Kategori: blogg Sida 10 av 99

I år skulle Hasse Ekman ha fyllt hundra år. Känner man att det är en anledning att ge sig i kast med hans konstnärskap kan Kungliga patrasket (1945) absolut vara en introduktion. Flicka och hyacinter (1950) och Flickan från tredje raden (1949) är mer helgjutna verk, men med Kungliga patrasket får man också en ganska tydlig bild av den värld Hasse Ekman kom ifrån. Filmen har m.a.o. ett visst skvallervärde, förutsatt att man gillar att skvallra om människor som varit döda i ett halvsekel eller mer.

1945 var Hasse Ekman trettio. Kungliga patrasket var hans nionde film som regissör sen debuten 1940. Det var hans fjortonde film som manusförfattare sen debuten 1938. Det var hans tjugotredje film som skådespelare sen debuten 1924. Även om filmindustrin såg annorlunda ut då – när svensk film faktiskt var en sorglöst puttrande vinstmaskin – så fanns det förstås vissa förutsättningar som gjorde att Hasse Ekman så tidigt kunde debutera och bemästra hantverket.

Den främsta förutsättningen var förstås hans far: Gösta Ekman den äldre (1890-1938). Gösta Ekman var sin tids, kanske alla tiders, populäraste skådespelare. Vid sin på tok för tidiga död kantades Stockholms gator av hundratusen människor som besåg processionen och kungahuset sände tre kransar till vården.

Under sin levnad brände Gösta Ekman sitt ljus i bägge ändar: för att kunna hålla igång flera teatrar, regissera, filma, spela huvudroller och dominera sällskapslivet tog han till kokainet. Han gav sitt liv för den teater han älskade. I det praktfulla hemmet på Artillerigatan på Östermalm höll han hov och pratade romantiskt om ”bohêmeteater” och om skådespelare som ”tattare”.

Hasse Ekman var alltså bara tjugotre när denna platstagande och mångfacetterade far rycktes ifrån honom. Att det tog många år för Hasse Ekman att helt hoppa ut ur faderns skugga säger sig självt. Samma år som fadern dog utkom Hasse Ekman med boken Gösta Ekman. Och 1945 gjorde han filmen Kungliga patrasket om teaterfamiljen Anker med den grandiose Stefan Anker i fokus. I rollen satte han sin fars gode vän Edvin Adolphson. Själv spelade Hasse Ekman den grandiose teaterdirektörpappans betydligt smidigare son, som patetiskt försöker slå sig loss från teatervärlden och bygga ett liv i egen rätt. Som sin syster satte Hasse Ekman sin fru Eva Henning.

Det är en film om skådespelarvärlden som det gjorts många sorters av i Hollywood, där man alltid har förstått att mytologisera sig själv. Hasse Ekman såg, till skillnad från sin far, nyktert på teatervärlden. Han visar upp dess fåfänga, dess självdestruktivitet, dess genialitet och dess häftigt berusande dragningskraft utan att hyckla eller romantisera.

Stefan Anker är ett stort barn som kastar sig mellan hybris och självförakt och som tvingar upp hela familjen mitt i natten när han fått en briljant idé. Att Hasse Ekman älskar honom är ställt utom allt tvivel, även om han skrivit in en scen där han läxar upp sin pappa när denne bedrar den högst älskade modern.

Samtiden var förstås med på de många kopplingarna till Gösta Ekmans biografi. Stefan Anker driver Kungsteatern liksom Gösta Ekman drev Vasateatern. Han sätter djärvt upp operetten Sköna Helena med sig själv i rollen som Paris, liksom Gösta Ekman förvånade med att sätta upp Glada änkan i funkistappning med sig själv som den manlige motorn Danilo (och Zarah Leander som Hanna). Ankers stora operettfynd får kontrakt i Hollywood, liksom Tutta Rolf i verkligheten. Porträttet är aningen bittert, vilket kan bero på Hasse Ekmans – inte minst av honom själv – omvittnade förälskelse i Tutta.

Vidare: Anker gör, liksom Ekman, succé som Hamlet och fiasko med alltför djärva formexperiment, hoppar mellan tragedi och lustspel och tvingar ensemblen att repa in en ny föreställning på en vecka. Och han pratar med förakt om fackligt organiserade skådespelare som inte förstår att bejaka sitt zigenarblod.

Idag är det nästan mest iögonfallande vad Hasse Ekman inte berättar. Stefan Anker får för all del en psykisk kollaps – en skamstämplad åkomma i fyrtiotalets Sverige – men han tillgriper inga opiater för att självmedicinera sig. Och som sagt prasslar Anker vid sidan, tillika med sin primadonna. I verkligheten gjorde Gösta Ekmans amorösa snedsteg att han trillade in hos likakönade. Det kunde inte Hasse Ekman berätta 1945, året efter att homosexualitet avkriminaliserats och trettiofyra år innan dess sjukdomsstämpel togs bort.

Liksom Hasse Ekmans Banketten (1948), en film man gott kan gå vidare med i sin Hasse Ekman-orientering, kan filmen också läsas som en sedesskildring av fyrtiotalets stockholmska borgerskap. Hasse Ekman höll sig gärna inom det för honom välbekanta, hans filmer vimlar av Stockholmsadresser och -krogar och -etablissemang, och här får man en inifrånskildring av en klass som pryder sina frackar med ordensmedaljer, går på diverse herrsällskaps ständiga möten, slänger sin rävboa på divanen och konstfullt röker cigarett bland gravida kvinnor.

Kungliga patrasket är det närmsta vi kommer en svensk Sunset Boulevard (1950), Billy Wilders magnifika skildring av stumfilmsstjärnan Norma Desmond (spelad av stumfilmsstjärnan Gloria Swanson). Det är samma blandning av krass människosyn och oreserverad kärlek till drömfabrikerna, lika kryddad med in-jokes och blinkningar till en publik som läste skvallerblad och förstod varför castingen såg ut som den gjorde.

Hasse Ekman är för övrigt det närmsta vi kommer en svensk Billy Wilder. Hos bägge regissörerna hittar vi samma djärva genrekast, samma självklara formsäkerhet och samma snärtiga replikföring.

Jag är dessutom rädd att båda är på väg att bli lika bortglömda. Båda är absolut värda ett värdigare öde än så.