Skelett ur garderoben.

I Robert Altmans långfilm M*A*S*H finns en sekvens där tandläkaren/ häradsbetäckaren inte fått upp den, och därför tror sig ha blivit bög, och därför ska ta livet av sig (varvid låten ”Suicide is painless” framförs för första, och enda rimliga, gången). Elliot Gould – Trapper John – berättar då en historia om en avelshingst som betäckt över 20 000 ston: det var först vid obduktionen man upptäckte att han var bög.

Tanken går dit när jag 2007 sitter och läser Jacob Dahlins samlade texter från radioprogrammet Galaxen, som han gjorde i P3 1980-1984. Det känns som om jag är med vid obduktionen då den dahlinska homosexualiteten upptäcks. Och det är en lite märklig upplevelse, eftersom det är så tossigt uppenbart för nutida ögon

Jacob Dahlin gjorde ju så småningom den glamourösa lördagsunderhållningen Jacobs stege (1985-1988), ett program fyllt av champagne, Magnus Uggla sjungande Karl Gerhard i drag, Diana Ross, Boy George, glamour, Donna Summer, svensk schlager, turkik schlager, kitsch, Alexander Bard i drag och så After Dark i typ varje program.

Idag är ju bögtemat uppenbart, då var det inte så. Åtminstone inte för Svenne Trähatt och Gittan Bingo. Absolut inte för oss som var tio-femton år vid tillfället.

Jag gissar att dagens tonåringar däremot skulle identifiera fenomenet, och knappast uppleva det som sensationellt. Där har vi mödosamt tagit oss framåt.

I sin moviebox-bok skriver Hammarsson & Wiking om Jacob Dahlin och den här uppenbara homosexualiteten, som fortfarande var så hemlig vid karlns död att dödsorsaken var en ”okänd sjukdom”. Deras tes är att ”homosexualitet på den här tiden var något så in i benmärgen tabubelagt och ´konstigt´ att det knappt äntrade folks medvetanden att TV-folk kunde vara lagda åt det hållet.”

I texterna från radioprogrammet Galaxen ger Jacob Dahlin Fassbinders Matrosen & stjärnan högsta betyg, bl.a. med motiveringen:

Men vad Fassbinder, med ett glirande flin, visar upp är egentligen bara en provkarta på all världens gayklichéer. Här är allt yta – poser – teater – i en tid som spänner från 30-tal till nutid. Från Brecht till Donna Summer. För denna dekadans finns på vilken gaysylta som helst mellan Köpenhamn och San Fransisco.

1984 var det rimligen inga andra än just bögar som kunde tolka gayklichéer och som över huvud taget stuckit in snoken på en gaysylta. 1984 borde det därför ha varit uppenbart för radiolyssnarna att killen som läspade dem i örat själv befann sig i gaykulturen. Det var det kanske också; Galaxen var ett toksmalt program som gick när vanliga heterosexuella arbetare gått och lagt sig på onsdagarna.

Men Jacobs stege gjorde karln rikskänd i ett tidevarv när allt som gick på teve sågs av alla levande varelser. Hans catchphrase ”Skål tammefan!” var lika citerat på skolgårdarna som Sven Melanders ”possenten Helge”. Lika obegripligt för en tolvåring, lika intrummat i medvetandet – lika etablerat.

Dahlin var en bred och allmän kändis. Det gick inga andra program den tiden på dygnet (förutom nån repris av en riksdagsdebatt i tvåan). Det fanns heller inget annat att göra än att se på teve.

Fortfarande var det dock bara de invigda som tolkade koderna, som förstod att det fanns några koder att tolka. Idag är samma detaljer inte längre koder utan en öppen strömning i ett kulturellt allmängods.

Ett ännu mer spännande homo-lik att obducera är Karl Gerhard.

När Uggla gjorde sin KG-platta häromåret skrev QX om Karl Gerhards homosexualitet på ett väldigt självklart sätt, som om det var allom välbekant. Under sin levnad – karln dog 1964 – var det naturligtvis inget han talade öppet med medier om, och heller inget medier skrev om.

Idag är det inga större problem att, utifrån kuplettexter, memoarer, intressen och övrig levnad, gissa sig till att Karl Gerhard kanske inte bara dikterade för sin sekreterare Göte Ericsson, som bodde några dörrar bort från Karl Gerhards eget rum på Kråkslottet och som dessutom var hans privatchaufför och påklädare.

KG skrev påfallande ofta om flytande könsgränser – ”Jazzgossen” med tusch på ögonlocken (år 1922!), ”Hans lilla handarbete är bedårande”, ”Nej, han är något mitt emellan” – vilket dåförtiden nog var ett ämne som främst attraherade dem vars egna könsgränser s.a.s. flöt.

Men de signaler som idag är ganska tydliga även för en heteropublik – betydligt vagare än hos Dahlin – var ju då tolkningsbara endast för en pytteskara invigda. Som måste ha förhållit sig till dem som motståndsrörelser i diktaturer: signaler som ger kraft och styrka, men som aldrig kan offentliggöras.

Karl Gerhards son, Per Gerhard, har vid 83 års ålder just gett ut en bok om sin far: Karl Gerhard – med kvickheten som vapen. För oss som redan läst KG:s egna fem memoarvolymer OCH Per Gerhards bok om sig själv, är det här mer att betrakta som en repetition. Historierna om KG:s civilkurage under kriget, då hans antinazistiska hållning kostade honom publik, teater och vänner, var han själv den förste att sprida.

Det intressanta är kapitlet där sonen som hastigast skriver om pappans homosexualitet, ett kapitel som signifikativt fått titeln ”Mellan raderna” (efter en KG-kuplett).

Per Gerhard berättar om hur han följt med pappan in på ett antikvariat, där han uppenbarligen varit förr, och i ett lönnrum fått hämta ut en väl inslagen bok som visade sig innehålla teckningar av nakna gossar.

Det känns som om detta är första gången ämnet förs på tal i ett s.a.s. officiellt sanktionerat sammanhang.

Strax efter KG:s död 1964 skrev Stig Ahlgren, den öfvre medelklassens kulturjournalist numero uno och givetvis KG:s vän, boken Den okände Karl Gerhard.

Det idag riktigt intressanta med den boken är att den inte alls – som utlovat – visar den okände Karl Gerhard. Tvärtom försöker den nog medvetet hölja i dunkel. Ahlgren hade tillgång till KG:s dagböcker och citerar flitigt KG:s anteckningar om sin kärlkramp, sin nervositet, sin depression. Men inte med ett ord den fysiska och amorösa kärleken (däremot förälderns kärlek till ett barn; Karl Gerhard lyckades ju ensamadoptera – vilket så klart i sig är sensationellt – en dansk liten flicka, Fatima, som så småningom gifte sig med Gösta Ekman och innan dess dyrkades av sin adoptivfar).

Då och då antyder Ahlgren att här står det nåt i dagboken som är av lite för privat karaktär. En kärlekshistoria vi inte ska fördjupa oss i, ett hjärtekrossande vars detaljer utelämnas.

Karl Gerhard var bitchig och glamourös. Han älskade showbiz, primadonnor och att klä ut sig – helst till kvinna. Han var frankofil och dyrkade design, antikviteter och vackra föremål. Han umgicks helst med kvinnor: Wallenbergdottern Ebba Bonde, proletärförfattaren Moa Martinsson, den ryska ambassadrisen Alexandra Kollontaj, skådespelerskan och författaren Birgit Tengroth (gift med Stig Ahlgren), sina primadonnor Zarah Leander och Katie Rolfsen och Lili Ziedner (och på den tiden var primadonnor verkligen primadonnor).

Dessutom spelade han ibland tennis med Gustaf V.

Om man får tro att det nån gång ligger nåt i en stereotyp, är detta signaler om en sexuell-kulturell läggning. Att han var gift tre gånger och levde i ett längre äktenskapsliknande förhållande med en kvinna talar egentligen inte emot tesen. I ett tidevarv när homosexualitet inte fanns annat som en sjukdom och en lagparagraf, var det nog få som glatt och öppet bejakade den sidan av sig.

Evert Taube skrev en gång i ett hyllningsbrev till Karl Gerhard:

Efter ett halvt sekels korståg behöver Du nu endast visa Dig i helfigur, violett frack, indigoblå chapeau-claque, kindfärg á la Rosa Cantina, persiskt grönskimrande ögon (med fransar á l´encre chinoise), briljantring på pekfingret och andalusisk promenadkäpp, så sticker Hydran svansen under parkettstolen, tappar programmet och applåderar.

Det är åtminstone inte schablonbilden av en hamnsjåare som presenteras.

Jag förutsätter att det finns krafter inom till exempel Karl Gerhard-sällskapet som tycker att KG kan få vila i frid i garderoben. Utan att egentligen ha med det att göra, tycker jag tvärtom. Hade jag varit ung och homo, hade jag inte kunnat tänka mej en hippare förebild än Karl Gerhard. Han var en man av etablissemanget som ständigt utmanade etablissemanget – som satt i premiärpubliken och blev påhoppad från scen, för att sen smyga backstage och ”få blåtiran signerad” – som samtidigt var folkkär och folkbildare.

KG tog många fighter. Mest känd är hans tydliga antinazistiska hållning, men han slogs tappert också mot rättsstaten, socialdemokratin och Svenska Dagbladet. Det enda kontroversiella han inte öppet stod för under sin livstid var sina amorösa preferenser. Det säjer en del om hur opinionen ställde sig till saken för fyrtio år sen, och om hur Sverige gått framåt på den punkten.

Och skulle man av nån obegriplig anledning tycka att Karl Gerhard är en lite mossig förebild och att kupletter och chapeau-claque inte känns up to date, så ligger väl den likaledes smarte, salte och urbane Jacob Dahlin bra till som förebild. De hade så klart inget att skämmas för. Tvärtom.