Ni som följer mig på Twitter vet redan att jag har Vivica Bandlers memoarer på muggen. Adressaten okänd heter boken och berättar om en kvinna från finsk adel som blev en av Nordens största teatergestalter, främst som chef och regissör och introduktör. Hon spelade Sartre och Genet och Ionesco, grundade Lilla teatern i Helsingfors och ledde Stockholms stadsteater under en rad vitala år på sjuttiotalet.
Hennes mest bestående insats för kulturen är nog att vara förlaga åt Vifslan, Tofslans (Tove Janssons) kompis i Trollkarlens hatt m.fl. Tove och Vivica fann varandra – Vivica satte upp de första Muminpjäserna på sin teater – i en tid när inte ens de mest liberala och toleranta kulturkretsar erkände den sortens intimitet.
De utvecklade därför sitt alldeles egna språk, obegripligt för omvärlden. I sin kappsäck bär Tofslan och Vifslan en klarröd rubin som de aldrig vill ge ifrån sig, tolkad som kärleken och samförståndet mellan två kvinnor som vigde sina liv åt konsten.
Memoarerna rekommenderas varmt. De dryper av välformulerat överklassjälvförtroende, dock från den underdogposition det trots allt innebar att vara kvinna i en ständig sky av neurotiskt pumpande testosteron. Hennes regidebut på Svenska Teatern 1948 – Sartres Den respektfulla skökan – får följande efterspel:
Efter premiären och några snapsar på Villagatan frågade den skådespelare som spelade Senatorns son hur det kom sig att det var jag som fick regissera och inte han.
– Det är naturligtvis för att dina föräldrar har pengar, sa han.
– Nej, sa jag, det är inte därför.
– Nå, säg då varför.
– Ok, men lovar du att aldrig berätta det för någon.
– Jag lovar, men jag vill veta, varför fick du och inte jag?
– Svär att inte berätta.
– Jag svär.
– Jo, det är för att jag är mera begåvad.
Han berättade det aldrig.
Kawa
Åh, den boken är underbar! Minns t ex hur Vivicas österrikisk-judiske man (hr Bandler) beskrev ”kristna nöjen”: Att stå i ösregn i timmar och glo en statsbegravning av någon ur dubbelmonarkins klaner.
Gubben Far
Häromåret gav Bengt Ahlfors ut biografin ”Människan Vivica Bandler”, som också är lite dubbeltydig. Han utreder förstås en hel del som inte står i ”Adressaten okänd”: förhållandet mellan Vivica och Tove, så gott han kan – Toves brorsdotter ville inte ge honom Toves brev – och man får höra mycket om Vivicas livslånga konflikt med sin far. Ahlfors tackar henne, pliktskyldigast, för hennes stora insatser – som finlandssvensk teaterlegend, föregångare till honom själv, regissör och dramatiker – men rättigenom bemödar han sig också om att redogöra för alla hennes dåliga sidor: halvslarvig som regissör, ingen verklig ordning på ekonomin, svek löften, ljög för sina medarbetare, överklasshögfärdig gentemot underordnade. Men hennes största brist och livs stora sorg var att hon inte lyckades bli en riktig författare. Det tror Ahlfors. Ändå återberättar han de flesta av alla de där briljanta anekdoterna och replikskiftena från Bandlers bok, de är de roligaste bitarna i hans egen bok. Man kan läsa den som ett slags modersuppror, men det kanske också ligger något testosteronrelaterat i det.
sven
Hon var väldigt i smöret i svensk media i slutet på 70-talet under hennes tid på Stockholms statsteater.