Evert Taube levde i en annan tid än vi. Vissa – till exempel Taube själv – skulle säga en bättre tid. Andra – till exempel de där Timbropajsarna som skrivit en bok om att det inte fanns nån mozzarella på sjuttiotalet och att allt därför är bättre nu – skulle säga en sämre. Sanningen ligger antagligen någonstans i mitten. I backspegeln ter sig Taubes tid hursomhelst som lite mer spännande, lite mer färgstark, lite mer lustfylld – vilket beror betydligt mer på Taube än på tiden som sådan.
Hos Taube märker man i detaljerna att tid har förflutit och paradigmer skiftats. Taubes arvtagare idag skulle troligen inte peta in så mycket uppenbar gubbsjuka i sina texter. Många av dem hade säkert velat, men nya samhällsnormer hade hindrat dem. I ”Calle Schewens vals” – visan som i princip ensam definierat Den Svenska Sommaren och bestämt att dragspel och Kronbrännvin hör juninatten till – sjunger visans ålderstigna jag (”farfar jag är”) för den unga nymfetten med vilken han trär en dans:
Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker att karlar är troll
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst
och valsen förklingar i moll
Eftersom Taube var en gentlemannakavaljer så låter vi det passera. Trettiotusen barn och pensionärer gastar med i allsången vid apburarna. Det gör de så klart rätt i. Det är en fantastisk visa och den generationsöverskridande åtrån är, om inte hedervärd, så säkert alltjämt aktuell.
Men vi ska nog ha klart för oss att Taube hade fulare avsikter än det höviska språket ensamt uttrycker. I ”Vals i Furusund” är han – maskerad till Rönnerdahl – ute och dansar/raggar i Stockholms skärgård:
På Balltorps restaurang där var bal
Dit styrde jag min kos
Jag fick en blick – jag gjorde mitt val:
”Godafton, min roslagsros!”
Så dyker Calle Schewen – ”den gamle Roslags-Pan!” – upp i storyn och förklarar för Rönnerdahl att denne är ute i ogjort väder. Om det är för att Calle vill skydda den stackars rosen eller för att han vill ha henne för sig själv framgår inte, men ingen av hållningarna är särskilt accepterad 2011:
Och Calle Schewen dansar ut
och snurrar runt med mej
och säger: ”Rönnerdahl, vet hut!
Den blomman plockar du ej!”
Så löd alltså samtalstonen på Mäster Taubes tid. Det var alltså inte fråga om några faktiska försök, men det berodde alltså mer på andra gubbars beskyddarinstinkter än på något annat.
Den freudianska dubbeltydigheten i namnet på restaurangen tror jag dock är oavsiktlig.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
Stina Aronson
Artur var aldrig ständig sekreterare, dessutom var han ju bara en pojkspoling när han skrev Negerkust. Men likafullt – hade Peter Englund skrivit en bok som hette Negerkust ens 35 år före inträdet i akademien? Troligtvis inte.
Kalle Lind
Stina A: du har naturligtvis rätt. Det är ändrat.