Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 10 av 99

Ska vi hem till dej eller hem till mej eller var och en till sitt? (1973)

Magnus Uggla hade en Svensktoppshit med ”Ska vi gå hem till dej eller hem till mej eller var och en hem till sitt?” 1987. Det var en cover på en Lasse Tennander-låt från debutplattan Lars Vegas 1974. Ugglas version var förfärlig, men ingen missunnar Tennander Stimstålarna.

Tennanders låttitel var i sin tur en blinkning till Lasse Hallströms tevefilm Ska vi hem till dej eller hem till mej eller var och en till sitt? från året innan. Den förebådade i sin stil och sin tematik Hallströms debutlångfilm, mästerverket En kille och en tjej (1975). Båda filmerna kretsar kring relationer på ett realistiskt, improviserat, charmigt och okonstlat vis. En kille och en tjej tar ett bredare grepp – Brasse Brännström träffar Mariann Rudberg på krogen och filmen följer deras vingliga färd till bröllopet – medan Ska vi hem … utspelas under en och samma krogkväll med diverse efterspel.

På sjuttiotalet var Lasse Hallström och Janne Halldoff i princip ensamma i Sverige om att göra vardagskomedi – realistiska filmer utan politiska eller konstnärliga ambitioner. Deras filmer är därför inte bara tillgängliga och begripliga idag, de är också sevärda som tidsdokument. Hallström visar till exempel upp tre högst representativa sjuttiotalshem:

Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.

Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.

Marvin Yxners (mest känd som Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.

Marvin Yxners (Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.

Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,

Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,

Manuset rymdes troligen på ett A4. Tre snubbar går på krogen och träffar tre damer. Punkt. Replikerna förutsätter jag improviserades fram. De ser överlag rätt torftiga ut i skrift:

Göran Stangertz på krogen: Jaså du jobbar på Televerket du, det är ju jävligt intressant! Det måste va intressant att jobba på ett sånt ställe med så mycket kommunikationer och kontakter och det va … Jag är faktiskt jävligt intresserad av det …

Göran Stangertz på krogen: Har du förresten läst den där McLuhan?
Lena Lindgren: Nej.
Göran Stangertz: Nej, inte jag heller.

Claire Wikholm på krogen: Just nu går jag mest runt och pejlar in saker … Försöker liksom bara kolla in läget … försöker leva … Det blir så platt va om man försöker ringa in det med ett par ord va … förstår du?
Marvin Yxner: Mmmm …

Göran Stangertz i sängen: Gick det för dig, du?
Lena Lindgren: Ja. (Tystnad) Nästan.

Stangertz vid avklädning: Vilka är det där? Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.

Stangertz vid avklädning: Vilka är det där?
Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.

Talade, mumlade, sluddrade, stammade är replikerna däremot både trovärdiga och fulla av undertext.

Som säkert framstår är jag väldigt förtjust i Ska vi hem … Jag imponeras av hur Hallström vägrar att gå till överdrift, karikera eller infoga några vilda farselement. Komiken ligger i små detaljer: pysljudet som hörs när Marvin Yxner med stor möda blåst upp en luftmadrass, Lena Lindgrens min när hon ser att Stangertz har badbyxor under brallorna, Marvin Yxners fåfänga försök i att hänga med i Claire Wikholms redogörelse för hur tibetanska munkar tuggar gasbinda för att rensa tarmarna, Stangertz hopplösa försök att lätta upp stämningen med en sockertång:
ska vi stangertz skojar

Jag vill hävda att detta är sjuttiotal när det är som bäst: chosefritt, krusidullfritt, naket.
ska vi stangertz knullar

Filmen finns så klart i Öppet arkiv. Orkar man inte se alla femtio minuterna bör man i alla fall titta fram tills att Janne Forssell är med som påstridig krograggare (han återkom i ungefär samma roll i En kille och en tjej och utgör även den filmens höjdpunkt). Jag ger er ett smakprov på dialogen:

Tjej: Jag har ju redan talat om att jag vill ju inte dansa med dej!
Forssell: Det är bara dina låsningar!

Återigen: det ser torftigare ut i skrift.

Gårdagens snackis: Fettan.

Fettan
Jag vet inte om ni minns det, men för sisådär femton år sen pratade vi om Måndagsklubben. Då visste vi vem Caroline Giertz var. Tidningarna diskuterade regelbundet hennes urringning. När Lennie Norman fick silkessnöret och ersattes av Adam Alsing var det en grej. Och nånstans fanns det säkert också nån som skrattade gott åt inslaget ”Fettan”.

Kort recap: Måndagsklubben var ett direktsänt diskussionsprogram i Kanal Fem (1996-2000). I mitten satt Caroline Giertz, på hennes respektive sida satt Norman och Claes Malmberg med varsin sekundant. Mitt emellan stod flaskor och askfat. Aktuella ämnen diskuterades. Det fanns en viss känsla av subversivitet: detta var inte SVT! Detta var inte lättölen i barkranarna i Har du hört den förut? Här var de fulla på riktigt! Särskilt Anna Wahlgren!

Eftersom programmet gick bra fick de medverkande hållas. Särskilt Claes Malmberg, även om han fick tillsägelser ibland när han sa nåt syrligt om McDonalds. Han var annars programmets klarast lysande stjärna: Göteborgskvick i repliken och med en aura av oberäknelighet. Närsomhelst kunde han säga nåt otillåtet. Oftast sa han nåt sossebuddhistiskt.

På en middag hemma hos Lennie Norman och hans fru Lucia började Malmberg improvisera på västgötska att han satt inne i en ”fetta”. Detta uppskattades så av de närvarande att Malmberg insisterade på att få göra samma sak i teve. På riktigt. Eller nära nog.

Johan Ohlson var redaktör för programmet och skrev sen den svårlästa så-blev-jag-buddhist-boken Konsten att undvika Nirvana (2009) tillsammans med Malmberg. Han berättar där att Malmbergs beslut att framträda i teve i en träfitta föranledde hela direktionen för Kanal Fem att hålla krismöte på Park Avenue i Göteborg. Efter att ha stött och blött ämnet ett tag – jag vill gärna föreställa mig att de satt där i dagar – lät ledningen meddela att Fettan var okej.

Sålunda byggdes en 170 cm hög och 120 cm bred vagina av trä, skumgummi och purpurfärgat siden. Högst upp hängde en klitoriskula och dinglade. Malmberg drog på sig badmössa och solarieglasögon och satte sig att improvisera i skötet. Ett av inslagen kan beskådas här. Det är inget jag direkt vill rekommendera.
Fettan 3
Det råder delade meningar om hur kul Fettan var. Somliga – Claes Malmberg själv – tycker att det ”blev bland det bästa jag någonsin gjort. Det är synd att Fettan sändes i en så liten kanal och under så kort period. Det fanns ju inget snuskigt i den över huvud taget. Den borde ges ut igen på dvd.” Andra – jag – tycker kanske inte det.

Jag läser dock med glädje och fascination om hur det gick prestige i Fettan. Malmberg fortsatte att stöta sig med Femmans sponsorer genom att sjunga ”Kom hit till Fettan, vi ger mer!” på McDonalds-melodin. När han till slut lekte tvättmedelsrådgivning – ”Fettan Direkt, kan jag hjälpa till med något?” – och låtsades få telefonsamtal från Björne som fått sperma i pälsen, verkar Femman-ledningen ha satt sig på tvären.

Malmberg sa därför plötsligt i ett direktsänt Måndagsklubben:

Egentligen skulle det ha varit ett inslag med Fettan här idag, men tyvärr har det fått utgå. Därför att vi är utsatta för censur! Marknadsavdelningen på Kanal 5 kräver att få se innehållet i Fettan innan vi sänder den. Men marknadsavdelningen är väl inte vana vid fetta, de är väl mest vana att slicka röv.

Det ledde till visst tumult, särskilt som Malmberg i samma veva hotade med att säga upp sig och Norman hängde på för att visa att han var lika rakryggad. Mats Örbrink, kanalchef, sa till tidningarna: ”Redaktionen har fått tillfällig sinnesförvirring.” Censuren skulle inte tolkas som censur, bara omtanke, men visst, om det är så viktigt för er att vi inte stoppar era inslag så gör vi väl inte det då.

Fettan fick vara kvar. Ett visst steg för yttrandefriheten, ett jättekliv för Claes Malmberg.

Kungliga patrasket (1945).

blogg kungliga patrasket
I år skulle Hasse Ekman ha fyllt hundra år. Känner man att det är en anledning att ge sig i kast med hans konstnärskap kan Kungliga patrasket (1945) absolut vara en introduktion. Flicka och hyacinter (1950) och Flickan från tredje raden (1949) är mer helgjutna verk, men med Kungliga patrasket får man också en ganska tydlig bild av den värld Hasse Ekman kom ifrån. Filmen har m.a.o. ett visst skvallervärde, förutsatt att man gillar att skvallra om människor som varit döda i ett halvsekel eller mer.

1945 var Hasse Ekman trettio. Kungliga patrasket var hans nionde film som regissör sen debuten 1940. Det var hans fjortonde film som manusförfattare sen debuten 1938. Det var hans tjugotredje film som skådespelare sen debuten 1924. Även om filmindustrin såg annorlunda ut då – när svensk film faktiskt var en sorglöst puttrande vinstmaskin – så fanns det förstås vissa förutsättningar som gjorde att Hasse Ekman så tidigt kunde debutera och bemästra hantverket.

Den främsta förutsättningen var förstås hans far: Gösta Ekman den äldre (1890-1938). Gösta Ekman var sin tids, kanske alla tiders, populäraste skådespelare. Vid sin på tok för tidiga död kantades Stockholms gator av hundratusen människor som besåg processionen och kungahuset sände tre kransar till vården.

Under sin levnad brände Gösta Ekman sitt ljus i bägge ändar: för att kunna hålla igång flera teatrar, regissera, filma, spela huvudroller och dominera sällskapslivet tog han till kokainet. Han gav sitt liv för den teater han älskade. I det praktfulla hemmet på Artillerigatan på Östermalm höll han hov och pratade romantiskt om ”bohêmeteater” och om skådespelare som ”tattare”.

Hasse Ekman var alltså bara tjugotre när denna platstagande och mångfacetterade far rycktes ifrån honom. Att det tog många år för Hasse Ekman att helt hoppa ut ur faderns skugga säger sig självt. Samma år som fadern dog utkom Hasse Ekman med boken Gösta Ekman. Och 1945 gjorde han filmen Kungliga patrasket om teaterfamiljen Anker med den grandiose Stefan Anker i fokus. I rollen satte han sin fars gode vän Edvin Adolphson. Själv spelade Hasse Ekman den grandiose teaterdirektörpappans betydligt smidigare son, som patetiskt försöker slå sig loss från teatervärlden och bygga ett liv i egen rätt. Som sin syster satte Hasse Ekman sin fru Eva Henning.

Det är en film om skådespelarvärlden som det gjorts många sorters av i Hollywood, där man alltid har förstått att mytologisera sig själv. Hasse Ekman såg, till skillnad från sin far, nyktert på teatervärlden. Han visar upp dess fåfänga, dess självdestruktivitet, dess genialitet och dess häftigt berusande dragningskraft utan att hyckla eller romantisera.

Stefan Anker är ett stort barn som kastar sig mellan hybris och självförakt och som tvingar upp hela familjen mitt i natten när han fått en briljant idé. Att Hasse Ekman älskar honom är ställt utom allt tvivel, även om han skrivit in en scen där han läxar upp sin pappa när denne bedrar den högst älskade modern.

Samtiden var förstås med på de många kopplingarna till Gösta Ekmans biografi. Stefan Anker driver Kungsteatern liksom Gösta Ekman drev Vasateatern. Han sätter djärvt upp operetten Sköna Helena med sig själv i rollen som Paris, liksom Gösta Ekman förvånade med att sätta upp Glada änkan i funkistappning med sig själv som den manlige motorn Danilo (och Zarah Leander som Hanna). Ankers stora operettfynd får kontrakt i Hollywood, liksom Tutta Rolf i verkligheten. Porträttet är aningen bittert, vilket kan bero på Hasse Ekmans – inte minst av honom själv – omvittnade förälskelse i Tutta.

Vidare: Anker gör, liksom Ekman, succé som Hamlet och fiasko med alltför djärva formexperiment, hoppar mellan tragedi och lustspel och tvingar ensemblen att repa in en ny föreställning på en vecka. Och han pratar med förakt om fackligt organiserade skådespelare som inte förstår att bejaka sitt zigenarblod.

Idag är det nästan mest iögonfallande vad Hasse Ekman inte berättar. Stefan Anker får för all del en psykisk kollaps – en skamstämplad åkomma i fyrtiotalets Sverige – men han tillgriper inga opiater för att självmedicinera sig. Och som sagt prasslar Anker vid sidan, tillika med sin primadonna. I verkligheten gjorde Gösta Ekmans amorösa snedsteg att han trillade in hos likakönade. Det kunde inte Hasse Ekman berätta 1945, året efter att homosexualitet avkriminaliserats och trettiofyra år innan dess sjukdomsstämpel togs bort.

Liksom Hasse Ekmans Banketten (1948), en film man gott kan gå vidare med i sin Hasse Ekman-orientering, kan filmen också läsas som en sedesskildring av fyrtiotalets stockholmska borgerskap. Hasse Ekman höll sig gärna inom det för honom välbekanta, hans filmer vimlar av Stockholmsadresser och -krogar och -etablissemang, och här får man en inifrånskildring av en klass som pryder sina frackar med ordensmedaljer, går på diverse herrsällskaps ständiga möten, slänger sin rävboa på divanen och konstfullt röker cigarett bland gravida kvinnor.

Kungliga patrasket är det närmsta vi kommer en svensk Sunset Boulevard (1950), Billy Wilders magnifika skildring av stumfilmsstjärnan Norma Desmond (spelad av stumfilmsstjärnan Gloria Swanson). Det är samma blandning av krass människosyn och oreserverad kärlek till drömfabrikerna, lika kryddad med in-jokes och blinkningar till en publik som läste skvallerblad och förstod varför castingen såg ut som den gjorde.

Hasse Ekman är för övrigt det närmsta vi kommer en svensk Billy Wilder. Hos bägge regissörerna hittar vi samma djärva genrekast, samma självklara formsäkerhet och samma snärtiga replikföring.

Jag är dessutom rädd att båda är på väg att bli lika bortglömda. Båda är absolut värda ett värdigare öde än så.

Johnny, vad gör du? Och varför är du så rå? Du är ju symbolen!

Plötsligt slår det en: alla svenska artister har skrivit en låt om Johnny. Eller Jonny. Eller Jånnie.

Pugh Rogefelt sjöng ”Surabaya Johnny” (”Så ta pipan ur käften din hund!”) Något otippat tonsatte Pugh en gammal Brecht-text. Originalet skrev Bertolt Brecht – eller troligare: någon av hans kvinnor – redan 1929 till den föga uppmärksammade musikalen Happy End, mest känd för sin sensmoral: ”Att råna en bank är inget brott jämfört med att grunda en”.

Sedermera gjorde Imperiet en cover på Pughs låt. Thåström och Pugh sjöng den tillsammans, kompade av Eldkvarn, på monumentalkonserten och -lp:n Cirkus Broadway. Där sjunger Eldkvarn också sin egen ”Pojkar, pojkar, pojkar”:

Johnny släcker sin cigarett
och dricker ur sin butelj
När trafikljusen slår till grönt
kan du önska vad du vill

Wilmer X sjöng ”Balladen om Ljugar-Johnny”. Den handlar om Johnny Bode och är med andra ord kongenialt döpt.

Kal P Dal sjöng ”Jonnie, vad gör du?” (”Han var en ängel, en sån ängel”). Det var en ogenerad ripoff på 10cc:s ”Johnny Don’t Do It”. Den arlövske rockkungen gjorde också en översättning av ur-Johnny-låten, Chuck Berrys ”Johnny B Goode”:

Nere vid Hammenhög på Österlen
Där bodde en cool påg vid en stor sten
Han hette John Silver och när vädret var bra
så satt han utanför och spela och var bara gla’
Och bönderna och drängarna som bodde runt omkring
dom kom och klappa takten i en stor ring

Man kan också lägga till att Kalle Pedals ständige gitarrsekundant Janne Knuda från början spelade i bandet Johnny Sox.

Björn Afzelius sjöng om ”Johnny Boy”, som rentav kan vara ett alter ego (”Johnny, tiderna är svåra; Domedagen är på gång. Men ingen köper dina tårar! Vi betalar för din sång.”) Det blev också namnet på hans gamla flamma Marianne Lindberg De Geers pjäs om honom.
johnny afzelius
Stefan Sundström sjunger om Johnny Dunder på ett otal låtar. I Bellmans och Cornelis anda har Sundström byggt upp ett persongalleri av bedagade Söderprofiler – Marguerite, Jan Banan – och mysteriösa gestalter – Sabina, från början direkt inspirerad av Lena Olins karaktär i Varats olidliga lätthet, med tiden alltmer någon som står Sundström nära – där Johnny Dunder är ex-stjärnan som är ”stel i varenda lem utom en”, som ”blev utslängd ut på dagis förstutrappa/ när han hämta barn fast han inte kunde gå”.

En av Dunder-låtarna, pedagogiskt betitlad ”Johnny Dunder”, finns covrad av Ola Magnell.

Ulf Lundell sjöng om ”Jonny, Linnéa och Bart” (”Jonny vill helst av allt dö/ Nånstans på möjligheternas ö/ Där han kan odla hampa fritt/ Och slippa politik”). Jonny är en av huvudpersonerna i Jack, modellerad på Lundells kompis Joakim Strömholm, fotograf och son till Christer Strömholm. Han dyker också upp i ”67, 67”: ”Jonny var där och Mona och Mysan och Ben och alla dom andra med”. Alias kända från Jack blandas med autentiska namn och det är ganska rörigt för den som verkligen bryr sig. (Mona var till exempel det verkliga namnet på romanens och sångernas Linnéa. Vid ett och endast ett tillfälle i boken har Lundell faktiskt råkat skriva ”Mona”, vilket behållits i alla upplagor.)

Magnus Uggla sjöng om ”Johnny the Rucker”, oftast felskrivet ”Johnny the Rocker” (det skulle vara med u för att rimma på ”fucker”). Sist i Melodifestivalen 1979. Långt senare gjorde Uggla också ”Jånni Balle”, ett något oväntat långfinger mot chockartister à la Svullo och, framför allt, Claes Malmbergs Ronny Jönsson. Oväntat för att det lite var att kacka i eget glasbo.
johnny mora
Mora Träsk sjöng om ”Johnny B. Råttom” (”Skyndar fram igenom stan/Han är stressad/Och har var’t det hela dan”). Den skulle kunna handla om den gamle fotbollsliraren Johnny Ekström, även känd som ”Kallebäcksexpressen” och ”Il Ciclone”. Men det gör den nog inte. Texten rabblar i övrigt upp Barbro S. Larvig, Inga S. Trulig och Arne K. Axig.

Håkan Hellström sjunger om Johnny, som var ”Evas hjärtas låga” och ”solen när det dagas” (vilket nästan rimmar på göteborgska). Markus Krunegård sjunger ”Go go Johnny go!” som ett jublande utrop från en kicktät tillvaro i Kalifornien. Svenne Rubins sjunger om en surfare som heter Johnny, varför låten förstås heter ”Jag ska bräda dig, Johnny!”

Den ende som veterligt inte sjungit om nån Johnny är Peps Persson. Han sjöng istället ”Ronny du e rå”. Fast det var en översättning av The Slickers ”Johnny Too Bad”. Och när Perssons Pack gjorde en cover tog de tillbaka originalnamnet: ”Johnny du är rå”.

Och Hasse Kvinnaböske har nog heller aldrig sjungit om nån Johnny. Å andra sidan heter hans bror Jonny. Det är han som poserar bakom Kalle Pedal på det här omslaget:
jonny kal p dal
Jag gissar att jag har bevisat min tes: alla svenska artister, åtminstone de manliga, har sjungit om Johnny. Vi kan spekulera i vad detta beror på.

Förmodligen har det nånting med det anglosaxiska mytarvet att göra. Bland ikoniska rockartister hittar vi Johnny Cash, Johnny Thunders, Johnny Rotten. Bland klassiska rocksinglar hittar vi ”Johnny B. Goode”, Springsteens ”Johnny 99” och Dire Straits ”Walk of life” om Johnny som sjunger oldies goldies. (För övrigt översatt att Lalla Hansson: ”Där går Johnny nerför Bondegatan/ På väg mot tunnelbanan in mot stan”).

Johnny är tillika ett vanligt namn bland svenska arbetarklasspojkar födda under det femtiotal då USA var som hetast i Sverige. En del av dem gick det illa för. Många rocktexter handlar om folk som det gått illa för.

Så det är väl inte konstigt eller anmärkningsvärt eller märkligt på nåt sätt. Det är bara fascinerande när man väl börjar leta och upptäcker att exemplen aldrig sinar.

Det händer att jag tänker på Ted och Kenneth.

Det händer att jag tänker på Ted Gärdestad. Han som började spela dragspel som sexåring och skrev sin första låt ett halvår senare. Han som travade upp till skivbolaget Polar som femtonåring, möttes av Benny Andersson och strax därpå började spotta ur sig guldplattor. Han som gifte sig med Povel Ramels dotter och fick barn med Sven-Bertil Taubes ex. Han som vann Melodifestivalen och halva kungariket.

Allt gick lekande lätt för den unge Ted. Som vore han särskilt lottad när vår herre delade ut begåvning. Innan han blev popstjärna var han tvåa i landet i juniortennis. Den ende överdängaren hette Björn Borg. Tidningarna döpte dem till Teddy-Björn.

På arkivfilmer glittrar det om den unge Teds fräknar. Han rör sig spralligt, överladdad på positiva energier. I intervjuer intygar alla som kände honom då hur kul han var, vilken spontanitet, vilka upptåg! ”Jag vill va en artist, jag vill va humorist, jag vill skratta mera i skolan”, sjöng han själv.

Han hade till synes alla förutsättningar för ett lyckat liv. Hans åttiotal blir en tragedi.

Han sugs upp av en bisarr sekt där man bara får klä sig i vinröd särk. Han får hallucinationer och kastar sten på folk på stan. Han misstänks för Palmemordet. Inte av polisen, men av allmänheten. Och det går så långt att kvällstidningarna ringer hem till mamma Gärdestad för att höra om det ligger nåt i ryktet. Hon svarar därefter aldrig nånsin mer i telefon.

Och en dag går det inte längre. 41 år gammal hoppar Ted framför tåget. Tre år tidigare har han gjort comeback med albumet Äntligen på väg.

Det händer också att jag tänker på Kenneth Gärdestad. Kenneth var tjugotre när Ted blev popstjärna. De flesta tjugotreåringar befinner sig i en annan värld än sina femtonåriga småbrorsor. Inte Kenneth. Han skrev Teds texter, assisterade vid hans demoinspelning och gick med honom till Polarstudion den där gången. Åren innan dess hade han kånkat Teds racketar mellan turneringarna. Och när de var sex och fjorton följde Kenneth Ted till dragspelslektionerna.

Det finns något vackert och vemodigt i brödernas relation. Kanske läser jag in för mycket, men mellan raderna i intervjuer antyder Kenneth att Ted behövde skyddas. Kanske var Ted sårbar och ömtålig, kanske lade sig Kenneth därför som en extrahud mellan honom och världen. Teds psykiska sjukdom bröt ut när han var långt över tjugo, men kanske visade han redan innan dess – bakom fräknarna, bakom upptågen – en särskild känslighet. Kanske behövde Ted Kenneth som en navelsträng till verkligheten.

Kanske såg storebrodern från början vad ingen annan såg då: det energisprakande underbarnet betalade ett högt pris för sin begåvning.

(Ursprungligen publicerad i Faktum #152.)

Saker man kan köpa om man har för mycket pengar 1: NP Möller-merch.

För längesen, långt innan vhs och dvd och HBO gjorde det möjligt att se en film hemma eller en teveserie en gång till, fick man hitta på andra sätt att exploatera en framgång och producera föremål som folk kunde inhandla och ställa i hyllan. Klassiska exempel är förstås de lp-skivor med Disneyfilmer – insprängda dialogsnuttar mellan Bagheeras och musen Roqueforts speakerberättelser – eller Astrid Lindgren-filmer – insprängda dialogsnuttar mellan Astrid Lindgrens speakerberättelser – som alla sjuttiotalister har ett antal av stående i förrådet i föräldrahemmet.

Mer kuriösa uttryck, som givetvis inte dog ut med köpvideon, är bräd- och dataspel. Det går naturligtvis att införskaffa A game of thrones – the board game, Sagan om ringen-Monopol, Walking dead-Risk och Harry Potter-schack. Letar man noga på loppisarna, eller skickar ett personligt mejl till Peter Settman, kan man kanske få tag på Ronny & Ragge-brädspelet:
np ronnyraggespel
(Tack till Andreas Kjell för bilden!)

Det här gäller alltså inte bara Hollywood-produktioner. Även inom det ickekommersiella Sveriges Television har merchandise producerats:
np robinson
Och inte nog med det! Merchandise för barn har producerats! Särskriven merchandise för barn!
np bolibompadraken 1

np bolibompadraken 2!

np bolibompadraken 3

np bolibompadraken 4
Apropå ingenting alls: det krävdes en miljon telefonsamtal och tjugosex kontrakt och löften om att den inte skulle släppas förrän på behörig tid efter julkalendern Skägget i brevlådan innan den här boken kunde nå bokhandlarna:
np klaslagerenee
Motiveringen var att det kunde se illa ut om man skapade en kommersiell produkt för barn i anslutning till julen.
np skagg i brevlada
Nåväl – varför vara bitter över att det är skillnad på folk och folk? – detta har inte bara gällt barnproduktioner. Även en ytterst vuxen produktion som N.P. Möller – fastighetsskötare, en lågmäld och sorgsen sitcom om en ensam man och hans hund, fick diverse avknoppningar. Dels skrev en av seriens författare en bok som, likt Star Wars: Knight Errant eller Jedi Apprentice: The Rising Force, berättar lite ytterligare om seriens universum:
np bok
Dels gjordes det en musikal. Den sattes veterligt aldrig upp på scen, men sjöngs i alla fall in på skiva. N.P. Möller – i den oefterhärmlige Nils Ahlroths tappning – sjöng sånger om sånt som en fastighetsskötare i sjuttiotalets Malmö hade omkring sig: sin hund, lekande barn, ett mumsigt smörgåsbord. Det låter lite konstigt, och det är för att det är lite konstigt. Men det finns förstås på Youtube.

Världen är en fantastisk plats att leva på. Varje dag bjuder på nya överraskningar för den som har obskyra intressen och tillgång till en internetuppkoppling.

Hej förflutna!

hej rymden logga
2007 sände SVT en humorserie som hette Hej rymden! Den sågs av ingen, förutom av ett par som ogillade den och råkade jobba på kvällstidningarna. Det var en ganska märklig serie där alla slags infall tilläts och förmodligen trängdes lite väl tätt med varandra: referenser till De andras liv, Den enfaldige mördaren, Jehovas vittnen, Gösta och Lena Linderholm, Jurassic Park, äventyrsfilm, Raoul Wallenberg, Looney tunes, Gäster med gester och Gabriel García Marquez samsades med nakenbiodling, peruker och slapstick. Allt i ett program som gjordes för Barnredaktionen.

Förmodligen fick upphovsmännen skylla sig själva att ingen begrep vad de pysslade med.
hej rymden pirater
Jag ser om serien åtta år senare, på mina barns initiativ. Jag ser här och där taffligt skådespeleri och lite för många skämt som borde putsas upp, men jag ser också en rekvisitaglädje och ett idéflöde som är rätt charmigt. Utan jämförelser i kvalitet påminner det mig om The Young ones, Tårtan, Grotesco och Bröderna Olsson (manus: Ulf Larsson och Hannes Holm): samma sorts nybyggar- och upptäckarlusta, samma oförmåga att sortera bland infallen, samma bergochdalbana mellan dödbakt och överhettat.

Alla avsnitten ligger på tuben. Knappologen kan roa sig med att hitta de sökta kopplingarna till Coppolas Avlyssningen (kostymören fick åka till Köpenhamn och hyra likadana regnrockar som Gene Hackman bär i den) och prins Valiant (repliken ”Nu blir vi dockbyggare!”) samt bocka av diverse statister som med tiden blivit större namn än huvudpersonerna: Jesper Rönndahl, Klara Zimmergren, Robin Paulsson, Josefin Johansson och – mest fascinerande – Liv Strömqvist. Som spelar Rico Rönnbäcks prassel. Alltså fackbasen Conny i Varuhuset.
hej rymden rico och hectors tjej
Här och där hugger det faktiskt till lite i hjärtat. Det finns scener där den självupptagne Hector förtvivlat patetiskt söker en låtsaspappas gunst och det finns sekvenser med den töntige chefen Jonas som ekar obehagligt av ensamhet och när Ulfs gris dör började en av mina söner gråta på riktigt. Sanna Persson-Halapi som den pinnrövade Wallin, ”SM-tvåa i uppvisningsgymnastik och SÅ HÄR nära att komma in på en vaktutbildning!”, vill bringa ordning men strör kaos omkring sig.
hej rymden grisbegravning
Det är en serie som gapar över väldigt mycket, och mitt i alltihop skjuter in små satiriska reportage om tillståndet på jorden, men den kan åtminstone inte anklagas för att vara förutsägbar. Den frustar och stånkar av infallslusta. Den vill nåt. Högst oklart vad.

Jag är fortfarande inte riktigt säker på att mina yngsta barn begriper att det är deras pappa de tittar på. Han har trots allt inget skägg och beter sig drastiskt annorlunda mot allt vad de är vana vid. Jag har heller inte upplyst dem. Tids nog får de bestämma sig för om de vill inse faktum, och om de i så fall ska känna skam eller stolthet. Själv håller jag Hej rymden! särskilt varmt i hjärtat, inte för att det är det bästa jag medverkat till, utan för att det är det mest missförstådda. På så vis är det den av allt jag har gjort som jag kan relatera mest till.
hej rymden alla fyra

Nyårsvaka från Mosebacke monarki.

mosebacke inledningsnummer
Ibland hookade Hasseåtage upp med sina gamla student- och radiokompisar Carl-Uno Sjöblom (ja, han heter så), Hatte Furuhagen (nej, han heter inte så), Moltas Eriksson (nej, inte han heller), Olle Pahlin, Ulf G Johnson och Thord Carlsson. Tillsammans utgjorde de befolkningen i Mosebacke monarki, en hittepånation på Söders höjder vars radioutsändningar gick ut i det svenska etermonopolet. Det blev några filmade grejer också: några inslag i revyn Konstgjorda Pompe (1963), lösa inslag i teve 1967, åtta kvartslånga sketchprogram 1968 och Mosebackes nyårsvaka på nyårsafton 1970. Det sista var veterligen enda gången de framträdde i färg.

Halvtimmen ligger på Öppet arkiv och har sina absoluta poänger. Åtminstone om man är intresserad av Hasseåtage och sjuttiotalet. Och är man inte det förstår jag inte vad man gör på den här bloggen.

Några reflektioner:
Mosebacke-redaktionen bestod av en skara män i underhållningsbranschen. De har därför en osviklig känsla för att fånga upp klichéerna inom sina egna verksamhetsfält och få saker att se väldigt trötta ut. Nedan spelar Ulf G Johnson 1970 och Carl-Uno Sjöblom 1971 i en nyårssketch som bryts ”eftersom vi hörde och såg den här sketchen under fjolårets nyårsvaka också”.
mosebacke revynummer
Hela utsändningen görs från ”Mannaskolans aula” som de lyckas få att se alldeles fantastiskt ofestlig ut:
mosebacke sven gardin
Tycker man inte att alla skämten känns så fräscha 2015 kan man roa sig med att se hur det tidiga sjuttiotalet såg ut i en skara medelålders mäns huvuden. Så här avbildas till exempel en kändisfotograf:
mosebacke fotograf
Vilket för övrigt överensstämmer ganska väl med hur Janne ”Loffe” Carlsson såg ut när han gestaltade en flickfotograf i Vem älskar Yngve Frej 1973:
mosebacke janne loffe
Vidare tar programmet förstås upp de gladporriga och tillgjort frigjorda stämningarna i tiden. En sekvens utspelar sig på en topless självservering:

mosebacke topless servering
I en sekvens spelar Carl-Uno Sjöblom också en ”liderligt progressiv” skådespelare, såna som det fanns många av i sjuttiotalets begynnelse. ”Här engagerar han sig i Matt-Olles”:
mosebacke lidelsefullt progressiv
I ett nummer framträder hela ensemblen som ungdomar. Och vi vet ju sen gammalt hur ungdomar såg ut 1970:
mosebacke hippies
Även här kan vi jämföra med ett stycke verklighet. Så här såg ensemblen ut när Hair för första gången gjordes på svenska 1968 (längst fram Bruno Wintzell):
mosebacke hair
Överhuvudtaget fanns ett bildtänkande hos Hasseåtage som märks på vissa fyndiga rekvisitadetaljer som fladdrar förbi som hastigast:
mosebacke 32 december

mosebacke 7119
I ett nummer gör Hasse, Tage och Carl-Uno tre murvlar som på olika trixiga sätt mörkar vem de egentligen skriver om. De sjunger:

Viss Skansenchef blir bassad för han plågar elefant
Kan ni gissa vem det är vi tänker på?
En stenrik grekisk redare har trassel med sin tant
Kan ni gissa vem det är vi tänker på?

Skansenchefen syftar på Nils-Erik Bæhrendtz, tidigare tevechef, och redaren och tanten är förstås Aristoteles och Jackie Onassis. Drygt tjugo år senare blev Hasse Alfredson själv Skansenchef och anklagad för att plåga sina elefanter.
mosebacke pressnummer
I ”Mosebackes nyårsvaka” hör vi för första gången ”Vad har du i fickan, Jan?”, som blev en revyklassiker med Lena Nyman och Gösta Ekman i Glaset i örat tre år senare. Här framförs den av Helmer Bryd Eminent Five Quartet (Gunnar Svensson och en bunke musiker som jobbade på Sveriges Radio) samt ”kosmetologen Dolma” (Lissi Alandh). Melodin skrevs av Gunnar Svensson och användes första gången instrumentalt i långfilmen I huvet på en gammal gubbe (1968).
mosebacke hbefq
Teveprogrammets slutnummer blev kontroversiellt. Programmet sändes alltså som nyårsvaka mellan halv tolv och tolv natten till 1971. När programmets visare står på tolv korkas skumpan upp. Så gjorde förstås också tevepubliken ute i landet. Strax efter att tolvslaget firats in upplyser dock programmets studiovärd (för övrigt Bosse ”Nygammalt” Larsson) om att de är några minuter tidiga.
mosebacke bosse larsson

Kära tittare, vi ber om ursäkt för det här lilla missödet. Hoppas ni har dubbla uppsättningar champagne hemma.

Ett klassiskt prank som naturligtvis inte uppskattades av alla. Somliga tevetittare valde att sätta sig vid telefonen och ringa Sveriges Radios klagomur istället för att fortsätta dricka champagne och trivas.

Det är klart att ”Mosebackes nyårsvaka” inte är helfestligt hela tiden för en modern och bortskämd publik. Men tempot är påfallande högt, skämten är inspirerade och här finns en visualitet som inte var självklar bland folk som jobbade inom monopolmediet för rörliga bilder 1970. Ingen ska anklaga Hatte Furuhagen för att vara en fullfjädrad karaktärsskådespelare – han var historiker och tevechef – men det kompenseras av att det blir roligt varenda gång nån riktar en kamera mot Hasse Alfredson. De gånger programmet är direkt osvängigt är det faktiskt helt medvetet.

Guillous genombrott.

gyttorp bryt
Den förste november 1981 – efter ett gäng byråkratiska malningar genom SVT-kvarnarna – sändes tevepjäsen Genombrottet. För manus svarade Jan Guillou. Den skildrar hur redaktionen på TV2:s ”Kvällsdax” lite på skoj plockar upp en utlänningshatande taxichaufför – en nertonad Janne ”Loffe Carlsson – som annars mest stått på Sergels torg med ett plakat. Han gör förstås succé – trots att programledarna talar nedlåtande till honom och ställer siffror mot hans känslor. Sändningen slutar i kaos för SVT och succé för Gyttorps populistparti.
gyttorp orup 0

gyttorp orup 1

gyttorp orup 3

Inspirationen var uppenbar: 1971 framträdde den jovialiske lille skattehataren Mogens Glistrup i dansk television och gav festligt enkla lösningar på alla kniviga politiska problem. Det gav honom och Fremskridtspartiet 27 av 179 mandat i folketinget 1973. Glistrup nämns mycket riktigt som ett potentiellt hot i Genombrottet.

Pjäsen skrevs ursprungligen för Stockholms stadsteater. Enligt Guillou avslogs den där ”eftersom teaterns kvinnoutskott ansåg att den var reaktionärt sexistisk (helt riktigt, Herr populisten hade en del mycket enkla synpunkter på förhållandet man-kvinna). Scenarbetarutskottet hade också funnit politiska invändningar”.

Budet gick istället till SVT, där teveteaterns konstnärlige ledare Bengt Lagerkvist blev hookad på materialet. Större delen av handlingen utspelas i Sveriges Televisions korridorer och kanske tyckte Lagerkvist att det kändes bekvämt jämfört med alla hans tidigare strapatsrika teveserier Hemsöborna och Värmlänningarna och Någonstans i Sverige.

SVT:s programråd – man höll sig med ett sådant – var dock skeptiskt. I rådet satt bland annat barntevechefen, som tyckte illa om ord som ”bordell”, samt Lennart Hyland som menade att SVT inte ”ska kacka i eget bo”. Alltså satte man sig på bakhasorna. Guillou skriver i sina memoarer:

Men Bengt Lagerkvist var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Dock fanns det, tro det eller ej, fler människor på statstelevisionen som motsatte sig pjäsen. Pjäsens Erik Gyttorp har två huvudpunkter i sitt program: 1) ut med utlänningarna, 2) politikerna ljuger. Det ansågs känsligt på SVT att göra en pjäs om hur SVT ger plats åt en man med de åsikterna – som dessutom blir en poppis figur. Eventuellt tyckte också någon på någon av SVT:s samhällsredaktioner att porträttet av SVT:s samhällsredaktioner, där en av journalisterna skyltar öppet med sitt socialdemokratiska medlemskap, var elakt/träffande (stryk det som önskas).

Guillou beskriver hur lunchsamtalet såg ut mellan honom och chefen Bo Rehnberg efter att Rehnberg velat stryka just rasismen och politikerföraktet:

Jag torkade mig om munnen, servietten blev röd av scampisåsen, jag reste mig och gick utan ett ord, än en gång övertygad om att somliga inom teatern är idioter.

Notera Jan Guillous exakta minnen för detaljer. Notera också att Jan Guillou så sent som 2009 skriver ”serviett”.

Det blev en pjäs i alla fall. Den ligger nu på tuben (här, här respektive här) och är absolut sevärd. Att det är Guillou som randat märks inte minst på hur offentliga personer droppas och kommenteras i marginalen: Per Ahlmark kan inte komma till tevestudion och debattera för att han ska gå på disco och förverkliga sig själv, Jörn Donner tackar nej för att han hellre vill ha ett eget program i dumburken.
gyttorp politiker

Scenariot känns också, så här trettiofyra år senare, högst trovärdigt. Janne ”Loffe” är en gemytlig pajsare som gillar hockey och kan småprata och som absolut inte ogillar utlänningar, han vill bara inte ha för många av dem. Politikerna är lagom verklighetsfrånvända och börjar käfta sinsemellan om borgarnas ekonomiska haveri under regeringsåren 1976-82 och undviker alla konkreta frågor. Inte minst undviker den socialdemokratiska försvarsministern frågor om sina bordellbesök, folkpartisten frågor om hur hans partikamrat glömt nycklar hos en hora och alla tre frågor om sprit de fått ut från en ”arabambassad”.
gyttorp lista

gyttorp gangsterbordell
Utan att känna till alla konkreta förlagor, har jag en känsla av att Guillou mycket medvetet petade i nertystade infektioner: 1981 var justitieminister Lennart Geijers gamla horaffärer fortfarande inte utredda (det är de för övrigt inte heller riktigt 2015).

Inte minst känns förstås pjäsen trovärdig med tanke på att det var exakt det här som hände tio år senare: två jovialiska populister tog plats i ett SVT-producerat debattprogram och skojade sig in i riksdagen.
IAN-OCH-BERT
Den kopplingen var Jan Guillou förstås själv mycket medveten om. I satirkriminalserien Den vita riddaren, som han skrev med Leif GW Persson 1994, dyker Erik Gyttorp upp igen. Nu som ledare för Ny demokrati.

I farvattnet från pappslöjden – en farsartad historia.

i farzonen omslag
Jag har kommit med bok igen. Den handlar i vanlig ordning om obskyra gubbar i Nöjessverige. Den här gången i synnerhet om en, synnerligen obskyr, nämligen jag själv. Jag tyckte det var på tiden. Efter att ha gett mig på gamla tevekritiker och bortglömda Dramatenskådisar och primadonnor från förr så kändes det angeläget att ge mig själv en släng av sleven.

Det handlar kort och gott om tillkortakommanden och maktlöshet och en känsla av att hur man än gör så kommer man att få det kastat i ansiktet. Jag hävdar själv att det är det muntraste jag fått på pränt.

Och nej, ingen behöver vara orolig, här nämns diverse figurer som inte nämns för ofta i texter 2015: Beppe Wolgers, Tove Jansson, Svartenbrandt, Frances Vestin. Men också för första och troligen enda gången i en Kalle Lind-bok: Samir Badran.

Omslaget är gjort av Per Åhlin och är i sig värt köpet.

Sida 10 av 99

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén