Proggiga barnplattor del 2: Kåldolmar & kalsipper.

Kåldolmar & kalsipper får säjas vara Klassikern bland sjuttitalets politiska barnplattor. Den har allt man rimligen kan begära av en skiva som ska lära barn den rätta läran: elaka kungar från västerlandet med dollartecken på kronorna, ett kommunistiskt spöke, en sång om valutrotning, en kort rekapitulering av den grekiska diktaturen samt en makalöst långtråkig pjäs-i-pjäsen från Vietnam.

Icke desto mindre är det en enastående skiva. För all del nerlusad med ett slags realpolitisk rekvisita som gör den krumbuktiga sagan tunggumpad här och var, men samtidigt en skiva som tar barn på allvar. Låtarna rockar, oavsett om genrebeteckningen är ”skyffelrock med enveten barnkör” eller ”bluegrass med skvallrig hönskör”.

Faktiskt är varenda låt på plattan en hit – givetvis undantaget ”Viiiin!”, som inte alls är en bengtfritiofssonsk hyllning till morgonruset utan en ”experimentell fasanduett med förrädiskt budskap”. Den får jag fortfarande dåliga vibbar av.

Och den märkliga historien om ett ylle som hittar en hundraårig gubbe i en korg och tillsammans med denne, en tjänare, två clowner ”och till och med en häst” flyr över haven till Vietnam, är … spännande.

Nationalteatern firade triumfer med sin andra vuxen-LP Livet är en fest (1974). Hade de varit vilket annat rockband som helst, 1974 eller 2008, hade de gett sej ut på konsertturné och sen stängt in sej för att göra en identisk uppföljare.

Nu var inte Nationalteatern en rockgrupp över huvud taget, inte dåförtiden. Det var en teatergrupp. ”Livet är en fest” var en platta med låtar från anarkistiska fritidsgårdsföreställningar med titlar som ”Lev hårt – dö ung” och ”Sune, får jag knäppa din blazer?” Det logiska steget för dem var att stänga in sig i studion för att göra en dubbelvinyl för barn med ett hopkok på deras många pjäser för dagiskids.

I en pamflett i konvolutet förklarar gruppen pedagogiskt för målgruppen hur pjäsen och sedermera plattan kom till:

Den pjäsen förbjöds på många skolor och fritidsgårdar för att den var så politisk. Det var speciellt Vietnamnsagan som en del rektorer och lärare var arga på, och så naturligtvis på att vi pratade om kommunismen. Fast det var just ”Sagan om FNL” och ”Nordvietnameserna”, som dom som var och kollade på pjäsen tyckte bäst om !

Så olika kan det va beroende var man står politiskt. Det kommer säkert vara några mammor, pappor, dagisfröknar eller lärare och andra som inte tycker att du ska höra den här skivan, men det tycker vi du ska strunta i och höra i alla fall. Dom som säger så är bara reaktionärer som vill att barn inte ska ha roligt.

Såna människor är papperstigrar och dom ska man göra motstånd mot.

Såna pamfletter medföljer inte längre barnskivor. Inte ens CD-upplagan av ”Kåldolmar & kalsipper”.

Den som tycker citatet ovan var en smula subtilt har lite tydligare ställningstaganden att hämta i pjäsen:

• Det mystiska blårandiga spöket visar sej vara ”det kommunistiska spöket”. Han ber om att inte bli ryckt i lärften – ”den är från 1848”. Som vuxen har jag fattat kopplingen till utgivningsåret för Kommunistiska manifestet. Fortfarande vet jag dock inte riktigt vad en lärft är.
• Sjörövarkaptenen heter alltså Sjörövar-Jenny, givetvis efter figuren med samma namn i Brecht-Weills Tolvskillingsoperan. Hon sjunger för övrigt också en ”Mammarock” – ”en mamma vill också va flippad och glad/ och dansa med shejker i Hyderabad” – som ett feministiskt statement.
• ”Agamemnons stora ballad om flykten från sitt hemland” gör tydliga kopplingar mellan den grekiska fascistjuntan under Papadopoulos och den svenska polisstat som inte tillät gatumusikanter.
• Skutan hamnar till slut i Vietnam, där några sinnessjukt vänliga människor – ledda av en man med namnet Ho – spelar upp en sedelärande pjäs om vikten av att göra motstånd. Pjäsens slutfras – ”överallt finns det människor på jorden som gör motstånd, som denna flicka. Detta lär kommunismen” – diskuterades uppbragt inom Nationalteatern. Den radikale Peter Wahlqvist vann och repliken kom med. Wahlqvist blev sedermera kulturattaché i Washington, där han gissningsvis fortsatte slåss för det klasslösa samhället mellan champagnemottagningarna.
• På skutan hem sjunger hela gänget av glada sjömän:

Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel
med last utav lärdom från Marx och från Hegel

Rader man kanske inte allt igenom knäckte som liten. Visst, ”hemmet” var man kanske med på, och ”segel” visste åtminstone ungarna i sjöscouterna vad det var, men resten var en smula dunkelt.

Det spelade nu mindre roll. Hur marinerade vi än var i den hegelianska dialektiken så begrep vi inte det själva. Vi skrattade så vi kiknade åt de elaka kungarnas ”det är så lustigt så vi kissar i kalsongen”, noddade gillande till ”Vi cyklar runt i världen” och skippade helt den avslutande sida D.

Jag tror inte Gudrun med triangeln, Borkas Undis, Uffe Dageby och ICA-Stig misstyckte. Visserligen berättade de för oss i en påfallande aggressiv pamflett i konvolutet att dagisfröknar som ville förbjuda oss att lyssna på skivan var ”papperstigrar”, men än idag tror jag att deras agenda främst var att sprida musikens och göteborgshumorns glädje.

Nog för att Stig och Gudrun överskattade vårt intresse för marxistisk retorik. Men de tog oss på allvar. De visste att vi ställde samma krav på meningsfull underhållning som våra föräldrar. Och för den sakens skull ska jag alltid respektera dem.