Proggiga barnböcker uppmärksammas här och var i etablerad media. Mest fascinerad har jag blivit av att bli uppringd av ICA-Kuriren, magasinet Tara och SKTF-journalen (typ). Och glad förstås. Gissar att jag kommer att känna mej väldigt hemma mellan hudkrämerna i Tara.
Mest förvånad har jag blivit över att boken gick att använda som ett pro-alliansiskt argument på själva valdagen. Det var inte riktigt tanken, ska understrykas. Min mor Såssen mejlade mej 07:05 på valdagen och upplyste om att jag nämndes på Svenskans ledarsida. Uttrycket ”stolt men inte nöjd” fick helt nya dimensioner.
Mest glad har jag blivit över Sydsvenskans recension. Inte för att den är positiv, vilket jag på ärkenarcissistens vis tolkar det som att den är. Jämte ”dålig” finns inget ointressantare omdöme än ”bra”. Glädjen kom av att läsa en recension av nåt man gjort och, som vore det första gången, slås av insikten: ”Just det, det är SÅ jag menar!”
(Jag har förstått genom att ögna igenom Marcus Birros twitter att det inte betraktas som självgott att länka till en massa lovord om sej själv. Tycker ni att detta var ett osedvanligt självförhärligande inlägg så skyll på Birro. Som kompensation lägger jag in en missprydande bild av mej själv.)
Medelklassman
Pluspoäng för brillorna.
/Glasögonormen
Kantarellkungen
Boken var rolig och du gör rätt som har skägg.
Johan#173281
Intressant och överraskande, det där med Mama istället för Mao. Jag blir aldrig trött på insikten om att folk verkligen tänker och uppfattar saker helt annorlunda än jag själv. Sen att det beror mer på min starkt rotade instinkt att göra narr av folk snarare än ett öppet och nyfiket sinne, det är en annan femma.
Dagens musikvideo
Är du musikintresserad och vill ha nya grymma musikvideotips varje dag? Välkommen till Dagens musikvideo. Vi är experter på ljud & bild.
Katarina
Nejmen titta, det ser ut som Tobey Maguire.
Lina
fan vad du är fin Kalle.
S
Var inte taskig mot birro, få andra har väl "Lets dancat" över barnlik och integritet för att få sina fem minuter i rampljuset.
Henric
Proggens huvudmotståndare var väl liksom sossesverige, så Gudmunsson har nog en del att tacka maoisterna för. Och fan vet om inte Mama är mer hjärntvätt.
Nero
Apropå valdagen: Den som studerat resultaten av personröstningen har givetvis noterat att Roland Utbult kryssats in i Riksdagen för Kristdemokraternas räkning. Dagen för ett nytt inlägg om den gamle räven?
Nero
Jag förutsätter att En man med ett skägg i detalj kommer att följa Utbults förehavanden i parlamentet de kommande fyra åren!
Morgan
Oroa dig inte… Det är fullt tillåtet att förhärliga sig själv och länka till diverse välförtjänt beröm.
Spiring
Nu har jag läst igenom större delen av boken och det är en trevlig bekantskap så här långt. Informativ och skojig, det finns väl enstaka ställen där det raljeras lite i överkant för min smak men det kan jag leva med. Tycker du blir bättre för varje bok.
Att den här bokkulturen uppstod beror nog inte bara på att så många kände ett brännade behov av att förklara för barn hur det Egentligen låg till, eller göra dem till revolutionärer. Böckerna riktade sig förmodligen minst lika mycket till föräldrarna, det vill säga schyssta, progressiva föräldrar. När man nu kände sig som, eller ville vara, Schyssta Progressiva människor ville man väl lyssna på schysst, progressiv musik och låta barnen läsa schyssta, progressiva böcker. I motsats, då, till gammal unken barnlitteratur man själv växt upp med. Det är många föräldrar som känner sig osäkra och ängsliga när det kommer till barnuppfostran, man är mån om att göra ”rätt” och vad som är ”rätt” har ju ändrats ganska mycket de senaste decennierna. Lätt då att halka in på sånt som experterna säger är bra för barnen. (Av barnfamiljerna i vårt kvarter att döma ska det vara mycket Aktiviteter just nu. Späckat schema, det är babysim och småbarnsgymnastik och jag vet inte allt. Har en känsla av att den förälder som säger ”ut och lek!” till sina barn och skickar ut dem utan ständig uppsyn skulle betraktats som en för tääskig förälder av sina grannar.)
Själv är jag född 1966, med föräldrar som var djupt engagerade i grupperna på vänsterkanten, särskilt min pappa. Ändå hade jag rätt få böcker i den här stilen; kommer på rak arm bara på ”När barnen gick i strejk” och ”Sprätten satt på toaletten”, samt en del Sven Wernström, framför allt Trälarna-serien som jag tyckte bra om. I övrigt fick jag mest barnboksklassiker, och en hel del serier (Tintin, Asterix, Lucky Luke, prenumeration på Kalle Anka). Samt sjövilda saker som Lennart Hellsings barnböcker, stora favoriter för mig. Så mina föräldrar var inte särskilt proggiga på det kulturella området; Abba, Kiss och Creedence var oftare i högtalarna än schysst progressiv musik.
När jag tänker på de här proggiga barnböckerna slås jag förresten av likheten med traditionella folksagor. Det är tydligt vad som är ont och gott, kapitalisterna har ersatt trollen som de onda krafterna och hjältarna är oftast från den fattigaste, mest hunsade delen av befolkningen. ”När barnen gick i strejk” skulle i princip kunnat vara en Enid Blyton-berättelse. Kanske inte ett så stort brott gentemot traditionen trots allt? Om man jämför med garanterat ouppbyggliga böcker om sjörövare som super ihop med nakendansöser, och bagare som dör och begravs i limpor, åtminstone.
Gubben Far
Det var ett bra inlägg och nyttigt vittnesmål: också de kulturradikala föräldrarnas barn läste Kalle Anka. Men om man nu får bli nostalgisk vill jag säga att jag minns t.ex. Från A till Ö med Hedvig och Helge bättre än de många kommunistbarnprogram som ska ha sänts på 1970-talet. Ser man på Hedvig så här efteråt syns ju spåren av vänstervågen där också. Det dyker upp upplysningar om biodynamiskt boende, kapitalistiska och industriella samhällsprocesser och politisk aktion. Där får Birgitta Andersson, precis som Lena Nyman i filmen Nyfiken Gul, trampa in i riksdagshuset och fråga ut politikerna om hur demokratin egentligen fungerar. Den har också det som Kalle tycker är karakteristiskt – ett tilltal som inte infantiliserar sin barnpublik. Men den tv-serien är också rolig, mänsklig och fantasifull. Det är väl där Kalle Linds kritik av proggbarnböckerna ligger, om någonstans: när författarna rakt av tar berättelseschema, formuleringar och sensmoral från Kommunistiska manifestet blir det lätt tråkigt, och ser amatörmässigt ut. Kanske blir det som sagor, som alla slutar med "förenen eder"?
gudmundson
En sak slog mig extra hårt när jag läste din Proggiga…
På sidan 162, i avsnittet om Mats Arvidssons "Sagan om bolaget", visar den nedersta bilden hur "Bolaget sprack av ilska".
Formspråket fick mig att omedelbart associera till Träd Gräs och Stenars första album. Fast då hette bandet ju International Harvester. Nu när jag googlar plattan "Sov gott Rose-Marie" visar det sig såklart att det är just Mats Arvidsson som gjort omslaget.
Uppenbarligen har han rippat sig själv:
http://www.discogs.com/International-Harvester-Sov-Gott-Rose-Marie/release/689336
Kalle Lind
Gudmunson: inget gör mej gladare än att en ledarskribent på Svenska Dagbladet sitter och gör kommentarer om proggplattor på min blogg halv tolv en lördagskväll. Helt ärligt. Jag blir sprallig av tanken. Och tackar naturligtvis för den sällsynt nördiga informationen som jag dessutom antagligen kommer att göra nånting av.
gudmundson
Du har ju redan den bild jag åsyftar upplagd, ser jag nu:
http://kulturarbete.blogspot.com/2008/09/proggiga-barnbcker-del-26b-sagan-om.html
Kalle Lind
Gudmundson: och nu är klockan kvart över tolv! Och du glider fortfarande runt här på bloggen! Jag är stolt som en jättestolt person!
Spiring
Boken var förresten svår att hitta i min lokala bokhandel – de tidigare står på "humor och kloka ord", men denna står på "språk och litteraturvetenskap".
Gubben Far
Just så. På Akademibokhandeln i Stockholm stod "Proggiga barnböcker" i hyllan för litteraturvetenskap men också på display på servicedisken på barnavdelningen. Det går uppåt. (Det ex jag köpte såg tyvärr lite slitet ut.)