Trokonstnärskap.

I en gammal sketch från 1961, ”Tusenkonstnären”, intervjuar Povel Ramel Hasse Alfredson om hans tidigare cv. Han har bl.a. varit ”hoj-sångare i ett zigenarband” (alltså han som skriker HOJ!) och ”tro-konstnär”.

En tro-konstnär är alltså en sån som kan tro på vilka vanvettiga påståenden som helst. Ramel testar honom – ”1 plus 1 är lika med 87” och ”kungen heter Axel Välling” – och Alfredson svarar efter betänketid ”ja, det kan jag gott tro”.

Ramel får själv testa att tro på att drottningen också heter Axel Välling, men det kan han väl aldrig tro.

Med risk för att låta arrogant – östkustliberaler i USA som tycker det är bortitok att sydstatsskolor jämställer Första Mosebok med evolutionsteorin kallas ju gärna arroganta – måste jag ställa frågan: är det inte ett klassiskt religiöst tänkande som beskrivs i den gamla Knäppupp-sketchen?

Konsten att tro på nånting som omöjligen kan beläggas. Konsten att trotsa förnuftet. Konsten att köpa nåt som en sanning för att det en gång har nedtecknats. Konsten att tillbe nån som inte svarar och lägga sitt liv i händerna på nån vars händer ingen skådat.

Nina Lekander mötte den nyfrälste och nyrakade Göran Skytte – som numera påstår sej vara ödmjuk inför Gud och livet men så klart är samme pompöse besserwisser som alltid – hos Carin Hjulström-Livh. När inte programledaren skulle ha dem till att leka lustiga citatlekar med tokiga skyltar, hann Lekander erkänna att hon ”smygföraktar religiösa”.

Man kan ifrågasätta det rent semantiskt; hur mycket i smyg blir det när hon gör det prime-time i SVT? Innehållsligt var det befriande. Trots – eller möjligen på grund av – den svenska sekulariseringen tar man gärna i religiösa med silkesvantar. Hellre än att ifrågasätta dem och framstå som intolerant och arrogant, låter man dem hållas.

Och visst, blir man lyckligare av att tro hellre än att veta så fine with me. Men tror man att kvinnan skapades av ett revben ska man inte tas mer på allvar än om man tror att kvinnan skapades av en analfistel.