Världens åtminstone näst bästa teveserie.

Nuförtiden svarar jag alltid The Wire på frågan om världens bästa teveserie. Jag såg om alla fem säsongerna för inte så längesen och insåg att jag har rätt. Nu har jag dock börjat se om den serie som jag förr om åren angav som den bästa, och insåg att jag hade rätt då också.

Matador är ett danskt nationalepos. Det finns ingen svensk motsvarighet, men om man tänker sig något som slår an ett ursvenskt grundackord på samma sätt som Raskens, adderar det mustiga med klassanalysen som i Tre kärlekar, kombinerar det med genomslagskraften hos Hemsöborna och sen häller några liter Astrid Lindgren över anrättningen så är vi nära.

Danskar älskar Matador. Serien gjordes i tre säsonger 1978-1981 och väcker fortfarande samma salivering hos Jensen som tanken på fedt med løg. Mitt intryck är att det dessutom sipprat ner genom generationerna: svenska åttiotalister har troligen inget som helst förhållande till Hedebyborna eller ens Utvandrarna – serier och filmer som en gång fick landet att stanna upp – medan danskarna vårdar sitt kulturarv. Alternativt tvingar det på de uppväxande.

I den kulturkanon som danska kulturministeriet fastslog 2006, med särskilt betydelsefulla verk från landet som folk förväntas ha särskilt stor koll på, fanns naturligtvis Matador med. Det gjorde två Kim Larsen-låtar också, så vi kan konstatera att det är en fördomsfri kanon.

I Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius kommande reportagebok Sverige forever in my heart – en serie lysande reportage om Sverige och/eller flyktingar – försöker han i en text förstå Danmark. Sökandet leder honom till Grundtvig. Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, måste man förklara för svenskar, var själva Urdansken, en sträng teolog och psalmdiktare som dog så tidigt som 1872 och fortfarande sitter som ett fettdrypande kitt mellan danskarna.

Grundtvig grundade folkhögskolorna, där bönderna skaffade sig bildning och blev sig selv nok. Han var med och formulerade den första demokratiska grundlagen i Danmark och lyckades vara rojalist och upprorsman i en och samma person. Å ena sidan respekt mot traditionerna, å andra sidan skepsis mot byråkrater, ämbetsmän och småpåvar. Frågar du vilken Preben eller Gitte som helst så kommer de att beskriva sig själva i likartade termer.

Orrenius missar dock Matador. Matador är inte bara en grundkurs i grundtvigianism, det är i sig en av de viktigaste nycklarna till danskheten. Min mor satt en gång på en påtvingad representationsmiddag med danska kollegor till hennes man. Samtalet flöt trögt på skandinaviska tills en kypare dök upp och min mor högt associerade till Boldt – den servile servitören på Korsbaeks järnvägskrog – varpå danskarna omedelbart slöt henne till sitt hjärta. Kvällen slutade, förutsätter jag, med att kontrakt undertecknades med guldpenna i rent ister.

Matador hade kunnat vara vedervärdig. Det hade kunnat vara ett propagandatal för ett folkkynne, och vi vet att tal om folkkynnen per definition är generaliserande, och vi vet att generaliseringar dels är ohederliga i debatt och dels gör dålig tevedramatik. Med de senaste decenniernas framgångar för Pia Kjærsgaard och det Mikael Wiehe kallar ”pølsefascism” ska man naturligtvis vara försiktig med allt som upphöjer denna påstådda danskhet till en norm och ett ideal.

Men Matador gör sig faktiskt inte till tolk för nån påstådd danskhet. Visst är det en serie om Danmark, väldigt tydligt placerad i en typisk dansk småstad där de flesta karaktärerna är typiskt danskt småborgerliga och till exempel sysslar med grishandel. Visst beskrivs en sorts livshållning, innefattande pilsner och småskalig merkantilism, som eftersträvansvärd, men serien påstår inte att den hållningen är specifikt dansk.

Även om Lise Nørgaard, seriens skapare, och Erik Balling, seriens regissör, har en ljus syn på mänskligheten – Balling gav oss också Olsenbanden (lustigt nog inte med i kulturkanon) – så är de inte blåögda.

Den värld de tecknar är otvetydigt ett klassamhälle och ett patriarkat. Redan i anslaget ser vi hur klädhandlare Arnesen, som gift sig med sin vän överstens dotter, får i uppdrag av sin unga hustru att gå ut med hunden, och hur denna hund sen förpassas neråt i affärsbiträdenas hierarki för att slutligen hamna hos den unge lärlingen Arnold. Strax därpå förstår vi vilket meningslöst liv bankdirektör Varnæs hustru Maude för, med akvarellmålning, bacillskräck och konverserande av sin mans ärvda societetskrets som enda tidsfördriv. Barn och hushåll överlåter hon på sin syster, som i egenskap av ogift jobbar gratis som husfru åt sin svåger.

Men människorna växer och får facetter. Den bortskämda unga fru Arnesen blir ansvarstagande skolfröken, Maude Varnæs får rädda livet på en judisk flykting när kriget är ett faktum och det inte längre går att skylla på påhittade sjukdomar.

De festliga Storm P-karikatyrerna blir människor, människorna blir begripliga. I det ligger Matadors storhet: att den visar upp ett myller av människor och ändå gör var och en av dem relaterbar. Det finns ett samhälle omkring dem som förväntar sig att de ska bete sig si eller så, det finns förväntningar och traditioner och de fungerar inte sällan som koppel och fängsel. Särskilt kvinnorna – och inte minst överklassmadammerna, de som annars brukar skildras som särskilt löjliga preciöser – träder fram i helfigur, projicerade mot en mentalitet som kräver och kväver.

Matador visar alltså att inga människor är monster. Nyckelordet för hela serien är humanism. Hade det verkligen varit Matador som Dansk Folkeparti hade tagit efter, så hade varken Dansk Folkeparti eller dagens Danmark sett ut som det gör.