För längesen skrev jag en bloggpost om personkultsballaden, en påfallande rik genre inom den politiska proggen. Jag nämnde då Victor Jara, Joe Hill, Ho Chi Minh, Mao Zedong och Josef Stalin bland dem som apostroferats i allvarliga sånger med många naturmetaforer, och gjorde noteringen att Che Guevara påfallande sällan besjungits.
Det påståendet har jag fått äta upp. Givetvis besjöngs – och besjungs – Che av de revolutionsromantiska. Han är ju en tacksam ikon med sitt hipsterskägg och sitt lättrimmade smeknamn, dessutom är han lätt att känna igen från armbandsur och t-shirtar.
Danska Röde Mor gjorde till exempel den dramatiska visan med det mycket träffande namnet ”Che Guevara”. Texten har pedagogiska ambitioner: när visan är slut ska ingen kunna gå därifrån utan att ha hört namnet Che Guevara (tack Mikael Borg för tips).
Röde Mor var dansk proggs epicentrum, inte bara bandet Röde Mor rockcirkus utan också bildkollektivet Röde Mor grafikgruppe. I cirkusen ingick bland annat Henrik Strube, som deltog i svenska ANC-galan eftersom han förmodligen kände Mikael Wiehe, och i bildgruppen Dea Trier Mörch, vars träsnitt omedelbart slungar mig tillbaka till en tid i Polarn & Pyret och snickarbyxor. Bokomslag, affischer, flygblad – överallt i det sena sjuttiotalets Lund syntes Dea Trier Mörchs karakteristiska knivdrag.
Det fanns fler Trier i gruppen: Jacob, Troels och Lars. Särskilt gitarristen Lars, som inte ska förväxlas med en neurotisk regissörsnamne med tillagt adelsprefix, spelade flitigt med Cornelis under dennes sejourer i Köpenhamn.
Men om vi lägger danskarna åt sidan, så finns det förstås en betydligt större Che-hit, skapad som sig bör av de tacksamma kubanerna och spridd över världen via västerlänningar som visste kubanernas bästa. ”Hasta Siempre” har odödliggjorts av gamla kämpar som Joan Baez, Wolf Biermann, Buena Vista social club, tusen sinom tusen pårökta studenter på efterfest på Smålands nation och i synnerhet Sven Wollter. Wollter sjöng in den på platta så sent som 2009 (?). Texten har enstaka drag av pekoral:
August LS
Wiehe har skämtat om hur när han skulle spela i Göteborg under EU-toppmötet folkskaror drog fram och sjöng Alice Babs och Charlie Normans gamla Vievievie har en melodiediedie, och att han hade stått där och tänkt att det var nog såhär Kim Jong Il kände sig.
Thomas E
Lite sen kommentar här. Irländare får nog anses vara mästare i den här genren. Thatcher’s begravning inspirerade mig till lite youtube surfning. Hittade bland annat My name is Ray Mccreesh och The boy from Tamlaghtduff .