Vittne till jul.

 Jag har aldrig varit mycket för det där med jul. På den tiden när jag hade riktiga jobb, inom kriminalvården eller omsorgen, och inte satt hemma i kalsingar och bloggade, såg jag alltid till att jobba på julafton. På det sättet gjorde man alltid någon kollega med småbarn glad och kunde kamma hem både karmapoäng och ob-tillägg. Nuförtiden har jag själv barn, men det är nog inte det främsta skälet till att jag nu firar jul.

Handen på hjärtat: barn hatar lutfisk, får diarré av dadlar och kan inte se poängen med att titta på ett mischmasch av små bitar Disneyfilm som de redan har på dvd.

I vår familj firar vi främst jul för svärmors skull. Och det är väl anledning nog.

Förra året tvingades jag ompröva hela min inställning till julen. Då gjorde jag en dokumentär för SVT om en kille som heter Erik. Jag följde honom när han, tjugofem år gammal, förberedde sitt livs första jul.

Det brukar sägas att alla människoliv ger material till en bok, men sanningen är att vissa är värda en romansvit och andra en Pixibok. Erik tillhör den första kategorin.

Han växte upp som homosexuell och Jehovas vittne i ett litet jämtländskt samhälle och hävdar att det var en ljus och problemfri tillvaro. Problematiskt blev det när han som vuxen förstod att församlingen inte skulle låta honom leva ut som homosexuell. Alltså trädde han ur. Med påföljd att nära och kära klippte banden.

För att understryka att han inte längre var ett vittne, ville han dra in jul i sitt hem. Jehovas vittnen firar som bekant inte jul. Det har med hednatro att göra; julgranar och födelsedagar är hedniska grejer och hednisk är det värsta ett vittne kan vara.

Så vittnena firar en icke-jul. Sjungande ”Alls inga ljus / här i vårt hus / Ingen jul har kommit, hopp tra la la la / Barnen i ring / gör ingenting / vankar omkring / Granen står så grön och grann i skogen / Detta för att ingen kom och tog den”. Typ.

Det intressanta var att Erik tidigare hade duckat för jul – ett nog så ansträngande projekt i december – och vetat väldigt väl varför han gjort det. Nu skulle han köpa gran och baka pepparkakor utan att ha en susning om varför. Och inte kunde jag hjälpa honom. Jag vet inte varför man släpar in barrande träd i sitt hem. De flesta av oss har aldrig reflekterat över vad pepparkakan betyder. Vi skaffar de där grejerna för att det alltid har varit så.

Själv hörde jag mig stå och försvara de riter och rätter som jag genom livet har avvisat. Plötsligt stod jag och argumenterade för dopp i grytan – torrt russinbröd i ljummet grisfett – och plötsligt påstod jag att det är extremt viktigt att man har en stjärna och inget annat i toppen på granen. För om man inte gör som man alltid har gjort – varför ska man då göra det? Vad betyder det då?

Filmen om Erik blev en diskussion om normalitet. Erik manifesterade sitt utträde ur en marginalgrupp genom att göra det normala, det som de flesta gör. Samtidigt tillhör han nu officiellt en annan minoritet, bögarna. Genom att göra som de flesta gör Erik anspråk på att vara som de flesta. Trots att han inte är som de flesta. Men å andra sidan: vem är som de flesta? Finns det något onormalare än normalitet?

Som varande heterosexuell och protestant i ett heteronormativt protestantiskt samhälle har jag själv alltid framstått som en i mängden. Samtalen med Erik försköt tyngdpunkterna. Eriks uppväxt var avvikande men lycklig. Min egen var tillsynes normal men svåruthärdlig. För mig blev det knepigt när jag inte ville vara som andra. För Erik blev det knepigt när han ville vara som andra.

Kom vi fram till något så var det väl att normer gör en lyckligast på lite avstånd. Och att pepparkakor kan smaka bra oavsett varför man äter dem.

(Jul för nybörjare visas i SVT1 19.00 på lördag den 17 december.)