Ja, ni som kan aldrig så lite Taube har naturligtvis redan gissat förstaplatsen. Den är svår att gå förbi. Berättelsen om mannen som fick tre barn i olika kulörer.
Många av Taubes visor återberättar vad olika män som Taube mött runt världen sagt till Taube. Det är Charlie Barr som berättar om stenkol och koks i ”Eldarevalsen”, det är John Loffgren som berättar om Australiens bördiga mark i ”Himlajord”. I ”Balladen om Gustaf Blom från Borås” är det, föga förvånande, Gustaf Blom från Borås som för ordet. Det är alltså honom och inte Taube man ska klandra för de något förlegade rasbiologiska teorierna som förs fram i sången. (Taube kan man däremot klandra för det bara halvbra rimmet ”matros” och ”Mönsterås”.)
Gustaf Blom har, likt Taubes övriga personage, fört ett äventyrligt liv. I San Pedro berättar han för sångens jag om hur han tagit sig från New York till Melbourne och vidare till Queensland, där han ”förlorade en halv miljon blott för en kvinnas skull”. Kvinnan är från Fidji Island och föder Gustaf Blom tre pojkar: ”två nästan svarta barn” och en som ”månntro, var vit”. Blom lämnar fidjiskan utan att förklara varför och jäktar vidare till San Fransisco. Utan att behöva förklara närmare tar han med sig sin vita avkomma dit.
Så kommer då den berömda vers där Gustaf Blom överraskas av att hudfärg och ambition tydligen inte matchar varandra:
Där har jag nu min business, jag har ett slakteri
Butiken ville jag att pojken skulle stå uti
Men han sov alla dagar och söp varenda natt
Hans hud var vit, hans ögon blå – men själen den var svart
Och lika perplex förefaller Gustaf Blom vara över de svarta sönernas strävsamhet:
Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik
Men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor
Nu ska det så klart påpekas att sensmoralen i visan är att hudfärg faktiskt inte styr våra karaktärer. När det skrevs var det troligen en inopportun, eller åtminstone inte alldeles självklar, åsikt (visan publicerades 1936, samma år som Franklin D. Roosevelt vägrade skaka hand med den amerikanske OS-medaljören Jesse Owens för att inte reta upp de älskvärda rasisterna i amerikanska södern samt, kanske, för att hedra de olympiska spelens högt ärade värd).
Icke desto mindre är det en sensmoral som i vår tid, den upplysta tiden, förnuftets, toleransens, sansens och Anders Behring Breiviks era, låter något fördomsfull:
Jag tänker på den tiden – jag längtar hem till dem
De är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting!
Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
Gubben Far
Och Taube själv var nog särskilt stolt över det antirasistiska budskapet i sången. Åtminstone som Karl Gerhard rapporterade om ett radiosamtal herrarna hade:
"Några av visorna kan lätt bli bom:
Balladen om Gustav Blom,
som riktigt skarp satir är den inte särskilt bra."
Då hoppa Evert opp som en tennisboll och sa:
"Det är väl aktuellt så som knappast någonting
med hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing".
Men vad Taube själv tänkte spelar kanske mindre roll. Det som betyder något är att svenskar kunde gå i sådär femtio år och tycka att det låter bra, till och med typiskt svenskt, att skämta och sjunga om underlägsna negrer.
Gubben Far
Och Taube själv var nog särskilt stolt över det antirasistiska budskapet i sången. Åtminstone som Karl Gerhard rapporterade om ett radiosamtal herrarna hade:
"Några av visorna kan lätt bli bom:
Balladen om Gustav Blom,
som riktigt skarp satir är den inte särskilt bra."
Då hoppa Evert opp som en tennisboll och sa:
"Det är väl aktuellt så som knappast någonting
med hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing".
Men vad Taube själv tänkte spelar kanske mindre roll. Det som betyder något är att svenskar kunde gå i sådär femtio år och tycka att det låter bra, till och med typiskt svenskt, att skämta och sjunga om underlägsna negrer.
Daflum
Apropå inget alls kommer du svara på dagens sågning i GT angående dina förehavanden i sommarkväll? Själv håller jag inte med då de var den största behållningen med hela programmet.
Kalle Lind
Daflum: nej, det ska jag inte. Jag läste det och blev, som jag alltid blir även när idioter tycker illa om saker man gjort, ledsen. Kritiker som är mer intresserade av tarvliga omdömen än att motivera sina tarvliga omdömen stör betydligt mer än vad de borde. Och nu invänder vän av ordning att Kalle Lind om någon strör tarvliga omdömen omkring sig, men jag riposterar då att jag och Anders "jag-har-världens-bästa-jobb-men-är-ändå-bara-sur" Björkman har olika uppgifter. Björkmans, och alla riktiga kritikers, uppgift borde vara att förstå, förklara, jämföra ett konstnärligt verk mot dess föresatser och kritikerns egen estetiska grundsyn. Kritiker i gemen tror sin uppgift vara att formulera dräpande oneliners.
Och nej, jag satt inte hemma och skämdes. Jag har så otroligt mycket annat att skämmas för att oförargliga putslustigheter om Thore Skogman helt enkelt inte kvalificerar sig.
Johan Johansson
Min egen skräckblandade förtjusning väcker Evert mest av allt i "Visa tryckt i år om Kung Gustav V". Var gång jag hör den undrar jag vad det var Evert var ute efter i sitt ohämmade lissmande för den gamle nassekungen.
Vad än Erik Haijby pysslade med så nådde han aldrig lika långt upp i V-Gurras rektalsystem som Everts Taubes tunga gör i den sången.