Det finns böcker som Sydsvenskan får skickat till sig, men väljer att inte recensera. Eller ens spara. Det händer att de böckerna läggs i repan med en post it-lapp: ”Till Kalle Linds bokhylla”. Det här är en sådan bok: 
I den kan man läsa lite smått och gott om Kurt Olssons television och Fleksnes fataliteter och Svenska hjärtan och På spåret och Gäst hos Hagge, men också om debattprogram och reportageteater och de där bråken som göteborgarna verkade vara extra angelägna om på det där sjuttiotalet ni vet.
Jag fastnar länge på en bild från teveprogrammet Kvällsöppet, ett program jag inte har egna minnen av men som ofta dyker upp i historiker. Ett program som sändes flera gånger i veckan, omväxlande från Stockholm, Göteborg och Malmö, och som ansågs nyskapande i det att det blandade frispråkig debatt med underhållningsinslag. När det sändes från Malmö var till exempel, enligt en särskild public service-logik, de Stockholmsbaserade stjärnskotten Magnus & Brasse stående inslag.
Den här bilden är tagen i samband med att Kvällsöppet firar 600 program hösten 1976: 
På de två främre raderna sitter nio av de tio personer som oftast gästat programmet (Ricky Bruch dök dessvärre inte upp till jubileet). På främre raden från vänster hittar vi den folkpartistiske riksdagsmannen Per Gahrton, den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer, advokaten Hans-Göran Franck, Malmösossen Lars Engqvist. På nästa rad, från vänster: biskop Ingmar Ström, prästen Ingemar Simonsson, tidningsgrundaren Carl-Adam Nycop, TV2:s nöjeschef Lars Boberg och den socialdemokratiske partiordföranden Olof Palme.
I raden längst bak hittar vi, lite osorterat: de fyra flitigaste programvärdarna för Kvällsöppet Per Grevér, Pelle Bergendahl, Gary Engman och Åke Wilhelmsson samt de fyra flitigaste musikanterna Charlie Norman, Sven Olson, Olav Wernersson och Anders Söderberg. Dessutom syns medieforskaren Lennart Weibull, som var den som gjort statistiken utifrån de 600 sända programmen.
Och just det, en till. Längst upp till vänster hittar vi Carin Mannheimer, sedermera en av Göteborgs-TV:s mest uppmärksammade regissörer. På Kvällsöppet hade hon uppgiften ”presentatör”.
Idag, efter år av vad vissa kallar feministisk indoktrinering, reagerar de flesta av oss på något när vi studerar bilden. Prostatorna är onekligen i en majoritet som man väl kan beskriva som ”överväldigande” utan att ta i för mycket.
600-avsnittsjubileet firades med att de fyra flitigaste programledarna fick turas om att dra debattämnen ur en tombola. Sedan fick de nio flitigaste deltagarna turas om att debattera dem. Allt var frid och fröjd tills programledaren Åke Wilhelmsson plötsligt drog ämnet ”Smärtlindring vid förlossning”. Det hade varken biskopar eller ministrar särskilt mycket att säga om. Som tur var fanns presentatören Mannheimer tillgänglig i studion så att åtminstone någonting blev sagt.
Särskilt mycket till debatt blev det kanske inte, när bara en av de närvarande hade någon som helst relation till ämnet.
Peter Lundberg
Så Engbloms historikvarintevärd en tecension i tidningen utan förpassades till avdelningen kuriosa? Ändå är den det endanutida försöket att skriva etermediahistoria. Vad jag saknar är mediernas förändring, utveckling och avveckling. Radio låter annorlunda nu och TV har förändrats till oigenkännlighet.