Dreven går emellanåt mot våra folkvalda. Aktuellt, Rapport, Agenda och Studio 1 ägnar ”förstås” och ”naturligtvis” hela sändningarna åt att amatörpsykologisera Sahlins mentala tillstånd. Politiker läggs på offentliga terapisoffor där terapeuterna heter sånt som Mats Knutson och har den förtroendeingivande titeln ”expert” (ett lite snitsigare ord för ”man med hävdelsebehov”).
Rätt eller fel, men det krävs pansarpsyke för att ställa sig i politikens skottglugg. Välmenande men sköra göra sig icke besvär. Kvar till slut blir en plenisal till sista bänk befolkad av psykopater, oemottagliga för kritik och påfrestningar – och folkets eventuella vilja.
Tänker jag när jag ser mig omkring i 2010. Sen läser jag – tro’t eller ej – en bok om gamla gubbar och inser att tingen knappast var i ordning i Gammelsverige heller.
Tage Erlander hette en statsminister vars eftermäle är mestadels positivt. Intellektuell, tvivlande, korrekt, prudentlig, mitt i alltihop bohemisk, till slut även folklig via en anekdot om präster och pistoler i Hylands hörna. Han var också ett barn av en anda där stat och parti och media inte hade några vattentäta skott mellan sig.
Inne på Radiotjänst – nuförtiden Sveriges Radio – fanns en tjänsteman som hette Kurt Andersson. Han var reporter – men också socialdemokrat. Han hade alltså inte bara socialdemokratiska åsikter, han var också uppburen medlem av partiet. Tage Erlander – statsminister och partiledare – drog sig inte för att regelbundet lyfta telefonen och meddela Kurt Andersson sina ”betänkligheter”.
Så stoppades bl.a. en diskussion Radiotjänst planerat i januari 1950. Erlander tyckte inte frågan var mogen för allmän belyssnan eftersom hans egen partigrupp ännu inte var överens om sin ståndpunkt. Ergo framförde han denna sin åsikt till Kurt Andersson. Ergo ställdes diskussionen in. Gissningsvis tills det ögonblick då Erlander bestämt sig för vad han tyckte (vilket troligen var att SAP borde fortsätta regera).
I sin dagbok irriterade sig Erlander en gång över att Kurt Andersson ville lämna sin gisslansituation i radiokorridorerna: ”Jag bad honom ta något hänsyn till, vad han betydde för oss på Radiotjänst”.
Vid ett annat tillfälle tyckte Erlander att en radioreporter ställt fel fråga till honom, dvs. en fråga han inte kunde svara på. I dagboken är Erlander putt över att Radiotjänst sänt Erlanders svar fast att Erlander inte riktigt visste vad han tyckte:
Det hela gav ju ett virrigt och urdumt intryck. Och dessutom förlorade jag en chans att påverka människors tänkande i en allvarlig fråga, i ett allvarligt läge. Dystert!
Erlander är dock storsint nog att inte bojkotta Radiotjänst – vilket han på riktigt verkar ha funderat på – trots att de låtit en av sina reportrar agera lite väl fritt: ”Det vore ju ungefär lika dumt som att sluta åka tåg, därför att en slarver till tjänsteman expedierat fel biljett”.
Vid ytterligare ett annat tillfälle är Erlander heligt vredgad över Radiotjänsts redigering av en interpellationsdebatt i riksdagen. Erlander tyckte inte att Radiotjänst klippte ut rätt saker, dvs. de partier där Erlander tyckte Erlander sa bra saker, utan fel saker, dvs. de partier där Erlander inte var lika nöjd med Erlander. ”Är det inte alldeles förskräckligt?” frågade han sin dagbok, och det hade väl inte varit anmärkningsvärt om inte Erlander också frågat Radiotjänst detsamma.
I sällskap med bl.a. sin fru Aina och Svea rikes kommunikationsminister, Sven Andersson, travade han nämligen upp på Radiotjänst ”för att verkligen undersöka, om det inte fanns möjligheter att ta något annat än de underliga bitar Radiotjänst hade använt vid sin utsändning”. Det måste ha gjort intryck på radions reportrar att statsministern över huvud taget släpptes in. Troligen såg de till att klippa ut rätt bitar nästa gång. För säkerhets skull kanske de ringde Erlander – eller frågade sin kollega Kurt Andersson – vilka bitar som egentligen var rätt.
Så kan man anta att Reinfeldt inte agerar idag. Just han behöver å andra sidan inte ligga sömnlös och undra över huruvida medierna ska framställa honom i hygglig dager.
(Källa: Göran Elgemyrs Får jag be om en kommentar?, 2005).
Ola Berg
O du milde. Sveriges historiska demokratiska underskott blir bara tydligare och tydligare.
petter
Nu dröjde det ju inte så länge till innan de tre O:na reformerade det hela.
Sverige är nog varken bättre eller sämre än andra länder. Italien vet vi ju om (innan Berlusconi hade de tre stora partierna varsin RAI-kanal, helt enkelt). Den som sett Thick of It och Malcolm Tuckers tokroliga hot mot reportrar kan tänka sig hur Alastair Campbell agerade…
Isidor
En liten detalj bara.
Det är inte en fallos. Det är en bajskorv. Det ser ju alla!
Martin
Han heter Elgemyr.
Kalle Lind
Petter: nja, det dröjde väl nästan två decennier. De tre O:na – Olivecrona, Orup, Ortmark – gjorde entré som skjutjärnsutfrågare inför valet 1968. De lockade ju också in Erlander i en fälla. I bostadsbristens Sverige frågade O:na vad Erlander hade för råd till ett ungt par som sökte lägenhet i Stockholm. Erlander överrumplades och svarade att de fick ställa sej i bostadskö (vilken vid tillfället hade en väntetid på tio år). Troligen blev Erlander mäkta uppbragt också över den okänsliga frågan. Jag får leta upp hans dagboksanteckningar från tillfället och se hur han agerade efteråt.
Martin: tack. Ändrat.
Kalle Lind
Petter igen: jag tror väl generellt i och för sej att Sverige är bättre än de flesta länder, även historiskt sett. Men det är fascinerande att se hur samförståndsandan genomsyrade också medierna från krigsslutet till 1968, hur självklart det var för många journalister att alltid understryka Sveriges förträfflighet och hur politiker faktiskt tilläts agera med "det allmännas bästa" för ögonen.
Nonsensakuten
Bara jag som tycker den där bilden på Erlander är lite kuslig?
Lotta Makes Art
Hej! Upptäckte din blogg av en slump, trevlig läsning, positiv attityd och ja, helt enkelt bra! Jag lägger till mig som följare så jag hänger med! Jag en vanlig konstnär och konstpedagog som är rätt ny i bloggvärlden!
Ha en bra dag!
// Lotta
Elisabeth
Ja, som du skrev undrar jag hur man mentalt överlever på maktposition när drevet går.Tänker på kungen och drottningen i de tider som nu är och om vikten av granskning kontra etik och respekt för människovärdet. Hårfin balansgång.
petter
Sannerligen, Kalle, satt Erlander vid rodret ett tag före O:na. Nu angav du aldrig från vilket år dagboksanteckningarna var, men jag fick känslan av sent 50-tal. Sorry.
Idag styr media vad som är gångbart eller impopulärt att göra, i alla fall i mer medialt fungerande politikområden. Inte fakta eller erfarenhet. Å andra sidan kan media manipuleras rätt enkelt, eftersom man sällan är intresserad av djupare stories. Säger jag med viss erfarenhet från regeringsarbete.
Nonsensakuten
Den liberala kritiken mot Radiotjänst/SR som statsradio och SVT som statstelevision är med andra ord inte helt gripen ur luften.
Så sent som 2006 presenterade ju även Erik Fichtelius sitt genomarbetade mysreporatage om statsminister Persson. "Ett unikt dokument". Hoppas då att någon från SVT också dokumenterar Reinfeldts statsministerera..nä, just det ja, han är ju moderat.
Anonymous
När ett parti innehar regeringsmakten så länge som socialdemokraterna blir det lätt att gränserna börjar luckras upp. Inte för att sossarna är mer korrumperade än andra, utan för att makt korrumperar alla. Det är största anledningen till att jag är glad att alliansen blev omvald, inte bra för demokratin med enbart bara ett statsbärande parti.
Petter på Rostorp
Men Nonsenakuten. Det däringa porträttet på Persson var inte precis nåt beställningsarbete från såssarna. Mer en studie av att makt korrumperar även folkrörelseimpregnerade pösmunkar från Sörmland. Och det där med "Statstelevisionens dolda vänsteragenda" kan jag bara kommentera med att jag jobbat i många hörn av SVT i dryga 18 år, och jag har verkligen letat efter den där berömda konspirationen utan att hitta andra spår än Kapten Zooms trasiga dräkt och ett och annat rödvinsglas-avtryck i bortglömda konferensrum i kontorshuset på Gärdet.