Kategori: blogg Sida 14 av 99

Det här är ingen representativ Ströyer-teckning. Den är sextiotvå år gammal och kan möjligen förklaras, svårligen försvaras. Poul Ströyer var globetrotter och slogs i den danska motståndsrörelsen under naziockupationen. Att försöka kleta rasism på hans tanklösheter är en överflödshandling, däremot är teckningen ett exempel på hur närvarande kolonialismen var i svensk humor på femtio- (och en bra bit in på sextio-)talet. Hottentotter har ben i näsan och kokar missionärer, kineser krubbar svalbon, Efraim Långstrump är negerkung och skämten är alltid på deras bekostnad.

Det här är en betydligt mer representativ Ströyer-teckning: en kommentar till ett samtidsfenomen (SVT:s påstådda vänstervridning), medvetet naiviserad och förenklad, inte särskilt rolig men å andra sidan aktuell när den publicerades 1969.

Den här skulle nog många av Ströyers belackare säga är talande för hans konstnärskap: som så många av femtio- och sextiotalets kåsörer och samtidskommenterare kunde han vara både radikal och liberal i sin maktkritik, men hade nog föga förståelse för den växande kvinnosakskampen.

1975 erhöll han ett anti-pris av borgarfeministerna i Fredrika Bremer-förbundet. Priset hette ”Plumpen” och gavs till Ströyer främst för en specifik teckning. 1974 hade Arbetsgivarföreningen tagit bort den illa omtyckta paragraf 32 ur sina stadgar. DN utlyste en tävling om vad man kunde använda den kasserade paragrafen till och Ströyer gav sitt bidrag:

Ett år senare blev han uppringd av Fredrika Bremer-förbundet som, något förvånade, förstod att Ströyer var beredd att komma och ta emot sitt pris. På utdelningen sa han i sitt tal:

Jag känner mig hedrad över uppmärksamheten. Jag anser dock att jag inte är värdig priset, men jag lovar att i framtiden försöka leva upp till det.

Oavsett vad man tycker om teckningen och argumentationen, måste man ge Ströyer kredd för civilkuraget.

Känner man alls igen Ströyers typiska manér idag så är det från hans många Lennart Hellsing-illustrationer. De trycks i nya upplagor, ”Ströyers dagbok”-utgåvorna samlar damm längst inne i de nerlagda antikvariatens vattenskadade restlager. ”Ströyers dagbok” var ett stående inslag på DN:s Namn&nytt-sida typ dagligen från femtiotalets mitt till hans död 1996.

Som hos de flesta dagskommenterare är det svårt att se någon partiideologi genomsyra Ströyers teckningar. Själv hävdar han i sina memoarer Minneserinringshågkomster (1989) att hans skällbrev kom från tre kategorier av DN-läsare:

1) arga förespråkare för kärnkraft,

2) arga nykterister,

3) arga partitrogna socialdemokrater.

Sin egen politiska hemvist definierar han: ”Jag är liberal, men inte förmyndarliberal som man är i folkpartiet”.

Kungörandet kommer inte som en överraskning bredvid den här sortens teckningar:

Idag känns de flesta Ströyer-bilder trötta och gnälliga, men sätter man in dem i sin samtidskontext så inser man att han många gånger var inopportun. Ströyer ritade under en tid när Socialdemokratin och Makten var två synonyma storheter – faktiskt så även under de där åren 1976-82 då en borgerlig regering försökte göra samma sak men lyckades sämre.

Det som kan ses som förutsägbar sossekverulans kan alltså också ses som ett högst legitimt gisslande av makten. Oavsett vilket så är de flesta nog överens om att det finns en tydlig anti-sossig tendens.

Att samtliga dessa exempel utgör illustrationer till ex-moderatledaren Gösta Bohmans memoarer spädde förstås på sossarnas misstanke att den där Ströyer var en notorisk sossebashare. Då bläddrade de raskt förbi sidan där Bohman självironiskt placerat också den här Ströyer-bilden:

Å andra sidan kunde de kontra med att Folkpartiet faktiskt köpte in den här Ströyer-bilden och satte upp den bredvid SAP:s valaffischer (det året med formuleringen ”Tänk framåt!”):

I sina memoarer skriver Ströyer ganska mycket om sin herostratiska ryktbarhet som sosseantagonist i allmänhet och Palmevedersakare i synnerhet. Det är inte så konstigt; boken är skriven tre år efter mordet, som ju rörde upp en del överreaktioner från alla möjliga håll. Episkt arroganta pro-sossar som Harry Schein och Olof Lagercrantz skyllde på debattsidorna mordet på alla som ”kaffesladdrat”, gjort ”fula grimaser” och ritat ”groteskt uppförstorade näsor”:

Hatets kolportörer hade stora resurser. De påstod sig tala på folkets vägnar, men representerade bara en liten minoritet. (Schein.)

Hatet mot Palme var en del av det större hatet, ur vilket en dag det tredje världskriget – det universella mordet – kommer att springa fram. (Lagercrantz.)

Orden så klart inte riktade mot Ströyer specifikt, men av många tolkade så. Brevskrivare rev ut debattsidan ur tidningen och skickade hem till Ströyer med medföljande kommentarer: ”Ingen glömmer din mångåriga insats för att smutskasta Palme. Du bidrog starkt till att han hamnade i en råttfälla … Känns det bra nu?”

Och då ska vi komma ihåg att mannen som indirekt skylldes för att vara delaktig i statsministermordet främst gjort sig ett namn på att rita krumelurer som kommenterade saker han läst i lokaltidningar.

Det är att tillmäta en skämtare stor betydelse väldigt stor betydelse. Vilket kanske är ett gott betyg till skämtandet, men ett underbetyg till debattklimatet.

Högerhumor vi (=sjuttiotalister) minns 6: Wille Crafoord.

Av Kalle Lind

den 2014-08-12

i blogg

Wille Crafoord är, enligt Aftonbladet från tredje juli i år, en känd moderat. Nu ska vi kanske inte ta just det påståendet som en sanning: samma journalist listar också den kända folkpartisten Birgit Friggebo som känd moderat.

Men förmodligen kan fler människor ange vilket parti Wille Crafoord röstade på senast än nämna namnet på hans senaste hit. Han har blivit Moderatartisten. Vid valet 2010 var han, enligt artiklarna, den ende artist som vågade skriva en vallåt åt det sittande regeringspartiet. Mange Schmidt och Sofia Talvik ställde med tvekan upp på att sjunga med. Sen dess har vi inte pratat lika mycket om Mange Schmidt och Sofia Talvik som vi gjorde innan.

Wille Crafoord är Den Moderata Underhållaren. Detta genom tre insatser:

1) han underhöll vid Reinfeldts Almedalstal 2006,

2) han framförde sin gamla låt ”Man har väl rätt att ändra sig?” på valvakan samma år,

3) han gjorde alltså vallåten ”Flyter” 2010. Och den framstår mest som en sorts hyllning till Den Gyllene Medelvägen:

Glöm vad vi tillhör
Bedöm vad vi tillför
och skrota ruttna inrutade vanor och anor
Fundera mer i dina egna banor utan fanor
Det finns förtjänster
både till höger och vänster
men i kitteln i mitten
hittar man hitten med titeln

Man kan förstås hitta diverse liberala tankekorn i Crafoords äldre produktion – ”Gränser” från Just D-plattan Rock’n’roll (1993) propagerar för upplösning av såväl mentala som geografiska och juridiska gränser – men också låtar som ”Hållihop” (kollektivism) och ”Relalalaxa” (anti-arbetslinje). Så sent som 2003 reste han med sin tillfälliga rappartner, punknestor Johan Johansson, på vänsterpartiets valturné med det lagom hyllade projektet Griniga Gamla Gubbar:

Vad är det jag försöker komma fram till? Jo – följande: det finns faktiskt ganska lite i Wille Crafoords trudelutter som signalerar högertrafik. Visst har han adligt påbrå och svårstavat efternamn, men det hade han ju redan när han rappade om bos och brudar och gummihattar. Hans låtar är i det närmaste tomma på rut och rot och arbetsskatteavdrag. Och jag är inte helt säker på att han får med sig alla golfgubbar i Vellinge och alla skattesmitare i Djursholm med vallåtsrader som:

Bygg en moské, baby
Bygg gärna tre, baby
Låt ingen annan jävel krossa din idé, baby

Så för att vara känd som moderat artist så odlar WC ett artisteri med påfallande få moderata inslag. Å andra sidan är det svårt att se att han odlar så mycket artisteri alls nuförtiden.

Högerhumor vi (=främst medlemmar i Skattebetalarnas förening) minns 5: Jeander.

Av Kalle Lind

den 2014-08-07

i blogg

Affisch ritad för Högerns Ungdomsförbund i Linköping på sextiotalet. Per Unckel var ordförande och kläckte, tillsammans med bildens upphovsman Jan-Erik Ander, idén att trycka upp den och sprida inom hela förbundet. Detta som ett sätt att dra in stålar till lokalavdelningen. Stålar är ju centralt i alla politiska ungdomsförbund och centralcentralt i Högerpartiets.

Jan-Erik Ander var sen med och bildade Kreab tillsammans med Peje Emilsson och Pille Olin (ja, de kallas så av sina kompisar Calle Bildt och Uffe Adelsohn!). Kreab kom att formgiva mången lyckad moderatkampanj. Parallellt med de uppdragen har Jeander hållit ritstiftet fortsatt igång. Ni som läser Skattebetalarnas tidning Sunt förnuft – vilket jag antar att ni alla gör eftersom jag förutsätter att ni betalar skatt – känner igen maneret och ämnena

Högerhumor vi (=främst göteborgare) minns 4: Hagge Geigert.

Av Kalle Lind

den 2014-08-06

i blogg

Mannen som gav sig själv namnen ”Hagge” och ”Geigert” föddes som Harry Johansson och blev med tidens västkustens revy-, kåseri- och teveintervjuarkung. På grund av hans starka Israelkärlek, hans uttalade antikommunism, hans väl så uttalade antinazism och hans benägenhet att vitsa så har jag alltid tänkt mig honom som en typisk GP-liberal.

Göteborgs-Posten och dess legendariska ägarfamilj Hjörne var ju, liksom DN på sin tid, en uttalad megafon åt Folkpartiet. Inget trams om ”oberoende” eller ”obunden” – på den tiden betydde liberal folkpartistisk och särskilt i Göteborg. Harry Hjörne (chefredaktör 1929-69) satt i kommunfullmäktige för Folkpartiet. Enligt elaka tungor gjorde han det främst som kompensation för att han varit undfallande mot tysken under kriget, till skillnad från stadens andre tunge tidningsredaktör, Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Sonen Lars Hjörne och sonsonen Peter har fortsatt driva (numera oberoende) liberal och pro-israelisk opinion in i våra dagar.

I denna landets näst största morgontidning skrev Hagge sina lördagskrönikor under decennier. Där roade han somliga och retade andra, dock sällan dem med den verkliga makten. En Göteborgspotentat som P G Gyllenhammar – vd för Volvo och svåger till GP:s chefredaktör Lars Hjörne – kallas av Hagge i hans memoarer för ”en personlig vän”. Med sådana vänner blev kanske inte satiren varken oberoende eller subversiv.

Att jag i mitt huvud kategoriserat Hagge som folkpartist kan förstås också bero på att han var folkpartist. I sin ungdom. Då bildade han en sektion av Folkpartiets Ungdomsförbund i Uddevalla.

Senare i livet – i höjd med att han skriver sina memoarer 1999 – kategoriserar han sig dock som sosse:

Av journalister har jag under årens lopp ständigt fått frågan: ”Var står du själv politiskt?” Jag brukar värja mig genom att svara: ”Jag tillhör inget parti, men jag är emot flera stycken.” Om jag ska vara uppriktig så står jag socialdemokratin närmast.

Han listar ett antal orsaker till detta: hans egen klassbakgrund, antirasismen inom S – och att ”socialdemokratin idag kan betraktas som ett mittenparti”.

Ytterligare en orsak KAN vara att socialdemokraterna var synonym med Makten. Och Geigert verkar inte ha haft något emot att gnugga rygg med Makten. Han spelar golf med prins Bertil, inackorderar dottern hos prins Lennart i Mainau, hävdar med bestämdhet att han blivit god vän med alla han intervjuat i Gäst hos Hagge (det vill säga de flesta kungligheter, opinionsbildare och ledande politiker, undantaget Carl Bildt).

Med Bildt hade Geigert en personlig beef, som helt verkar ha grundat sig i ett Geigert-skämt som Bildt tog personligt. Apropå att Bildt uttalat sig tvekande om p-piller skrev Geigert att det var tur att Bildts mamma inte hade haft några. Efter det vägrade Bildt till och med vara med när Geigert höll i SVT:s partiledarutfrågningar inför valet 1991 (han vann ju ändå, så de lär inte ha spelat nån större roll).

Om vi så lyfter blicken från den private Hagge och tittar på den humor han faktiskt producerade – han drev Lisebergsteatern i decennier och levererade en årlig revy under en lång räcka år – så tycker jag nog att vi ser spår av en sorts auktoritetstro även där. Revyer är ett smörgåsbord av kommentarer till allehanda aktualiteter, och man ska förstås akta sig för att dra några slutsatser om avsändarens ideologi. (Påfallande många Hagge-sketcher går ut på att tjocka män är utklädda till kvinnor och barn och det vet jag inte ens om man kan placera in i nån erkänd ideologi.)

Icke desto mindre: en sketch som ”Skoldemokrati” har jag svårt att se som annat än tendentiös. Arne Källeruds vänlige gentleman till lärare trycks ner av de oborstade eleverna Sune Mangs, Eva Rydberg och Laila Westersund som med hot om våld ”under demokratiska former” beslutar ”att Oslo ligger i Italien”: ”Hör du det, fascistjävel?”

Och Stefan Ljungkvist i rollen som ”Den siste kommunisten” är ett medvetet nidporträtt av den högljudda vänster som Geigert fört ett personligt krig med under Göteborgs sjuttiotal (Sven Wollter et consortes intog Stadsteatern som Geigert raskt döpte om till ”Pekingoperan”):

Jag ser var ni tänker: Varför åker inte den där långhårige jäveln ner till San Salvador och slåss mot fascisterna? Vet ni vad jag svarar då: ni skulle må då va? Men det skulle fan inte jag.

Ingen ska ta ifrån Geigert hans antinazistiska engagemang – Jan Guillou har ibland försökt göra det genom att antyda att brevbomberna och porren som beställdes i hans namn var en pr-kupp – men det är svårt att se att Geigert nån gång slog särskilt hårt mot etablissemanget (undantaget Bildt då). Det kan förstås inte påstås vara en specifik högerhållning. Det är väl mer sådär allmänkonservativt.

Kuriosa:
Det var Hagge Geigert som presenterade Ian Wachtmeister för en större publik. 1989 framträdde greven och imperieförvaltaren för första gången för en flermiljonhövdad publik. Han klädde ut sig, imiterade Hans Werthén, raljerade över facket och sjöng frispråkiga snapsvisor. Två år senare satt han i riksdagen som partiledare. I sin bok Gäster hos Hagge – skriven och utgiven innan Ny Demokrati var ett faktum – kommenterar Hagge sin gäst: ”En del ville efter programmet göra honom till statsminister, men det är nog att ta i.”

Högerhumor vi (=en ganska liten del av oss) minns 3: Rune Moberg.

Av Kalle Lind

den 2014-08-05

i blogg

Rune Moberg – för tjugosex år sen så välbekant att han fick vara med i Här är ditt liv – har främst gått till historien för två saker:

1) han skapade Lilla Fridolf,

2) han skrev ledarna i den uppkäftiga bildtidningen Se.

I det första fallet framstod han som något konservativ.

I det andra fallet framstod han som en klassiskt liberal retsticka.

Han gjorde förstås fler saker, den gode Moberg. Enormt många faktiskt. Han tillhörde den där journalistgenerationen som verkar ha haft obegränsad tillgång till tid. Han skrev revyn Kris kras filibom åt Ingmar Bergman när denne var chef på Helsingborgs stadsteater. Han hittade på roligheterna åt Gubben i lådan i Hylands hörna. Han skrev radioserierna Dagens revy (med bland annat Harriet Andersson) och Familjen Andersson (med bland annat Lena Nyman). Den sista har jag aldrig hört, men Lena Nyman kommenterar den i en intervju gjord av Jan Guillou 1979:

– Till slut rakade man ihop dom där replikerna på nolltid, det där skulle jag inte göra om. Det var så jävla dåligt, det var Rune Moberg som skrivit det. Fråga mej inte vad jag tycker om Rune Moberg!

– Vad tycker du om Rune Moberg?

– Ja … jag läser ju inte Se, så jag har bara erfarenhet av det han skriver dramatiskt och det tycker jag var av det enklaste slaget med dom självklara knepen och mitt i det tyckande och tänkande som jag inte tycker speciellt mycket om. Man kan säga så här: han tar väl inte precis bort fördomar.

Den där karakteristiken kan kompletteras med en sammanfattning av radio/film/serieserien om Lilla Fridolf:

Berättelserna om kontorschef Fridolf Olsson på Kolonialvarubolaget och hans hustru Selma i Stockholm kretsar nästan alltid på ett eller annat sätt kring deras äktenskapliga bråk och problem. Fridolf styrs med järnhand av Selma och behandlas mycket hårt. Hans idoga och ofta finurliga försök till att trotsa Selmas bestämmelser och ta sig till favoritkrogen Södra Brunn misslyckas oftast och leder istället till en rejäl utskällning och ännu mer hushållsarbete.

Selma drar sig inte heller för att använda fysiskt våld, med hjälp av exempelvis brödkavlar, om hon anser att det är motiverat. Fridolf råkar lätt ut för hård behandling även om han är oskyldig, Selma är ständigt misstänksam gällande otrohet – den där unga sekreteraren på kontoret ser alldeles för bra ut för att hon ska kunna känna sig lugn – och annat förfärligt, och komiska missförstånd uppstår därför lätt, till problem för stackars Fridolf. (Från sajten Rutor och reflektioner.)

Som sketch- och gag- och skojmakare valde Moberg uppenbarligen den okomplicerade vägen. Karlar kan inte kontrollera kvinnor och humor påstås uppstå. Kärringar ägnar sina dagar åt att hitta dyra halsband som de vill ha sina män att köpa så att societetskollegorna kan knäckas. Gubbar ägnar sina dagar åt att smita ut för en okomplicerad öl med vännerna, där en yppig servitris är ett plus men inget krav.

Om man sen till det adderar att Moberg skrev ledare i en tidskrift som, likt FiB/Aktuellt och Lektyr, gick från grabbig men ambitiös reportagetidning till att alltmer handla om antydda könshår – så tonar bilden av en mansgris och en buffel fram.

Men då har man inte läst ledarna. Av sin radikala samtid kritiserades Moberg gärna för att vara vindflöjel (i bästa fall) och ärkereaktionär (i värsta fall). Jag har läst ett urval och de handlar alla om kriminellas rätt till värdiga rättegångar, värdig tillvaro och allmän värdighet. Under hela sextiotalet var Moberg en ivrig påhejare av medborgarrättsrörelsens frammarsch i USA, vilket inte var så okontroversiellt som vi vill tro idag.

Rune Moberg var nog typisk för sin tids Bonnierliberaler: tydlig i sin antirasism, tydlig i sin antikommunism, tydlig i sin tro på rättssamhället, otydlig i sin antiimperialism och oförstående inför begrepp som manschauvinism.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 2: Helt Apropå.

Av Kalle Lind

den 2014-08-04

i blogg

Det är vanskligt att tillskriva satiriker politisk tillhörighet; satir berättar hellre vad avsändaren tycker illa om än tycker om och ”comedy first” är en regel som praktiseras av komiker längs hela den politiska skalan. Inte minst gällde regeln för Helt Apropå-gänget, som gisslade veckans nyheter oaktat partifärg.

Men utan att man övertolkar så syns en tydlig liberal, icke-sossig tendens genom de åtta årens (1985–1992) sketchproduktion. Fritte Friberg i gruppens kärna sa själv i 2010 års klippkavalkad Helt Apropå 25 år att skrivarteamet ”präglades av en viss mängd liberalism”.

Det sena åttiotal som gruppen rörde sig i och kommenterade präglades av ett upptinande kallt krig, sosseregeringar som såg sin ikoniske partiledare mördas och som bearbetade traumat med skandaler och affärer, ett försiktigt uppluckrande av de statliga monopolen (inte minst gällande media), en miljörörelse på frammarsch (Miljöpartiet kallas ”de gröna khmererna”), yuppieera och börsyra.

Helt Apropå kommenterar det mesta, men helst ger de sig på det betongrövade Myndighetssverige:

* SJ är en återkommande slagpåse. Ett SJ-utspel om att öka likviditeten genom att ”minska kostnaderna, öka inkomsterna och öka effektiviteten” kommenteras: ”Att ingen har kommit på det tidigare!”

En julskiva med ”SJ:s bankör” har ”råkat ut för en liten försening och beräknas komma fram till påsk”.

I en låt kommenteras det statliga tågbolagets usla förvaltning med en retorik som verkar djupt känd och mer påminner om patosproggens än gisslargycklarnas:

Gör man service till skämt
och höjer femton procent
kan boggievagnen få stå
och mer än femtusen gå

Inte minst vittnar personangreppen på SJ:s generaldirektör Stig Larsson om en djupt känd irritation mot en pamp som slagit sig fram genom Byråkratisverige:

Ja, han är direktör
och värd en miljon
Mera än konduktörn
han är sin egen station

* Televerket visar i en reklamfilm upp sin mobiltelefon – en telefonkiosk på släp – med slagordet ”Televerket – vi försöker hänga med”.

* Systembolaget är ett kärt och återkommande ämne. Justitieminister Laila Freivalds (Lotta Thorell) berättar om den klåfingriga svenska alkoholpolitiken som förbjuder reklambolagen att visa inbjudande kondens på avbildade ölflaskor. ”Vackra droppar” är förbjudna enligt ”Freivalds”, ”men om dropparna är gjorda av mönja eller spyor så går det bra”.

* Inte minst nafsar Helt Apropå glatt i den hand som föder dem: monopolbolaget SVT. I en parodi på tevepejlingsfilmerna som kittade ihop SVT-tablåerna dåförtiden berättar Kryddan Peterson: ”Jag har inte betalat tevelicens på tio år. På så sätt har jag fått ihop till den här fräcka teven. Den fungerar skitbra utan licens.”

Sam Nilsson – legendarisk vd för SVT – påstås ha gått över till TV3. Han berättar, i Fritte Fribergs gestaltning, att han tagit med sig reklamkontot för Röster i radio/TV till uppstickarkanalen. Röster i radio/TV var en kommersiell veckotidning med tablåinfo som gavs ut av SR-koncernen och ogenerat pluggades mellan programblocken i SVT – ett av flera exempel på hur ”statstelevisionen” såg all reklam för de egna produkterna som samhällsinformation som därmed inte föll under reklamreglerna.

Mest känt har Helt Apropå blivit för sina politikerkarikatyrer, främst statsminister Ingvar Carlsson i form av en sko och miljöminister Birgitta Dahl i form av Kryddan Peterson.

Att det företrädesvis var sossar som stod i skottlinjen förklaras förstås delvis av att det faktiskt var de som styrde landet, men jag tror inte att man övertolkar om man läser in en tydlig skepsis gentemot en maktfullkomlig sosseelit i Helt Apropås parodinummer.

LO-bossen Stig Malm (Fritte Friberg) sjunger till Chers ”If I could turn back time” om de gamla goda tiderna när sossepartiet åt ur fackets hand:

Nu minns jag knappast hur det var förut
när LO styrde SAP:s beslut
När Arne Geijer blev tillfrågad först
och Gunnar Nilsson var större än störst […]

Visst var det bättre för
när facket var massivt
och en ljudande Malm kunde dundra
kollektivt?

(Texten är förstås ännu roligare/begripligare om man kan lite fackföreningshistoria.)

Och i interiörerna från regeringssammanträdet sitter utrikesminister Sten Andersson och pratar om sin kompis ”Yassir” – ”ja, Arafat alltså” – medan ex-justitieminister Anna-Greta Leijon säger ”jag ska vara ärlig” och möts av hånskratt runt bordet. När sen den nytillträdda Laila Freivalds frågar om regeringen nånsin diskuterar kompetens möts hon av ett än mer bullrande hånskratt.

Det är så klart fråga om en allmän maktkritik, ett konsekvent ifrågasättande av all slags överhet. En halvtimmesdos ”nästan hyperaktuella sketcher” levererades varje söndag och alla lustifikationer han förstås inte hällas genom det ideologiska durkslaget. Ärligt talat hann mycket nog inte ens igenom det komiska durkslaget.

Men jag tror inte att någon, inte heller i skrivarkollektivet bakom programmet, skulle säga emot mig om jag hävdar att grundackordet var liberalt subversivt.

Sedermera fortsatte gängets klarast lysande stjärna, Stellan Sundahl, att gissla den politiska makten i panelprogrammet Snacka om nyheter. Där satt han i mitten mellan den norrländskt röde Ronny Eriksson och den stock(holms)konservative Stefan Grudin (vilket osökt pekar framåt mot kommande inslag i den här serien). Ingen skulle väl påstå att Sundahl därigenom positionerade sig som mittenpolitisk, allra minst folkpartist.

Men helt slumpmässigt var det nog inte heller.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 1: Sånt är livet.

Av Kalle Lind

den 2014-08-02

i blogg

Jag medverkar oregelbundet i det borgerliga samhällsmagasinet Neo, inte för att jag är särskilt borgerlig utan för att de är särskilt liberala. För något år sen skrev jag några tillbakablickande texter om högerhumor/satir från höger åt dem, vilka jag nu återpublicerar samt utökar. Det finns en gammal sentens, analog med den om popmusik, att svensk humor alltid hugger från vänster. Det är inte sant – och orättvist mot både högern, vänstern och humorn. Den här bloggposten ska ses som inledningen på en av alla dessa sommarserier som utlovats på den här bloggen genom åren.

Två herrar (Åke Wilhelmsson och oftast Henrik S Järrel) och en dam (Inger Säfvenberg eller Kari Storækre) läste ur svenska folkets autentiska fatabur av myndighetsövergrepp, byråkratikrångel och Kafka-goes-Moment-22-år-1984. Tonen kunde beskrivas som sarkastisk och kompromisslös, alternativt irriterande självgod.

Programledarna tog alltid parti för vad de kallade vanligt folk och vad andra skulle kalla skattesmitare och rättshaverister. Fallen, som oftast hämtades från redaktionens telefonsvarare, kunde gälla socialnämnden som vägrat de boende på ålderdomshemmet i Bromölla att dela på en sjuttiofemma eller en pingstpastor som köpt ett tokbilligt hus av sin egen församling.

I efterhand framstår Sveriges televisions serie Sånt är livet (1976–1985) nästan som en trojansk högerhäst i en koncern som såg ut att präglas av socialdemokratiskt fostrade tjänstemän och revolutionärt rosenrasande programmakare.

Grundinställningen – att misstro makt oavsett partifärg, men i synnerhet den hycklande socialdemokratin – påminde mer om den som odlades på tabloider och veckomagasin. Förmodligen var det ingen slump att programmets sketchgaljonsfigur Classe Holmberg rekryterades från Expressen istället för SVT:s egna korridorer. Inte heller att Henrik S Järrel så småningom ersattes av Sten Hedman, tidigare redaktör för bildtidningarna Se och Damernas värld.

Hursomhelst blev Sånt är livet en succé som fick fortsätta under en rad av televisionsverkets chefer och omorganisationer, trots att den antagligen retade en och annan av husets politruker. Seriens väl varierade catchphrase ”X ville inte vara med på bild” fick stor spridning på arbetsplatser och skolgårdar.

Efter Sånt är livet blev Henrik S Järrel (även känd som tevehallåa) moderat riksdagsman 1991 – 2006 och livskamraterna Åke Wilhelmsson och Kari Storækre lämnade SVT och grundade Nordic channel 1989 (idag heter kanalen TV5 och har gjort till sin grej att aldrig mana till eftertanke). Så anti-monopoltänkandet som präglade serien var troligen äkta.

Kuriosa:
Kari Storækre var tidigare tillsammans med den norske UD-tjänstemannen och spionen Arne Treholt.

Storækre, Wilhelmsson och S Järrel gjorde senare programmet Fantastiskt, en sorts pre-Youtube-mischmasch av rekordförsök och marknadsgyckel, utförligare behandlat i den här. Jag har sett om ett par av avsnitten och kan väl inte säga att de levde upp till sin titel.

Sten Hedman var efteråt ett tag chefredaktör för det kortlivade magasinet Gazette, mest uppmärksammat för att ha tryckt en tusenlapp i tidningen som flera människor lyckades handla för i butikerna. Det där får någon läsare gärna dra i och kolla upp detaljerna kring. I värsta fall får jag väl göra det själv.

Med tanke på programmets popularitet då det begav sig – vid minst ett tillfälle slog det Dallas i tittning! – är Sånt är livet påfallande bortglömt. Youtube ställer förstås upp med några exempel, där detta är mest representativt.

På Youtube hittar man också denna påfallande elaka (= träffande) parodi, vilket osökt för oss in på högerhumorns nästa del.

Storækre och Wilhelmsson grundade också TV-skolan, där man för en ringa summa kunde utbilda sig till programledare. Det lär ha granskats i något Aschberg-program och då inte framställts som helt seriöst.

I romanen Kryss i rutan (1982), en illa skriven inifrån-satir/skvallerkatalog över det tidiga åttiotalets SVT, heter Wilhelmsson Frank Pettersson och någon – förmodligen Säfvenberg, för Storækre dök upp först senare – Ida Grundén:

Frank hade själv börjat på Nyheterna, men med åren blivit allt mera spektakulär och nöjesinriktad. På Nyheterna hade man med oro åsett denna utveckling och på ett snyggt sätt lyckats avpolletera honom innan det blivit alltför uppenbart att en medarbetare på redaktionen var ute för att roa publiken.

Ida hade däremot inte någon anknytning alls till Nyheterna, för hon var framför allt knuten till Frank. Hon hade gjort ett par försök att stå på egna ben några år tidigare, men misslyckats. Framför allt blev det uppenbart när hon försökte intervjua en kontroversiell författare, att hon inte hade förutsättningarna. Intervjun var programsatt till femtio minuter, men varade bara i tjugo. Sedan hade hon inga fler frågor, varefter man var tvungen att lägga ut en klocka i rutan i trettio minuter. Naturligtvis var det en katastrof för kanalen, som den kvällen missade merparten av tittarna.

Numera uppträdde hon bara tillsammans med Frank i rutan. Men det gjorde hon så pass bra, att de båda, tillsammans med en tredje programledare för ”Ett sånt Helvete” faktiskt var engagerade av Folkparkerna för en turné av samma utseende som det ordinarie TV-programmet. Det projektet låg dock på is i avvaktan på vad televisionens jurister skulle komma fram till. Risken var uppenbar att det var alltför kommersiellt.

”Livet ska vara trist, det skålar vi på”, sa Frank och höjde det sjätte glaset vin.

Några försiktiga ord om klasshat.

Av Kalle Lind

den 2014-07-27

i blogg

Värmen håller mig vaken och barnen håller mig från datorn på dagarna. Så här på väg mot vargtimmen lägger jag upp en krönika jag en gång skrev till tidningen Faktum. Den har veterligen inte nätpublicerats tidigare, men känns ungefär lika aktuell nu som när den skrevs. Då var det Jens Liljestrand som störde sig på hatiska formuleringar från vänsterkodade poeter, nu är det den moderate riksdagsmannen Gunnar Axén som slutat betala tevelicens efter att en Sommar-pratare spelat en cover på Ebba Gröns ”Beväpna er”. Heidi Avellan-texten som det refereras till är väl ungefär lika aktuell då som nu; utan att ha kollat antar jag att man kan hitta x antal rykande inlägg från liberala debattörer som jämställer nassar med ungvänstrare.

Liljestrand och Avellan är större tänkare än Gunnar Axén, och jag önskar med dem alla en värld med mindre våld och mer försoning. Men jag hyser en viss förståelse för hat som bottnar i känslan av att vara föraktad. Jag har också en viss förståelse för att den känslan kan uppstå.

En liberal DN-skribent råkade höra en dikt om att olla rika människors handdukar, blev uppbragt över oresonligheten och strax rasade en debatt om klasshat över kultursidorna. Sydsvenskans ledarskribent Heidi Avellan klumpade på sin blogg ihop klasshat med ”homohat, rashat, religiöst hat, kvinnohat” och tecknade en dyster bild av de europeiska stämningarna 2012: ”Stöveltramp på en kant. Klasskamp på en annan.” Hon efterlyste besinning. Varför kan inte folk bara sluta hata och ta det lite liberalt lugnt?

När jag gick på gymnasiet – som ung medelklassman med kulturella intressen gick jag förstås den treåriga teoretiska samhällslinjen – for jag en gång till Danmark på fylleresa. Där stötte jag ihop med några gossar som gick på samma gymnasium, dock den tvååriga praktiska handel & kontor-linjen.

Som man lätt gör när man kolkat för många Bjørnebryg så inbillade jag mig att jag och de var goda vänner – vi hade aldrig pratat tidigare – och hade en rå men hjärtlig jargong sinsemellan. Jag nudge-nudgeade dem därför med armbågen och sa: ”HK är en rätt dålig linje va?”

Det tyckte inte de var roligt. De blev tvärtom förbannade. Jag förstod inte varför. Det hade ju inte gjort mig nåt om de hade sagt nåt taskigt om min linje. Oturligt nog hamnade vi sen på samma tåg från Malmö, och väl hemma i Eslöv sprang HK-gänget ifatt mig, omringade mig och fortsatte den utskällning de påbörjat i Köpenhamn.

Olika påståenden slungades mot mig. De förklarade att samhällslinjen var en jävla snobblinje. Jag – som själv hasade runt i svartfärgad rock från Ö&B och Getta Grips med utanpåhättor – protesterade förvirrat. De påstod vidare att ”alla som går samhäll och ekonomisk har portfölj!” Jag – som hellre skulle gå med en solkig tjurpung som skolväska än ta i nåt så hyperborgerligt som en attachéväska – förstod ingenting. Sen knuffade de mig mot några cyklar och skrattade åt det dråpliga i att jag slog mig.

Historien ligger prydligt märkt och rubricerad i mitt stora skamregister, saker jag hatar mig själv för att ha gjort och som jag plockar fram och går igenom varje gång jag gör nya saker som jag hatar mig för. För i backspegeln inser jag förstås att jag var boven.

Jag hade ingen rätt att hysa några åsikter om deras linje. De visste redan att deras val betraktades som sämre än mitt.

Visst, pöbelhopar som knuffar in ensamma snubbar i cykelställ är ingen vacker syn. Men i deras ögon var jag Översittaren, en verbal jävel som skulle plugga hela tre år på gymnasiet, kanske gå på universitetet, följa kultursidesdebatter, läsa Heidi Avellans blogg, göra radio, ge ut böcker, skriva i Faktum, äga problemformuleringsinitiativet.

Kanske såg de intuitivt framför sig att jag en dag skulle försörja mig på att skriva texter som aldrig skulle handla om hur det är att ha låga betyg och tycka redan två extraår i skolan är en mara, utan om små detaljer inom kultur- och nöjesliv som jag fått personliga kickar av att googla fram inne på mitt eget hyrandes kontor, på arbetstider som jag själv valt.

Jag är generellt ingen vän av hat, men vad tycker Heidi Avellan och övriga svalt besinnade liberaler att människor ska känna när någon ställer sig ovanför dem och pissar ner? Klassglädje? Klasslikgiltighet? Klassförnöjsamhet? Klasstolerans? Klass-gilla-läget?

Köper man analysen att vi lever i ett klassamhälle så tror jag att man också måste köpa att frustrationen över att stå nedanför leder till hat uppåt. Köper man inte den analysen så tror jag att man lurar sig själv.

Godisarna.

Av Kalle Lind

den 2014-07-02

i blogg

När nu de fem lite lätt patinerade gentlemännen i Monty Python går mot sin lysande karriärs lysande final med tio utsålda jätteshower (”1 down, 5 to go” som den briljant galgkomiska underrubriken lyder), är det värt att fundera på The Goodies öde.

The Goodies var Bill Oddie, Graeme Garden och Tim Brooke-Taylor. De var polare med John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle från Cambridge. De hade skrivit sketcher ihop med Michael Palin och Terry Jones för radio- och teveshower i BBC.

Tim Brooke-Taylor var, tillsammans med Cleese, Chapman och Marty Feldman, författare och skådespelare i At last the 1948 show, sketchserien som i mångt och mycket förebådade Monty Python’s Flying Circus.

Den mäkta citerade sketchen ”The Four Yorkshiremen”/”The Four Welshmen” – där fyra framgångsrika pösmagar skryter med vem som hade fattigast barndom – var från början ett verk av Cleese/Chapman/Feldman/Brooke-Taylor.

Så fem medlemmar ur den så kallade Oxbridge-maffian bildade Monty Python (och plockade med sig den amerikanske animatören Terry Gilliam). Tre andra medlemmar bildade The Goodies. Båda grupperingarna blev till relativt slumpmässigt. Oddie, Garden och Brooke-Taylor hade lika gärna kunnat vara pythoniter.

The Goodies hette ett antal teveserier som gick i BBC under sjuttiotalet. Humorn bygger på slapstick, absurdism, hejdlösa associationer, dumheter och nonsens. De psykedeliska färgerna får en att associera till Beatles Magical Mystery Tour, den naivistiska musiken till Neil Innes och hans Bonzo Dog Doo-Dah Band (Innes uppträdde ofta med Monty Python live och är en av flera som fått epitetet ”den sjunde pythoniten”), slapstickexperimenten i stopmotion och fastmotion påminner inte så lite om vad Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde i svensk teve vid samma tid.

Inte minst förebådar The Goodies lika mycket som Monty Python åttiotalsserien The Young Ones (av något SVT-geni döpt till Hemma värst). Den lösa sitcom-ramen och de genomgående figurerna, de talande djuren och möblerna, associationsklippen och Helan & Halvan-våldet är detsamma i The Young Ones som i The Goodies.

Och lika mycket som Python har The Goodies förstås sina rötter i The Goon show, radioserien med Peter Sellers och Spike Milligan som vände upp och ner på det brittiska femtiotalet på samma sätt som Povel och KnäppUpp gjorde här.

När det begav sig så ställdes The Goodies ofta mot Monty Python på engelska skolgårdar och fikarum. Somliga föredrog The Goodies något striktare berättarstruktur och det faktum att man fick lära känna de tre huvudpersonerna Bill, Tim och Graeme, andra höll fram Pythons ännu mer associativa medvetandeflöde. Av somliga skylldes The Goodies för barnprogram (i ett avsnitt av serien dyker till exempel John Cleese upp och ropar ”Kid’s programme!” efter goodiesarna), av andra skylldes Python för att vara för intellektuellt.

The Goodies belönades med silverros i Montreaux (i första avsnittet av den därpå följande serien målade Graeme Garden den med guldfärg).

I kapitlet ”The Goodies” i översiktsvolymen av brittisk universitetshumor, From Fringe to Flying Circus, säger någon av goodiesarna att Monty Pythons toppar visserligen var högre än The Goodies, men å andra sidan var delas dalar betydligt lägre. Jag tror att det är ett riktigt omdöme.

När Monty Python är som bäst förtjänar de som sin plats som det mest inflytelserika humorprogrammet i Västeuropa någonsin. När de är som sämst vill man slå dem i huvudet med en gummikyckling och en tegelsten.

Idag såg jag The Goodies för första gången. Det lär ha gått på svensk teve nån gång på sjuttiotalet, då under namnet Godisarna (troligen döpt av samma snille som kom på Hemma värst). Jag har aldrig sett det, däremot stött på det mer än ofta när jag läst Python-historia. Givetvis finns det på Youtube.

Omdöme? Tja, det är som Monty Python utan vare sig toppar eller dalar. Skådespeleriet är habilt, säg på Terry Jones-nivå. Sketcherna blir aldrig irriterande tjatiga eller för sökt absurdistiska, men heller aldrig geniala. Neuroserna och aggressiviteten som ligger som ett mörkt grundackord genom hela Flying Circus-serien är hos The Goodies en struttig durslinga.

I den här sketchen förekommer en skotte som fightas med en säckpipa. På sjuttiotalet fick det en femtioårig man i King’s Lynn att skratta sig till döds framför tjockteven. Det är kanske svårt att förstå idag. Och även att avsnittet i fråga har gett namn åt ett album med The White Stripes, ett av de mest omhuldade skrammelbanden för sisådär femton år sen. Plattan heter Icky Thump efter kampsporten Ecky Thump (stavningen anpassad till amerikanskt uttal).

Men ännu svårare att förstå är att Monty Python’s Flying Circus alltid framställs som en isolerad ö, ett unikt fenomen utan jämförelser, början till all tokenskap och ensam bekämpare av tillvarons ordningsmän och tråkmånsar. The Goodies fanns där hela tiden, alldeles vid sidan om dem, lika knäppa och lika marinerade i brittiskt nonsens.

Det känns som om 2014 är året då vi borde börja prata om dem på nytt.

Nånting har hänt fröken Andersson.

Av Kalle Lind

den 2014-06-27

i blogg

Det kanske mest obskyra jag hittat i min jakt på svenska översättningar av kända anglosaxiska popdängor är ”Fröken Andersson”. På Sveriges radio fanns den bara på typ rullband. Produktionsuppgifterna är knapphändiga: bandet som sjunger heter Hasse & Rune. Rune är Rune Öfwerman. Hasse är okänd.

Rune Öfwerman är en sån där musiker vars pianosolon och arrangemang man garanterat hört men vars namn få av oss lagt på minnet. Han är för övrigt pappa till Clarence Öfwerman, som är en av de viktiga musikanterna i ett popband som heter The Roxettes. Rune Öfwerman är också pappa till Poffi Öfwerman, som verkar vara kompis med Malin Berghagen.

Det som utmärker familjen Öfwerman är att de är musikaliska och gärna har udda förnamn.

Om Rune Öfwerman berättas det bland annat att han var i Brasilien i slutet på sextiotalet. När han gungade runt på stranden hörde han en massa sköna låtar som han plötsligt kände igen. Hans bekant Cornelis Vreeswijk hade spelat in några låtar med exakt samma melodier bara en tid efter att han varit i Brasilien och levt loppan. Vilket sammanträffande! Rune Öfwerman for hem och köpte de svenska rättigheterna till melodierna, vilket Cornelis aldrig hade orkat göra, och sen fick han många sköna royaltykronor varenda gång ”Deirdres samba” spelades nånstans.

Säger ryktet. Det går så mycket rykten i musikbranschen. Vad som däremot är helt sant är att Rune Öfwerman gjorde en översättning av Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson”. Som alltså heter ”Fröken Andersson”.

Jag har låtit hämta upp den från Sveriges Radios grammofonarkiv och hade gärna lagt upp den på ett socialt medium om jag bara listat ut hur man gör. Jag spelade den i P4 Malmöhus typ kvart i åtta på morgonen den 23 maj, men när jag försöker botanisera på nätet hittar jag ingen användbar länk. Men melodin kan ni ju ändå.

Nånting har hänt fröken Andersson
Ulla Andersson i Örebro – whoo oo oo!
Hon är som ny, fröken Andersson
Klär sig som en ung och fräsig tjej
Hej hej hej – hej hej hej!

Man säger runt på stan att hon har setts med en person
I stadshotellet i förgår kväll
Vad som hände är för mig en mystifikation
Men igår kom hon för sent till sitt kontor

Nånting har hänt fröken Andersson …

Knuten bak i nacken har hon inte längre kvar
Kjolen skyler inte längre knäna
Tanterna i gillet tror det rör sig om en karl
För att hon ej ställde upp på julbasarn

Förr hon jobba över flitigt nästan varje kväll
Nu så går hon prick på slaget fem
Jag har inget me’t att göra men det sägs på stan
Att hon köper viner med sig hem

Nånting har hänt fröken Andersson …

Och det är väl inte så mycket att säga om den. Själv blev jag lite förvirrad eftersom det slog mig att jag inte riktigt vet vad ”Mrs Robinson” handlar om. Hon sitter i nån soffa och går på kandidaternas konvent och på nåt vis är den gamle baseballspelaren Joe DiMaggio inblandad.

Eftersom den skrevs för The Graduate/Mandomsprovet (legenden säger att låten hette ”Mrs Roosevelt” tills regissören Mike Nichols fick höra den) har jag inbillat mig att den handlar om en frustrerad hemmafru som prasslar med unge grannpojken, men det sägs nog aldrig rakt ut i låten.

Att den handlar om nackknutar och julbasarer får sägas vara ett utslag av översättarens frihet.

TILLÄGG: Det går att lyssna! På låten alltså:

Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 14 av 99

Högerhumor vi (=en tynande skara) minns 7: Poul Ströyer.

Högerhumor vi (=sjuttiotalister) minns 6: Wille Crafoord.

Högerhumor vi (=främst medlemmar i Skattebetalarnas förening) minns 5: Jeander.

Högerhumor vi (=främst göteborgare) minns 4: Hagge Geigert.

Högerhumor vi (=en ganska liten del av oss) minns 3: Rune Moberg.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 2: Helt Apropå.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 1: Sånt är livet.

Några försiktiga ord om klasshat.

Godisarna.

Nånting har hänt fröken Andersson.