En association föder en annan och plötsligt står jag och rotar i mina minutiöst ordnade tidskriftsmappar. Jag anade det. Jag hade inte slängt den: en sladdrig Aftonbladet-bilaga från 1997 med titeln ”Var så goda. En extra tidning med Ulf och Kickes 19 bästa kalas”.
Ulf är den glada mannen till vänster. Han är glad för att han älskar teater och just här har gett ett stipendium till Anita Wall, Mats Bergman och Terese Brunnander (?). Ett stipendium som givetvis heter ”Förgyll din dag”.
Kicke är han till höger. Hans leende verkar ha stelnat lite. Kanske tänker han på det stora kändisbråket han och Ulf har med operaregissören Inger Åby nere på Österlen. Deras villa skymmer hennes kvällssol och dessutom har Kicke stått i bar överkropp och tvättat bilen. Plus att Inger Åby flera gånger har hört Ulfs & Kickes ljudliga toalettbestyr genom det öppna WC-fönstret.
Det sista var ett koncentrat av det senaste livstecknet från Ulf & Kicke. ”Kändisbråket” (jag upprepar: kändisarna är alltså Ulf, Kicke och Inger Åby) gick av stapeln sommaren 2006. För mer detaljer gällande detta bråk – och fler tarvligheter om Ulf & Kicke – köp boken ”Människor det varit synd om”.
På nittitalet var Ulf och Kicke ett stående inslag i kulturtidskriften Aftonbladets söndagsbilaga. De lanserades som festtraktörer. I varje nummer var de hemma hos nån kändis och trakterade en fest. De satte en festlig kockmössa på Ernst-Hugo, arrangerade en frukost-på-sängen-bild med Curre Lindström, såg till att fånga prinsessan Lilian, Kid Severin och Lill-Babs på samma bild.
Ulf och Kicke tillhör en typ av människor som man aldrig träffar om man kommer från Eslöv: de välbärgade teaterbögarna.
På gamla bilder i min sparade AB-bilaga hittar jag en bild från Kickes 40-årskalas 1979, där Kicke av Sickan Carlsson föräras ett signerat porträtt av – Sickan Carlsson. Vem mer än Kicke (och möjligen Ulf) vill ha ett sånt?
Ulf och Kicke arbetar gärna i glädjens tecken. ”Förgylla” och ”gästabud” är nyckelord.
Jag bläddrar vidare i bilagan och inser varför jag sparat den: just det, där lagar Curre Lindström ”tackling á la älgbiff” och ”play off surprise med varm hallonsås”. Just det, där ser den varggrinande Peter Haber ut att tränga in i Lena T Hansson bakifrån.
Och just det, där sitter Ranelid i fönstersmygen och har skrivit ett poem om matlagning:
Låter du en tomat mogna långsamt på en kvist i språket, kan du plocka den och smaka medan du läser. Barnet ligger vid moderns bröst. Du är aldrig ensam när du äter.
Vem mer än Ulf & Kicke (och möjligen några förvirrade svensklärare) tycker det är läsvärt?
Och vem mer än Ulf & Kicke tycker det är lite finurligt att låta Drramaaatenchefen Ingrid Dahlberg posera med en blomkål?
Jag kommer aldrig att förstå en levnadskultur där hörnstenarna är Dramaaaaten, gästabud, löjrom, mögliga hovreportrar och arrangerade snapshots med Ainbusk Singers.
Jag är dock innerligt glad att detta existerar. Det är ett lagom harmlöst mål för en ironiker med småstadskomplex.
Men var fan blev det av Ulf & Kicke? Var trakterar dom fester nu? Var står deras senaste gästabud? Och framför allt – vem ska nu upplysa oss hur Bibi Andersson steker sin gås?
lacke
Är det denne Kicke Sturesjö som på 70-talet förekom i någon veckotidning på badbilder med Lill-Babs? Vet i så fall någon vilken tidning det var?
Östen Eriksson
Jag och resten hade besök av Kicke i Ulf mitten av 90-talet där de var i Hälsingland och gjorde matreportage. Vi var lite i ropet då så att de kom till oss för att kolla vad vi hittade på för käk. Kicke och jag gick lite avsides för intervju medan Ulf, Jens och Bengan hade kört igång med matlagning. Kicke och jag pratade om vad för slags mat vi kunde tänkas äta i Hälsingland. Jag berättade att det fanns bastant och god mat som hade roliga namn. Bl.a. Pärgröt och fläsk, Sluring som bestod av fläsktärningar som man gjorde en mjölkstuvning av. Kolbullar, som var en sorts pannkaka som kolarna fick skörbjugg av. Vi hade trevligt och gemytligt ända tills jag berättade om en maträtt från Forsadalen som de kallade för Gubbjuck. Då slog Kicke igen intervjublocket och sa NEJ! Jo, kontrade jag. Det är hårdbröd som man kokar i mjölk, med salt och lite vitpeppar. Nej, sa Kicke igen, reste sig upp och gick in till de andra. Jag satt förvånad kvar innan jag kom på varför han blev så sur, eller stött, eller vad han nu blev. Då började jag att härskna till också och tänkte att det här blev ju inte så bra. Jag sa inget men de andra märkte ju att atmosfären hade ändrats när vi kom tillbaka. Ulf vad fortfarande lika glad och trevlig och reportaget blev klart. Vad jag minns så gjorde vi en renfiléomelet till förrätt och stekt abborre med stekta kantareller till varmrätt. Vad efterrätten bestod av minns jag inte.