Min äldste son knarkar SVT Play och jag tittar med ett halvt öga medan jag läser en hyfsat spännande avhandling om ”idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934”. Barda är en återkommande favorit. Elvaåringar får ta på sig koger och skinntajts och kliva in i den där fantasytiden då det fanns värdshus och orcher. Det är lågbudget – min gamle folkhögskolepolare, numera stadsteateranställde, Magnus Schmitz dyker upp med olika dialekter i SVT:s hela peruklager – men träffar i åttaårshjärtats tjuröga.
Det som fascinerar mig mest är Karl. Karl, för er som inte tittar på Barda, är programledare och spelledare men också Barda-dramats nyckelperson och Barda-landets öron, ögon och händer. Det är honom elvaåringarna ska hjälpa att hitta olika kartor och kristallkulor, det är honom landet Bardas framtid står och faller med, det är han som rycker in och skickligt svingar sitt tvåhandssvärd och hjälper elvaåringarna ur olika lömska bakhåll.
Karl Ytterberg heter han i verkligheten. Barnen får fantasynamn – Torkel Tvärhand och Oda Orchspejare och Vide Ung och sånt – men Karl har behållit sitt privata. De två gånger jag mött honom i verkligheten har han burit samma läderbrynja som han bär i serien, därtill samma tvåhandssvärd. Nu ska det påpekas att det var i radioochteverelaterade sammanhang, men nånting sa mig att han trivdes i outfiten.
I seriens vinjett svingar Karl sitt tvåhandssvärd med både backhand och forehand och slår det sen ödesmättat med spetsen i marken samtidigt som dramatiska blixtar omger honom. Jag anar ingen som helst självironi. Genren och målgruppen kräver för all del att tas på allvar så att det inte omedelbart blir Fredde Granberg och Markoolio som vikingar, men det är nåt med Karls framtoning som gör mig full i fniss.
En sida av mig beundrar för all del människor som kan säga saker som ”vi måste hålla ihop mot svartalferna!” eller ”ni bär Bardas öde i era händer!” och låta som om han verkligen tror att svartalfer finns. Människor som går in i leken till etthundranittiotusen procent.
En annan sida av mig ser ofrånkomligen humor i att en vuxen karl så himla himla gärna vill imponera på mellanstadieungar.
Henrik Tröst
Hej Kalle!
Den här frågan rör inte män med tvåhandssvärd, utan istället en man med skägg och en norrländsk författare.
Plattan ”Istället för vykort” (utgiven på YTF) av Cornelis är i mitt tycke en av hans bästa, men jag förstår inte varför titelspåret dedikeras till Sara Lidman. Kan du reda ut det eller måste jag googla?
Med vänliga hälsningar
Henrik Tröst
Kalle Lind
Henrik Tröst: det är en alldeles riktig iakttagelse, att ”Istället för vykort” tillhör höjdpunkterna i Cornelis produktion. Jädra svängiga låtar och tankeretande politiska texter. Cornelis hävdade själv att låtarna tillhörde de rakaste politiskt han skrivit, vilket jag menar är nonsens. Vadå ”medan apan onanerar sig och hetsar”? Vadå ”hästen kan inte dricka / då skulle motorn spricka”? För mig tillhör de ”den politiska tidens” storverk just för att de är mångbottnade och inte så satans pekpinniga.
Angående namngivandet – ”Till Sara Lidman”, ”Till Jan Myrdal”, ”Till Jack” – så förklarade han i en intervju med Jan Guillou att ”jag känner inte Myrdal och även om jag har läst allt han skrivit och även om jag retat mig till vansinne på en del hos honom så är han ju en jävel på Kina till exempel. Kalla den där dikten till honom för hommage … äh, det är det inte heller. Det är bara en hälsning ungefär som ’tjena, så här ligger det till för mej idag, hur haru det själv?’ Ett sånt vykort kan man väl skicka?”
Han påpekar också att ”det är ett vykort till Jan Myrdal, inte om honom”.
Anna-Karin Linder
Allvarligt, det är en styrka att kunna ta barn på allvar. Om Karl, eller annan person i liknande position skulle vara det minsta ironisk skulle det förta hela syftet. Det är en vacker sak att på fullaste allvar kunna säga att ”Bardas öde hänger på dig nu, ” så att man tror på det. Det är viktigt och stort skådespeleri som är till för barnen, inte deras trötta ironiserande föräldrar.
/Anna-Karin, som också jobbar med lajv och barn.
Spiring
Äh, lajva dej inte.
Kalle Lind
Anna-Karin: det skrev jag också. Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att svinga tvåhandssvärd i slow-mo.
Oskar Hejll
Nu är det ju kanske så att det är Karls jobb att imponera på 11 åringar. Det du ser på Barda är inte en dokumentär om Karls liv, utan en dramaserie i vilken Karl är skådespelare. Utan att känna till de exakta regianvisningarna kan jag anta att det ingår i uppdraget att få utrop som tex ”vi måste hålla ihop mot svartalferna” att låta som om han menade det. Det hela kan verka lite märkligt, men jag kan tycka att man som skådespelare ska ta sin publik och sitt arbete på allvar, även om man bara jobbar med ett program som riktar sig till 11 åringar.
Oskar Hejll
Spiring
Oskar Hejll: Är du den Oskar Hejll? Finns väl inte så många. Från gamla Film-Teknik via Roskilde, Hultsfred, Medeltidsveckan och… En man med ett skägg?! Tja, man kan ju stöta på folk på de mest oväntade ställen. Fast jag trodde du hade slutat att lajva dig vid det här laget, låtit håret växa och skaffat dig ett Riktigt jobb.
Kalle LindKalle Lind
Oskar Hejll: nja, du missförstår mig åtminstone lite grann. Jag har all respekt för att situationen – spelet, dramat – kräver gravallvar. Jag har inte ALL respekt för att någon, under sitt riktiga namn, tar varje tillfälle att visa sina svärdkonster för elvaåringar. Det är inte heller så att jag på något vis föraktar det. Skilj gärna på kritik och roat iakttagande.
Oskar Hejll
Jag förstod vad du skrev första gången, det var därför jag skrev som jag skrev.
jag lovar att i framtiden skilja på kritik och roat iaktagande. En reflektion från min sida är dock att roat iaktagande gör man hemma framför tvn. I den stund du skriver om det på internet blir det kritik.
Har man dessutom en kommentarfunktion på sin blog får man räkna med att folk som inte gillar vad man skriver gör sin stämma hörd.
I övrigt anser jag forfarande att du har fel.
Wulfahariaz
Vad är en alf? Alv heter det.
Spiring
Wulfahariaz: En alf är en alf, och en alv är en alv. Sen finns det älvor också, de är varken alfer eller alver. Fast egentligen finns vare sig alfer, alver eller älvor. Däremot älvar.
Kalle Lind
Oskar Heijll: jag är ledsen, men det är inte du som bestämmer vilket forum jag ska använda för det ena eller det andra. Du är högst välkommen att tycka vad du vill i kommentarfältet, men du liksom jag får rimligen räkna med mothugg. Eller hur tänker du? Att du ska få ha invändningar mot mig och inte vice versa?
För övrigt slår det aldrig fel, att av allt man skriver finns det inget som skapar så mycket irritation som den allra minsta antydan att latexsvärd skulle vara töntigt.
Johan
Äsch. Jag tycker att det är lite fint. Jag har ingen aning om vem Karl är som person eller om det faktiskt är så att han vill imponera på mellanstadiebarn, men jag tror att världen blir lite bättre om det finns vuxna människor som tar dem tillräckligt mycket på allvar för att tycka att det är viktigt också.
//JJ
Oskar Hejll
Bäste Herr Lindh, nu har du tappat mig. Jag förstår inte vad du menar, men vi är i alla fall överens om att latexsvärd är löjligt.
Glad Påsk!
O.
Spiring
Åker man E4 söderut från Stockholm stöter man så småningom på skyltar mot ”Mörkö” och ”Hölö” vid en avfart. Och på gamla E4 mellan Väsby och Märsta skyltas det mot ”Verka” och ”Urmula”. Själv kan jag inte passera något av dessa vägskäl utan att se följande lajv-scenario spelas upp för mitt inre:
Man iklädd säckväv står och gräver i jorden. En annan säckvävsklädd man närmar sig. Den förste slutar gräva och bligar misstänksamt på den andre.
Främligen höjer ena armen med öppen handflata och utbrister: ”Mörkö hölö!”
Grävaren slappnar av och svarar: ”Mörkö hölö”.
Främlingen pekar upp mot himlen och säger: ”Verka urmula.”
Grävaren tar en lång titt uppåt och svarar sedan med en nickning: ”Verka urmula.”