Det började med att Johan Croneman skrev en överentusiastisk text om barn- och kulturforskaren Margareta Rönnbergs bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens. Av någon anledning var Cronemans text bara ute och vände på nätet samma dag den publicerades i DN. Det kan bero på att den innehöll en handfull rena sakfel och missuppfattningar, men jag vet inte när det stoppade en text senast.
Jag blev hursomhelst lite förvånad, dels över att Croneman alls kan uttrycka glädje, dels över att han fått så många uppgifter om bakfoten. Jag gick således till källan och läste Rönnbergs bok i sin helhet, något jag betvivlar att Croneman gjort, eftersom den ettrigt polemiska Rönnberg ägnar en del plats i bokens sista del åt att ifrågasätta – Johan Croneman.
Mina reflektioner utifrån Rönnbergs bok – och i någon mån Cronemans text – finns i dagens Sydsvenskan.
SO
Jag gick in och tryckte på ”Jag blir glad”. Det gör jag inte ofta, så du ska känna dig stolt.
Anedrs Widfeldt
Mycket bra text i Sydsvenskan. Läste Cronemans artikel när den just publicerats och kollade den igen alldeles nyss — avfärdandet av Ville, Valle och Viktor som vänstervridet verkar bygga på hur VVV var i början. När jag första gången såg Ville Valle och Viktor, tror det var i ett sorts magasinsprogram med Beppe senhösten 1969, så blev jag helt begeistrad i det tre skojiga figurerna. Och ibland var samhällskritiken inte alltid helt enkelspårig. Centralbyråkratvisan, till exempel, skulle nog kunna framförts på en centerstämma. Men efter ett tag drog det iväg, och då blev det inte lika roligt längre. En av VVV-serierna hette om jag minns rätt Ville, Valle, Viktor och Den Mystiske Mannen. Denne Mystiske Man var en sorts parodi på en girig kapitalist, och han skildrades så elakt att jag nästan fick sympati för honom. Problemet var egentligen inte att vi som var små på den tiden blev politiskt indoktrinerade — själv drevs jag snarare in i det motsatta hörnet. Det verkligt jobbiga var att barn-TV blev så erbarmligt tråkig.
Jag minns hur besviken man ibland blev framför TVn när man satts sig ner med höga förväntningar på något roligt.
dr. no
Om inte alla barn som växt upp med Richard Scarrys ”sysselstad” röstar på Det Nya Arbetarpartiet (DNA?) så är det i alla fall inte indoktrineringsförsöken som brustit, kan man ju omvänt hävda.
Fredrik P och F
Hade Rönnberg som föreläsare en gång, under kursen ”Genusaspekter på barnkultur”. Det var en mycket speciell upplevelse, som huvudsakligen gick ut på att föreläsaren dels hävdade att barnen själva skapar och befäster sina könsroller, dels ratade hela resten av vår kurslitteratur.
Kul också, att höra att du utför dina intervjuer på Twitter numera!
sven
Det stämmer att det är överdrivet att 1970-talets barnprogram skulle vara så väldigt vänstervridna.
Men när det gäller radions ungdomsprogram så kan man inte komma ifrån att det var extremt vänstervridet där.
TV hade nästan inga ungdomsprogram.
Var det svensk musik som spelades där på ungdomsprogrammet 17,00-18,00 varje vardag så var det nästan bara progg.ABBA var pestsmittat.Var det amerikansk musik så var det bara musik som kunde betraktas som vänster som vissa singer-song writers.
De hade inget om ungdomskulturen som intresserar ungdomar utan bara vänstervridna samhällsreportage och okritiska reportage om proggrörelsen.