fremskridtspartiet och hamnade omedelbart i folketinget, där de var kvar till 1999. Då fanns det andra partier som drivit Glistrups idéer vidare, särskilt de starkt invandringsfientliga och islamhatiska och inskränkta idéer han alltmer kom att betona.

Filmen Spies & Glistrup är en mäkta underhållande historia som antyder att också rejält osympatiska människor kan ha ett själsliv. Är man inte intresserad av att komplicera sin egen syn på verkligheten så finns där också några festliga scener, bland annat en där Simon Spies tämjer en gorilla med sin erektion och en näve pistagenötter.

Men man ska komma ihåg att det var en spelfilm jag såg. Verkligheten lär ha varit betydligt knäppare än så.

Nej, jag skriver inte bara om gubbar!

Av Kalle Lind

den 2014-05-08

i blogg

För er som inte följer mig på Twitter, inte är Facebook-bekanta och inte läser Sydsvenskan – jag medger att det nog är en minoritet av bloggföljarna – så har jag skrivit ett par artiklar som kan tänkas intressera någon.

Den ena handlar om Maria Lang. Den innehåller också ett tjyvnyp på den mondäna borgarklassen.

Den andra handlar om Jackie Ferm. Den innehåller också några slumpvisa minnen från min tid som plit.

Påståendet att jag bara skriver om gubbar är därmed motbevisat. I det ena fallet skriver jag till och med om en kvinna som är yngre än jag. Och i livet.

Vilken Kalle? Jo, Kalle! Vilken Kalle? Jo, Kalle! Vilken Kalle? Jo, ytterligare en Kalle som har hört den referensen förr.

Av Kalle Lind

den 2014-05-06

i blogg

Jo, jag heter då Kalle. Eller det gör jag ju egentligen inte, jag heter Karl, men det är det nuförtiden bara telefonförsäljare som kallar mig. ”Tjena Karl!!!” säger de när jag svarar, i ett försök att vara lite kompis. Redan där vet ju jag att det där minsann inte är nån kompis till mig. Som heller aldrig ska få bli det.

Jag tycker inte det är nåt större problem att heta Kalle. Det är ganska lätt att uttala och ganska lätt att stava, även om vissa envisas med att konstra dit ett C i början som om jag vore nån jävla kunglighet. Det enda problemet är att det så lätt inbjuder till hån.

Om jag hade fått en krona varenda nån gång sjungit ”Jo – Kalle Kalle Kalle på Spången!” för mig så hade jag haft råd att köpa en spade att slå i huvudet på nästa som sjöng den.

Och hade jag fått en krona varenda nån gång sagt ”Kalle på Spången sket i kalsongen” så hade jag haft råd att tvätta småbyxorna.

Det är nåt med namnet Kalle som gör att det är väldigt vanligt i sånger och i filmer och i serier. Jag hävdar att det är det första namn folk kommer på när den ska namnge figurer. Jag hävdar också att alldeles för få tänker ett varv till.

Det mest uppenbara exemplet. Varför heter han över huvud taget Kalle Anka? Originalets Donald Duck allittererar. Det gör danskans Anders And, norskans Donald Duck och finskans Aku Ankka också. Likaså engelskans Daisy Duck, Mickey Mouse, Beagle Boys och Gyro Gearloose. Det var inget som föresvävade gänget som gav oss Kajsa Anka, Musse Pigg, Björnligan och Oppfinnar-Jocke. Inte heller noterade de att en beagle normalt inte sorterar under arten björn.

Det näst mest uppenbara exemplet. Inte heller ett snilles verk. Engelskan Calvin & Hobbes, döpta efter filosoferna Jean Calvin och Thomas Hobbes, blev närmast översatte ljud för ljud. Resultatet blev det vanliga Kalle och det inte lika vanliga Hobbe. Sen tyckte översättaren att det var dags att ta långhelg.

Ja, och sen finns det en hög exempel till:

Mitt tips till er som funderar på att skriva en barnbok eller översätta en tecknad film och som tänker ”hm, Kalle är väl ett bra och tydligt namn som ingen använt förut?”: Tänk om.

Och byt jobb.

Det efterlängtade SVARET på den skitsvåra TÄVLINGEN!

Av Kalle Lind

den 2014-05-05

i blogg

Gott folk! Pusta ut! Det finns svar!

Förra veckan presenterade En man med ett skägg-redaktionen en tävling. Det gällde att utifrån fyra angivna ljud hitta den röda tråden, den minsta gemensamma nämnaren. Den lite udda tävlingskonstruktionen kommer sig av att det från början är fråga om radiotävlingar.

Svaren på frågorna ser ut som följer:

1:
a) Paul Simon: You can call me Al
b) Elton John: Tiny dancer
c) George Michael: Faith
d) Benjamin Syrsa: When you wish upon a star

SVAR: Paul – John – George – Star(r) blir BEATLES.

2:
a) Magnus Uggla: IQ
b) Povel Ramel: The gräsänkling blues
c) Eva Hamilton: reklamfilm om fri television
d) Mick Jagger: She´s the boss

SVAR: alla är de ADEL.

3:
a) E-type: Calling your name
b) Orup: Pojkarna på rad
c) Svennis: lovord om Tord Grip
d) Thåström: Sönder boulevard

Svar: alla heter de ERIKSSON.

4:
a) Pernilla Wahlgren: Piccadilly circus
b) Sven-Bertil Taube: Fragancia
c) Gösta Ekman: Centerextremisten
d) Niklas Strömstedt: Om

Svar: alla är de KÄNDISBARN.

5:
a) Tommy Körberg: Som en bro
b) ledmotivet till Beppes godnattstund
c) Göteborgs domkyrkas gosskör: Härlig är jorden
d) The Cheetah girls: Fuego

Svar: vatten – luft (Bachs ”Air” var ledmotiv till godnattstunden) – jord – eld ger DE FYRA ELEMENTEN.

6:
a) Velvet underground: Sweet Jane
b) ur Hair: Manchester England, England
c) Rednex: Cotton-Eye Joe
d) Adolf Fredriks kör klass 6A: Bä bä vita lamm

Svar: sammet, manchester, bomull och ull är TEXTILIER.

7:
a) Ace of base: The sign
b) Queen: Radio Gaga
c) Elvis: Suspicious minds
d) Ray Charles: Hit the road, Jack!

Svar: Ess, drottning, kung och knekt gör de viktigaste korten i en KORTLEK.

8:
a) Sarah Dawn Finer: I remember love
b) Mikael Wiehe och kabaréorkestern: Magdalena
c) Peter Jöback: Guldet blev till sand
d) Karl Gerhard: Frederik

Svar: Sara, Magdalena, Kristina (från Duvemåla) och Fredrik ingår i FRUNTIMMERSVECKAN.

9:
a) Loket Olsson och Harald Treutiger: En riktigt god jul
b) Jefferson airplane: White rabbit
c) Mikael Wiehe och kabaréorkestern: Titanic
d) Alvin and the chipmunks: Daisy Bell

Svar: lok, flygplan, båt och cykel är FORTSKAFFNINGSMEDEL.

10:
a) Elton John: Circle of life
b) Scorpions: Wind of change
c) Madonna: Like a virgin
d) Evert Taube: Oxdragarsång

Svar: lejon (som i Lejonkungen), skorpion, jungfru och oxe är alla STJÄRNTECKEN.

Så. Det är inte så svårt när man väl kan svaren.

En (1) människa har lämnat in rätt svar: Hasse Sjöberg.

Nästa gång får vi ta en enklare tävling. Typ lista Svenska Ord-revyer eller Marx-bröder.