Kategori: blogg Sida 12 av 99

Lektören Lindgren – ett outforskat ämne.

den 2015-01-25

Det här är en text från tidningen Faktums decembernummer. När jag skickade in den för publicering visste jag inte att Kristina Lindströms Astrid Lindgren-dokumentär skulle sändas under julen, och ännu mindre att den faktiskt skulle snudda vid ämnet för min krönika. Bortsett från det står den bärande tesen i min spaning kvar: det här är det ingen som riktigt petat i. Och kanske hade det varit intressant att göra.

När en konstnär blir så stor som Astrid Lindgren så kan man räkna med att det skrivs en uppsjö böcker med de mest obskyra Astrid-vinklar. Det finns en bok som handlar om Astrid Lindgrens förhållande till träd. Det finns en bok som samlar alla – alla! – omslag till Astrid Lindgren-böcker. På ett omslag av Pippi i Söderhavet kan man till exempel se att ett P har flyttat sig två millimeter från föregående upplagas omslag.

Ändå har det, vad jag vet, inte skrivits något om Astrid Lindgrens redaktörsgärning. Som många vet var hon inte bara författare utan också redaktör på Rabén & Sjögren som gav ut hennes böcker. På förmiddagarna låg hon i sin säng och stenograferade sina manus. På eftermiddagarna satt hon på sitt kontor och strök i andras manus. I tjugofem års tid jobbade hon dubbelt.

Tyckte hon att ett manus var bra så gav förlaget ut det. Tyckte hon att det var dåligt så gav de inte ut det. Tyckte hon att nåt behövde ändras så ändrades det.

Det är inte underligt. Så klart visste ingen bättre än Astrid Lindgren hur en bra barnbok skulle se ut. Och hon kunde säkert skilja sina roller.

Eller så kunde hon inte det. Det vet vi inte. Det kan också ha varit så att Astrid Lindgren fick in manus från okända författaraspiranter, manus som hette typ ”Mia min Mia” eller ”Karlsson på golvet” eller ”Emil i Lönsboda”. Kanske skickade Astrid Lindgren ett refuseringsbrev: ”Tyvärr, vi har redan ett liknande manus på gång, men återkom gärna med fler ~~idéer~~ manus. Gärna ganska snabbt, för jag har ~~en deadline~~ ett stort intresse för dina idéer.”

Troligen hände inte det. Men det hade kunnat hända. Vad som faktiskt hände var att Ulf Löfgrens och Leif Krantz Barnen i djungeln gavs ut i Tyskland med Astrid Lindgrens namn på sig trots att hon egentligen bara strukit lite i texten. Astrid Lindgrens namn var hårdvaluta i Tyskland så i slutändan var väl alla glada. Författarna som egentligen skrivit hela boken sålde mer än vad de skulle gjort annars, Astrid Lindgren fick beröm och glada tillrop, de tyska barnen trodde att de läste en Astrid Lindgren-bok och tindrade väl därför lite extra med ögonen när de läste.

Jag påstår inte att Astrid Lindgren en enda gång utnyttjade sin unika ställning och ställde sig i vägen för konkurrenter och lystna debutanter. Troligen gjorde hon inte det, hon var ju en snäll tant som gillade barn och djur. Jag säger bara att hon hade kunnat göra det om hon en dag plötsligt fick brist på egna idéer. Men det är klart att hon inte fick. Varför skulle hon få det? Hon var ju en sagotant som stod i direkt förbindelse med Legendernas Urkälla och Sägnernas Urhem.

Och lite konstigt är det att det inte skrivits nån bok om det, när det har skrivits böcker om hur ett P har flyttat sig på Pippi Långstrump-omslagen.

Trälarnas teve.

Av Kalle Lind

den 2015-01-14

i blogg

Den 11 januari 1980 premiärvisades den danska animerade serien Trälarna på SVT2. Starttid var klockan 18, en tid som visserligen låg efter barnprogramsblocket med start halv sex (”Kom nu då! Vadå? Barnprogram i TV2!”) men som fortfarande indikerade barnvänlighet. Hallåan avade ett lärorikt program om sjöhästar och berättade sen för de yngre barnen:

”Eftersom det kan bli lite kusligt ibland är det bra om små barn har några äldre med sig och tittar.”

Därefter visades grovhuggna akvarellanimationer av vikingar och trälar, trälars blodiga mordfantasier om sina herrar, en hängd träl och en trälkvinna som förklarar för tittarna att hon blivit ”bolad av sju män – fyra trälar och tre fria. Ändå har mitt barn ingen far.”

Vad som däremot inte visades var:

1) ett rituellt samlag där trälarnas ägare Sigsten sätter ”gåken” i en kvinna: ”Först framifrån, det är som plogen i jorden. Sedan bakifrån, det är som tjur och bock på ko och get”,

2) själva offrandet av trälpojken Halte där han läggs på en huggkubb och därefter dekapiteras med yxa.

1980 väckte sånt en viss uppmärksamhet. Inte att SVT visade en marxistisk serie om vår våldsamma historia på barntid – utan att SVT faktiskt klippte bort ett par centrala sekvenser. Det ansågs vara att undanhålla barnen vissa viktiga historiska sanningar. Nu fick de tittande barnen aldrig se hur omänsklig trälägaren var när han först förgriper sig på sin ägodel kvinnan och därefter offrar sin ägodel trälen.

För att ta det hela från början: Trälarna är en svensk bokserie, skriven av Sven Wernström. Wernström har nämnts många gånger i den här bloggen och väl så många i min bok Proggiga barnböcker. Han var – och är – övertygad socialist och tillika övertygad om att barnlitteratur är det bästa sättet att sprida socialistiska sanningar.

De åtta böckerna om trälarna och deras söner och döttrar utkom under 1970-talet och mottog de flesta barnlitteraturpriser som finns. De är inledningsvis riktigt bra, hur mycket Wernströms historiematerialism än lyser igenom och ibland gör gestaltningen något fyrkantig. Mot slutet – den sista volymen Trälarnas framtid utspelar sig 1981 – ballar de ut i den värsta sortens vänstergnälliga dystopi där allting är hopplöst och meningslöst och allt var så mycket bättre på FNL-rörelsens tid (dvs. cirka sex år innan boken gavs ut).

Danskarna gick igång på materialet och bestämde sig att göra tre tecknade långfilmer, Trællene (1978), Trællenes oprør (1979) och Trællenes børn (1980), som sedermera klipptes om till teveserier. De väjde inte ett ögonblick för det myckna våld och de återkommande sexualskildringar som förekommer i Wernströms böcker.

Därför innehöll också avsnitt två av teveserien en två minuter lång sekvens där ynglingarna Ylva och Ingvar ritualälskar på en åker och blandar Ingvars säd med några krossade ägg i en grop. Den scenen klipptes inte när serien visades i Sverige. Vad som klipptes var förstås det som kunde anses vara skadligt för barn att se. 1980 var det fortfarande bara frimicklare som trodde det var farligt för barn att veta hur de blev till.

Å andra sidan var det ganska många som var helt övertygade om att det var farligt för barn – och för vuxna – att se våld. Därför trimmades även vuxenserier: slaven Kunta Kinte fick sin halva fot avhuggen vid ett rymningsförsök i den amerikanska serien Rötter (1977). Det visades aldrig för den svenska publiken, som fick sväva ovetande om varför han haltade.

Hursomhelst: när Trälarna till slut skulle visas i Sverige valde barnredaktionen att ta bort några sekvenser som kunde förväntas skrämma de unga tittarna. Sven Wernström, som aldrig varit rädd för bråk och konflikt, ropade ”Censur!” och så var debatten och förhandsskriverierna igång.

Det intressanta är att ingen eller ytterst få verkar ha hojtat: ”Nämen? Är det inte väldigt mycket våldsamheter och nakenheter kvar i den där serien? De här våldtäktsförsöken i avsnitt 2 – är det så barnvänligt? Och den där sekvensen där sju konkurrerande kungar dödar varann så blodet skvätter?”

Inte för att jag tycker att någon borde ha ropat så, utan mer för att jag tog för givet att folk gick runt och ropade sånt på den tiden.

Men i fallet Trälarna verkar det viktiga politiska innehållet ha överskuggat det grafiska våldet och det explicita gökandet. Barnfilmsrådet rekommenderade serierna och beskrev animationerna, som ger mig stora skälvan nu vid trettionio års ålder, som ”flödande akvarellteknik” där ”personernas ansikten och rörelser är mycket uttrycksfulla”.

Serien gick i repris 1986 och har sen dess aldrig visats. Att den skulle visas idag är fullkomligt uteslutet. Synd på sätt och vis, för det hade varit roligt att ta del av de indignerade reaktionerna från i princip hela den politiska skalan.

(Källa: Tommy Gustafssons Det var en gång – Historia för barn i svensk television under det långa 1970-talet, 2014.)

Klippet (1982) – en film som borde ha klippts hårdare.

Av Kalle Lind

den 2015-01-05

i blogg

Jag har skrivit om Janne Halldoff förr – en av svensk films mest missförstådda regissörer, mannen som försökte göra underhållande kvalitetsfilm, film som berörde många och dessutom film som hellre visade hur det var än hur det borde. Detta i en tid då kritiker i allmänhet föredrog uppbygglig och/eller konstnärlig film.

Halldoffs vardagsnära komedier och solkiga minidramer dömdes oftast ut av kritikerna men fick länge publikens uppskattning. Halldoffs höga produktionstakt, säkert i kombination med en viss äh-jag-bryr-mig-ändå-inte-attityd, gjorde cv:t ojämnt. Knivskarpa folklivssatirer som Firmafesten (1972) och prestigefyllda Per Gunnar Evander-filmatiseringar som Det sista äventyret (1974) blandades med ren kalkonfuturism som Stenansiktet (1973).

Klippet är en av hans sista. Det märks. Det är ett trött, rentav förstrött regiarbete. Det mesta hänger inte ihop. Pierre Lindstedt blir tydligen mångmiljonär på att sälja stulna lastpallar. Eddie Axberg kör ihjäl sig och strax därpå har alla glömt det. En knasig finne i kobojsarhatt blir nån fantasipoesifigur i en i övrigt mycket prosaisk rulle.

Ändå njuter jag av att titta på den. Den fångar in det sista av ett Söder – Slas och Klas Östergrens malm, kniv- och knegar-Söder, ett Söder som har mer gemensamt med den revolutionära snickarn i Röda rummet än med Fredrik Virtanens bostadsrätt – och jag vill tro att Halldoffs gehör var absolut.

Det klingar ljuvt i mina öron när fraser som ”era jävla punchnäsor” och ”stå inte här och stamma din jävla finnpajsare” och ”jag mår bra som fan förutom att jag mår rätt taskigt” flyger genom luften. Replikkonsten är grabbig men blixtsnabb:

”Vad ska du göra för dina stålar?”
”Sätta på varenda jävla brud på Söder.”
”Har jag redan gjort. Det gick jävligt bra utan stålar.”

Redan i förtexterna har jag på känn att det här ändå är en film som har förtjänat att bli gjord. Har inte rollfigurerna närmast parodiskt typiska smeknamn så har skådisarna det:

Jag vill tycka att Halldoffs ambitioner var de bästa. Han ville berätta om lastbilschaffisar och andra oskildrade vardagsmänniskor, han ville använda människor som tuggade som man tuggade på gatorna, han satte Mats Rådberg och Rankarna på att göra soundtracket, han eftersträvade äkthet och han hittade den påfallande ofta. Synd att han sällan hittade fungerande historier när han ändå var igång och letade.

Hade Klippet inte varit så himla dålig hade det varit en lysande rulle.

Just det! Ytterligare Brostanekdoter! Bubblare!

Av Kalle Lind

den 2014-12-18

i blogg

Typiskt. På den stora listan över de mest fascinerande anekdoterna från Johannes Brosts memoarer glömde jag följande:

1) En fredagskväll badar Brost och Kjell Bergquist bastu i källaren till lägenhetshuset där Brost bor. Med sig har de, lite underförstått, varsin dam. Brost med sällskap tröttnar och går upp till lägenheten. Vad de gör där är jag – dock inte Brost! – för pryd för att redogöra för. Kjelle Berka kommer dock inte tillbaka, ej heller hans damsällskap. Tid går, Brost ringer, Kjell svarar inte i telefon. På måndagen råkar någon öppna bastudörren och hittar en naken Kjell Bergquist med en lika avklädd kvinna. ”Då hade Kjelle och tjejen bara druckit vatten på hela den tiden – och knullat.”

2) Efter att ha åkt dit för kokaininnehav, suttit av en månad och blivit en snackis på stan fick Brost en musikalroll i Me and my girl och lyckas påfallande snabbt ta sig tillbaka till händelsernas centrum. Man kan ana att det, trots jobb och ryggdunkningar, var en paranoid tid för den gode Brost.

En kväll efter föreställningen kommer han gående på Östermalm då en bil stannar och två civilklädda män stiger ut och visar sina polisbrickor: ”Vi vill att du följer med oss till stationen. Vi har fått in en anmälan om att du har misshandlat en person grovt i natt.” Brost blir förstås skakig och försöker förklara sig. Efter en stund rullas fönstret till baksätet ner och Leif GW Persson sticker ut huvudet. Han och Brost känner förstås varandra från Café Opera. GW skrockar gott och säger: ”Nu blev du allt rädd, va?”

Man kan ana att svaret var ja.

3) Brost gör en informationsfilm för Sjösäkerhetsrådet ihop med Birgit Nilsson. Marie Louise vid tillfället De Geer Bergenstråhle regisserar, La Nilsson spelar havet och Brost den lilla människan i havet. Inget konstigt med det.

Apropå sitt möte med den stora operadivan berättar Brost om Birgit Nilssons begravning många år senare. Nilssons närmaste lyckades hålla hennes död hemlig till efter begravningen, dit bara de närmaste var inbjudna.

Lennart Swahn – den store operaälskaren, som i en klassisk tevetimme tussat ihop Birgit med Zarah Leander – var synnerligen irriterad över att inte ha räknats in bland de närmaste. Enligt Brost var detta ett uttryckligt krav från La Nilsson: ”Bjud inte in Lennart, för då får hela världen reda på det.”

Ja, och sen finns det en ganska rolig historia om hur Brost vid tre tillfällen har haft ihop det med kvinnor som alla har haft nån sorts kuttrasju med Carl Gustaf Bernadotte. På Brosts rättframma fråga ”Hur var han då?” svarar alla tre, oberoende av varandra: ”Han var sådär.”

Och sen är det nåt med en orgie i samband med inspelningen av Sean Banan-filmen … Skitsamma. Jag har sagt det förut: man kan säkert tycka både det ena och det andra om herr Brosts liv och leverne, men det har odiskutabelt varit omväxlande.

De tio bästa anekdoterna ur Johannes Brosts memoarer (kronologiskt).

Av Kalle Lind

den 2014-12-17

i blogg

Johannes Brost har nedkommit med sina memoarer. Efter att besviket ha konstaterat att de varken heter ”Brostkarameller” (som jag hoppats) eller ”Johannesevangeliet” (som jag faktiskt läst att de skulle heta) läser jag den mer eller mindre i ett sträck medan barnen hålögt frågar efter mat och mänsklig närhet.

Det är en naken och uppriktig levnadsskildring där Brost inte direkt säljer in sig själv. Man får inget vidare förtroende för honom som pappa eller partner. Däremot anar man att han nog var den rätte att bjuda på fest om man ville ha lite extra drag under galoscherna och i näsborrarna.

Det mest fascinerande är den osannolika förmågan att alltid vara med där det händer. På sextiotalet är det rock som gäller. Då driver Johannes Brost klubbar i Malmö och blir polare med Mick, Keith och Brian på en legendarisk fest hemma hos Ola ”Ulla-Bella” Ström på Fersens väg.

På sjuttiotalet är det progg som gäller. Då blir Brost biten av polishundar under almstriden 1971 och hälsar på i Marianne Lindbergs (senare De Geer) husvagn under Tältprojektet.

På åttiotalet är det yuppies som gäller. Då har Brost egen nyckel till Café Opera och sitter av en månad för kokaininnehav.

På nittiotalet är det såpor som gäller. Då blir Brost galjonsfigur på M/S Freja och mannen som gav den osannolika luggen ett ansikte.

Människor svischar förbi. På ena sidan åker han taxi med Bergman (som noggrant sett till att få chaufför i uniform och skärmmössa), på nästa spelar han in gameshow med Anna Book. Kollegor hängs ut, i synnerhet Örjan Ramberg (”Jag vill helt enkelt aldrig någonsin mer ha något med den sjuke jäveln att göra”), men också polaren Tommy ”Tommy Köris” Körberg som hånglat med Brosts ex. Jaha, tänker ni, på sjuttiotalet? Nej, efter vad jag förstår härom året.

Men, ska tilläggas, mest hänger Brost ut sig själv.

Det är naturligtvis omöjligt att rangordna alla anekdoter som fladdrar förbi medan Brost hoppar mellan minnena, men låt oss åtminstone ställa dem i tidsordning:

1) Brosts mor var teaterprimadonnan Gudrun Brost, känd för sina samarbeten med Karl Gerhard och Ingmar Bergman. Brosts far var journalisten och slabbedabben Sven Forssell. När denne försökt fly ett fängelsestraff för bedrägeri genom att ta värvning i Främlingslegionen och sen lyckats ta sig tillbaka till Sverige och Långholmen, sa fru Brost: ”Det heter ju i nöd och lust, och han är i nöd men jag har ingen lust längre”.

Senare i livet träffar Brost vid en pissränna Tomas Forssell (då i Nynningen, senare Häjkån Bäjkån, pappa till Gry) som konstaterar att Brost är Brost, sträcker fram handen och säger: ”Då är vi bröder”.

2) På sjuttiotalet hänger Brost främst på KB och Prinsen. Där ser han Evert Taube vilja betala för sin väl tilltagna måltid med argentinska sedlar: ”Det står tusen på varje”. Tricket lyckas och Mäster slipper betala även den gången.

3) 1973 gästspelar Brost vid Åbo Svenska teater, där finsk – nä fasen, världens! – teaters enfant terrible Jouko Turkka ger egenartad regi: ”När du kommer in och säger den där repliken, ska du vara som om jag hade hela handen i fittan på dig”. När fru Turkka går på toaletten föreslår herr Turkka att Brost ska ”knulla med henne” när hon kommer ut. Brost påstår sig avstå: det hade känts ”jävligt konstigt att knulla hans fru medan han själv satt i rummet bredvid och drack”.

4) 16 augusti 1977 spelar Tältprojektet i Köpenhamn och ensemblen nås av budet om Elvis död. I Tältprojektets orkester rådde en sorts fiendskap mellan rock- och jazzfalangen. Jazzsaxofonisten Christer Boustedt puffade på sin joint och sa till Uffe Dageby och company: ”Jaha grabbar, är ni ledsna nu?”

5) 1980 spelade Brost med i Robban Brobergs monumentalprojekt Cirkus Zero. Broberg berättar för Brost att han ska få ett solonummer där han kan välja mellan att bli skjuten ur en kanon eller vara svajmastartist på tio meters håll samtidigt som han håller en monolog om att livet går av och an. Brost valde svajmasten. Vid ett tillfälle kallar Broberg till sig ensemblen och kungör att han från och med nu bara kommer att lystra till tilltalsnamnet Zero.

6) 1981 hänger Brost på sin polare Charlie, son till Sven Nykvist, när Nykvist är i Los Angeles och spelar in Steinbeck-filmatiseringen Cannery Row (inte hågkommen av alla). Raquel Welch har fått en roll i filmen, men petas på grund av att hon ser för gammal ut (hon är vid tillfället 41). Ingen vågar säga det till henne utan hon sparkas med den föregivna anledningen att hennes sminktid är för utdragen. Welch ringer varje kväll till Nykvist i villan och undrar: ”Was I really that bad?” När Nykvist inte pallar längre får Brost ta samtalen och säga att Nykvist är bortrest.

Hollywood äter sina stjärnor. Ena sekunden världens sexgudinna nummer ett, andra sekunden nobbad via Johannes Brost.

7) När Brost spelar mot Christina Schollin i sängkammarfarsen Bäddat för 6 bjuder Schollin hem ensemblen till sig på Värmdölandet. Väl framme visar sig Schollin ha fått hela middagen sponsrad av Hänt i veckan som är på plats och plåtar. Hela huset är dekorerat med änglar, sånär som på ”ett rum som var helt tapetserat med bilder på och artiklar om Christina”.

8) När Brost på åttiotalet medverkat i en reklamfilm hojtar Börje Ahlstedt till honom på KB: ”Hej på dig du, din jävla reklamfitta!” En tid senare får Brost ett erbjudande att göra reklamfilm, denna gången för filmjölk. Som motspelare har han Börje Ahlstedt, som tar för sig friskt från den uppdukade spritbuffén. Inget manus finns, men efter några timmar har de spånat (”eller rättare sagt: jag spånade, medan Börje blev fullare och fullare”) fram repliken ”film … film … film … filmjölk!” som reklamarna tyckte var ”lysande”.

9) 1989 ledde Brost, tillsammans med Per Eggers, lördagsunderhållningen Nöjeskompaniet (mest känd för buktalarsketchen med replikskiftet ”Säg hej till publiken!” ”Hej till publiken!”). Programmet är extremt framgångsrikt. Vid ett tillfälle sitter Brost och Eggers på Fältöversten och möter en välvattnad Lennart Hyland som lägger huvudet på sned och säger: ”Ja, pojkar, det är svårt med underhållning”. Brost kommenterar: ”Det var mitt första och enda möte med honom och det räckte så bra.”

10) Under Rederiet-tiden skriver Expressen, utan fog, att Brost är misstänkt för misshandel. Kjell Bergqvist ringer då upp Expressens chefredaktör och skriker: ”Hörru, din jävla idiot! Du är så jävla dum i huvudet. Du borde gå och dränka dig. Gör det! Dränk dig för fan, innan jag slår ihjäl dig!” Uppmaningen hörsammades aldrig. Samtliga Expressens nittiotalsredaktörer lär fortfarande vara i livet.

Ja, och sen har Brost en konstig fling med Gunilla Persson – för somliga känd från Hollywoodfruar – på Barbados. Och så hjälper han Roy Andersson och Göran du Rées in på Guldbaggegalan när de är för fulla för att få komma förbi vakterna. Detta skedde 2012.

Allt enligt Brost. Som man kanske inte ska ta som ett sanningsvittne alla gånger, men som heller inte är den som förskönar verkligheten.

Ett smalt inlägg även för att vara på den här bloggen.

Av Kalle Lind

den 2014-12-10

i blogg

Om ni undrar var jag hållit hus på senare tid är svaret här. Jag fick ett tips och nu är jag fast. Då och då tänker jag tillbaka på tiden då jag inte visste nåt om Örjan Englund – typ förra torsdagen – och försöker föreställa mig hur det var. Nu vet jag så himla mycket mer om Örjan Englund. Jag vet till exempel vilka grannar han hade på åttiotalet (Roffe Berg! Staffan Dopping! Börje Hansson!) Det känns så konstigt att en gång inte ha vetat det.

Då och då glider jag också över hit och då får jag veta att Örjan Englund mer eller mindre gav bort en megahit till Jim Jidhed och att han bland annat upptäckt Dana Dragomir. Inte heller det jag kände till för någon vecka sen. Jag var en annan människa då, en människa med bara ytliga likheter med den jag är nu.

Då var jag blott en spoling. Nu är jag en fullärd man.

Max & Gnidde & Hans & Tott.

Av Kalle Lind

den 2014-12-03

i blogg

Historien, inte minst ens egen, har en tendens att återanknyta till sig själv. Mitt första möte med Sveriges mest mytomspunne seriekännare Horst Schröder var boken De första serierna från 1981. Det är en spränglärd genomgång av de tidiga amerikanska dagspresserierna, däribland ”Katzenjammer kids” (på svenska ”Pigge & Gnidde”), som av rättighetsskäl knoppade av sig i en exakt likadan serie, ”The Captain and the kids” (på svenska ”Knoll & Tott”).

Bägge serierna gjordes parallellt från 1912. ”Knoll & Tott” lades ner 1979 och ”Pigge & Gnidde” produceras eventuellt än. Eller om det nu är tvärtom.

Schröder gav sen under åttiotalet ut de legendariska titlarna Epix och Pox, introducerade tjogvis med italienska och amerikanska och franska och fanimej argentinska serietecknare för en otacksam svensk publik, hamnade i rätten för påstått spridande av porr för barn (det var på den tiden moralistiska idioter hade inflytande i Sverige) och har sen dess fortsatt att rulla stenen upp för berget varje dag genom att alltjämt ge ut seriealbum i alla upptänkliga genrer.

Jag var ingen flitig läsare av Schröders utgivning när det begav sig, men har i efterhand insett hans betydelse.

Nu korsas våra vägar. Jag vet inte vad jag får säga, men det har indirekt med Pigge & Tott att göra. Knoll & Gnidde kom inte från ingenstans. Inspirationen från den tyska serieberättelsen ”Max & Moritz” är, för att uttrycka det försiktigt, högst påtaglig. ”Max & Moritz” är en klassiker av den i Tyskland högst aktade bildhumoristen Wilhelm Busch. Schröder vill ge ut mer Busch på svenska och det är där jag på nåt vis ska komma in i bilden.

Att läsa någon av alla de här buspojkeinkarnationerna idag är inget för den som reagerar på våld mot barn. Vi pratar alltså om barn som gladeligen spränger saker, dödar djur, välter båtar, stjäl mat, slår sönder, pajar och förstör, oftast med fysiska men för andra som påföljd. Pojkarna får i sin tur duktigt med stryk av alla vuxna i sin omgivning. Slutpoängen är i nio fall av nio att någon tillfogas orimliga mängder smärta.

Schröder gör en snabbanalys av Knollpidde och Gniddetott:

De är ofta rent av sadistiska, och hatiska och hämndlystna så det förslår. Hatat och hämnden är nog de egentliga drivkrafterna i ”Katzenjammer kids”: det misshandlade människodjurets hämnd på tillvaron i en ständig eskalation av våld. Det behövs inte heller någon synlig, omedelbar anledning. Det finns så mycket att hämnas, att man ändå aldrig hinner i kapp. Och förresten kan man ta ut hämnden i förskott också. (De första serierna.)

Samma tema – alltså hat och hämnd – hittar vi i den sedelärande rimsagan om Max & Moritz. Man kan konstatera att humorn – åtminstone Wilhelm Buschs humor – 1865 var burlesk. För att inte säga grotesk. Max och Moritz lägger krut i kantor Lämpels pipa, stryper höns i ett träd och sågar sönder skräddarns brygga. Och får mångdubbelt igen av vuxensamhället.

Fotnot 1: har man vägarna förbi Sergels torg så har Kulturhuset en just nu pågående utställning om Schröders förläggargärning i allmänhet och Epix i synnerhet.

Fotnot 2: i de amerikanska originalserierna heter för övrigt både Pigge & Gnidde och Knoll & Tott Hans and Fritz. Max & Moritz heter däremot Max und Moritz.

Från andra sidan ropar jag och ”Sucken” Sauk till dig.

Av Kalle Lind

den 2014-11-25

i blogg

Det har kommit en ny bok som ni gott kan införskaffa. Den ser ut så här:

Den innehåller diverse texter av kända och halvkända svenskar där de s.a.s. skriver sina nekrologer i förtid. Stefan ”Sucken” Sauk är med. Cecilia Frode. Fredrik Belfrage. Clabbe. Babben. Pillan. Och så plötsligt, mitt i noblessen, hittar man det här namnet:

Och bredvid det namnet också den här texten:

Överskottet från försäljningen går oavkortat till Alzheimerfonden. En bättre julklapp än ett gott samvete är svår att föreställa sig.

Tant Mård och Medicinalstyrelsen.

Av Kalle Lind

den 2014-11-05

i blogg

Lite som hastigast får vi återigen öppna dörren till Barnprogrammen Från Förr. Om den gängse uppfattningen bland sextio- och sjuttiotalister är att de blev traumatiserade av Westerbergångest och fick epilepsi av Boktipsetsoffan och att överdosen batik gjorde dem nervöst lagda som vuxna, så måste man ändå förstå att den uppsluppna färgyran på sjuttiotalet i någon mån var en reaktion på pekpinnarna från sextiotalet.

Jag förenklar historieskrivningen här: ganska många av pekpinnarna fanns kvar under sjuttiotalets överpedagogiska iver. På barnprogramstid visades program från Trelleborgs gummifabrik och mitt eget minne säger mig att jag har sett fler skildringar av tandkrämstillverkning än jag nånsin bett om.

Men på sjuttiotalet kompletterades ändå pedagogiken med ifrågasättandet av precis allting. Fortfarande 1967 samarbetade Sveriges Radio med Medicinalstyrelsen om att ta fram en programserie för barn som skulle ”i lättsmält form stimulera till en god hygien”.

Maud ”Tant Mård” Husberg var, efter vad jag förstår, en barnhallåa som hade en guldhamster som hette Chico och som förutsattes vara barnens vän eftersom barn älskar djur.

I serien Malte och Malin från 1967 interagerade tant Mård inte bara med Chico utan också med de två dockor som gav serien dess namn. Barn älskar ju också dockor, men man kan inte bara sitta och älska dockor i största allmänhet utan dockorna får förstås också lära barnen nåt samhällsnyttigt. Precis som tant Mårds kollega Anita Lindman pratade med marionettdockan Televinken om hur man ska röra sig i trafiken (i samarbete med NTF och Barnens Trafikklubb) så pratade tant Mård med Malte och Malin om ”renhållning och samhällets ansträngningar att hålla miljön sund och tilltalande”.

I boken Barnens röster skriver Ingegerd Rydin om programmet:

Det kunde även handla om hur sjukdomar sprids och exempelvis visa riskerna med att barn suger på varandras klubbor eller leker ryska posten. Det kunde också handla om hemmets alla farligheter såsom tändstickor, mediciner, saxar med mera, eller också kunde temat vara människokroppen med information om matsmältning och goda matvanor.

Givetvis testades programmen noga. Man ser framför sig en skara vetenskapsmän i lite för vita rockar och lite för flaskbottnade glasögon som utan att röra en min protokollerar barnens minsta rörelse under provtittandet.

Tyvärr visade det sig att de yngsta hade svårt att ta till sig den information som förmedlades i programmen. Först kring skolåldern verkade barn börja förstå den här typen av samhällsinformation.

Otacksamt, säger jag. Här fick barnen allt de kunde begära: en tant, en guldhamster, två dockor samt information om samhällets ansträngningar att hålla miljön sund och tilltalande. Och så svarade de med att inte ta till sig informationen!

”Ja, nu får du ju förklara dig lite.”

Av Kalle Lind

den 2014-10-30

i blogg

Det här är, har jag förstått, en klassiker. Byggherren och entreprenören Percy Nilsson – idag mest känd för att ha punkterat däcket på en glassbil – möter Sveriges mest potente samtalsledare Göran Skytte i en stramt dekorerad studio i Malmö 1996.

Skytte ler och biter under samma ståtliga mustasch. Hans patenterade sätt att med upprepningar – jag tappade räkningen på hur många gånger han kallade Percy ”ordblind” – trumma in olika sanningar om sina gäster blir parodisk när man börjat lägga märke till den.

Trots att han ger mothugg är det svårt att ta miste på hans beundran inför the self made Percy: ”Hårt arbete, dygnet runt, modet att ringa runt till alla, är det detta som är företagaranda?”. Han frågar försåtligt om Percys strategiska flytt till Bryssel på åttiotalet någon gång fick honom att känna sig som en skattesmitare. När den lagom verbale byggherren börjar öhhhha skyndar sig Skytte att fastslå: ”Percy! Du är inte ensam! Tusentals svenskar flyttade under den tiden!”

Percy – som för övrigt uttalas Per-si och inte Pöööörsy – är påfallande defensiv. Han ler ogärna och väger varje ord tills de knappt betyder nåt längre. Då och då anar man genom urmalmöitiskan hur det måste ha låtit när Percy skaffade sig sina fiender. Man kan ”inte jamsa för då blir det ingen reda med det”. Ibland kanske ”nån kommer i klämme” när Percy har utövat ledarskap. Han har alltid ställt krav på sig själv ”för att BLE nånting”.

Men höjdpunkten – och den egentliga klassikern – är när Percy får välja sketch. Det var ett stående inslag hos Skytte: gästen fick välja en lustifikation ur tevearkivet för att berätta nånting om sig själv. Percy ber om, som Skytte kallar den, ”Efter kaffet vill man ha små läckra damer”. Percy går för enda gången under timmen från seriöst sammanbiten över skälmskt leende till hjärtligt skrattande.

Hasse Alfredsons manschauvinist som hyllar ”en cigarr, ett glas likör och sen amour” är ett inte helt oproblematiskt nummer. Läst rakt av är texten inget annat än en manschauvinistisk hyllning till ”små tuttor med ert fnitter och nojs” och avfärdanden av grupp 8 och kvinnliga chefer: ”Den bästa sorten är ändå den med stora fasta bröst”.

Alfredson gör sin lebeman med sedvanligt gemyt och det hela framfördes för höginkomsttagare på showkrogen Berns. Många av oss nutida Svenska Ord-fantaster har skruvat på oss av den här sången, men kommit fram till att allt är sarkastiskt menat och låtit den passera.

Percy har alldeles uppenbart inte funderat över några eventuella ironiska nivåer alls. Vi förstår att det har varit något av ett paradnummer för Percy i väl förseglade rum med noga utvalt sällskap: ”Jag har försökt ett antal tillfällen att sjunga den här på fester och sådär”, ”i glada vänners lag så sjunger man den igen”. Knappast med fruar närvarande dock: ”Det är väl mer en killbit kanske”. I Percys värld är det en sång om vad ”vi män egentligen menar men inte vågar säg”.

Nu är Skytte för första och enda gången en smula elak mot sin gäst. Han lägger huvudet på sned och ler lika snett när han lägger fram en alternativ tolkning: ”Jag tycker den driver med männen”.

Percy är fullkomligt oförstående när han säger: ”Ja, nu får du ju förklara dig lite”. Skytte förklarar att Hasse Alfredsons figur kanske inte är tänkt som ett ideal utan som en parodi. Percy vill inte lyssna på det örat: ”Jag tycker det här är bra, jag tycker det är en kul låt”. Bakom honom hör vi skramlet när slår fällan igen.

Att det där har suttit som en tagg i Percy sen dess antyds i en aktuell incident. När min vän Kristoffer ”Krisse” Jonzon arrangerade livetalkshow tidigt i höstas lät han, som han brukar, sin gäst Percy Nilsson välja sin guilty pleasure-låt, sången som man skäms för att man gillar. Percy valde omedelbart ”Efter kaffet”. Arton år senare stör det honom fortfarande vad han sa och tyckte i teve 1996.