Redan på halvrimmen kan man ana att det är Mikael Wiehe. ”Hem igen” heter låten och ligger insprängd bland udda spår med blandade artister på en ny cd till förmån för tidningen Aluma, i sin tur till förmån för Malmös hemlösa.
Det är en fascinerande låt. Fascinerande för mig, vars nyfikenhet på medelålders män aldrig sinar. Den handlar nämligen, med största sannolikhet, om Göran Skytte.
Det är hårda ord, tydliga ord, oförsonliga ord. Tungrots-r:en river mer än vanligt och låter som knaster på en vinylskiva. Mikael Wiehe är arg. På Skytte – hycklaren, skrymtaren, farisén.
Det är han nu inte ensam om. Göran Skytte har länge varit varit ett stående skämt bland oss lite vänsteranstrukna. Senast i söndags fick han statuera som exempel på Vit Kristen Man Som Gillar Pengar i Ann-Charlott Altstadts satirkrönika i Aftonbladet. Skytte är kappvändaren och fingervätaren, proggflöjtisten som blev aktieprofet som blev frälst efter att ha druckit för mycket som började skriva ”wow och halleluja” utan ironi i högerkristna Dagen.
Det sensationella är förstås att just Mikael Wiehe sjunger det här just nu. Wiehe och Skytte är barndomsvänner. De växte upp några kvarter från varandra i västra Malmö, lärde sig spela jazz och vara självgoda tillsammans, odlade mustasch tillsammans, drack rödvin tillsammans och pratade – förutsätter jag – om Livet, Döden och Kvinnan tillsammans. Som vuxna män for de regelbundet till Italien tillsammans, där de – förutsätter jag – drack ännu mera rödvin, pratade lite mer om Kvinnan än om Döden och ibland gick bakom knuten och mätte mustasch.
Det var längesen Skytte hoppade av vänstern och Wiehe stannade kvar. Wiehe har haft många tillfällen att göra upp med Skyttes hundraåttiogradersvändningar: när han blev aktieförblindad på åttiotalet, när han blev Svenskans högraste skribent på nittiotalet. Det har han inte gjort. Tvärtom verkar de länge ha hållit ihop trots den ideologiska avgrunden.
I Håkan Lahgers bok Proggen (1999) berättar Wiehe att Skytte en gång var hans politiska (läs: socialistiska) mentor – och att samme man trettio år senare också fick Wiehe att sluta kalla sig kommunist. Detta trots att de redan då ställt sig på varsin barrikad. Wiehe säger till intervjuare Lahger att han inte vill prata om Skytte: ”[Wiehe] slår ifrån sig och säger att de känt varandra sedan de var tolv år och deras vänskap går inte att rubba.”
När Hoola Bandoola återförenats lite då och då under senaste femton åren har Skytte flera gånger hoppat in med sin tvärflöjt. Hans bror Håkan Skytte är rentav medlem i bandet, som under sommaren 2011 gjort ännu en handfull comebackspelningar.
Nånstans har en vänskap, som enligt Skytte i förordet till Wiehes 30 sånger började 1958 vid en korvkiosk i Slottsstaden, stått pall för orkanerna. Tills nu. Något har fått till och med Mikael Wiehe att tröttna på Göran Skytte. En droppe fick uppenbarligen rödvinsbägaren respektive den heliga graalen att rinna över.
Jag har förstås ingen aning om vad det är som hänt. Jag gissar att det definitiva brottet uppstod när Skytte rakade av sin mustasch, men det är bara en kvalificerad gissning. Inte har jag rätt att få veta heller. Jag kan bara konstatera att det uppenbarligen fanns en gräns också för Mikael Wiehes tålamod.
Martin
Jag har aldrig kunnat bestämma mig för vem jag tycker är mest patetisk, Skytte eller Wiehe. Svårt läge.
Kantarellkungen
För mig som klassisk liberal har Skytte bara gått från en avgrund till en annan. Från polpotkramare till tokkristen.
Kalle Lind
Martin: ganska lätt val om du frågar mig. Som att välja mellan pest och en bättre middag.
Kantarellkungen: den klassiska liberalismen är i så fall inte nån vän av nyanser och har tillika en oroväckande tendens att kasta taskigt underbyggda epitet efter folk. Sätter man likhetstecken mellan vänster och Pol Pot är man inte särskilt intresserad av en debatt.
Jag har m.a.o. svårt att se vilken avgrund Göran Skytte stod vid när han spelade tvärflöjt med Birfilarna.
Tommy
I grenen patetik vinner Skytte med hela upploppet och en kurva tillgodo mot Wiehe. Aningen jämnare när det tävlas i självgodhet men även här söker Den Helige Mannen sin överman.
En vänsterbubblare i båda grenarna är dock Jan Myrdal. Han och hans sektvänner var det som tokkramade Pol Pot. Såvitt jag vet hörde varken Wiehe eller Skytte till dem.
Extra patetiskt (eller sorgligt, alt. rubbat) är att Myrdal fortsätter att krama khmerer än idag. Och när det kommer till skriftställarens självgodhet…ja, vi behöver kanske inte gå in på det.
kcl
Göran Skytte har en lika lugnande som deprimerande effekt på mig eftersom han är en så övertydlig illustration till att en dumdryg självupptagen pajas förblir en dumdryg självupptagen pajas oavsett om han råkar vara stalinist, jazzmusiker, proggmusiker, hobbybörsspekulant, ledarskribent på SvD eller framgångsteolog. No alarms, no surprises.
Spiring
Jag misstänker att det är det här kristna som fått Wiehe att slutligen ta steget. Det finns en typ* av schyssta, progressiva människor som – vare sig de kallar sig "vänster" eller "liberala" – dels har väldigt svårt för allt som är i närheten av religion, eftersom de är Ateister, dels lägger stor vikt vid vad människor kallar sig. Minns till exempel att Wiehe hade lite bekymmer i en intervju nån gång på 80-talet, när Sovjets krig i Afghanistan skulle kritiseras. Å ena sidan var det ju nån slags imperialism Sovjet sysslade med, å andra sidan var det så olyckligt många i gerillan som var, typ, religiösa, det vill säga icke-progressiva… och Sovjet var väl ändå i någon mening socialistiskt, det sa de ju i alla fall själva… och är det inte lite väl många gamla maoister i Afghanistankommittén… han löste det genom att komma fram till att om det fanns någon del av gerillan som kallade sig för "socialister" så var det dem man skulle stödja.
Wiehe har gjort mycket bra, jag gillar honom, men ibland gör han det lite väl enkelt för sig.
*Jag menar alltså inte att alla som kallar sig "vänster" eller "liberala" är på det viset.
Molly
Göran Skytte! En långa historia kort, hamnade i hans våning högst upp med utsikt över Kallis, som serveringspersonal på en större fest med catering, ca 1987-88(?). Tönten försökte hela kvällen låtsas som att vi som jobbade var hans personliga vänner (trots uppenbar åldersskillnad), presentera oss för gästerna, fråga vad vi 'sysslar med annars' och försöka fösa ihop våra diverse ambitioner, som inte hade med servitrisjobb att göra, med 'rätt' gäst. Fullständigt pinsamt och obehagligt på alla sätt!
Andreas
Hej Kalle!
Du skrev en gång nåt i stil med att "överallt där det blåst en vind har Skytte stått, ivrig att vända sin kappa". Jag hittar inte den exakt formuleringen nån stans närjag söker i din blogg. Var hittar jag den?
Kalle Lind
Andreas: jag känner inte direkt igen det, men det bör hursomhelst vara i kapitlet om Rikard Wolff i boken "Människor det varit synd om". Handlar om Skyttes något svettiga homosexsamtal med Wolff i sitt intervjuprogram på nittiotalet.