Stugan bakom farbrorn var i tjugofyra års tid kontor för AB Svenska Ord. I arbetsrummet satt direktörerna Alfredson och Danielsson, i vedboden satt sekreterare Mona Haskel. I mitten fanns köket och arkivet förvarades på krypvinden. Innan Svenska Ord flyttade in bodde Hasse där med hustru Gunilla, efter Tages död har det varit kontor för AB Skrivstugan. Det här har jag vetat större delen av mitt liv, utan att jag någonsin satt min fot där.
Igår gjorde jag det. Satte min fot där. Jag fick träda in i det allra heligaste. Jag fick känna på affischerna, bläddra i korrespondenspärmarna, hålla i statyetterna. Det mesta är skickat för arkivering på Universitetsbiblioteket i Lund, men fortfarande finns tillräckligt mycket kvar för att ge en bild av kreativitet och mys.
Jag öppnade pärmar på måfå och hittade brev om de amerikanska visningsrättigheterna för Karl Bertil Jonsson och förfrågningar om huruvida limericken om Gränna kan få användas i en lärobok i svenska.
Jag har, egentligen utan min egen inblandning, gått in i ett Hasseåtage-skov. Jag lägger just sista handen på en P4-dokumentär om de båda, och för ändamålet var jag förstås tvungen att ta mig hem till Mona Haskel respektive Carl-Uno Sjöblom.
Mona Haskels lilla lägenhet var för övrigt något av ett Hasseåtage-museum med hallväggar draperade av gamla revyaffischer och toalettkaklet prytt med originalbilder från I huvet på en gammal gubbe. Jag fick en omedelbar känsla av att hon trivdes hos sina forna arbetsköpare.
Apropå I huvet på en gammal gubbe så intervjuade jag också Per Åhlin på biografen Panora i Malmö i söndags. Utan att jag själv har vågat ställa frågan har jag fått access till mina drömmars ursprung. Jag skriver inte det här för att göra någon annan imponerad, utan för att jag själv ska ha bevis på att jag inte bara drömt.
Varför var jag då inbjuden till skrivstugan? Av ungefär samma skäl som jag hälsade på hos Mona och Carl-Uno. Det ska också göras en tevedokumentär. Teamet bakom den tyckte väl att det kunde passa med ett levande bevis på att Hasseåtage faktiskt betytt något för någon. Det har de för mig.
Jag hade inte varit diversearbetare i kulturbranschen om det inte vore för att jag som mycket liten förstod att man tydligen kunde leva på att bära peruk och dra fräckisar och rimma ”Erlandsson, vad vill du åstadkomma/med att hit till mig i Båstad komma?” Det var Hasseåtage som gav mig den insikten.
Vuxenvärlden verkade skrämmande tråkig. Livet i skrivstugan, där Tage satt böjd över skrivmaskinen medan Hasse vankade runt och rökte och spånade, verkade lockande rolig.
Eftersom jag hela tiden ombeds att svara på olika frågor om Hasseåtage – och jag gör det gärna – funderar jag också ovanligt mycket på dem. Om jag en genomsnittsdag i mitt liv har tänkt på Hasseåtage en kvart om dagen, så har de senaste veckorna höjt snittet.
En sak som har slagit mig på senare tid som ännu en viktig byggsten i Hasseåtage-legenden är kompisskapet. Det är ingen originell insikt från min sida – varenda artikel som skrivits om dem har tagit upp hur lika och ändå olika de var och hur ett plus ett blev tre – men jag har inte tidigare reflekterat över hur central den detaljen är.
Hasse Alfredsons gravtal till Tage inleddes med ”Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage!” och slutade med ”Adjö Tage, min allra bäste vän!” Alla vi som sjukskrivit oss från skolan för att se direktsändningen visste att det fanns täckning för orden.
I det utgallrade materialet i ett kvarlämnat hängmappssystem på krypvinden i skrivstugan hittar jag en dikt som jag aldrig har sett förr. Den finns säkert återgiven i Wermelin-Schöiers eller Klas Gustafsons utmärkta biografier, men jag kan inte erinra mig att jag har läst den. Tage skrev den ”med kärlek” till Hasse 1982:
Hans Alfredson, allgubbe, polyhistor!
Du som är bäst i allt, jämväl som vän!
Lindeman läggs i ständigt nya kistor
– och oupphörligt står han upp igen
i ny gestalt, som ond, som god, som galning,
sangvinisk, dyster, manisk, depressiv
En tankekvarn i oupphörlig malning
Fräck visa sjungs med föga övertalning
Ditt inre liv är rikt. Det är ett jävla liv!
Min mor och min sambo brukar håna mig för att jag är så lättrörd. Därför skrev jag ner det här när ingen annan var närvarande.
Mats Lundberg
Det var nästan landssorg då Tage dog eller åtminstone föreskrivet en tyst minut,
Jag minns att bilarna stannade på E-fyran utanför lagret där jag jobbade.
Anette Ekengren
Vad jag längtar till det P4-programmet! Lika mycket för att höra det du kommer tala om som att få höra Hasse och Tage igen. Jag såg dem, av en slump, på Gröna Lund; i Gröna Hund för en halv evighet sen (1962). Och skrattade då så att jag ramlade ner på golvet (stolen fälldes upp automatiskt bakom min rygg eftersom jag satt längre och längre fram på den, ju mer jag skrattade). Sen var jag ju fast och såg nästan allt "live". Bl. a. åt vi vår bröllopsmiddag på Berns 1963 och såg förstås "Håll igång". Jag vill absolut tillägga att jag är en av dina beundrarinnor, jag har lyssnat på alla "Snedtänkt" och väntar alltid ivrigt på att det ska bli torsdag igen. Ha det bäst! M.v.h. Anette Ekengren 🙂
Tor-Björn Adelgren
Det var en fin och rörande post, blev själv rörd när jag läste den. Inte för att jag kan påberopa mig samma ingående kunskap om dessa två herrar som skriftställaren men jag kunde nästa hela 88öresrevyn utantill som tioåring vilket gör mig till en av de hängivna. Så, välförtjänt heder och ära till dig Kalle!
Kenneth Karlsson
Fint! Och apropå lättrördheten. I september ville jag visa Picassos äventyr för min danska väninna. Vi skrattade oss igenom filmen – vilken genialitet. Klockan var väl ca 23.00 när vi sett klart och jag öppnade min dator: Hasse död! Då upplevde jag ett lätt sammanbrott.