Rapport från Musikhjälpen 2008.

Det går nåt på teve och radio och webb som heter Musikhjälpen. Nånstans i periferin finns jag. Mitt arbete är något diffust, men det har bl.a. inneburit att fotografera My Little Pony-bilder åt en tatuerare (och bli tillsagd att vara rädd om My Little Pony-boken), fråga Lasse Kronér om han verkligen vill vara tomte på Hansakompaniet som folk sagt att han vill (det ville han inte) och bli väckt av SMS från Christer Björkman.

Och så klart att chitt-chatta lite med Jan Eliasson om hur Saddam var på riktigt. Och kanske ägna en halvtimme åt att skaffa en taxi åt Eliasson, tillsagd på skarpen av en sekreterare på UD.

Det har också inneburit att skaffa fram ett telefonnummer till Kikki Danielsson. Efter att ha avfärdat en inmejlande kvinna som påstod sej vara ”mycket god vän” med Kikki och som skulle ”dra i sina kontakter” och som noga underströk att ”Kikki ringer man inte till hursomhelst”, gick jag direkt på källan: han med gaserna i Skara.

Han gav mig genast tre nummer. På det ena svarade mycket riktigt Kikki. Hon var ute och handlade i Bollnäs (där hon f.ö. tänker stanna tills yngste sonen har bestämt sej för vad han ska göra efter skolan). Sen vi pratat fram och tillbaka en stund (vädret i Bollnäs kontra Malmö och … ja, det var nog mest det vi pratade om) undrade hon var jag fått numret ifrån. Jag hänvisade lagom dunkelt till ”en man i Skara”. Hon muttrade att det var ”superhemligt”.

Jag betvivlar att jag nånsin kommer att ha nåt att prata med Kikki Danielsson om – hon är väl inte särskilt intresserad av gubbar med skägg? – men på nåt konstigt vis känns det ändå som om jag sitter på en skatt.