Rapport från en inspelning: julkalender 2008.

I måndags startade så inspelningen av den julkalender kvällspressmurvlarna den andre december kommer att ha sina barn att bedöma framför tjugo liter avdragsgill julmust. Idag hedrade undertecknad inspelningsplatsen med min närvaro.

Jag ifördes en gangsterkostym á la Pysar & sländor (som ju Guys and dolls heter på svenska) och fick köra runt med Fredrik Dolk i en pytteliten bil på ett gäng låtsasgator i en låtsaskorsning i en gammal regementsbyggnad i Ystad.

I sammanfattning: en vanlig dag på kontoret.

Jag vet aldrig hur mycket man får säja om sånt här, men pressen har ju redan nosat upp en del övergripande detaljer och jag gissar att ingen blir putt över följande avslöjanden:

* Anders ”Ankan” Johansson ser lustig ut i afropermanent

* Fredrik Dolk verkar ansträngd i orange ullkavaj med Gudfadern-cape hängande över axlarna i maxat strålkastarsken

* Stig Grybe vill helst inte framträda i bara småbyxor och går antagligen inte att pressa in i en koffert (OBS! teamets gissningar och inte från Grybes mun – kanske visar det sig att Grybe gladeligen flashar gubbhänget och tillhör minoriteten åttiåriga elitgymnaster).

* En teveinspelning är väldigt beroende av en kamera.

* Pajar kameran plötsligt under en lågbudgeterad teveinspelning så att man måste köra ner en ny trettio mil från Göteborg med påföljd att en halv inspelningsdag försvinner så kan situationen bli stressad.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av ett ägg.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en kyckling.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en höna.

* Har manusförfattarna skrivit in ett stort hemligt sällskap där alla bär huvudbonader i form av ägg, hönor och kycklingar, kan de lätt få lite sura blickar av hjälmtillverkaren.

Att vara med och skriva en julkalender är naturligtvis ett ärofyllt uppdrag för en gammal tevenarkoman född på sjuttitalet. Tillsammans med Melodifestivalen och Disneys timslånga reklamblock för årets filmsläpp är det SVT-monopolets sista bastion, och oavsett kvalitet vet man på förhand att man kommer att vara delaktig i en klassiker: också Broster, Broster med Claire Wikholm står ju inskriven i den audiovisuella historien i genren indoktrineringsteve och stillbildstecknade Marias barn som SVT:s svar på helvetes förgård.

Jag och Måns Nilsson har skrivit manus efter Måns ursprungsidéer, varav en var att som omväxling göra en kalender som inte är så puttenuttig: modellbyggen av småstäder med fallande papperssnö närmast kameralinsen och en air av oskuld, femtital och pipdoftande tweed.

När man då träder in i de här extremt stiliserade studiomiljöerna där allt är vitt, grått och statiskt – med statister uteslutande klädda i vitt och beige – inser man att regissör och scenograf tagit honom på orden.

Det enda yttre tecknet på att vi rör oss i en julmiljö är ett prång i den underjordiska stadsmiljön där en julbock står och gnager på en halmbal. I övrigt är det urbant, avskalat och kliniskt fritt från bullbak och myspys. Det är ganska cool.

Sen finns det för all del också en tomte och några nissar gömda nånstans i handlingen. Men ärligt talat gick vi mer igång på att skriva om frimuraraktiga skurkar med fjädrar på huvet, knasiga uppfinningar och en manisk robot (spelad av en man som verkar gå under tilltalsnamnet Robot Man).

På sjuttiotalet anklagades Trolltider för att plädera för hedendom. Staffan & Bengt fick skit för en tomte med pistol på papperskalendern. Om nån anklagar vår kalender för att vara avkristnad och dignande av skräpkulturella klichéer kan jag inte riktigt argumentera emot.

Men den blir garanterat festligare än Marias barn.